Obligatorisk läsning: Kritan i Istanbul

Jag är inte ett dugg förvånad, jag har ändå känt honom i 20 år. Däremot imponeras jag av min gode vän Kritan, vars blogg är en av de mest läsvärda jag vet.
Kritan är lärare till vardags och skriver normalt om skolfrågor och –politik. Då är han också bra. Men nu bor han sedan en månad tillbaka i Istanbul med sin familj och tar ut svängarna lite mer i skrivandet. Läs hans rapporter om taxibedragare, fotboll, dåligt vin och utmaningen att ordna dricksvatten i ett land där nästan ingen förstår vad man säger.

Men Kritan undervisar också. Två av familjens barn går i skolan i bostaden under Turkietvistelsen och det är Kritan som sitter i katedern. Vilket borde göra honom till guvernant. Eller heter det guvernör när det är en man det handlar om?

Confessions of a bad blogger

Har inte skrivit något här på hela veckan. Illa. Jag har snart varit igång ett år med bloggandet och jag får lite abstinens när jag inte hinner eller orkar. Men jag har ju ett riktigt (nåja) jobb att sköta och det har tagit det mesta av min någorlunda vakna tid på sistone.
Nåväl, jag ska skärpa mig. Vilken dag som helst.

I kväll ska jag på fest. Ett större svenskt företag i televisionsbranschen fyller 50 år.

Ett medborgarjournalistiskt genombrott – och ett sent erkännande

När får vi se det första stora politiska scoopet på en blogg? skrev jag i våras efter det att bloggaren Donnie Donut bedrivit underhållande medborgarjournalistik och dragit ner brallorna på DN:s läsarombudsman.
I veckan kom det där scoopet, signerat Magnus Ljungkvist, socialdemokrtisk pressekreterare och fritidsbloggare.
Ljungkvist har varit nyhetsledande i Boreliushistorien, men de etablerade medierna har, som bland andra Isobel påpekar, varit extremt snåla med credit.

Orsaken är väl att mainstreammedia fortfarande har svårt att förhålla sig till medborgajournalistik och uppgifter som publiceras på nätet. Minns till exempel Aftonbladets lågvattenmärke i augusti när tidningen med en en dag gammal anonym blogg som enda källa berättade att Mona Sahlin fixat jobb åt sin dotter på svenska ambassden i Washington. Jag skrev om det här. Bloggen ifråga, Maktmissbruk, har för övrigt inte uppdaterts en enda gång sedan dess.

Men en liten ljusning anar vi i dag, när Aftonbladet till sist ordentligt uppmäksammar Magnus Ljungkvist för hans avslöjanden om Maria Borelius. Ära den som äras bör, även om erkännandet kommer lite sent.


Lyssnade på God morgon, världen som körde ett rätt intressant inslag om den nya medievärlden som alltmer flätas in i den gamla och tvärtom. Och om hur det kommer sig att Google hostar upp tolv miljarder kronor för YouTube, en tjänst som hittills helt saknar intäkter. Martin Jönsson, Anna Serner och Sigge Eklund säger intressanta saker. Lyssna här, inslaget ligger i slutet av programmet.

En svårslagen vecka

Under några timmar en höstdag 1981 övervägde jag att gå med i Kommunistisk Ungdom. Jag var (en väldigt skötsam) punkare, 13 år gammal och hade en del kompisar som antingen var medlemmar eller hangarounds i KU. Som ju kändes punkigare än SSU och MUF.
Det krävdes dock inte många minuters samtal med en partifunktionär på vpk:s bokkafé i Uppsala för att jag skulle inse att jag definitivt inte var kommunist.
Jag har aldrig närmat mig det partiet igen, och kommer heller aldrig att göra det (i dag tillhör jag väl det min gode vän Vinlusen så träffande döpt till bittermitten).

Det är faktiskt Maria Borelius & Co som får mig att tänka på det här. Den senaste veckans historier med tillhörande huvudpersoner påminner mig om varför jag aldrig aldrig aldrig kommer att rösta på moderaterna, precis som jag aldrig kommer att rösta på vänsterpartiet. Jag är glad över maktskiftet, tycker att Fredrik Reinfeldt verkar rätt reko – men där är det stopp. Jag vet att jag är både onyanserad, orättvis och troligen oinformerad, men m kommer för mig för evigt att förknippas med överklasskarikatyrer som Borelius och MUF-strebrar som Christofer Fjellner och Johan Forssell. Det är liksom inte moderaternas politik som stöter bort mig, det är…moderaterna.

Veckan som gått har det dock varit ganska lätt att lida med Fredrik Reinfeldt. Det har varit åtta dagars paraduppvisning i katastrofal krishantering. Landets medietränare och pr-konsulter hade inte kunnat fantisera ihop ett bättre scenario för en snabbkurs i elementär kriskommunikation.

Allt är redan kommenterat av andra, jag är inte ens trea på bollen. Men eftersom det (till skillnad från att betala tv-licensen) är helt frivilligt att läsa den här bloggen tänker yours truly ändå klafsa ner i tyckarträsket.
Här kommer några uppkast, håll tillgodo:


(m)ardrömsveckan del 1. Allt ska upp på bordet.

Det började inte så tokigt. Borelius och Cecilia Stegö Chilò berättade själva att de anlitat svart hemhjälp, att de informerat statsministern och att de ångrade sig. En liten pudel alltså, helt i sin ordning och som spinndoktorerna säger: proaktivt. Fyra av tio svenskar har betalat eller kan tänka sig betala svart, upprördheten bör kunna vara begränsad.

Samtidigt, i en annan del av staden: Borg och brajan.

Finansminister Anders Borg gör alla rätt i en intervju med Aftonbladet i början av veckan när han berättar att han rökt marijuana och förespråkat legalisering av narkotika. Men han var ung då och har ändrat uppfattning sedan dess. End of story, inget mer att snacka om, Anders Borg döljer inget och blir inte Den Knarkande Ministern. Välskött.

Ibland är fem kronor om dagen mer än flera miljoner om året.

När det avslöjades att kulturminister Cecilia Stegö Chilò inte betalat tv-licens på 16 år (eller vad det nu var) tror jag att många med mig tyckte det var värre än att hon haft svart städhjälp. Det finns en bred acceptans för tv-licensen, nio av tio svenskar betalar. Fem kronor per dag är inte mycket, och att slingra sig med en gammal utlandsflytt höll inte.

Rätt snart visar det ju sig också att CSC har struntat i licensen som en aktiv politisk handling. Folk som begår sådana lagbrott brukar kallas anarkister.
Jag tror att Cecilia Stegö Chilò får det mycket svårt att fortsätta som kulturminister. En viktig del av jobbet är att hantera public service-bolagen, vad man än tycker om dem. Vill hon banta SR och SVT eller förändra finansieringen får hon verka för det på demokratisk väg.

Jag har ingen jättekoll på Cecilia Stegö Chilò, men delar inte slentrianuppfattningen att hon är inkompetent för att hon kommer från Timbro. Däremot undrar jag hur Reinfeldt tänkte. Eller tänkte han inte alls? Kulturpolitik tycks inte ha någon högre status i Sverige och ministerposten har lite av plusjobb över sig.
Kanske förstod inte Reinfeldt att han värvat en minister med idéer och starka kulturpolitiska åsikter. Cecilia Stegö Chilò tänker inte nöja sig med att mingla på filmpremiärer och fördela pengar till museer. Här blir det buller och bong och radikala förändringar som många – inte minst många med obegränsad tillgång till medieutrymme – kommer att ha åsikter om. Kommer Reinfeldt tycka att en radikal nyliberal kulturpolitik är värd priset?

Sagan om Maria

Hur skriver man på sitt cv att man varit statsråd i en vecka? undrade Håkan Jacobson på sin blogg häromdage. Det kanske inte är den fråga som roterar i Maria Borelius huvud just nu.
Efter det eländigt korkade uttalandet om att hon inte hade råd med vit hemhjälp gick ju allt käpprätt utför.
Själv tycker jag att hennes framträdande i SVT i onsdags morse var extra intressant. Borelius var oanträffbar under tisdagen, troligen inlåst i någon bunker med någon medietränare från Kreab eller nåt. På onsdagmorgonen gjorde hon allt by the book – reservationslös ursäkt, trippel pudel med skruv. Därtill för dagen i mycket nedtonad klädsel, jeans och rosa kofta som kanske kanske skulle kunna vara köpt på Åhléns. Nästan ingen make up. “Jag är en vanlig mamma som haft det jättejobbigt” var budskapet. Nice touch.

Borelius fick frågan om det fanns något mer, något annat vi inte fått veta om henne som kunde vara relevant. Det var det inte.

Sedan levererade den socialdemokratiske bloggaren Magnus Ljungkvist Bloggsveriges första riktiga tolvtaggarscoop. Ridå för Borelius. Och när hon i dag avgick kunde hon – helt väntat och fullt förståeligt – hänvisa till den press hon och hennes familj utsatts för. Trist, säkert. Men det drabbade åtminstone ingen fattig.

Bra försök, Fredrik, det höll i 14 minuter

Det ska fan vara teaterdirektör. Eller statsminister.
Hursomhelst var dagens presskonferens i Rosenbad en rätt märklig föreställning. Någon har hittat några band med mail-backuper i regeringskansliets källare. Ingen vet vad de innehåller, men de är märkta ”Tsunamimejl”.

Förvisso intressant och lite spännande: tänk om banden innehåller något den förra regeringen försökt dölja? Något nytt i Danielssonhärvan? Ja, tänk om. Men än vet vi ingenting. Inte Fredrik Reinfeldt heller.

Ändå kallar han till presskonferens med kort varsel som om det fanns något akut viktigt att berätta. Det var nog fler än jag som trodde att en minister eller två skulle kasta in handduken när nyhetssajterna flashade om att presskonferensen var på gång

Bra försök, Fredrik, det höll i 14 minuter. Sedan kom första frågan om Maria Borelius skattesmitarkåk i Falsterbo och Reinfeldts eventuellt fortsatta förtroende för sin handelsminister.
(O)ordningen återställd.

På tal om föreställningar: Enligt planerna ska Cecilia Stegö-Chilò delta i en utfrågning hos Publicistklubben nu på måndag. Det kan bli festligt. Om hon fortfarande är kulturminister då.


Update:
I Svt:s Studio 24 i kväll funderade DN:s Barbro Hedvall över om inte banden som hittats i Rosenbads källare är ett practical joke från den avgående regeringen. Tanken svindlar.
Hedvall hade svårt att hålla sig för garv. Fredrik Reinfeldt skrattar inte.

Casino läggs ner

Vi som tycker att musik är viktigt på riktigt och har för mossig musiksmak för P3 nås nu av dåliga nyheter. P4:s utmärkta Casino läggs ner efter nyår. Det är illa, riktigt illa. I Casino får lyssnarna under tre och en halv timme varje söndagskväll höra musik som inte spelas någon annanstans, noga och kunnigt utvald och presenterad av Lisa Wall och Kalle Oldby. Gå in på Casinos hemsida och lyssna.
För egen del har jag blivit i det närmast beroende av Casinos countrytimme, sist i programmet.

Casinos redaktion tar själva adjö på rootsy.nu.

Frågan är nu om det går att få radioledningen att tänka om och förstå att det finns människor som fyllt 25 och ändå har ett passionerat musikintresse.

Sex år med bruten nacke

I eftermiddag är det exakt sex år sedan jag bröt nacken. Det där sista dygnet före olyckan har jag mycket detaljerade minnen från. Fisk och musslor till middag, kvällspromenad, frukost på hotell, strålande väder, fantastisk lunch. Eller kanske är minnena inte så tydliga, utan bilder jag skapat i efterhand.
I alla fall har 5 oktober blivit en högst ofrivillig och påtvingad årsdag i mitt liv. Som traditionen numera bjuder blir det middag med vännerna J och L.

Nu ska jag lägga champagne på kylning. Man ska inte späka sig mer än nödvändigt sådana här dagar.

P1 Mode – så ska det låta

I skuggan av debatten om Sveriges Radios – och framför allt några enstaka programs – framtid smög P1 ut en riktig liten pärla måndag förmiddag: P1 Mode.
Så ska public service låta 2006. Här har vi en redaktion som vågar ta sitt ämne på allvar utan att rodna eller överteoretisera. Risken när P1 ska avhandla livsstil eller populärkultur är annars stor att det inte får räcka med att kunniga människor talar om till exempel mode här och nu – man måste liksom be om ursäkt för ämnet, sätta in det i alla möjliga globala sammanhang, ge historiska och politiska bakgrunder och naturligtvis ifrågasätta: ”Men borde man inte…”.
P1 Mode var helt rent från allt sådant nervöst sneglande åt sidorna. Tack för det.

Istället fick vi ett premiärprogram som till större delen handlade om midjan och då framför allt om midjan på våra jeans. Den är på väg upp, eller möjligen på väg ner igen, det beror på vem och var man frågar. Om detta talade programledaren Annika Persson med designern Carin Wester och kritikern Dennis Dahlqvist, och det blev spänstigt, intressant och på allvar utan att vara insnöat.

Häromdagen beklagade jag mig över att SR nästan aldrig gör program i korta serier. Även på denna punkt är P1 Mode ett lysande undantag. Det blir fem program den här säsongen. Jag vet redan att jag vill ha fem till i vår.


P1 Mode sänds i repris på lördag klockan 11.35.

Punkt SE

Så vad ska man säga om Punkt SE, Aftonbladets och Schibsteds intåg på gratistidningsmarknaden? Jag gillar den på många sätt. Punkt SE känns som något annat än Metro och City och formatet är kaxigt.
Tidningens mix känns egen, och många kommer att fnysa åt de extremt korta artiklarna och den tonvikt som verkar läggas på sport, nöjen och evenemang snarare än traditionella nyheter – även om Punkt SE till skillnad från storebror Aftonbladet och Expressen faktiskt har vinjetterade utrikessidor.
Punkt SE inbjuder till interaktivitet och läsarnas egna vimmelbilder i tidningen och på nätet kan nog tilltala många yngre (och det är ju dem alla vill nå nu för tiden).

Joachim Berner (fd chefredaktör på GP, DN och Expressen) och medieforskaren Ingela Wadbring recenserade tidningen i P1 Morgon i morse (lyssna här). Berner fick frågan om Punkt SE kunde ge läsarna någon kvalitet och fördjupning – och svarade klokt:
”Vad är kvalitet? Jag tror att kvalitet när det gäller publicistiska produkter är att det finns en tanke, att det finns en idé, och den här tidningen har en idé”.

Grafiskt har Punkt SE tydliga kopplingar till både nätet och Aftonbladet, och jag tycker nog att de är lite för tydliga när det gäller det senare. Utan att vara något formgivningsorakel tror jag Punkt SE skulle vinna på att fjärma sig lite mer från modertidningen. Eller rättare sagt, Aftonbladet skulle tjäna på det. Många känner nog som Ingela Wadbring uttryckte det i P1 i morse: ”Man får ett halvt Aftonbladet gratis”.

Hur många är beredda att fortsätta betala nio kronor för den andra halvan? På sikt allt färre. Det vet man på Aftonbladet, och det var därför vi fick en ny dagstidning i morse.