Expressen publicerar namn och bild på den som misstänks vara ”Hagamannen” i Umeå. Det är logiskt. Just Expressen går sedan några år tillbaka i bräschen när det gäller långtgående namn- och bildpublicering. Men även Aftonbladet publicerar numera mycket oftare namn och bild på misstänkta brottslingar. Ett färskt exempel är mannen som misstänks ha styckmördat sin sambo.
Jag gillar det inte. Under den tid jag jobbade på kvällstidning var den oskrivna regeln att vi aldrig publicerade namn och bild på brottslingar förrän de var dömda. En rimligare hållning, tycker jag.
Att visa namn och bild på den misstänkte ”Hagamannen” i Expressen är ett hyenabeteende och spelar på läsarnas lägsta instinkter. Som information är publiceringen rätt meningslös eftersom 99,9 % av Expressens läsare inte har någon relation till den misstänkte eller löper risk att överfallas av honom. Någon varnande verkan har ju inte heller publiceringen, den misstänkte är ju gripen och inte farlig för någon.
Jag är ingen presshistoriker, men tror att ribban när det gäller namn- och bildpublicering åker upp och ned med tidens gång. Under första halvan av 1900-talet publicerades namn, bild och andra uppgifter om till exempel misstänkta brottslingar på ett sätt som vore helt otänkbart i dag.
I mitten av 80-talet var läget ett annat. Jag minns inte hur lång tid det tog innan Christer Petterssons namn och bild publicerades, möjligen dröjde det till efter den fällande domen i tingsrätten. Och då talar vi om en misstänkt statsministermördare.
Så vart är vi på väg? Läsarna och tittarna bestämmer. Och pendeln kan svänga snabbt. Jag är inte säker på (och jag hoppas verkligen inte) att lynchmobbjournalistik som den Expressen ägnar sig åt just nu är ett kommersiellt framgångsrecept.
Läs mer i Journalisten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Det finns ett par barn med i den här historien. Men det skiter väl Otto Sjöberg i.
Börjar begreppet "av allmänintresse" glida mot att betyda "det som allmänheten vill veta"? För det är ju alltid lite kul att få reda på en hemlis. Om det är den drivkraften som skall vara styrande så måste man ju publicera allt man kommer över i genren "solkiga och/eller spektakulära hemlisar"? Det blir bråda dagar för Otto.
Ottos argument om de stackars oskyldiga som skulle blivit utsatta för ryktesspridning om han INTE publicerat verkar f ö helt sinnesslött i mina ögon. Det lär väl inte ta många turer på stan för att döda ett sånt rykte isåfall, snubben sitter ju i finkan?! Snubbens alldeles verkliga barn däremot, de får gå omkring med pappas brott i pannan nu. Och det går inte att bli av med.
Jag är inte säker på att det är av någon avgörande skillnad för den allra närmaste omgivningen om den misstänktes namn publiceras eller ej. Troligen känner alla i hans omgivning till att han gripits och för vad.
Då är nog effekten av publiceringen påtagligare i den misstänktes periferi. Föräldrar, släktingar osv som kanske inte bor på samma ort dras in i detta.
Detta om den rena informationsspridningsaspekten. Utöver det är publiceringen naturligtvis också en kränkning av den misstänktes och hans familjs personliga integritet. Expressen och TV3 anser sig ha publicistiska argument som väger tyngre, och det är de än så länge ensamma om.
Främsta invändningen mot publicering kvarstår dock: han är inte dömd ännu. Hur ska Expressen hantera ett friande?
Ett friande är väl inget problem (nu kommer ett uttalande som förmodligen både är naivt och cyniskt, en sån annorlunda kombination!): Expressen har ju aldrig sagt att han har gjort det. De har bara sagt att han är misstänkt och det är han ju.
Men... de skulle väl åka dit på förtal ändå isåfall va? (jag är dålig på det där juridiska, jag bara tycker publiceringen är osmaklig i största allmänhet)
Skicka en kommentar