Jag tycker oftast att det är rätt pajigt varje gång oppositionen gläfser om att ministrar ska avgå så fort något händer. Rymmer en fånge ska Bodström gå, Kommer en kritisk rapport om skolan ska Baylan bort.
Men den här gången är det berättigat. Den kritik Persson&Co får av Katastrofkommissionen är ju historiskt hård och helt kristallklar. Om den inte leder till personligt ansvarstagande – det vill säga avgång i det här fallet – från de kritiserade förstår jag inte vad som skulle kunna göra det. Får en minister goofa precis hur fan som helst utan att något händer? Undrar jag, och säkert andra.
Vad ska vi med kommissioner och utredningar till om ingen bryr sig? Händer inget denna gång får soffliggare, extremister, rättshaverister och antidemokrater rätt: ”Titta, systemet funkar inte. Politikerna skiter i vad folk tycker, gör som de vill och håller varandra om ryggen”.
Blir världen bättre, löser man de verkliga problemen på t ex UD genom att fimpa Freivalds? Sannolikt inte. Det blir väl bara en symbolhandling? Kanske, men ibland är symboler viktiga.
FN-revisorn Inga-Britt Ahlenius är på rätt spår. Läs här.
Ska man gissa att Freivalds inte blir något affischnamn i valrörelsen?
Inlägg
2 kommentarer:
Din gissning om Freivalds känns ju inte helt vågad ...
Däremot undrar jag hur det nu blir med Ylva Johansson, som ju också får hård kritik. Rätt mycket har talat för att hon var på gång att bli valpartner åt Göran Persson (de har alltid en kvinna bredvid mannen nr 1, 98: Margot W, 02: Anna Lindh). Men där bilr det kanske till att ändra planer.
Det jag tycker många missar är att det faktiskt finns en jättestor poäng i sig med att folk tvingas avgå; vilken maktkultur har vi när det aldrig sker? Hur tryggt blir det inteatt goofa på? De som nu säger att det viktiga är väl att "dra lärdom och förbättra sig" samt att "ingens lidande minskar för att någon tvingas gå" missar helt den aspekten.
Apropos specifika ministrar; tycker att man skall sätta trycket på Persson i precis lika hög grad som på Freivalds. Min misstanke är att många makthavare skjuter in sig framförallt på Freivalds för att man tror att man kan lyckas där, medan det är mer osannolikt att dörrmattepartierna sänker Gud-Göran. Det är dock inte särskilt rakryggat; ansvaret skall utkrävas av den som har det - då skall statsministern ha minst lika stora slängar av sleven.
Skicka en kommentar