Redaktionell lojalitet

Deep Ed och The Blogger Formerly Known As Ensamma Mamman – och säkert tusentals andra - håller inte med mig om att Alex Schulman borde gett fan i att offentligt ge sig på sin Aftonbladet-kollega Jan-Olov Andersson. Och Vassa Eggen-Lidbom påpekar i en kommentar till mitt inlägg häromdagen att ”den gamla skråandan där man håller ihop i vått och torrt får nog betraktas som en utgången modell, på gott och på ont”.

Deep Ed skriver: ”Men i grunden menar jag att Redaktörn har fel: dels utifrån att det då handlar om att tysta den granskning som måste finnas och vara transparent - oavsett hur den framförs. Synpunkten som Redaktörn anfäktar riskerar att skapa en rätt skrämmande och tystnad journalistik”.


Han har rätt. I princip. I den bästa av världar ska naturligtvis transparens råda och alla journalister ska öppet och ärligt kunna kritisera sina kollegor och arbetsgivare utan negativa effekter för den egna karriären, för förtaget eller för stämningen på arbetsplatsen. Högt i tak ska det vara, hej och hå.
Men i den verkliga världen fungerar det inte så. Inte så länge det finns stora redaktioner som kollektivt producerar tidningar, webbsajter, radio- och tv-program – vilket i och för sig kanske är ett utdöende fenomen. Men än så länge jobbar många journalister just på redaktioner.

En redaktion består, i likhet med många andra arbetsorganisationer, av människor som under en i bästa fall intelligent och uppmuntrande ledning tillsammans (eller åtminstone samtidigt och på samma ställe) försöker åstadkomma något bra. Och många redaktioner befinner sig, i likhet med vissa andra arbetsorganisationer, under ett konstant tryck utifrån, kritiseras och ifrågasätts ständigt och utsätts ofta för hårda angrepp riktade mot kollektivet eller enskilda medarbetare. På en redaktion som Aftonbladets jobbar också ett antal människor som har till uppgift att sticka ut hakan, provocera och dra på sig kritik. De kan till exempel vara recensenter, krönikörer eller ledarskribenter. Att tåla kritik och ibland hårda angrepp utifrån ingår i deras jobb – men om de offentligt angrips även inifrån är risken stor att påfrestningarna blir för stora och att de hämmas. En redaktion där medarbetarna inte litar på varandra riskerar att sluta fungera.

Man kan naturligtvis tycka att journalister inte ska hålla varandra om ryggen. Men eftersom det i Sverige finns en relativ mångfald av medier är det inget stort problem att man i DN sällan läser några sågningar av medarbetare eller ledning på DN eller att Expressens reportrar vanligtvis inte ger sig på varandra inför öppen ridå. Den kritiken ryms i andra medier. Här på nätet till exempel.