Stockholms sämsta restauranger, hela listan – eller Internet, integritet, offentlighet, tryckfrihet, förtal och allt du velat läsa om hela veckan

Nej, den här texten innehåller ingen lista över dåliga restauranger. Men den kunde ha gjort det. Vad hade det kunnat betyda? Mer om det längre fram.

Det går snabbt nu. Den tekniska utvecklingen möjliggör kommunikation och informationsutbyte vi knappt fantiserade om för tio-femton år sedan. Nya beteendemönster uppstår. En del av dem krockar med våra traditioner, andemeningen i våra lagar (om man kan tala om en sådan) och med våra mer eller mindre gemensamma uppfattningar om rätt och fel.

Sverige har fyra grundlagar. Två av dem handlar om tryck- respektive yttrandefrihet. De friheterna har månghundraåriga rötter i vårt land och i kombination med en (tror jag) världsunik offentlighetsprincip gör det Sverige till en öppen demokrati där det för journalister och andra är förhållandevis enkelt att granska makten.
Jajaja. Det är klart att även vår offentlighet kunde fungera bättre och att även svenska makthavare ibland lyckas dölja oegentligheter. Men försök driva en regeringskritisk tidning i Eritrea eller Ryssland och kom sedan hit och jämför. Om du inte blivit ihjälslagen innan.

Vi ska vara rädda om och värna offentligheten och tryck- och yttrandefriheten. Men hur värnar vi den bäst när möjligheterna och lättheten att missbruka den och använda den för att skada andra bara ökar?
För med tryck- och yttrandefriheten följer också ett ansvar, ett ansvar vi alla har gentemot varandra. Att jag har en grundlagskyddat rätt att trycka upp flygblad där jag publicerar mina grannars passbilder och taxerade inkomster är inte samma sak som att det är bra att göra det.

Nu har den tekniska utvecklingen i kombination med vårt samhälles öppenhet fört oss till en situation där det är mycket lätt för vem som helst att ta fram – och publicera – uppgifter på ett sätt som många ser som integritetskränkande. Genom en liten omväg genom regelverket kan kommersiella företag som Ratsit helt lagligt tillhandahålla upplysningar om till exempel folks inkomst, sökbara för vem som helst på Internet.

På detta reagerade Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand i veckan med en debattartikel i SvD. Han är bekymrad över utvecklingen och vill strypa informationsflödet från verket till företag som Ratsit. Precis som Sjöstrand själv förutspådde har han fått kritik, inte minst från journalister och andra som ofta tar strid för det öppna samhället.

En av dem är Magnus Ljungkvist, känd bloggare och en av de främsta företrädarna för medborgarjournalistik i Sverige. Han menar att just medborgarjournalistiken hotas av Skatteverkets förslag medan de etablerade medierna med sina stora och resursstarka redaktioner fortsatt gynnas. De kan ju liksom tidigare betala för uppkoppling mot offentliga register.

Om vi levat i den bästa av världar hade jag till hundra procent delat Magnus Ljungkvists åsikt. Men jag tycker inte att man kan bortse från människors (min också) lust att skvallra och snoka så där i största allmänhet. Vill vi att det ska vara hur lätt som helst att plocka fram – visserligen offentliga – uppgifter om våra vänner, grannar, kollegor? I så fall kunde ju Skatteverket i samarbete med polisen och andra myndigheter tillhandahålla en Internettjänst där precis alla offentliga uppgifter om alla människor i Sverige fanns tillgängliga på ett och samma ställe: passbild, inkomst, förmögenhet, fastighetsinnehav, längd, namnteckning, skolbetyg, adress, telefonnummer, civilstånd, uppgifter från kronofogden osv osv. Inte så kul, tror jag de flesta skulle tycka. Det enda positiva skulle väl vara att man eliminerade marknaden för företag som i likhet med Ratsit profiterar på öppenheten i vårt samhälle.

Vår tryckfrihet går mycket långt. Det är bra. Och just därför ska den tänjas med stor försiktighet. Det är bra om det finns några trösklar i systemet, att det är lite krångligt att få ut uppgifter som kan anses integritetskränkande. Med ”krångligt” menas här att man helt enkelt får ringa till exempel Skatteverket och begära ut uppgifterna om en viss person. Detta kan man göra helt anonymt.

Jag tycker liksom många andra att det inte känns bra när myndighetschefer som Mats Sjöstrand vill begränsa öppenheten. Men jag är realist. Om vi inte handskas varsamt med vår öppenhet är risken stor för en backlash. Redan i dag har vi svenskar ganska dimmiga begrepp om våra grundlagar, om poängen med offentlighetsprincipen och om värdet av vår tryck- och yttrandefrihet. Om människor känner att dessa friheter missbrukas och kränker den enskildes integritet finns en risk att principernas folkliga förankring minskar ytterligare. Det i sin tur kan underlätta för dem som vill gå betydligt längre än Mats Sjöstrand i begränsningen av öppenheten.


Och så var det det här med dåliga restauranger. Eller egentligen det här med Internet och vad vi skriver om företag och deras tjänster och produkter. I fredags berättade Ekot om Lasse Anderssons trafikskola i Eskilstuna som drabbats hårt av de, enligt Andersson själv, ogrundade och felaktiga påståendena som någon skrivit i kommentarfältet intill hans företags annons i Gula sidorna på nätet. Kommentarerna har lett till att trafikskolan tappat kunder och intäkter, hävdar Andersson.

Internet har betytt oändligt mycket för konsumentupplysningen. Vill man ta reda på någonting om en produkt eller en tjänst – en trafikskola eller restaurang, till exempel – är det bara att googla eller gå in på Pricerunner eller liknande. Lätt som en plätt.

Men för den enskilde företagaren innebär det både stora möjligheter och stora risker. Är man beroende av Internet för sin marknadsföring och försäljning är det naturligtvis extra känsligt. Det är svårt eller omöjligt att som förtagare värja sig eller bemöta kritik eller påståenden som kanske publiceras på bloggar och andra sajter. Om jag som bloggare skriver namnet på en butik eller restaurang i rubriken på ett inlägg är chansen stor att den texten hamnar högt upp i Googles och andra sökmotorers träfflistor.

Företag har inte heller samma skydd som privatpersoner när det gäller omdömen som sprids offentligt. Det finns inget brott som heter förtal av företag i Sverige. Frågan är om det kommer att fortsätta vara så.