Pappjournalistiken och den nya medievärlden x 3

Nya medievärlden förresten, den är ju inte så ny längre. Internet har vi använt sedan förra årtusendet. Hursomhelst har den senaste veckan bjudit på några exempel på hur gårdagens journalister riskerar skavsår när de snubblar omkring i dagens medielandskap.

I – Bertil och den bloggande utrikesministern
Utikesministe (det är väl ungefär så han uttalar det?) Carl Bildt har en blogg där han varvar högtravande reflektioner över sakernas tillstånd, utrikespolitiska kommentarer och annat. Det gillar inte Bertil Torekull, som i DN 28/2 skriver att statsråd som Bildt ”bör undvika att tala i egen sak i ett forum som han eller hon själv råder över och kan redigera rubrik och innehåll för”.
Det är en ståndpunkt värdig en stofil. I Torekulls värld ska journalisterna utan jobbig konkurrens om uppmärksamheten i lugn och ro få tolka, filtrera och vidarebefordra det politikerna säger. Direkt kommunikation mellan politiker och allmänhet är inte bra.

En sådan tankevurpa Torekull gör. Bildts ymniga bloggande i sig minskar väl inte medias möjligheter att granska honom? Tvärtom. Karln sprutar ju ur sig uttalanden och utspel, det är bara att sätta i gång att granska, ifrågasätta och bemöta - eller för den delen kommentera direkt på bloggen, det är alla välkomna att göra.

Det är väl för jösse namn vad och hur Carl Bildt kommunicerar som ska granskas och kritiseras, inte att han kommunicerar. I själva verket borde fler ministrar blogga. Om detta skriver Johanna Nylander begåvat på Frihet, Fildelning och Feminism.

Bildt själv skrattar nog åt Torekull och tackar för gratisreklamen.


II – Ska Expressen få pris för någon annans scoop?
Isobel Hadley-Kamptz och SvD:s Martin Jönsson har i dagarna uppmärksammat att några reportrar på Expressen nominerats till det prestigefyllda priset Guldspaden för sina avslöjanden om fd utrikeshandelsministern Maria Borelius. Trots att Expressen inte var först med scoopet.
I själva verket var det ju bloggaren Magnus Ljungkvist som först publicerade uppgifterna om Borelius inkomster. I Expressens i övrigt mycket detaljerade beskrivning av hur deras reportrar jobbade med de nu nominerade reportagen nämns inga bloggar eller ens Internet med ett ord. Det är futtigt och ett tecken på att man fortfarande inte vet hur man ska förhålla sig till sådant som publiceras utanför mainstreammedierna, ofta av människor som inte är journalister.

Jag hoppas att Expressen vinner Guldspaden. Då kommer vi att få en uppfriskande diskussion om medborgarjournalistik, bloggar och relationen mellan gamla och nya medier. Och så blir det lite genant för Expressen. Sådant är alltid kul.


III – Nyhet! Peppe lanserar bake off-journalistiken
En av de minst glamourösa journalistiska arbetsmetoderna kallas rewrite, och det är något alla tidningsjournalister gör eller gjort då och då. Man utgår helt enkelt från innehållet i en artikel som publicerats någon annanstans och skriver en ny. Ofta, men inte alltid, är det en utländsk artikel man rewritr. Ofta, men inte alltid, anger man källan.

Jag tycker rewrites är helt okej när de görs snyggt, källor citeras ordentligt och slutresultatet är någon form av bearbetning av utgångsmaterialet.
Att bara planka är en annan sak. Och tack vare Internet och funktionerna ”kopiera” och ”klistra in” är det numera busenkelt att svischa ihop en passabel artikel om vad som helst medan man värmer lunchmaten i mikron.

Det tycks vara ungefär det min gamle kollega Peppe Engberg gjort i sin nya tidning PS Magasin. Matjournalisten Lisa Förare Winbladh läste Peppes artikel om granatäpplen och kände igen inte bara innehållet utan också formuleringarna. Hela stycken är mer eller mindre kopierade rakt av ur två artiklar som finns att hitta på nätet.
Ja, det är i själva verket de två artiklar som kommer överst i träfflistan om man googlar på ”granatäpple”. Längre än så har inte Peppe grävt.

Upphovsrättsligt kan Peppe Engberg eventuellt få bekymmer om någon av dem som skrivit originaltexterna orkar ta itu med det. Men är det något problem i övrigt? Tja, Peppe skiter nog högaktningsfullt i att några gnälliga bloggare påpekar att han är en plagiatör. Men att han ”avslöjas” är ett sundhetstecken och ett bevis på ökad journalistisk transparens och att mediekritik inte längre är förbehållet medierna själva.

Missförstå mig inte. Google är ett viktigt verktyg även för mig i mitt journalistiska arbete, jag hämtar uppgifter och uppslag på nätet varje dag och använder på olika sätt – med mer eller mindre lyckat resultat.
Men om jag plagierar något är det bra att det är lätt att upptäcka och lätt att uppmärksamma, det kommer i förlängningen bidra till att göra journalisten bättre.
Det ska vara lite pinsamt att ertappas. Eller hur, Peppe?