Det är mycket Dolly Parton nu. Här kommer lite till.

Första halvan är fantastisk. Globen är fullsatt. Det är långt till scenen men Dolly Parton lyckas komma oss nära. Inte genom någon lågmäld intimitet, gudbevars, utan med stort artisteri, stora gester och vad som faktiskt känns som en uppriktig kärlek både till musiken och till oss i publiken.
Då gör det inte så mycket att en del av hennes one-liners känns väl nötta och trötta.

Jag sitter halvvägs upp på läktaren med min vän J. Det är drygt två decennier sedan vi började spela i samma band och ungefär 15 år sedan vi började spela country. Inom ett år har vi båda fyllt 40. Nu sitter vi där, mogna nog att medge att ”Islands In The Stream” är en otroligt bra låt och tillräckligt gamla för att uppskatta det perfekta ljudet, kristallklart och inte för högt. Vi är väl vuxna, antar jag.

Nå, det var en utvikning. I Globen är förväntningarna skyhöga. Dolly lever upp till allihop, både vad gäller musiken och showen. Hon blandar och ger ur sin oändliga katalog, och som med så många artister i countryvärlden är svängningarna stora mellan högt och lågt, elegant och smaklöst. Gränsen mellan det geniala och det banala är hårfin, ibland osynlig och i Dolly Partons fall oftast helt ointressant.
För lordy, lordy, lordy vad den här damen kan sjunga och förmedla känslor med sin musik. Vi sitter som tända ljus och lyssnar för hundrafemtioelfte gången på historien om hennes fattiga uppväxt, och blir ändå tårögda av ”Coat Of Many Colors” och ”My Tennessee Mountain Home”.
Konsertens starkaste nummer kommer alla före pausen. Dolly sjunger ”Little Sparrow” till största delen a capella och det är så bra att man ryser. Den i sammanhanget sparsmakat arrangerade ”The Grass Is Blue” är också fantastisk liksom monsterhiten ”I Will Always Love You”.
Dolly trakterar mängder av instrument själv – banjo, fiol, munspel, flöjt, piano, cittra, gitarr – och vi är flera som undrar om det verkligen är hon som spelar eller om det bara är show. Hade vi tvekat om det varit en manlig artist med en drygt 40-årig karriär som musiker och låtskrivare som stod där på scenen?

Efter paus har Dolly bytt paljettklänningen till en gul tajt byxdress. Mycket är fantastiskt även i detta set. ”9 To 5” , ”Me And Bobby McGee” , ”Marry Me”… Men så får vi också några nummer som kanske funkar i en hockeylada i Kansas eller i Las Vegas. Den bisarra duetten med en Elvisimitatör är närmast komisk, covern på John Lennons ”Imagine” känns onödig på ett lite sorgligt sätt och när Dolly Parton som avslutning öppnar alla spjäll och försöker lyfta taket med ”He’s Alive” händer inte så mycket.
Det är åtta mil till Livets Ord i Uppsala och ännu längre till det amerikanska bibelbältet. Publiken i Globen är inte riktigt mottagliga för den typen av frälsning.
Men visst känner jag mig lite salig efteråt. För som helhet var det en otroligt bra show.

Tack Dolly. Kom snart tillbaka.