tisdag, maj 30

Time out

Inte nog med att yours truly är förlamad från axlarna och neråt. Han är lite krasslig också.

I dag läggs jag in på Karolinska sjukhuset för operation av ett trycksår. Det lär bli ungefär en vecka på KS (där jag kommer att få ligga i en sådan här) och därefter fyra veckors rehabilitering här.
Det blir således lite glest med bloggandet ett tag, särskilt de närmaste två veckorna.
Håll ut, jag är snart tillbaka.

PS. Jag ska opereras på platikkirurgen. Den som vill läsa en briljant text om en helt annan typ av plastikkirurgi ska läsa Katrin Kielos.

Missa inte Pelle A:s reportage från Nordkorea

Vår man i Korea, Pelle Andersson, besökte Nordkorea för en tid sedan och skrev ett reportage i Affärsvärlden. Nu har Pelle lagt ut reportaget på sin blogg Dateline Seoul. Missa inte det.

måndag, maj 29

Aftonbladet kränker ett barn - och mig

Jag gillar kvällstidningar. Inte minst Aftonbladet, där jag jobbade i mer än fem år, bland annat på nyhetsredaktionen. Jag gillar kontrasterna, den oblyga mixen av högt och lågt, tydligheten och kraften i berättandet när något stort och viktigt finns att berätta.

Men i dag gör Anders Gerdin, Aftonbladets chefredaktör och ansvarige utgivare, mig besviken. I tidningens pappersupplaga publiceras namn och omaskad bild på den 13-åriga flicka som våldtogs i Västerhaninge i helgen, efter att hennes kompis mördats av samme gärningsman.

Det är en sensationell publicering där tidningen på löp, förstasida och uppslag kör ut namn och bild på ett våldtaget barn, 72 timmar efter övergreppet. Att det är ett barn är det ingen tvekan om - Aftonbladet låter henne posera med en nalle i famnen.
Sensationell och sorglig.

Anders Gerdin själv låter inte helt övertygad om att han fattat rätt beslut när han uttalar sig för Resumé:
”Det var verkligen inget lätt beslut att ta och jag vet inte vad som är rätt och fel. Det kan diskuteras i det oändliga. Det är speciellt känsligt på grund av hennes ålder.”

Aftonbladet motiverar sitt beslut med att flickan, med stöd av sin familj, själv väljer att träda fram. Flickan vill att sanningen kommer fram och att inga förväxlingar sker.
Men den önskan kan man uppfylla utan namn- och bildpublicering. Naturligtvis hade Anders Gerdin kunnat säga ”visst vill vi återge din historia, men vi publicerar inte bilder av brottsoffer som är barn”.
Den linjen väljer Expressen, och Aftonbladets nätupplaga, där Kalle Jungkvist är ansvarig utgivare.
Jag har mycket svårt att tro att flickan och familjen i dag är besvikna på Expressen för att de inte publicerar namn och bild. Men jag kan naturligtvis inte veta säkert.

I Resumé försöker Anders Gerdin skvätta skit på Expressen:
”Frågan är om det är bättre att ha en bild när flickan döljer ansiktet i händerna? (Resumé tillägger: Expressen har valt att inte publicera flickans ansikte, men har en bild när hon gömmer ansiktet i sina händer) Då verkar det som om hon har något att dölja.”

Det är skitsnack, och Anders Gerdin vet det. Det är klart flickan kan vilja dölja något – sin smärta, sin sorg och sin utsatthet, till exempel. Vem tycker att en sådan bild vore konstig i sammanhanget?
Journalistiskt är det ju heller inget märkligt eller ovanligt med bilder där brottsoffer döljer sitt ansikte.

Vem drabbas av en bildpublicering?
Det är möjligt att dagens publicering i nuläget varken gör till eller från för den våldtagna flickan mitt i allt det hemska och ofattbara. Vänner, släkt, grannar och skolkamrater vet säkert redan att hon är offret och publiceringen kanske inte förvärrar hennes situation nämnvärt just nu.

Självklart är respekten för flickan, offret, det centrala.
Men även jag som läsare kränks av bildpubliceringen. Som säkert de flesta läsare gör placerar jag mig själv i historien: Tänk om det handlat om mitt barn? Min syster, kompis eller kollega? Då hade jag för allt i världen inte velat se hennes sorgsna ansikte i tidningen. På sätt och vis blir Aftonbladets publicering inte bara en kränkning av barnet utan också av läsarna.

Till sist är det för mig en gåta hur Aftonbladet kan sätta sig i den här situationen. I flera år har Expressen varit gangstertidningen som publicerar lögner på löpet, vars reporter åtalas och som kör ut närgångna bilder på en döende utrikesminister. Aftonbladet har som största tidning kunnat ta det lite lugnare, varit snäppet finare i kanten och nöjt se på när Expressen fått löpa gatlopp för sina publiceringsbeslut.

Vem gynnades av den här namn- och bildpubliceringen?
Knappast barnet, vad hon än sade i går. Jag är tveksam till att en erfaren utgivare med mer än 40 år i yrket hänvisar till en 13-årig flicka när han fattar ett tungt publiceringsbeslut.
Inte läsarna. Historien blir inte särskilt mycket mer gripande, eller kommer närmare, för att man får se flickans ansikte. Identifikationen för läsaren finns där ändå.
Inte Aftonbladet. Som säkert har sålt hyfsat med tidningar i dag, men knappast så mycket att det kompenserar för den badwill tidningen drar på sig.

I dag var ingen stor dag för Aftonbladet.

söndag, maj 28

Journalistik, textreklam och Efva Attlings fula vinglas


”En nyhet är något någon vill dölja. Allt annat är textreklam”, sade Resumés dåvarande chefredaktör Peppe Engberg en gång när vi jobbade tillsammans.
Jag kommer att tänka på det när jag läser Karina Sannefjordhs debattartikel i senaste numret av Journalisten (som jag hittade via Gunilla Kinn).
Hon har läst Aftonbladets artikel om Carolas ”hemliga uppladdning” och ”badkupp” den 13/5 och undrar hur tidningen kan ge baddräktstillverkaren Panos Emporio så mycket gratis textreklam.
I en kommentar till artikeln på Journalistens hemsida ger Willeam Vendel ännu ett exempel på gratisreklam i media: ”För några veckor sedan lät till exempel SVT: s Lotta Bouvin-Sundberg helt okritiskt Efva Attling visa upp sina nya dricksglas i flera minuter i Gomorron Sverige”.

Aftonbladets artikel är rätt dålig och känns krystad och klumpig. TV-inslaget med Efva Attling såg jag inte, men beskrivningen gör mig inte det minsta upprörd.
Nästan all journalistik gynnar någons intressen, och det finns ingen tydlig gräns att träda över. Skalan är glidande.
Detta gäller oavsett journalistisk genre, men låt oss hålla oss till nöjesjournalistiken eftersom exemplen blir så tydliga.

Efva Attling är en känd person, många är nyfikna på henne och hennes liv. Sedan ett antal år är hon också en etablerad och vad jag förstår rätt framgångsrik designer. Självklart kan det då vara journalistiskt motiverat att uppmärksamma hennes nya dricksglas för Orrefors. Och självklart gynnas hon av uppmärksamheten.

Så gott som alla artist-, skådespelar- och författarintervjuer sker i samband med lanseringen av en ny skiva, film eller bok. Stora ekonomiska intressen finns bakom och varenda spalt redaktionell text har ett marknadsföringsvärde som går att räkna i kronor och ören.
Är det konstigt? Nej. Borde det vara på något annat sätt? Nej, varför det? Enda sättet vore att låta bli att skriva om aktuell underhållning och koncentrera sig på artister som inte har släppt en ny skiva, författare som inte utkommit med en ny bok och så vidare.

Nöjesjournalistiken både bevakar och är en del av underhållningen. Att läsa förhandsreportagen inför en superstjärnas konsert är en del av totalupplevelsen, efter att ha sett en bra film på bio vill många veta mer om skådespelarna. Film- och skivbolagen kan ordna intervjuer, tidningar och TV tackar inte nej.

Det finns en sorts finhetsskala när det gäller journalistik som gynnar någons intressen. Finast är traditionell kulturjournalistik. Sällan hör man någon diskutera bokförlags och teatrars ekonomiska intressen av att deras produkter uppmärksammas i redaktionell text. Samtidigt kan redaktionell uppmärksamhet handla om att vinna eller försvinna för till exempel ett litet bokförlag med små resurser. Kan man inte få gratisreklam av journalister blir det ingen marknadsföring alls.

Nästan lika fint är politisk journalistik, som ju ofta handlar om utspel från partier och organisationer. Här är till exempel DN:s debattsida den ultimata gratisannonsplatsen för den som har en åsikt att sälja.
Ekonomijournalistik – samma sak. Mycket utspel, mycket pressreleaser.

Minst fint är nöjesjournalistik och, ve och fasa, journalistik som rör konsumtion och shopping. Här blir också kopplingen till bakomliggande ekonomiska intressen tydligast.

Dålig journalistik vill ingen ha. Men att kalla all journalistik som gynnar ett särintresse för oetisk är att göra det lätt för sig. Inte sällan sammanfaller särintresset med läsarintresset. Jag skulle till exempel gärna läsa en bra intervju med Dixie Chicks apropå deras nya album som kommer snart. Det vill säkert deras skivbolag också att jag gör. Och därför blir det sannolikt så, den där intervjun dyker upp någonstans. Blir den ett otillbörligt gynnande?

Om jag nu ska försöka knyta ihop det här. För journalisten bör frågan om något är intressant och relevant väga tyngst – tyngre än frågan om någon kan gynnas av en publicering.
För läsaren/tittaren/lyssnaren gäller att försöka tolka informationen kritiskt. Varför ser jag detta just nu?


Förresten är Efva Attlings glas ganska tacky.

Kommentar om kommentarer om kommentarer

När jag kollade alldeles nyss hade Ebba von Sydows debattartikel i Expressen från i onsdags fått 142 kommentarer på tidningens hemsida. Det är långt fler än åtminstone jag orkar läsa.

Innebär möjligheten att kommentera det man läser automatiskt ökad kvalitet?
En liten diskussion om detta har uppstått på Sigges blogg. Yours truly har naturligtvis lagt sig i.

Hörvärt om bloggar och mainstreammedia

Även en blind höna kan hitta ett korn. Oftast är P1:s mediemagasin Vår grundade mening skittrist. Men veckans inslag och bloggar och traditionella mediers sätt att förhålla sig till dem var hörvärt. Lyssna själva här.

lördag, maj 27

Ebba och Lars-Eric

DN:s Barbro Hedvall om tidsandan, Lars-Eric Petersson och Ebba von Sydow: ”Måttfullhet är verkligen helt ur tiden”.

fredag, maj 26

Burman vs von Sydow. Viktig debatt eller catfight?


I onsdagens Expressen manade författaren Carina Burman till läppstiftuppror och gick till hårt angrepp på Vecko-Revyns Ebba von Sydow. Som går till motangrepp i dag.
Det är inte riktigt min bransch, så jag ska inte ge mig på att försöka tycka något. Men diskussionen är intressant, läs artiklarna.

von Sydow skriver: ”En äkta partyprinsessa är alltid hard to get”.

Jag kan inte låta bli att citera filmfiguren Ford Fairlane:
”Some people play hard to get. I play hard to want”

Nytt från det inte så stora landet i väster


Norska bloggbloggen Sonitus har den goda smaken att länka till en grej jag skrev häromdagen. Trevligt.
Nu är det inte främst därför jag tycker ni ska ta en titt på Sonitus, utan för att sajten har en disposition och grafisk lösning som åtminstone inte jag sett tidigare. Textigt men rätt överskådligt.

Via Sonitus hittar jag svenska Ointressant, som helt enkelt listar ointressanta bloggar. Elakt men kul. Där vill man inte hamna.

Till sist: ibland får norrmännen till det med orden. Nog låter verdensveven bra mycket bättre än webben? Nästan vackert.

torsdag, maj 25

Alla representerar vi någon annan

Studsar man omkring lite bland de politiker, ledarskribenter och andra som bloggar om politik är den här typen av deklarationer vanliga:

”Åsikterna på denna blogg är, som det heter, helt och hållet mina egna och ska inte belastas någon annan, vare sig inom mitt parti eller utom.”

Just den här hittade jag hos Johan Sjölander (s), och liknande disclaimers finns också här, här, här och här.

Men allt det där är naturligtvis nys. Alla representerar vi i någon mån någon annan när vi agerar eller uttalar oss. Vilken betydelse det har beror vilken grad av offentlighet vi har fått eller gett oss själva.

För aktiva eller förtroendevalda politiker är läget solklart: dag som natt är de representanter för sitt parti. Partitillhörighet är ingen keps man kan ta av och på som det passar en. Fråga Johan Ingerö. Eller vänsterpartipolitikern som knäckte extra som porrfilmsskådis.

Jag som valt att lufta mina åsikter på den här bloggen får acceptera att jag i större eller mindre utsträckning representerar

Min familj
Min arbetsgivare och mina kollegor
Organisationer jag är medlem i (Röda Korset, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, Journalistförbundet, Sjöängshöjdens tomtägareförening m fl)
Mina vänner
Min yrkeskår

Det finns inga hundraprocentiga garantier för att människor i min närhet eller periferi inte påverkas, belastas eller skadas av det jag gör, skriver eller säger.
I klartext: klantar jag mig tillräckligt illa skvätter det skit som fastnar på andra. Och det finns inget sätt för mig att friskriv mig från det förhållandet.

Pr-byrå avlönar chattare

I förrgår skrev jag en snutt om bloggar som marknadsföringskanal. Jag kunde lagt till chattar i resonemanget. Det är uppenbart att jag inte är så uppdaterad på det här området.

I kväll sände Rapport ett inslag (klicka här och hoppa fram ca 14 minuter) om ”word of mouth-byrån” Pronto Communication som specialiserat sig på marknadsföring där budskapet sprids bland chattare, bloggare och andra som kommunicerar med varandra över Internet.

Pronto har helt enkelt anställda ”kommunikatörer” som ger sig ut på nätet, sprider uppgifter, länkar, filmsnuttar och annat till personer som valts ut i hopp om att de ska sprida budskapen vidare.
Pronto är bevisligen duktiga på att marknadsföra sig själva också. Några minuter i Rapport är inte fy skam. Nu blev några rader här på bloggen också.

Soundtrack till vecka 21 2006


Jackson Browne: For A Dancer (CD-spår)
Johnny Cash: Wichita Lineman (CD-spår)
A Hard Night's Day - The Best Of Stiff Records (samlingsalbum)
Seu Jorge: The Life Aquatic Studio Sessions (soundtrack)
Linda Ronstadt: Will You Love Me Tomorrow (CD-spår)

onsdag, maj 24

Missa inte: Donnie D sågar de politiska bloggarna


Jag har tidigare uppmärksammat bloggen Kinky Afro och geniet bakom: Donnie Donut.
Donnie har tröttnat på de politiska bloggarna, och hans sågning är så briljant och rolig att ni måste läsa den. Jag vet inte om jag själv ska känna mig träffad. Det gör jag inte, men det är ointressant. Ni måste läsa texten.

Kan inte låta bli att citera hela första utången:

“Varje gång ordet ”bloggosfären” nämns går det rysningar utefter min rygg. Förutom att det är ett chockfult ord tycks det också ha blivit namnet på en sorts märklig klubb där medlemmarna förutsätts ha gemensamma intressen (dock oklart vilka). Ett slags virtuellt Rotary för rättshaverister med adsl och adhd.”

PS.
Kinky Afro har inrättat en läsarombudsman. Lysande.

Ett litet steg för Lars-Eric Petersson, ett stort steg för mänskligheten


Titta. Det går att utkräva ett personligt ansvar från makthavare som missköter sitt jobb. Nu väntar vi bara på att den principen börjar gälla även inom statsmakten.

Vem behöver etik på Internet?


Det poppar upp intressanta diskussioner om kvällstidningar, bloggar och annat i efterdyningarna av förra veckans Danielsson/Eduardshistoria.
Tidningen Journalisten publicerade en läsvärd artikel i går, och Jonas Morian är en av många bloggare som deltar i debatten, som delvis handlar om etik, krav på sanningshalt och om de bedömningar som ligger till grund för publicering. Kulturbloggen är en annan.

Det är varken konstigt eller upprörande att redaktioner på till exempel kvällstidningar fattar publiceringsbeslut på andra grunder än enskilda personer som bloggar eller på andra sätt publicerar sig på nätet.

Varje tidningsutgivare har sin måttstock för vad som är intressant och relevant, och sina minimikrav på när en uppgift kan antas vara sann. Till sin hjälp har utgivaren
Etiska regler för press, TV och radio, som inte är lag utan en branschöverenskommelse.
I fallet Danielsson/Eduards gick det inte, eller har hittills inte gått, att på ett trovärdigt sätt visa att ryktet var sant. Alltså ingen publicering – förrän dementin kom i förra veckan.
Helt säkert jobbar ett antal reportrar på de stora redaktionerna vidare med att ta reda på vad Lars Danielsson gjorde på annandagen. Visar det sig trots allt att Eduardsryktet stämmer kommer man att publicera. Inte så konstigt.

Lika självklart är att alla som bloggar (eller på annat sätt skriver på nätet) inte gör det i enlighet med några pressetiska regler. Varför skulle alla göra det? Och hur skulle de reglerna eller riktlinjerna upprätthållas?

Bloggare är inte automatiskt journalister. Jag förväntar mig inte när jag läser på en blogg eller enskild persons hemsida att uppgifterna är kollade eller för den delen sanna. Den bedömningen får jag göra själv (även tidningar måste jag naturligtvis läsa med kritiska ögon, men där är mina krav och förväntningar högre vad gäller sanningshalt och relevans).

Att diskutera nät- eller bloggaretik är lika intressant som det är fruktlöst. Vilka ska omfamna denna etik? Alla som skriver på nätet? För vems skull ska en viss etik gälla? Har läsarna efterfrågat den?
Om läsarna tycker att det jag som bloggare saknar etik slutar de väl läsa och klickar sig någon annanstans eller tar ett bad eller nåt.

En intressantare etisk diskussion är hur media, politiker och andra i offentligheten hanterar det som publiceras av enskilda personer på nätet. Det måste ju vara journalisterna som har huvudansvaret för källkritiken om de för uppgifter vidare, inte bloggarna.

Och bloggarna i sin tur får vara beredda att ta ett juridiskt och moraliskt ansvar för det de publicerar. Någon gemensam etisk kod tror jag inte på.
Internet är en offentlig arena, vill man slippa kritik är det säkrare att skriva dagbok.

tisdag, maj 23

Bloggmaknadsföring, Jönsson och jag

Martin Jönsson på Svenska Dagbladet är en tung och bra medieskribent. Nu startar han en ”nyhetslogg” på nätet, här är adressen.

Intressant är att SvD tycks ha valt bloggvärlden som en kanal i lanseringen. Jag är nog inte den enda som bloggar om media som fick det här mailet nyss:

”Hej!

I morgon öppnar SvD:s Martin Jönsson sin nya nyhetslogg där han kontinuerligt kommenterar och analyserar reklam- och mediebranschen.

Bloggar har blivit ett värdefullt arbetsredskap för många journalister och för att göra det enklare för SvD:s läsare att hitta de bästa sajterna länkar vi till de senaste rubrikerna från några av våra favoriter inom reklam- och mediebranschen.

I nästa steg kommer det att vara möjligt att använda trackbacks för att delta i debatten men redan nu är det öppet att kommentera på nyhetsloggen.

Reklam- och mediedebatten börjar på http://www.svd.se/mj

Välkomna!”


Bloggar är en intressant – och, gissar jag, underutnyttjad - marknadsföringskanal. Själv har jag inte så många läsare att det jag skriver välter några kiosker precis. Men det finns ju bloggar med tusenfalt fler läsare och rimligen högintressanta läsargrupper.

Det gäller inte minst de unga tjejer som bloggar om mode, skönhet och shopping. Kolla Bloggtoppens totallista så ser ni hur landet ligger. Att få sådana som Engla, Legally Blonde och Hotspot att uppmärksamma en produkt eller kanske Internettjänst är troligen kostnadseffektiv pr.

Precis som det kan vara att maila yours truly. Som gärna tipsar om Jönssons nya giv och mycket stolt sträcker på sig (bildligt talat, jag sitter fan i rullstol) eftersom SvD hälsar att de tänker länka hit.

Bäst man knyter slipsen. Det kan ju komma fint folk på besök framöver.

Bloggar påverkar synen på vad som är relevant

Tidningen Journalisten skriver om kvällstidningarnas hantering av Danielsson/Eduards-ryktena i jämförelse med en del bloggars.
Niklas Silow, redaktionschef på Aftonbladet, menar att bloggar inte ska påverka [de etablerade] mediernas sanningskrav – men att de kan påverka synen på vad som är relevant.
Hela artikeln hittar du här.

En intressant passus i Journalistens artikel handlar om hur det kan komma sig att ryktena om Danielsson över huvud taget uppstod:
”Till Journalisten säger källor på UD att spänningarna mellan statsrådsberedningen och UD har ökat under Göran Perssons tid, i takt med att statsrådsberedningen tagit över frågor i kommunikationen med andra EU-länder.”

måndag, maj 22

Sorry, Lars och Göran. It ain’t over.

Ekot i dag.

Hej matematik

Den av allt att döma skitkassa filmen Da Vinci-koden spelade in 224 miljoner dollar på de första 72 timmarna efter premiären, läser jag på Sigges blogg.

I Brasilien ägs hälften av jorden av mindre än en promille av befolkningen, berättade P1:s Konflikt i lördags.

Grattis, världen.

Ny blogg: Hela listan

Vilka är Sveriges stolligaste privatspanare? De fulaste grönsakerna, coolaste trummisarna eller snyggaste flaggorna?
Bloggen Hela listan har svaret.

söndag, maj 21

Minns ni de bloggande folkpartisterna?

Socialdemokraternas spinn funkade i ett dygn. I dag verkar ingen längre vara intresserad av några folkpartisters bloggar eller ursäkter från Lars Leijonborg. Nej, det lär bli mera Danielsson, Persson och Dahlgren i veckan.

Därför borde etablerade journalister börja blogga

Jag har harvat på en hel del om hur traditionella nyhetsmedier förhåller sig och måste börja förhålla sig till bloggar och annan medborgarjournalistik på nätet. Läs till exempel här, här och här.

Via Andreas Ekströms blogg hittar jag nu den här intressanta artikeln i Press Gazette där Googles europachef talar om att etablerade journalister måste börja blogga för att vårda och upprätthålla styrkan i sina egna varumärken. Läs den.

lördag, maj 20

Fejkad folkpartist

Folkpartisten Johan Ingerö stängde sin blogg Right Online i går. I dag är den uppe igen – men av allt att döma är det fejk. Någon annan utger sig för att vara Johan Ingerö.
Jag är ingen jurist, men jag antar att det är brottsligt.

Hursomhelst sätter det än en gång fingret på hur Internet fungerar och inte fungerar. Hur kan läsarna (däribland journalister och politiker) vara säkra på att det de läser på nätet är sant?
Svar: det kan de inte.

Och i dag går en stackars sossebloggare ut i Expressen och uppmanar alla som bloggar att vara snälla.
Lycka till.

fredag, maj 19

Nytt bloggrykte om Danielsson


En sådan soppa. Metajournalistiken och metapolitiken firar nya triumfer hela tiden. Danielssonhistorien har nu tre intressanta spår man bör hålla isär. Här och var finns starka intressen för att blanda ihop dem.
Så här ser jag på det:

s vs fp

Nej, Lars Danielsson avgick inte i dag klockan 10.30, som jag skrev i onsdags. Han tar en 14-veckors time out klockan 18 istället.
Marita Ulvskog & Co har spelat sina kort briljant de senaste dygnen, lyckats flytta fokus och etablera historien om en folkpartistyrd förtalskampanj.

Borgaralliansens jättekonferens på Hotell Rival i dag tycks ha blivit en rätt avslagen tillställning. Några budskap eller utspel (om de hade några) lär de i alla fall inte få ut i media. I dag vill alla prata om Danielsson bloggar och se Lars Leijonborg besvärat skruva på sig.
It’s a dirty game. 1-0 till Ulvskog.


Bloggarna, medierna och politikerna

Hela historien visar hur yrvakna och tafatta de stora medierna och det politiska etablissemanget står inför bloggar och Internet.
I dag kan vilken grönsakshandlare, taliban, frimärkssamlare eller folkpartist som helst publicera sig på nätet och nå hundratals miljoner läsare över hela världen. Det är en fantastisk demokratisk utveckling som bidrar till spridning av idéer, erfarenheter och åsikter på ett sätt världen tidigare aldrig skådat.

Men att någon publicerar sig på nätet gör inte henne eller honom till publicist i traditionell bemärkelse. Det är orimligt att kräva eller förvänta sig att de miljoner människor som skriver på egna hemsidor och bloggar ska följa och leva upp till de etiska regler och kvalitetskrav som ställs på journalister, redaktioner och medieföretag (däremot gäller naturligtvis vanlig lagstiftning om förtal, hets mot folkgrupp osv, men det är en annan sak).

Av samma skäl kan inte redaktionerna förhålla sig till bloggar och Internet som till en nyhetsbyrå eller andra källor man normalt kan citera. Därför känns Expressens ”granskning” av ”bloggkampanjen” så patetisk, särskilt i ljuset av att bloggryktena legat till grund för flera artiklar i tidningen. Och därför blir socialdemokraternas - i detta kortsiktiga sammanhang visserligen smarta – agerande lätt löjligt:
”… helt plötsligt kritiserar socialdemokraternas partisekretare Marita Ulvskog det som sagts av en 19-årig politiker i Västergötland”, säger Alexander Mason på medieanalysföretaget Observer till Aftonbladet.


Sakfrågan

Lars Danielsson har fortfarande inte på ett trovärdigt sätt redogjort för vad han gjorde under annandag jul 2004. Om detta skriver bland andra Aftonbladets Lena Mellin, Svenska Dagbladets Göran Eriksson och DN:s Henrik Brors i dag.

Nytt rykte

Från och med nu finns ett nytt bloggrykte om vad Lars Danielsson gjorde på annandagen: Han var här. Hos mig. Har jag hört.

Simsalabim

De senaste dagarnas mest omtalade blogg, folkpartisten Johan Ingerös Right Online, tycks ha försvunnit. Så kan det gå.

torsdag, maj 18

Metajournalistik och dimridåer


Håhåjaja.
Så fick då medierna äntligen i klartext publicera ryktena om Lars Danielsson och hans kollega Helen Eduards. Visserligen i form av en dementi, men ändå. Och förresten – tack vare att det handlar om en dementi kan ju även högfärdsmedier (Thorbjörn Larssons uttryck) som DN, Svenskan och P1 snaska med.

Det blir en rätt bisarr metahistoria om en historia om en historia. Eduards dementerar och pekar ut folkpartiet som eventuellt ansvarigt för ryktesspridningen, eftersom ryktet tycks ha startat på bloggarna Right Online och Frihet, Fildelning och Feminism, som båda drivs av unga folkpartister.

Som parentes måste jag nämna Expressens Niklas Svensson och hans ”kartläggning” av ”bloggkuppen”. Svensson skriver:

”Deras inlägg var nästan identiska och lades ut på internet med tre timmars mellanrum 17 februari, visar Expressens kartläggning.”

Rafflande, Niklas. Du har alltså klickat på ”February” i högerkanten på båda bloggarna och sedan hittat inläggen från den 17:e och sedan skrivit upp klockslagen. Kan bli en guldspade för den kartäggningen.

Nåja. Expressen (som häromdagen körde en direkt obegriplig artikel om Eduards) får upp socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskogbanan. Ulvskog gör sitt jobb och kräver ursäkter, kort på bordet och så vidare av folkpartiet och Lars Leijonborg.

Som om den här historien handlade om Lars Danielssons påstådda vänsterprassel.
Lars Danielsson, statsministerns närmaste man, hade en nyckelposition under ett av de värsta trauman Sverige upplevt i modern tid. Han har i förhör och utfrågningar lämnat motstridiga uppgifter om sina förehavanden och därmed ljugit. Det är det det handlar om.

Socialdemokraternas försök att få detta till en lögn- och skvallerhistoria kan ha två syften som jag ser det:
Antingen hoppas man att hela historien ska rinna ut i sanden. Det är inte så troligt.
Däremot har de nu offentliggjorda otrohetsryktena gett Danielsson ett legitimt och trovärdigt skäl att avgå. Det behövs ingen större fantasi för att förstå att han, Helen Eduards och deras respektive familjer haft ett helvete på sistone.
Vem skulle inte kunna kasta in handduken efter en sådan mediemangling?

Frågan är om det räcker för att döda storyn.


En annan intressant del av allt detta är diskussionen om bloggarnas roll. Expressen intervjuar Johan Ingerö (Right Online) och frågar om han visste att uppgifterna stämde och Ingerö svarar undfallande.
Han är ingen publicist, hans blogg är ingen nyhetsbyrå. Ändå har ryktena han vidarebefordrat räckt som underlag för Expressen och andra att publicera insinuanta halv- och kvartssanningar.

Att nu ”avslöja” och ”kartlägga” ”bloggkuppen” är bara ynkligt och pinsamt.

onsdag, maj 17

Soundtrack till vecka 20 2006

Rolling Stones: Exile On Main Street (album)
Little Richard: Get Rhythm (från Kindred Spirits: A Tribute To The Songs Of Johnny Cash)
Kelly Willis: That’ll Be Me (cd-spår)
Frans Jeppsson-Wall: Who’s Da Man (landsplåga)
Allt av och med Dolly Parton

Lars Danielsson avgår på fredag klockan 10.30


Nu blåser det kallt runt Lars Danielsson. Fler och fler sossar tycker med all rätt att mediefokuseringen på honom gör det omöjligt att nå ut med andra budskap.
Allt talar för att han ryker, och med rätt tajming kan hans avgång bli ett litet men dock pr-vapen för s, precis som Vassa Eggen-Lidbom var inne på i en kommentar här häromdagen.

Och varför inte nu på fredag? Den borgerliga alliansen har ett jättespektakel på Hotell Rival i Stockholm och klockan 10.30 sitter de fyra partiledarna på scenen och presenterar ”En agenda för ett bättre Sverige”.

Om Lars Danielsson vill göra lite sista nytta för sitt parti i valrörelsen kallar han och Göran Persson till presskonferens och meddelar Danielssons avgång exakt vid den tidpunkten.

Alliansledarna får köra ballongdansen för att bräcka den nyheten.

tisdag, maj 16

Aftonbladet och den nya bildjournalistiken


Att allmänheten tipsar tidningar och skickar in egna bilder är inget nytt. Inte heller att tidningarna kan betala bra för riktigt bra tips och bilder.
Men den snabba tekniska utvecklingen förändrar också nyhetsrapporteringen radikalt. I dag kan vem som helst ta en bild med sin mobiltelefon och blixtsnabbt skicka den vidare.
Till Aftonbladet, till exempel. Som från och med i dag lanserar numret 71 000 för den som vill MMS:a eller maila in nyhetsbilder till tidningen. Årets bästa läsarbild kommer att belönas, med 71 000 kronor. Mycket pengar.

”Världen har förändrats och med den journalistiken. Läsarnas medverkan kommer att bli viktigare och viktigare”, säger Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin i den egna tidningen.

För en nyhetsförmedlare som Aftonbladet gäller det inte minst bildjournalistiken. Här dyker frågeställningar och dilemman upp som är minst lika intressanta som de inom textjournalistiken.

Amatörer som råkar befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle kan ta fantastiska nyhetsbilder. Bilden från värdetransportsprängningen i Hallunda (se ovan) är ett bra exempel.
Men amatörer tar också bilder som rutinerade pressfotografer aldrig skulle ta även om de var på plats. En erfaren pressfotograf vet vilka bilder som går att publicera, vet hur nära hon eller han kan gå, fotograferar inte likdelar och lemlästade barn. Och fejkar inte bilder.

Om detta uppstod en debatt efter bombdåden i London, då mängder av amatörbilder blixtsnabbt spreds både i tv och över nätet. I många fall var enskilda personers hemsidor och boggar nyhetsledande.
Läs mer om amatörfotograferna och bomberna i Hans Månsons kolumn i Pressens Tidning från augusti 2005.

Vilka bilder komer bildredaktörerna på Aftonbladet och Expressen att kunna välja mellan efter nästa stora olycka i Sverige? Efter ett bombdåd?
Kommer det att spela någon roll vilka bilder de väljer när alla med en dator kommer att ha obegränsad tillgång till samma bildmaterial?

Hägglund, Costello, Virtanen, Stranglers...jag kan inte tänka klart



Nej, nej, nej – varför kan inte världen vara en enkel plats där allt är som vi förväntar oss, schablonerna stämmer och fördomarna bekräftas?
Det vore ju så mycket lättare då. Men icke.

I går närapå rämnade min världsbild, eller i alla fall min rätt bekväma förutfattade mening om kristdemokrater.
Kd:s partiledare Göran Hägglund var gäst hos Fredrik Virtanen i TV8 och hade ombetts ta med sig sina favoritskivor.

Och Hägglund skrällde. Följande album radades upp: My Aim Is True – Elvis Costello, Some Girls – Rolling Stones, Dark Side Of The Moon – Pink Floyd och Porgy And Bess – Miles Davis. Möjligen hade han med sig någon till som jag missade i förvirringen.
Miles och Pink Floyd kändes inte så otippade, men Costello (som ju nästan är Gud) och Stones – yes! Plötsligt står det klart: Partiledarsveriges bästa skivsamling finns i Bankeryd.

Inte nog med Costello och Stones. Hägglund namedroppade också Clash och Stranglers, vars klassiker Sverige kunde tjäna som kampsång för borgarna.
Det här kan ge välbehövligt bränsle till alliansen.

Förra veckan avslöjade Maria Wetterstrand att hon är Bowie-fan. Det tyder ju på viss klass. Annars anar man att det är lite si och så med musiksmaken hos partiledarna.
Jag har dristat mig till att gissa de övrigas favoritartister:

Lars Ohly – Bob Dylan.
Göran Persson – Frälsningsarméns orkestrar.GP har ju deklarerat att han gillar Han har öppnt pärleporten och den typen av hits.
Peter Ericsson – Creedence Clearwater Revival.
Lars Leijonborg – Tommy Körberg.
Maud Olofsson – Jerry Williams
Fredrik Reinfeldt – Bryan Adams

Eller vad tror ni?

Mitt namn är Engqvist, Martin Engqvist.

Efter ett halvårs anonymt bloggande känner jag att det är dags att träda fram ur skuggorna.
Jag heter Martin Engqvist, har varit journalist i snart 20 år och för det mesta arbetat som redaktör av olika slag. I dag jobbar jag med kundtidningar på Spoon Publishing och jag har ett förflutet på bland annat Aftonbladet och Resumé.

Vid sidan av mitt jobb på Spoon tillhöra jag den tärande sektorn i samhället eftersom jag är förtidspensionär på halvtid. Jag har en hög ryggmärgsskada efter en bilolycka för snart sex år sedan och är helt förlamad från axlarna och neråt.

Min tillvaro år på sätt och vis tudelad. Å ena sidan tillhör jag en sorts elit – jag jobbar i mediebranschen, har bra kontakter, kan formulera mig och vet hur man tar sig fram i samhället.

Å andra sidan tillhör jag samhällets strykklass. Jag är bidragsberoende, har personlig assistans, åker färdtjänst och tampas med Försäkringskassan, hjälpmedelscentraler, kommunala handläggare av olika slag och sjukvården i stort.
Om detta finns mycket att säga. En del hamnar nog här på bloggen med tiden.

Sådärja. Då har jag hälsat ordentligt. Hoppas ni fortsätter läsa min blogg.

måndag, maj 15

Filmtips: Layer Cake


Alla kanske redan har sett den, men i alla fall: Layer Cake (2004) är en smart och bra thriller, med ett antal 180-gradersvändningar i intrigen. Daniel Craig (bilden) är fruktansvärt cool i huvudrollen, fotot är det mest stilrena jag sett på länge och soundtracket är bra. Vad mer kan man önska?

”I Sverige avgår man när man blir en belastning för regeringen, inte när man begått misstaget”

Det är Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitet, som säger till Resumé i dag i en mycket intressant artikel om de två parallella historier som nu berättas om Lars Danielsson.
En i mainstreammedia, där de etablerade politiska journalisterna går som katten kring het gröt runt ryktet om att Lars Danielsson tillbringade annandagen 2004 i sällskap med en kvinnlig kollega. Artiklarna är fulla av halvkvädna visor och antydningar.

En annan version finns hos de politiska bloggarna, som tutar och kör och i klartext berättar om ryktet de snappat upp.

Lars Nord drar parallellen med Lewinskyaffären, som började som en story på nätet. Han pekar på den traditionella journalistikens problem att förhålla sig till bloggar och annan medborgarjournalistik. Resultatet i dag blir en journalistik som är obegriplig för den som inte har tillgång till ryktesfloran på nätet och därmed kodnycklarna.

Och som ni märker tar jag inte heller upp ryktets innehåll i detalj, utan berättar bara att det finns. Fegt och inkonsekvent? Ja, det kan hända. Men jag är nog alltför rotad i traditionellt tidningstänk för att kunna blåsa på för fullt.


Åsså hänvisar jag än en gång till mitt inlägg om Donny Donut.

Teflonmannen


Säga vad man vill om Lars Danielsson. Men även om hans dagar som statssekreterare tycks vara räknade håller han på ståndsmässigheten. I lördags berättade Aftonbladet att han i år flugit med regeringsplanet 26 gånger – mer än någon annan.
Ett avslöjande som bör ha varit besvärande för Danielsson och hans chef Göran Persson.

Men i går flög Danielsson med regeringsplanet igen, trots att han rimligen borde förstå att det skulle bli liv i luckan. Fascinerande.

Vad säger man? Stil och klass. Eller möjligen all balls, no brains.

söndag, maj 14

75 år utan militär på gatorna - vad händer nu?

I dag är det 75 år sedan svensk militär öppnade eld mot demonstranter i Ådalen. Fem personer sköts ihjäl.
Det är värt att reflektera över den händelsen även för oss som inte känner oss hemma till vänster i politiken.

Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin skriver i dag i Aftonbladet och gör den självklara kopplingen till en ny lag riksdagen klubbade igenom häromdagen, lite i det tysta. Lagen upphäver det som gällt sedan kravallerna i Ådalen, nämligen att svensk militär inte får användas och ingripa i Sverige i fredstid.

(via Jinge)

lördag, maj 13

Deniability och medborgarjournalistiken


Lars Danielsson känner sig nog rätt ensam på jobbet. Pressen från media är enorm och hans närmaste chef, statsminister Göran Persson, gör nu sitt bästa för att fjärma sig från honom.
Om skiten träffar fläkten gäller det för Persson att inget fastnar på honom. För Persson gäller det att hålla sig oinformerad, att skaffa sig deniability.

I alla sina kommentarer hänvisar Göran Persson till andra människor, människor han ”förutsätter gör sitt jobb” (mitt fria citat).
Läser man TT:s intervju från i går med statsministern blir detta nästan komiskt. Här är några GP-citat, kursiveringarna är mina:

”Jag tror att vi har gjort en prövning av de där frågorna och kommit fram till att det inte är möjligt för oss att lämna ut dessa så kallade loggar”

De som har gjort bedömningen har kommit fram till det”

”…han måste ju själv klara ut sina förhållanden och jag har ingen som helst anledning att ifrågasätta hans trovärdighet. Han har väl nu också fört samtal med JO, så jag hoppas att klarlägganden skapas”

”det har han sagt och jag har ingen anledning att misstro honom”

”Så tror jag han har lagt upp det men även det är väl något JO sysslar med

Hela artikeln hittar du här, ur gårdagens Aftonbladet.

Annars maler det ju på för den arme Lars Danielsson, Aftonbladet leder drevet. Det ser inte ljust för Danielsson, konstaterar både bladets Lena Mellin och Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson.
Den senare påpekar att luften – eller snarare Internet – surrar av rykten om var Danielsson befann sig på annandagen 2004.

De ryktena handlar om en kvinna, och de är rimligen obekräftade – annars hade vi fått läsa dem i någon stor tidning.
Men bloggar och andra sajter på nätet fungerar inte som traditionella redaktioner. För någon vecka sedan skrev jag om bloggen Kinky Afros lilla DN-scoop som ett exempel på en utveckling vi bara sett början av.
Blir det en bloggare som fäller Lars Danielsson?

fredag, maj 12

Prostitution och fotboll, igen

Bojkottdiskussionen kring fotbolls-VM och prostitutionen har bubblat upp igen. Jenny Jewert skrev klokt och snärtigt i onsdagens DN och tokskarpa Katrine Kielos har skrivit ett inlägg på sin blogg som många kommenterat, däribland yours truly.

He’s going down – om Danielsson, Gerdin och Drevet


Det är inte ofta vi får se exempel på så tydlig kampanjjournalistik som i fallet Aftonbladet vs Lars Danielsson, statssekreterare och Göran Perssons närmaste man. Bladets muckraker Richard Aschberg har ångan uppe och langar dagligen upp nya avslöjanden om Danielsson. Som ju uppenbart har ljugit om vad han gjorde på annandagen 2004.

Dagens story rör dock inte Danielsons agerande vid tiden för tsunamikatastrofen, utan hans flitiga flygande med regeringsplanet. Det har naturligtvis inget med tsunamihanteringen att göra – men mediedramaturgiskt här och nu spelar det ingen roll. Aftonbladet kommer inte att ge sig förrän Danielsson lägger korten på bordet eller avgår. Tidningen räknar ju bokstavligen dagarna, och jag kan inte se att Danielsson har en tillstymmelse till chans att komma undan.

Drevjournalistik har sina obehagliga inslag och LD känner sig säkert som ett jagat djur. Men ibland är det rätt att drevet går. Det är inte rimligt att en landets mäktigaste män ska få komma undan med lögner när det rör sig om så viktiga saker.

Jag tror att han går ganska snart, det blir presskonferens och Göran Persson kommer att beklaga förlusten av en kompetent medarbetare och förklara avgången med att trycket från media varit orimligt hårt mot Danielsson och hans familj och att han (GP) har full förståelse för att Lars Danielson på egen begäran lämnar sitt jobb.
Simsalabim. Efter ett halvår eller så blir det generaldirektörsutnämning.

Det jag egentligen tänkt skriva om är Anders Gerdin (Aftonbladets chefredaktör) och hans steg in i debatten. Jag skrev en snutt om det häromveckan efter det att Gerdin i en egen krönika lanserat granskningen av Danielsson.
Jag gillar att Anders Gerdin går ut och tar plats och deklarerar att han och Aftonbladet tar ställning. Jag tycker också att det är smart.

Ingen av de stora stockholmstidningarnas chefredaktörer håller någon särskilt hög profil eller gör sitt ansikte till tidningens. De ger sig ytterst sällan in i diskussioner som inte direkt rör den egna tidningen. Expressens Otto Sjöberg är närmast folkskygg.

Här finns ett tomrum att fylla för den som vill stärka sitt eget och sin tidnings varumärke. Det ser ut som att Anders Gerdin (som i sig inte är någon stor debattör eller särskilt förfinad publicist) tänker fylla åtminstone delar av det tomrummet.
Och det är bra. En tidning som inte bara på ordinarie tyckarplats tar ställning som tidning under en tydlig chefredaktör kommer att vinna i förtroende hos läsarna.

Tror jag.

onsdag, maj 10

Soundtrack till vecka 19 2006

Mats Möller: Det jag ångrar mest (album)
The Wrights: Down This Road (album)
Elvis Costello: Alison (klassiskt mästerverk) – Jimmy Smits gnolade den extremt falskt i veckans avsnitt av Vita huset.
Hayes Carll: Flowers and liqour (album)
Brad Paisley: Alcohol (CD-spår)

Mera Rotsverige!


”Ishallarna klemar bort dagens spelare”, konstaterar bloggen Rostsverige – äntligen med nya vackra och vemodiga bilder från ett land som en gång var.
Bakis.

måndag, maj 8

”Klyftorna ökar dramatiskt i Sverige, och har gjort det i 25 år. Under de åren har socialdemokratin styrt 21 år.”

Det är ju fascinerande hur sossarna inför varje val lyckas låta som att det är de som är i opposition.
Men inte alla går på den finten, inte ens i fackföreningsrörelsen.

Läs Christin Johanssons och Ursula Berges debattartikel i DN i dag.

Mångsidiga Malin

Visst är det liiiiite kul när folk tituleras så här: "Skådespelerskan, yogaintruktören, föreläsaren och programledaren Malin Berghagen"?

Malin är gäst hos Tomas Tengby i P4 i kväll. Om ni vill veta mer om Malin.

söndag, maj 7

Lyssningstips: därför är tubsockor och Bo Kaspers dålig smak


Råkade ratta in Filosofiska rummet i P1 för en stund sedan. Superintressant diskussion om smak, god och dålig, och vad som bestämmer den. Konst- och designkritikern Dennis Dahlqvist och filosofen Jeanette Emt talar om dansk design, guld, bajs, Mozart, tubsockor och Bo Kaspers orkester och du kan lyssna här.

På sätt och vis hänger det ihop med en diskussion som pågår hos Isobel, som kommenterat mitt inlägg från i går.

lördag, maj 6

Lördagsambivalens i villaförorten


Många retar sig på Janne Josefsson. Det är bra. Ljummen middle of the road-journalistik har vi tillräckligt av ändå, att någon gör reportage som väcker känslor är utmärkt.

I torsdags sändes hans reportage ”På rätt sida älven” från 1987, kompletterat med en nyinspelad uppföljning, i SVT. Ett klassiskt och rakt upplägg där JJ porträtterar två niondeklasser, en i invandrartäta arbetarklassområdet Biskopsgården och en i direktörstäta och på alla sätt resursstarka Örgryte. Områdena ligger i varsin ände av samma spårvagnslinje men det kunde lika gärna handla om två olika planeter.

Jag behöver inte orda mer om själva programmet, resultatet av Josefssons granskning är det väntade, eller snarare lite värre. När han följer upp reportaget efter 19 år är det ingen av de nu 35-åriga överklassungarna som vill medverka.

Det som gör störst intryck på mig när jag ser programmet är min egen reaktion. Jag blir så arg så jag får ont i magen när jag ser en finnig fjortis kläcka ur sig: ”alla har väl aktier”. Och jag provoceras av killen som inte kommer att vara nöjd om han inte blir direktör och som räknar med att få en Golf GTI på 18-årsdagen.
Det är inga vackra tankar som väcks i mitt huvud. Jag förstår ju att verkligheten inte är fullt så svartvit som i ett tv-reportage, att alla 15-åringar i Örgryte inte är helpuckade brats.
Men ändå. Deras arrogans och ointresse och okunskap om hur andra människor har det gör mig förbannad, även om bilden jag serveras kanske inte är rättvis.

Och lika sorgligt är det att se hur ungarna i Biskopsgården inte själva tillåter sig några framtidsdrömmar. Någon vill bli kock, en annan pilot och en tredje veterinär. Ingen tror att drömmen kommer att bli sann. De vet sin plats. De är 15 år och har redan placerat sig längst ner på stegen.
Jag blir fan gråtfärdig.

Vad säger detta om mig själv? Har jag dåligt samvete i min arkitektritade villa med två bilar i garaget och med ett skittrist miljonprogramsområde på andra sidan skogsdungen?
Nej, jag har inte dåligt samvete.
Gör jag något för att hjälpa dagens självutnämnda losers att få bättre självförtroende och våga drömma? Nej, det kan jag inte påstå.

Och inte tror jag att arbetarrörelsen sitter inne med lösningen på arbetarklassens problem heller.

Men så länge tonåringar som föds på fel sida av älven, på fel sida av stan eller i fel postnummerområde inte ens själva tillåter sig att drömma tänker jag vara arg.
Alltid något.

fredag, maj 5

Like it or not – Redaktörn firar halvårsdag. Och The Best Of, hela listan.


I dag är det ett halvår sedan jag började blogga. Det har kanske varit ett litet steg för mänskligheten, men ett stort eller i alla fall roligt steg för mig.

Min syn på bloggfenomenet har förändrats under den här tiden. När jag drog igång i höstas tänkte jag på bloggar som något både nördigt (men kul) och hajpat* (men kul). I dag är bloggar en lika viktig informationskälla som mainstream-media för mig. Och då menar jag inte alltid bloggarnas egna innehåll, utan i hög grad deras funktion som filter och guider till annat intressant stoff.

(trumvirvel)
Ladies and bruces, här är Redaktörns bästa november 2005-maj 2006:

Tjena, har ni kravaller? Om riktigt dålig och okänslig radiojournalistik. November 2005

Därför suger Vår grundade mening. Samt: ont och gott - hela listan!
Om gnällig mediejournalistik. November 2005.

Persbrandt, Sjöberg, Tarras och de andra
Om vad kvällspressen egentligen vill, och vad man kan göra åt det. December 2005.

Sagan om Anna
Om vikten av att inte ha duschat före en presskonferens. Januari 2006.

En sportrubrik: Fack off, SJF
Om hur journalistförbundet rangordnar sina medlemmar. Mars 2006.

Råknull i Virserum och Laila Freivalds. Jo, det hänger ihop.
Om vad politiker ska ägna sig åt. Och inte. Mars 2006.

Macho – direkt från elevrådet
Om hur politiskt korrekthet vinner över kvalitet. April 2006.

Titta på de dumma bonnläpparna! - om sheriffen i Ryd och de andra
Om att välja att inte försöka förstå. April 2006.

Moralpanik? Kanske det. Men är det sant?
Om en skitartikel i Expressen och om debattörerna som struntade i att de spred lögner. April 2006.

Donnie Donut är journalistikens framtid
Om att i framtiden kommer vi alla vara Günther Wallraff i 15 minuter. Maj 2006.

Och till sist…
Fuljournalistik – collector’s edition
Om journalistikens villkor, gratisluncher, kundtidningar och vem är egentligen obunden?

Finns det fuljournalistik?

Fuljournalistik part II

Fuljournalistik, sista delen - och lite källkritik och en skitartikel i Expressen

Fuljournalistik – Lokko vs af Kleen

torsdag, maj 4

Årets comeback


När Docenterna var som bäst hette en av medlemmarna Mats Möller. Sedan hoppade han av och blev kirurg. Åren gick.
Nu är Malmös Wilson Pickett tillbaka med soloplattan ”Det jag ångrar mest”. Inte revolutionerande, det är habil soul som inte skäms för sina gamla släktingar.

Men rösten. Oj.

Det här känns konstigt: jag håller med Siewert Öholm


Det är lågkonjunktur för debattprogram i tv, konstaterades i genrens just nu enda överlevande, SVT:s Debatt, i tisdags när man debatterade tv-debatter. Siewert Öholm, PO Enquist och Kerstin Hallert var överens om att det var bättre förr men framför allt att det är alldeles för få debattprogram i tv numera.

Det har de nog rätt i. Men programmen måste ju vara bra också.
”Ett debattprogram som ingen pratar om dagen efter fungerar inte”, skriver Johan Croneman – Sveriges mest läsvärda tv-skribent – i DN i dag.

Själv tycker jag att Siewert Öholm (jo, faktiskt) är den som slår huvudet på spiken när han efterlyser stökigare tv-debatter med människor som verkligen tycker något. Inte behöver man komma fram till något heller. Det är viktigare att tittaren tänker ”å fan, kan det vara på det sättet?”.

Å ena sidan tycks det mer än någonsin i svenska medier. Ett exempel är åsiktsbajsandet på bloggar som den här, ett annat är panelpesten som sprids i tv-soffor och radioprogram. Å andra sidan tycker alla samma sak. Det är så sällan det bränner till, så sällan någon verkligen glöder.
Så sällan någon ges utrymme att gå på tvären.

Någon timme före Debatt stod Nalin Pekgul i Uppdrag gransknings studio och efterlyste en rak och öppen debatt bland de svenska muslimerna om sådant som kvinnans ställning, hedersbegreppet och islams roll i ett sekulärt land.

Den debatten skulle jag vilja se i tv. Dock inte med Siewert som programledare.

onsdag, maj 3

Soundtrack till vecka 18 2006

The Clash: Sandinista! (album)
Pihlis: Nu skiter jag i allt och blir gravid (album) - på TV i morse
Gretchen Wilson:
All Jacked Up (album)
The Majors: Good Heart Beating (demospår)
Emmylou Harris: Boulder to Birmingham (klassisk låt)

tisdag, maj 2

En sista hälsning från Johnny


The late great Man In Black jobbade in i det sista. I juli släpps "American V: a hundred highways". Läs mer här.

Donnie Donut är journalistikens framtid


Förra veckan fick gamla mossiga Dagens Nyheter en handfast lektion i deltagarjournalistik, eller public journalism. Bloggen Kinky Afros mastermind Donnie Donut (bilden) ringde upp DN:s läsarombudsman Lilian Öhström och ställde frågo om nyblivna torsdagsbilagan På Stan.
Öhström var tydligt kritisk till På Stan – och hade ingen aning om att samtalet bandades för att sedan läggas ut på nätet.

Kinky Afros lilla scoop plockades upp av Resumé, som följde upp med egna intervjuer med Lilian Öhström och DN:s chefredaktör Jan Wifstrand.

Det är säkert inte första gången en blogg gör ett journalistiskt grundarbete och tar fram en story som sprids i vanliga medier. Och garanterat inte den sista.
Det är en intressant utveckling. Det finns inte längre några tekniska och knappt några ekonomiska hinder för den som vill bli sin egen nyhetsredaktion och sätta igång att granska det som intresserar en och sedan publicera resultatet.

Till detta måste de stora nyhetsredaktionerna förhålla sig. Framför allt måste de skapa rutiner och metoder för att bevaka bloggar och andra fora för den nya underifrånjournalistiken. Nästa gång är det inte en trött DN-redaktör som försäger sig medan bandet går, utan en börs-vd eller en minister. När får vi se det första stora politiska scoopet på en blogg?

En annan sida av deltagarjournlistiken är etiken och det publicistiska ansvaret. Bloggaren (eller innehavaren av en hemsida) är själv ansvarig för innehållet, både juridiskt och etiskt. Här finns sällan de publicistiska filter som finns på en redaktion (att man sedan kan ha olika åsikter om de filtren är en annan sak).

Ett exempel jag tycker är intressant är bloggen Svinstian. Här berättas mycket initierat och ofta underhållande om svensk högerextremism och nynazism. Svinstian har klara journalistiska kvaliteter, har uppenbart bra källor och vet hur man gör research. Men Svinstian går också längre än jag tror någon redaktion skulle göra när det gäller till exempel namnpublicering och detaljer som kan anses kränkande eller helt irrelevanta.


Men den starkaste trenden inom deltagarjournalistiken måste vara modebloggarna. På Bloggtoppen innehåller sex av de tio populäraste bloggarna i huvudsak texter om mode, stil och smink. Här är också interaktiviteten stark. Det är tydligt att många läsare gillar bloggarna, kommentarerna är ofta kortkorta och tonläget är kompisar emellan. Det är tydligt att det finns ett stort medialt utrymme här – trots att det kryllar av tidningar som riktar sig till modeintresserade tjejer i 15-25-årsåldern.
Vecko-Revyns Ebba von Sydow tycks ha fattat detta (läs Jan Gradvalls intervju med henne), och möjligen har polletterna ramlat ner även hos andra redaktörer vars jobb det är att hålla koll på trenderna.

Guide- och recensionsjournalistiken är också områden som kan vara på väg att tas över av bloggar och liknande. När jag köpte en digitalkamera häromåret valde jag modell efter att ha läst användarrecensionerna på Pricerunner. Jag är nog inte ensam om att söka referenser och information på det sättet.

Var lämnar detta de stora redaktionerna? Lite vilsna, kanske. Bloggaren Andreas Bergh beskrev det bra i sin rapport från Publicistklubbens debatt för någon vecka sedan.

Jag tror att vinnare blir de redaktioner som först och bäst klarar att hitta, sortera och bearbeta det intressantaste och bästa materialet som produceras av bloggare och andra som publierar sig utanför de traditionella mediekanalerna.

Ska vi sätta en krona på att Aftonbladet klarar det bäst? Sveriges mest framgångsrika internetredaktion bör ha vett och resurser så det räcker.

måndag, maj 1

Gerdin höjer rösten


Chefredaktörerna på de stora stockholmstidningarna sticker sällan ut hakan i debatten – om det inte rör den egna tidningen och försvar av publiceringar av olika slag.
Därför är det uppfriskande att se Aftonbladets Anders Gerdin ta ett steg framåt i dagens tidning.

Om journalistikens villkor 2006

Jag hade definitivt inte sagt det bättre själv:

”Ingen journalist kan 2006 vara okunnig om ekonomiska förutsättningar eller bortse från distributionen. Ändå är det många som tror sig stå över det. Scenerna på vissa dagstidningar påminner om Titantic. Någon påpekar att det sprungit läck på bakre däck: Bonnier Newspapers har förlorat över en miljard de senaste tre åren. Men stråksektionen i den fina salongen spelar på som inget hänt.”

Det är Jan Gradvall som avrundar sin intervju med Vecko-Revyns Ebba von Sydow i Publicistklubbens årsbok.

(via Vassa Eggen)