Efter ett halvårs anonymt bloggande känner jag att det är dags att träda fram ur skuggorna.
Jag heter Martin Engqvist, har varit journalist i snart 20 år och för det mesta arbetat som redaktör av olika slag. I dag jobbar jag med kundtidningar på Spoon Publishing och jag har ett förflutet på bland annat Aftonbladet och Resumé.
Vid sidan av mitt jobb på Spoon tillhöra jag den tärande sektorn i samhället eftersom jag är förtidspensionär på halvtid. Jag har en hög ryggmärgsskada efter en bilolycka för snart sex år sedan och är helt förlamad från axlarna och neråt.
Min tillvaro år på sätt och vis tudelad. Å ena sidan tillhör jag en sorts elit – jag jobbar i mediebranschen, har bra kontakter, kan formulera mig och vet hur man tar sig fram i samhället.
Å andra sidan tillhör jag samhällets strykklass. Jag är bidragsberoende, har personlig assistans, åker färdtjänst och tampas med Försäkringskassan, hjälpmedelscentraler, kommunala handläggare av olika slag och sjukvården i stort.
Om detta finns mycket att säga. En del hamnar nog här på bloggen med tiden.
Sådärja. Då har jag hälsat ordentligt. Hoppas ni fortsätter läsa min blogg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
19 kommentarer:
Tack för en välskriven och informerande blogg. Nu ännu bättre.Anonyma bloggar kan vara bra, men för toppbetyg skall skribenten vara känd.
Herre Gud! Det är ju du!
Jag tror också att du förättar större värv (inte tarv) i ljuset snarare än i anonymiteten.
Välkommen ut i ljuset!
Ah! Se där! Välkommen!
Håller med föregående talare. Större tyngd med full disclosure (nåja). Välkommen!
Jag har inte skvallrat för någon! Ingen som känner mig tror nog på detta men det är sant. Inte ens till Olle (som jag delar kontor med). Eller till TBFKA etc. Fortsätt att skriva nu bara!
Jag har läst din blogg för de intressanta inläggen. Det kommer jag fortsätta att göra.
Ser man på.... alltid trevligt att få veta vem man läser och ibland munhuggs med... (säger han och skammens rodnad sprider sig på hans kinder... jo jag vet att jag fortfarande är en anonym vigg men även de kan rodna).
Själv kommer jag att hålla till i den mörkare delen av viken ett tag till och därifrån låta mina små åskviggar ljunga... men jag är ju en dykand så vem vet en dag...
Jag tillhör inte någon "sorts elit", vet inget om hur man tar sig fram i samhället och känner dig inte alls -- men har med stor behållning läst här varje dag, imponerad över bredden, åsikterna och formuleringskonsten.
Jag är bara nyfiken nu: vad fick dig att "komma ut"?
hoppas att du inte känner dig förföljd nu – men jag har precis sett en bild av dig när du blir borttrollad av tom hjelte och david copperfield i bildarkivet. blev ju så nyfiken.
och – med stalkerbiten avklarad – kan jag väl bara säga: tack för en grym blogg. läser med glädje.
Jaha, är det du? Här njuter man av en blog, och fattar inte att det är en gammal bekant.
Jag är fortfarande inne i garderoben, men är en av Loejs gamla väninnor.
Tack för berömmet. Jag rodnar klädsamt.
Tom Hjelte och David Copperfield…vilka flashbacks.
Jag kan avslöja att Copperfield fuskade. Han trollade inte bort mig på riktigt.
Lotten,
kul att du gillar bloggen. Jag ”kommer ut” eftersom jag helt enkelt inte såg några skäl att vara anonym. Inga tillräckligt tunga i alla fall. Nu är det lättare för de som läser att bedöma min trovärdighet och ta ställning till det jag skriver.
Och så får jag skärpa mig.
Det är bara att inse hur liten världen är. Alla bloggare känner varandra sen tidigare (eller har lärt känna varandra IRL sedan de börjat blogga). Kan jag få fortsätta kalla dig Redaktörn, det kändes så härligt småkinky?
Lisa,
your wish is my command.
Håller med Lisa. Redaktörn som blogg-alter-ego-namn är lysande. Håll fast vid det.
Hej! Bra med namn. Det finns någon lite för själsligt, fiktivt, flytande i det anonyma bloggandet. Vilket förstås också är del i dess lockelse.
Bloggargemenskapen är faktiskt rätt bisarr. Vi får alla bli småfulla i matlabbet eller på en picknickfilt en eftermiddag för att känna efter var gränserna för den där gemenskapen går.
Okej, jag tar med lite Hank Williamsplattor så får vi se om någon står ut med mig live.
Ha ha, vem du var knäckte jag förra veckan, det var ju inte svårt. Men jag behöll det för mig själv. Jag är sån.
Idel fina människor omger mig. Jag blir rörd.
Skicka en kommentar