Förra veckan fick gamla mossiga Dagens Nyheter en handfast lektion i deltagarjournalistik, eller public journalism. Bloggen Kinky Afros mastermind Donnie Donut (bilden) ringde upp DN:s läsarombudsman Lilian Öhström och ställde frågo om nyblivna torsdagsbilagan På Stan.
Öhström var tydligt kritisk till På Stan – och hade ingen aning om att samtalet bandades för att sedan läggas ut på nätet.
Kinky Afros lilla scoop plockades upp av Resumé, som följde upp med egna intervjuer med Lilian Öhström och DN:s chefredaktör Jan Wifstrand.
Det är säkert inte första gången en blogg gör ett journalistiskt grundarbete och tar fram en story som sprids i vanliga medier. Och garanterat inte den sista.
Det är en intressant utveckling. Det finns inte längre några tekniska och knappt några ekonomiska hinder för den som vill bli sin egen nyhetsredaktion och sätta igång att granska det som intresserar en och sedan publicera resultatet.
Till detta måste de stora nyhetsredaktionerna förhålla sig. Framför allt måste de skapa rutiner och metoder för att bevaka bloggar och andra fora för den nya underifrånjournalistiken. Nästa gång är det inte en trött DN-redaktör som försäger sig medan bandet går, utan en börs-vd eller en minister. När får vi se det första stora politiska scoopet på en blogg?
En annan sida av deltagarjournlistiken är etiken och det publicistiska ansvaret. Bloggaren (eller innehavaren av en hemsida) är själv ansvarig för innehållet, både juridiskt och etiskt. Här finns sällan de publicistiska filter som finns på en redaktion (att man sedan kan ha olika åsikter om de filtren är en annan sak).
Ett exempel jag tycker är intressant är bloggen Svinstian. Här berättas mycket initierat och ofta underhållande om svensk högerextremism och nynazism. Svinstian har klara journalistiska kvaliteter, har uppenbart bra källor och vet hur man gör research. Men Svinstian går också längre än jag tror någon redaktion skulle göra när det gäller till exempel namnpublicering och detaljer som kan anses kränkande eller helt irrelevanta.
Men den starkaste trenden inom deltagarjournalistiken måste vara modebloggarna. På Bloggtoppen innehåller sex av de tio populäraste bloggarna i huvudsak texter om mode, stil och smink. Här är också interaktiviteten stark. Det är tydligt att många läsare gillar bloggarna, kommentarerna är ofta kortkorta och tonläget är kompisar emellan. Det är tydligt att det finns ett stort medialt utrymme här – trots att det kryllar av tidningar som riktar sig till modeintresserade tjejer i 15-25-årsåldern.
Vecko-Revyns Ebba von Sydow tycks ha fattat detta (läs Jan Gradvalls intervju med henne), och möjligen har polletterna ramlat ner även hos andra redaktörer vars jobb det är att hålla koll på trenderna.
Guide- och recensionsjournalistiken är också områden som kan vara på väg att tas över av bloggar och liknande. När jag köpte en digitalkamera häromåret valde jag modell efter att ha läst användarrecensionerna på Pricerunner. Jag är nog inte ensam om att söka referenser och information på det sättet.
Var lämnar detta de stora redaktionerna? Lite vilsna, kanske. Bloggaren Andreas Bergh beskrev det bra i sin rapport från Publicistklubbens debatt för någon vecka sedan.
Jag tror att vinnare blir de redaktioner som först och bäst klarar att hitta, sortera och bearbeta det intressantaste och bästa materialet som produceras av bloggare och andra som publierar sig utanför de traditionella mediekanalerna.
Ska vi sätta en krona på att Aftonbladet klarar det bäst? Sveriges mest framgångsrika internetredaktion bör ha vett och resurser så det räcker.
Inlägg
3 kommentarer:
Jag håller med om att Svinstian är ett väldigt intressant fenomen, mest för att det visar på en tydlig skillnad mellan de gamla traditionella journalistiska forumen och de potentiellt nya: anonymiteten. Svinstians bloggare slipper ta ansvar för sina inlägg, och det känns inte helt bra. Dessutom är den ju mer än lovligt tendentiös.
Jag gillar bloggar. Men att blanda ihop dem med objektiv journalistik, på samma ställen och under samma etiketter, då är man ute på jävligt hal is tror jag. Därför hoppas jag, inget illa ment, att bloggar fortsätter att vara bloggar – utanför de stora redaktionerna.
Det spännande med det som händer framför allt på Internet är ju att det inte spelar så stor roll vad du, jag eller någon annan tycker. Det händer ändå, så länge någon vill och orkar se till att det händer.
Det blir kanske lite enkelspårigt när vi hela tiden talar om bloggar. Men just nu är de det tydligaste exemplet på att de etablerade mediernas oligopol på förmedling av åsikter, berättelser och nyheter verkligen har brutits.
Bloggarna är inte bara många - många av dem har massor av läsare också.
Hal is eller ej. De stora nyhetsmedierna kommer att gå vidare på nyheter och avslöjanden som har sitt ursprung i bloggar och andra deltagarmedier. Frågan är inte om utan när en bloggare avslöjar något som blir en riksnyhet av större mått.
När det gäller Svinstian och andra anonyma nätpublicister verkar de ju inte i laglöst land. Lagar om förtal, hets mot folkgrupp osv gäller ju även någon som väljer att vara anonym. Och visst går det att hitta sådana och ställa dem till svars. Det fick ju till exempel förtalsmailaren på s-kansliet erfara.
Du har absolut rätt. På vissa punkter.
Att de stora medierna behöver lite produktiv konkurrens är naturligtvis sant. Men jag hävdar ändå att anonymiteten är hämmande för den etiska återhållsamheten – när åtalet för hets mot folkgrupp kommer är skadan liksom redan skedd.
Dessutom saknar förmodligen en hel del bloggare den kompetens och erfarenhet som faktiskt kan vara bra att ha när man överväger att publicera komprometterande detaljer kring personer.
Jag säger inte att det är all bad, mest lite oroväckande i vissa fall. Men det är i vilket fall som helst jävligt spännande.
Skicka en kommentar