Det här känns konstigt: jag håller med Siewert Öholm

Det är lågkonjunktur för debattprogram i tv, konstaterades i genrens just nu enda överlevande, SVT:s Debatt, i tisdags när man debatterade tv-debatter. Siewert Öholm, PO Enquist och Kerstin Hallert var överens om att det var bättre förr men framför allt att det är alldeles för få debattprogram i tv numera.

Det har de nog rätt i. Men programmen måste ju vara bra också.
”Ett debattprogram som ingen pratar om dagen efter fungerar inte”, skriver Johan Croneman – Sveriges mest läsvärda tv-skribent – i DN i dag.

Själv tycker jag att Siewert Öholm (jo, faktiskt) är den som slår huvudet på spiken när han efterlyser stökigare tv-debatter med människor som verkligen tycker något. Inte behöver man komma fram till något heller. Det är viktigare att tittaren tänker ”å fan, kan det vara på det sättet?”.

Å ena sidan tycks det mer än någonsin i svenska medier. Ett exempel är åsiktsbajsandet på bloggar som den här, ett annat är panelpesten som sprids i tv-soffor och radioprogram. Å andra sidan tycker alla samma sak. Det är så sällan det bränner till, så sällan någon verkligen glöder.
Så sällan någon ges utrymme att gå på tvären.

Någon timme före Debatt stod Nalin Pekgul i Uppdrag gransknings studio och efterlyste en rak och öppen debatt bland de svenska muslimerna om sådant som kvinnans ställning, hedersbegreppet och islams roll i ett sekulärt land.

Den debatten skulle jag vilja se i tv. Dock inte med Siewert som programledare.