Studsar man omkring lite bland de politiker, ledarskribenter och andra som bloggar om politik är den här typen av deklarationer vanliga:
”Åsikterna på denna blogg är, som det heter, helt och hållet mina egna och ska inte belastas någon annan, vare sig inom mitt parti eller utom.”
Just den här hittade jag hos Johan Sjölander (s), och liknande disclaimers finns också här, här, här och här.
Men allt det där är naturligtvis nys. Alla representerar vi i någon mån någon annan när vi agerar eller uttalar oss. Vilken betydelse det har beror vilken grad av offentlighet vi har fått eller gett oss själva.
För aktiva eller förtroendevalda politiker är läget solklart: dag som natt är de representanter för sitt parti. Partitillhörighet är ingen keps man kan ta av och på som det passar en. Fråga Johan Ingerö. Eller vänsterpartipolitikern som knäckte extra som porrfilmsskådis.
Jag som valt att lufta mina åsikter på den här bloggen får acceptera att jag i större eller mindre utsträckning representerar
Min familj
Min arbetsgivare och mina kollegor
Organisationer jag är medlem i (Röda Korset, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, Journalistförbundet, Sjöängshöjdens tomtägareförening m fl)
Mina vänner
Min yrkeskår
Det finns inga hundraprocentiga garantier för att människor i min närhet eller periferi inte påverkas, belastas eller skadas av det jag gör, skriver eller säger.
I klartext: klantar jag mig tillräckligt illa skvätter det skit som fastnar på andra. Och det finns inget sätt för mig att friskriv mig från det förhållandet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Jo du har rätt, självklart representerar jag alltid (s). Om jag skriver något riktigt dumt kommer det att kleta på mitt parti, min familj och så vidare. Disclaimerna ovan är också skriven lite med glimten i ögat (därför "som det heter" passagen, fö.)
Men jag tycker ändå det finns en poäng att betona att det är mina personliga åsikter som framförs, och inte en partilinje. På samma sätt som en (s)-märkt ledarsida (eller m, eller fp) driver sin egen linje utan att kolla med partihögkvarteret.
Varför? Jo, därför att det behöver sägas. Bloggosfären befinner sig i någon sorts gränstrakter mellan journalistik och någonting annat, och disclaimerna ovan är ett sätt att försöka litegrann orientera sig i den miljön.
Men jag vet. Ingen människa en ö. Inte ens på internet. Där ger jag dig helt rätt (men jag väljer nog att ha kvar formuleringen ändå, och försöker fortsätta den omöjliga balansgången...)
Instämmer med föregående talare, även om jag förstås känner mig lite friare. Av princip.
Men... nu blev jag lite oklar... består inte ett parti, låt oss ta Johan S här ovan som exempel, av personer som förhoppningsvis tycker och tänker och gärna tycker och tänker lite olika i förhållande till det som utgör själva "grundtänket" i just det partiet. Varför måste man friskriva sig? För att man är rädd att bli tagen på allvar när man publicerat en text på bloggen? Om man nu torgför en åsikt måste man väl kunna stå för den både som privatperson och som partimedlem eller? Eller så kanske jag har missat takhöjden i somliga av de svenska partierna!
Du har både rätt och fel. Självklart kan man ibland kliva ur sin "normala" roll. Att jag skriver på min blogg i egenskap av privatperson berättar för läsaren dels att det jag skriver inte ligger under UNTs ansvarige utgivare (till skillnad från t ex PJ:s SvD-blogg eller Linda Skugges Expressenblogg), dels att åsikten är min och inte framdiskuterad i samarbete med övriga redaktionen.
Samtidigt måste jag naturligtvis hålla mig inom sådana ramar att jag inte hamnar i direkt konflikt med de åsikter jag ska företräda i min yrkesroll. Det kan jag ju aldrig friskriva mig ifrån.
Skicka en kommentar