Råkade ratta in Filosofiska rummet i P1 för en stund sedan. Superintressant diskussion om smak, god och dålig, och vad som bestämmer den. Konst- och designkritikern Dennis Dahlqvist och filosofen Jeanette Emt talar om dansk design, guld, bajs, Mozart, tubsockor och Bo Kaspers orkester och du kan lyssna här.
På sätt och vis hänger det ihop med en diskussion som pågår hos Isobel, som kommenterat mitt inlägg från i går.
Inlägg
5 kommentarer:
Ikväll blev det äntligen av att lyssna på Casino lite mer noggrannt. Vad glad man blir! Och kul med lite slöfokus på Bob Delavante! Antar att detta är god smak.
Bröderna Delevante är per definition god smak.
Hur blev det såhär? Jag gillar Bo Kaspers. Har jag dålig smak? Bo Kaspers är som caipirhina för mig. Sött, fruktigt, limeigt men jag håller inte på med det längre. 90-talet, liksom.
Caipirinha är aldrig fel. Bo Kaspers har liksom aldrig varit hundra procent rätt. Jag har verkligen försökt och gett dem flera chanser när jag läst uppskattande recensioner. Men nej.
BKO låter som en bra imitation av något annat.
Att Vinlusen nu outar en BKO-vurm känns jobbigt. Jag väljer ändå att lita på dina vintips.
Bo Kaspers ÄR dålig smak osexigt tråkigt och medelklass, livet är helt enkelt för kort för sådant. Och naturligtvis finns det bra och dålig smak, vackra och fula saker. Jag tror att det svenska PK-förnekandet av detta gör stor skada om man nu ska koppla diskussionen till ditt tidigare inlägg. Att ha stil eller smak har inget med social klass att göra det är bara något som eliten försöker inbilla sig. Att ha råd att handla på svensk tenn behöver inte innebära att man kan inreda. Orrebodaglas är inget tecken på smak. Allt handlar om estetisk talang och då hjälper inte dansk design. Låt oss erkänna att det finns objektivt vackra och objektivt fula saker och sedan är det bara att välja. Även om jag själv är en skönhetssucker så avgudar jag personer som Dolly vilka helt enkelt säger att de älskar sin egen hiskeliga smak.
Skicka en kommentar