lördag, augusti 11

Världens sjukaste land


Gårdagens i särklass största snackis var såklart DN:s nyhet om de nya riktlinjer om sjukskrivning som tagits fram av Socialstyrelsen och som ska ligga till grund när läkare bedömer hur länge en patient med en viss diagnos ska vara sjukskriven.

Det har naturligtvis blivit ett jävla liv. Sjukskrivningar är något som i Sverige är i det närmaste likställt med allemansrätten och midsommarfirande. Det är inget man tallar på ostraffat. Många ser sjukskrivning som en rättighet och inte som en del av ett försäkringssystem, vilket det ju faktiskt är.


Långtidssjukskrivningarna i Sverige ter sig rent bisarra. Genomsnittssjukskrivningen för ryggskott är 200 dagar. I ett land med sjukvård i världsklass tar det alltså över ett halvår att bota en person med ont i ryggen.
Det är något som inte stämmer.

Sjukskrivningstalen pekar ut svenskarna som världens kanske sjukaste folk. Men det är systemet som är sjukt och som skapat en syn på arbete, hälsa, vård och rehabilitering som leder till ekonomisk kollaps, ökat lidande och utslagning – istället för tvärtom. Hela samhället är inställt på att den som blir sjuk eller skadar sig lyfts ut ur arbetslivet och försörjs på annat sätt istället för att man helhjärtat satsar på att så snart som möjligt få tillbaka honom eller henne till arbete och egen försörjning.

Flera läkare och andra jag känner i ryggmärgsskadebranschen berättar ungefär samma sak. Den första tiden, omedelbart efter en olycka, är både patienten och hans eller hennes arbetsgivare helt inriktade på att vederbörande ska tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Engagemanget är stort och målet självklart.

Sedan går veckorna, rehabiliteringen drar ut på tiden och i takt med att arbetsgivare och -kamrater börjar tvivla på om den skadade kollegan kan börja jobba igen börjar handläggarna från Försäkringskassan och kommunen dyka upp. Och då är det mer tal om ersättningar, bidrag, färdtjänst, stöd och hjälp än om arbete. Att låta sig tas om hand görs till ett lättare beslut för patienten än att så långt det är möjligt arbeta och försörja sig själv.


Det krävs ingen ny forskning för att visa att långa passiva perioder av sjukskrivning gör det svårare att komma tillbaka till arbete. Eller att tidiga rehabiliteringsinsatser och förebyggande åtgärder minskar sjukskrivningstider, lidande – och kostnader. Ett praktexempel är Simrishamns kommun som på fyra år fått ner sjuktalen rejält och dessutom gjort en kanonaffär: varje satsad krona har gett tio tillbaka.


Det som krävs är att vi vågar prata om och ifrågasätta den rådande ordningen. Precis som regeringen, Socialstyrelsen och Försäkringskassan gör nu. Säkert behöver man satsa en eller annan krona (som man garanterat får tillbaka i förlängningen, se exemplet Simrishamn igen) och förändra regelverket. Men framför allt är det mångas attityd som behöver förändras – myndigheternas, vårdens, arbetsgivarnas och inte minst våra egna personliga. Inte lätt. Men nödvändigt.

9 kommentarer:

Jessica sa...

Man har ju visat på att ryggskott t ex inte blir bättre av vila. Det behövs aktivitet och sjukgymnastik. Det finns vissa företag, särskilt ett som jag nu har glömt namnet på som har gjort massiva insatser för att eliminera stressutlösta sjukdomstillstånd, men de har också konstaterat att man inte kan få bort allt. Folk kommer att få cancer, sjukdomar liksom min egen, sjukdomstillstånd som inte låter sig styras av mallar. En bekant suckade häromdagen och tackade sin lyckliga stjärna för att en diagnos om utbrändhet, som personen ifråga hela tiden sa att det här stämmer inte, omvärderades så sent som förra året till en mer "regelrätt" psykisk sjukdom som h*n får leva med resten av lviet. Då hade h*n varit borta av och till i tre år från arbetet.

Jag har ju just blivit varslad från mitt jobb. Inte för att jag är sjuk men det var inte direkt upplyftande för självförtroendet. När jag först blev sjuk så trillade jag ner i en väldigt djup depression. Vad som är höna och ägg i just det kan diskuteras, brist på hormoner medför ofta depressiva tillstånd. Mitt eget mål ÄR att jobba. Jag tror inte att majoriteten av de som är sjuka utgår från att de inte vill jobba. Däremot är den politiska ambitionen att alla, såtillvida de inte är totalförlamade *hrmmph* (ja, du förstår vad jag menar, jag läste det någonstans), ska jobba två timmar om dagen. Det är von oben attityden som driver mig till vansinnet. Inte teorin om att det är bra att jobba för det mesta. Allt sånt ska bestämmas i varje enskilt fall. Inte det okomplicerade ryggskottet alltså, eller allt annat okomplicerat var det nu är, men jag vänder mig mot att det finns en mall. 200 dagar i genomsnitt för ett ryggskott, 116 dagar i genomsnitt för utbrändhet, varför är utbrändhet så mycket kontroversiellt än ryggskottet? Ryggskottet har man ju vetenskaplig grund för att det inte är bra att vara sjukskriven för på heltid, kan man inte vänta tills man har vetenskaplig grund för det senare istället?
När jag skulle börja jobba igen nu senast så var jag så jävla nervös. Jag hade försökt tre gånger tidigare och alla tre gångerna hade det gått åt helvete. Till slut var det andra som bestämde åt mig, den dagen börjar du oavsett hur du mår. Och så gjorde jag det, annars hade jag funnit anledning att skjuta upp det. Min "motvilja" handlade om att jag var rädd för att allt skulle ramla ihop en fjärde gång, samtidigt som det inte hjälper att vara sjukskriven in absurdum heller. Inte för mig i varje fall. Jag kan jobba, åtminstone lite grann, hur mycket återstår att se. Jag hoppas på halvtid.

Att vara sjuk, att leva med sjukdom som går i skov och som därtill kan vara allvarlig, är en upplevelse i sig.
Att vara deprimerad skiljer sig naturligtvis från person till person. För egen del kom jag inte ur sängen till en början. Jag var rädd för att gå ut och att gå till Ica var en upplevelse som just då platsade i en skräckfilm.

Alla människors olika upplevelser av sjukdom passar inte i dessa riktlinjer. Riktlinjer som jag tror kommer att, efter vad jag vet om försäkringskassan och beroende på vilken handläggares händer den hamnar i, tolkas olika.

Under hela min sjukdomstid har jag inte stött på några ifrågasättanden rörande sjukskrivningar. Jag har varierat mellan heltid långa perioder och sedan har jag jobbat. Men kan man inte jobba, och jag kunde inte jobba i början, jag visste ju knappt ens vad jag hette, då är det ju värre.

Man måste, som du skriver, öka rehab-åtgärder, förebyggande åtgärder och göra mycket mer i termer av behandling. Annars står man där med skägget i brevlådan. Och jag är inte direkt övertygad om att de här riktlinjerna kommer att följas av de åtgärder i termer av möjligheter till behandling och rehabilitering som man behöver för att snabbt komma tillbaka.

Min kompis som var utbränd som visade sig vara en annan psykisk sjukdom väntade i ETT ÅR innan h*n fick komma på remiss till psykiatrisk mottagning. Den skickades från den lokala vårdcentralen två månader efter insjuknandet. VAD gör man under tiden?

Anonym sa...

JA! Sjuskskrivning ÄR en rättighet och ska förbli en rättighet. Ingen tigger om att bli sjuk.
NEJ! Regeringens mål är INTE att förbättra vården för dessa stackars utbrända utan regeringens enda saliggörande mål är att SÄNKA SKATTEN!!!

Jessica sa...

Jag gillar inte de här riktlinjerna men socialförsäkring har alltid varit just det, en försäkring.
Aldrig en rättighet som så. Under sin hundraåriga historia kommer det väl inte bli det nu.

deeped sa...

Om du vore lite ärligare skulle du kanske påpeka att det som typ 99% reagerat på är att utmattningsdepression inte räknas som sjukdom då det inte ska ge någon sjukskrivning alls. Att försöka nedvärdera detta anser åtminstone jag rätt ohederligt.
Och jo faktiskt - det är en rättighet. Och precis som med allemansrätten så handlar det om en rättighet som olika skyldigheter följer med.

deeped sa...

För övrigt är det onekligen intressant att du väljer att titta på en enda av de 90 delarna och sedan förklara att hela översynen är bra.

Redaktörn sa...

Ojojoj. Jag får väl förtydliga mig lite.

Jag ifrågasätter inte diagnosen utbrändhet och försvarar inte de nya riktlinjerna i varje detalj. Att det har blivit fokus på utbrändhet i debatten beror främst på att det är den journalistiskt enklaste och mest självklara vinkeln.
Däremot tycker jag att själva diskussionen och ifrågasättandet av dagens situation är bra och nödvändig.
Självklart räcker det inte med att sätta nya tidsgränser för olika diagnoser. Vården och rehabiliteringen måste bli bättre och effektivare, och sjukförsäkringssystemet måste i större utsträckning än i dag inriktas på att så fort som möjligt hjälpa människor tillbaka till arbete.

Läs vad Jessika skriver i sin kommentar:
”Min kompis som var utbränd som visade sig vara en annan psykisk sjukdom väntade i ETT ÅR innan han fick komma på remiss till psykiatrisk mottagning. Den skickades från den lokala vårdcentralen två månader efter insjuknandet. VAD gör man under tiden?”

Det är den typen av inhumant utdragen väntan och plåga som måste bort. Och så måste vi få en situation där människor med begränsad arbetsförmåga ändå bereds möjlighet att jobba med det de klarar av. För en person som slitit ut ryggen med tunga lyft bör inte lösningen vara åratal av passiv sjukskrivning utan snabba vård- och rehabinsatser och ett jobb med andra arbetsuppgifter.
Det kräver nytänkande både från vården, Försäkringskassan och inte minst arbetsgivarna.

Anonym, är det inte lite väl slentrianmässig borgarbashing att gapa om att regeringen inte bryr sig om människor och bara vill sänka skatter?

Och jo, sjukförsäkringen är en försäkring. Vi betalar alla in premien via skattsedeln och delar risken. Pengarna går till dem som behöver dem bäst. Ska pengarna räcka och göra verklig nytta måste vi ju kunna diskutera hur de används.

Själv kommer jag att vara beroende av sjukförsäkringssystemet så länge jag lever. Jag är förtidspensionär på halvtid. Hade jag inte haft arbetsgivare med mod och fantasi nog att se mina möjligheter snarare än mina tillkortakommanden hade jag varit helt borta från arbetslivet, kostat samhället mycket mer och mått mycket sämre.

deeped sa...

Visst har du rätt. Idag på nyheterna försökte också chefen för hälsosjukvårdsenheten på Socialstyrelsen förklara hur de egentligen tänkt och på en direkt fråga om alla de snabba insatserna fanns ekonomiserade så fick han lov att erkänna att det var de inte. Så vad är det man gör? Jo, man sätter riktlinjer vilka framförallt slaviskt kommer att följas av FK:s förtroendeläkare innan de insatser som teoretiskt ligger bakom riktlinjerna finns i verkligheten. Briljant i all sin konspiratoriska skönhet.

Anonym sa...

Håller helt med om att vi måste "få en situation där människor med begränsad arbetsförmåga ändå bereds möjlighet att jobba med det de klarar av". Framförallt borde vi få bort den i Sverige otroligt starka fixeringen påå att ditt jobb *är* din identitet, och ett riktigt jobb är ett fast jobb (fortfarande är så mycket av banker, försäkringssystem, a-kassa etc upphängt på tanken att 98% har har fast jobb...) Den dikotomin gör det mångdubbelt svarare att ta steget från arbetslöshet (eller kort sjukskriving) till jobb, eller ens att byta jobb från en bransch til en annan, eftrsom den näst intill första frågan som lyfter upp huvudet på jobbintervjun är "kvalar du in gneom det jobb du har nu?"

Storkenflyger sa...

Lever du? Hoppas det.