Sedan februari 2006 har 600 människor i Sverige tagit sitt liv – efter att ha varit i kontakt med sjukvården. Det är naturligtvis ett gigantiskt misslyckande och en indikation på vilken status psykisk ohälsa har i vården. I dag berättar Leif Ingman i Svenska Dagbladet om hur hans fd hustru svårt deprimerad förgäves sökte hjälp på sjukhus. Till sist orkade hon inte mer och tog sitt liv.
En tragedi så klart och, som sagt, ett gigantiskt misslyckande för ett civiliserat och humant samhälle. Så tycker jag själv och så beskrivs de allra flesta självmord i media.
Men inte riktigt alla. Det är nämligen skillnad på dödslängtan och dödslängtan. De flesta tycker att en fysiskt frisk person som av ett eller annat skäl är så olycklig att hon eller han inte längre vill leva har rätt till hjälp. Samtidigt tycker många att en person med ett svårt fysiskt handikapp, eller sjukdom, som inte heller orkar leva längre också ska få hjälp – att ta sitt liv.
Läs till exempel historierna om Joakim Alpgård och Mats Persson (som jag kommenterade här). De ville båda dö men kunde inte ta sina liv på egen hand. Eftersom aktiv dödshjälp inte är tillåten i Sverige sökte de sig till den schweiziska självmordskliniken Dignitas.
Artiklarna om Joakim Alpgård och Mats Persson andas stort medlidande och en sorts förståelse och båda dödsfallen orsakade också debatter om dödshjälp.
Även i dagens SvD kan man läsa om en människa som vill få hjälp att dö. Det är ALS-sjuka Li Yan i Kina som startat en blogg för att driva frågan om aktiv dödshjälp. Den läsvärda artikeln handlar egentligen mer om bloggar och bristen på yttrandefrihet i Kina än om assisterade självmord. Men allra intressantast är att jämföra beskrivningarna (och bloggkommentarerna!) av självmord. I fallen Alpgård/Persson/Yan handlar det om att lindra deras lidande genom att hjälpa dem att dö. I fallet Leif Ingmans fd hustru handlar det om att hennes lidande borde lindrats genom att hjälpa henne leva.
Vad är det som gör att vi bejakar den enes vilja att ta sitt liv men inte den andres? Vad säger det om hur vi värderar människoliv?
Min självklara slutsats är att vi måste kämpa för allas rätt till ett värdigt liv. Aktiv livshjälp är rätta vägen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Jag bloggar för rätten till ett liv trots mitt funktionshinder.
Pga. mitt funktionshinder har jag aldrig fått ta del av den samhällservice som andra tar för givet. Ensam har jag vandrat min golgatavandring. Min ungdom har bestått av att ligga svårt sjuk och bli förödmjukad av läkare. Inget stöd eller empati från vare sig patientförening, förtroendenämnd, kuratorer, Whiplashföreningar eller den handikappförening som jag är medlem i, via vilken jag har personlig assistent.
Som 15-åring, år-89, drabbades jag av en svår Whiplash-skada som blev långvarig pga. slarv, okunskap och okompetens av läkarna på sjukhuset i min hemkommun. Efter 2 smärtsamma år fulla av förödmjukelser och insinuationer att det bara var psykiskt och att det ska inte vara någon exotisk neurologisk sjukgymnastik utan bara vanlig ADL-träning, dvs bädda sängen själv.
Så fick jag äntligen diagnos på annan ort och var tvungen att flytta till Stockholm för att få regelbundna Osteopatbehandlingar. Fick bekosta all rehabilitering själv utan någon som helst ersättning från landstinget. Min mamma fick ta tjänstledigt utan lön, ta ett banklån och hyra en husbil för att forsla mig liggande i, till lägenheten vi hyrt i Stockholm. I flera år fick hon ställa upp som gratis personlig assistent, dygnet runt.
När jag kunde börja leva igen efter 10 års isolering, bättre från min nackskada, vara ute i solljuset som jag varit berövad alla dessa år för symtom från nacken, migrän, ljud-och ljuskänslighet (kunde varken se på TV eller lyssna på musik alla dessa år), dimsyn och muskelblödningar. Att kunna ta sig en titt i affärer, eller träffa folk, bara att vistas i friska luften i naturen! När jag låg med svåra smärtor i ansiktsnerver och migrän och kräktes drömde jag om att få gå på en sandstrand. När det så blev verklighet efter 10 års intensiv kamp och jag kunde vara på stranden och köra ner tårna i den mjuka sanden, det var ett magiskt ögonblick för en ung flicka som varit inom en glaskupa av svår smärta.
Då drabbades jag åter av ett hårt slag
Jag fick en urinvägsinfektion år-99, när jag tränade nackmusklerna för att stärka dem, i varmvattenbassäng! Trots frossa, feber, täta urinträngningar som ledde till njurbäcksinflammation skyllde infektionsläkarna, utan undersökning och utredning, smärtan på ont i ryggen från min gamla nackskada. Både Ortoped och Sjukgymnast har undersökt mig grundligt och intygar att smärtan inte härrör från vare sig rygg eller muskler utan djupare inifrån njurarna. Jag har dessutom fått nedsatt njurfunktion och ödem, dvs. vätskeansamling i kroppen. Ändå uteblir vården. Istället för att behandla blir jag utfrågad varför jag bor hemma hos mamma, varför jag inte har någon pappa (om man ändå hade en pappa som kunde följa med och slå näven i bordet! När jag har med mamma får vi glåpord som ”kycklingmamma” varför jag inte är gift och har barn, varför jag inte har någon utbildning.
Med mina sista krafter började jag då studera på Distans, trots svåra smärtor av kronisk njurbäcksinflammation.
Tänk dig att varje gång du kissar hugger det tag som knivar i njuren. Tänk dig att ha 2 brännande strykjärn på njurarna hela tiden. Tänk dig att blöda från underlivet konstant. Tänk dig att känna 2 glödande klot i underlivet hela tiden. Så har mitt liv sett ut varje dag i 7 år.
Som om detta inte vore nog så skulle ödet slå till än en gång
Ung AT-läkare framkallade hjärtfel på mig. Läkaren är nu dömd i HSAN men det återstår att se om jag får vård. Jag skulle äntligen få operation på underlivet i februari 2005 men 1 vecka innan drabbades jag av nässelutslag och sökte akuten för det. En ung AT-läkare framkallade istället hjärtfel på mig! Hon satte in intravenöst Adrenalin direkt i ven så det kändes som hjärtat skulle sprängas och smärta ut i armen uppstod, jag skrek att hon skulle sluta och sköterskan sa att hjärtat slog i 200 men läkaren bara vek sig dubbel av skratt och sa att "jag var ung frisk kvinna, hade du varit gammal hade jag inte vågat då hade du fått hjärtinfarkt."
Jag försökte förklara att jag är mycket försvagad av lång tids sjukdom och handikapp. Men AT-läkaren hade problem med svenska språket och förstod inte vad jag sa. Försökte senare påtala för överläkaren att Adrenalinet gjort så jag hade svår krampande smärta i bröstet, hjärtat och ut i armen, han bara fnös åt mig och gick. På utskrivningsjournalen står det att jag hade hög hjärtrytm och värk ut i armen och ändå gjordes inget åt det!
Nonchalerad överallt
Jag har sökt på olika håll och trots att det visar fel på EKG, samt st-förändring som betyder att hjärtat är belastat, snabb hjärtrytm på 185, blir jag bara utskrattad, klappad på huvudet, och nonchalerad som ung kvinna! Har läkarintyg-remiss att jag måste få snabb utredning av hjärtfelet och att jag kommit efter i mina studier ändå negligeras jag och vägras vård!
En läkare erkände att Adrenalinet påfrestat hjärtat men menar att unga kvinnor inte får hjärtproblem”, aldrig hört talas om under sin 30-åriga läkarbana” Hade en man blivit behandlad på detta sätt? Ligga hemma i svåra bröstsmärtor med kramp i bröstet, hjärtat som slår i 185 i viloläge och sprängande smärta ut i vänster arm, yrsel och svårt illamående utan ordentlig utredning som jag nu fått göra sedan AT-läkaren felbehandlade mig. Orkar inte ens se på Tv utan att få svimningskänsla!
Ingen vågar ta ställning
Även andra medicinare har erkänt att man inte ska sätta in Adrenalin intravenöst vid nässelutslag utan bara vid hjärtstillestånd, chock och medvetslöshet. På sjuka och svaga är det alldeles för påfrestande för hjärtat, och framkallar istället hjärtinfarkt! Men de vågar inte gå emot sina kollegor!
En läkare förklarade för mig att man kan jämföra mitt hjärta med en förgasare som hängt sig och går på Turbo även i viloläge och han erkände att något hänt när AT-läkaren påfrestade hjärtat med stresshormon Adrenalin men sedan han läst de 17 år gamla journalerna som är fulla av ofördelaktiga kommentarer om mig, så ändrade han uppfattning och skrev i journalen att hjärtfrekvensen är så lugn!?
Hotad på ronden
Blev tom hotad på Ronden av hjärtläkaren sist jag låg inne i januari efter att segnat ner för femte gången i vintras i andnöd och krampande bröstsmärtor(klarar inte att andas i kylan efter felbehandlingen) Hjärtläkaren sa att Sjukhuschefen hade känningar i Socialstyrelsen och att de skulle göra allt för att få bort denna Erinran, prick. ”Så det ska allt gå bra. Sedan är det bra för vår del!" Varken jag eller Kuratorn kunde tolka det till annat än ett hot! ( Kuratorn var förövrigt den enda kurator som varit hjälpsam mot mig)
Socialstyrelsen har nu överklagat HSANs dom och trots att socialstyrelsens sakkunnige läkare skriver att en hjärtinfarkt kan ha framkallats av felbehandlingen och att AT-läkaren borde ha gett annan behandling så fick Socialstyrelsen rätt i Länsrätten! Detta tack vare känningar inom "maktens korridorer!"
Segnar ner
Hela förra sommaren och i år har jag, en ung kvinna, fått ligga som ett kolli, i mitt föräldrahem eftersom jag inte kan ta mig uppför trapporna till min lägenhet utan att segna ner. Legat inomhus, i den svala källaren därför att jag inte klarar värmen för hjärtat. Det hade varit bättre att AT-läkaren fått fortsatt spruta in adrenalin så jag dött direkt, istället för att plågas så här! Måste nu har hjälp med allt dygnet runt..
Senaste nytt
Jag har fått remiss till hjärtröntgen med tid om 4-6 månader. Jag är vid liv men jag lever inte. Jag har nu i 7 år varit ofrivilligt instängd i mitt eget hem som i en isoleringscell av njurbäcksinflammation och nu hjärtfel, sängliggande i svåra bröstsmärtor med hög hjärtverksamhet och andningssvårigheter. Det var studierna som höll mig uppe men har nu förlorat mer än ett års studier. Har inget socialt kontaktnät, inga vänner. I likhet med min släkting Tomas Thorild poet, skald, professor på 1700-talet som blev landsförvisad för sin kamp för yttrandefrihet och avslöjande av maktrelationer, har jag blivit förpassad att söka vård utomlands eftersom negativa journalanteckningar förföljer mig och läkares prestige går före liv.
• Jag kämpar för att handikappade inte bara är sitt funktionshinder utan även kan drabbas av andra sjukdomar.
• Jag kämpar också för lika värde för ensamstående mammor.
• Att barn som inte har någon pappa utan bara en mamma som stöd, ska få bra bemötande inom vården.
Vad är normalitet?
Jag har försökt nå ut i Media men får bara höra av journalister att det inte går till så här i Sverige. De gånger jag varit med i reportage bl.a. intervjuer i Bohusläningen och GT år -96 om nackskadan samt i radio har jag fått spott och spe från svenska folket, då jag stuckit hål på den svenska trygghetsbubblan om folkhemsidyllen. Svenskarna sympatiserar med alla förtryckta folk i hela världen, utom sina egna.
”Born Originals, how it comes to pass that we die copies?”
Young
”Att döma allt efter sin grad och sin art.”
Thomas Thorild
Linda Garbén
www.lindagarben.se
http://lindagarben.blogspot.com/
Rätten till ett värdigt liv står inte i motsatsförhållande till rätten att ta sitt eget liv, tycker jag.
Forskningen visar att de självmord som begås utan att personen lider av en psykisk störning är lätträknade.
Det är därför ett problem att det framställs som ett val som man gör. Särskilt eftersom dylik argumentation ibland används för att begränsa resurserna till den vård som annars kunnat rädda dessa människors liv.
En intressant sak som forskningen också visat är också att de flesta självmord faktiskt kunde förhindras om sjukvården och stödjande resurser i samhället höll en rimlig kvalitet.
Skicka en kommentar