Vi är många, och vi är svaga. Vi är det perfekta politiska pyntet.

Rubriken har jag lånat från mig själv och en artikel jag skrev i Stockholm City i vintras. Då handlade det om fysisk tillgänglighet och det löfte politikerna i stadshuset för tio år sedan gav om att Stockholm år 2010 skulle vara världens mest tillgängliga huvudstad. Om någon undrar kan jag berätta att det är den inte, även om mycket säkert blivit bättre.

Den på många håll usla fysiska tillgängligheten är en skandal i sig. Men tyvärr stannar ofta debatten där. Det är liksom lättare att diskutera trottoarkanter och hörslingor än större frågor som tillgänglighet till utbildning, arbetsmarknad, egen försörjning och självständighet – tillgängligheten till ett värdigt liv.

Det var inte bara politikerna i Stockholm som avgav löften för tio år sedan. Då fastslog också riksdagen de handikappolitiska målen som säger att personer med funktionsnedsättning ska ha lika förutsättningar för goda levnadsförhållanden som andra medborgare. Jag utgår från att inget parti invände mot den stolta ambitionen. Herregud, det var ju nytt årtusende, alla var på gott humör och lova kan man ju alltid. Den ligger ju så långt bort, framtiden.

Och hur har det gått?

I en artikel på DN debatt i dag får vi det sorgliga svaret. Socialstyrelsens Håkan Ceder och Karin Flyckt presenterar en ny rapport om funktionshindrade i Sverige och våra livsvillkor. Rapporten bygger på en undersökning av 57 500 funktionshindrade personer och ”visar att funktionshindrade bland annat har sämre utbildning, arbete, ekonomi och hälsa. Särskilt tuffa livsvillkor har personer mellan 20 och 29 år med psykisk ohälsa”. På punkt efter punkt radar Ceder och Flyckt upp orättvisor och ojämlikheter som vore otänkbara om de rört andra, mer talföra minoriteter. Byt ut ordet ”funktionshindrade” mot ”samer” när du läser och känn efter.

Men som sagt, man kan alltid lova. Alldeles särskilt skönt känns det att lova snälla saker till människor man tycker synd om. Ännu skönare är att lova så fint och stort att det inte riktigt går att ta ansvar för och följa upp. Och skönast av allt är att dem man lovar är tillräckligt många för att det ska se stort och tjusigt ut – och samtidigt så svaga att det inte blir så mycket gnäll när löftena inte infrias. Det perfekta politiska pyntet.