Redaktörer gör bättre tidningar än reportrar

Min lilla klackis om frilanstyperna har fått kommentarer av bland andra Gunilla Kinn, som helt i onödan ber om ursäkt för att hon blir för seriös och ”tråkar till” en ”skojig bloggpost”. Så här skriver Gunilla:

”…eftersom du, Redaktör'n, jobbar med kundtidningar får du representera
kundtidnings-redaktörskollektivet när jag uttrycker min uppskattning till "era"
ofta mycket tydliga beställningar. Jag skriver sällan för kundtidningar, men när
jag gör det slås jag av att man får veta exakt vilka villkor som gäller – vilket
ofta underlättar arbetet. Nu brukar det ändå funka rätt bra med
icke-kundtidningarna, men egentligen borde det alltid vara som i
kundtidningarnas värld. (Jag hajar att tydligheten är viktig eftersom man har
att göra med en betalande uppdragsgivare, vilket inte alltid är oproblematiskt
för journalister att förhålla sig till, men delvis en annan diskussion.)”

Det är möjligt att kundtidningsredaktörer är tydligare än andra när vi lägger ut jobb, jag har ingen aning. Men för mig spelar det ingen roll att det finns en uppdragsgivare bakom tidningen med ett tydligt mål och syfte. Att vara tydlig som redaktör, med klara idéer om en artikels vinkel, disposition och omfång är en fråga om journalistisk kvalitet och att prioritera slutresultatet: tidningen och vad den ska ge läsaren.

Är man diffus när man planerar innehållet i tidningen (eller radio- eller tv-programmet, för den delen) blir resultatet därefter. Och kan man inte i förväg formulera en tanke om hur och varför något ska publiceras ska man nog avstå. Från publicering alltså.

Jag är övertygad om att problemet med många dåliga tidningar, inte minst i landsortspressen, är att redaktörerna är för svaga. Mitt intryck är att nyhetschefer, redaktionssekreterare eller redaktörer med andra titlar på många tidningar mest sorterar och administrerar det material som reportrarna levererar – istället för att driva och leda arbetet från idéstadiet och framåt. Att låta summan av ett antal enskilda reportrars arbete bli en tidning är som att driva ett restaurangkök där kockarna lagar den mat de har lust med utan en köksmästare som tar ansvar för helheten.

En reporterstyrd redaktion kommer i 99 fall av 100 prestera ett sämre slutresultat än en redaktörstyrd (deskstyrd är ett annat ord för samma sak) redaktion.
Det här sättet att tänka och arbeta skolades jag in i på Aftonbladet, en i högsta grad redaktörstyrd tidning som ju rönt viss framgång de senaste tio åren.

Kultur och idrott i ljuv förening

Renlevnadsmännen i Motörhead slår ett slag för knatteidrotten. Lemmy & Co sponsrar numera ett fotbollslag som hädanefter ska spela sina matcher i lagtröjor med bandets dödskallelogga på, berättar Resumé.

Lite coolare än sponsorstöd från den lokala Toyotahandlaren, får man medge. Och tänk vad Motörhead kan lära ungarna om livet både på och utanför planen: ”You win some, lose some, all the same to me”.

Bra om färdtjänsten i P1

Färdtjänsten är inte något högprioriterat ämne på landets nyhetsredaktioner. Det är synd. Bara i Stockholm berörs tiotusentals personer, direkt eller indirekt, av Färdtjänsten. Jag är en. Heder alltså åt P1:s Kaliber som i går ägnade ett långt reportage åt hur det är att vara i 30-årsåldern och försöka leva ett självständigt och aktivt liv när det är två månader kvar på året och man har sammanlagt sex resor kvar.

Slarvigt och slött när DN redigerar ettan

Varning: nu blir det detaljgnäll. Men jag blir nästan full i skratt när DN gång på gång schabblar med sidhänvisningarna på förstasidan i stockholmsupplagan. I morse upplystes vi betalande prenumeranter om att Barbro Hedvalls radiokrönika fanns på sidan 12 i kulturdelen. Blädder, blädder… och där har vi en av många sidor med julbordsannonser. Först på sidan 32 hittar vi krönikan.

DN:s förstasidesredigerare har för femtioelfte gången bommat att ändra sidhänvisningen mellan riks- och stockholmsupplagorna. I Stockholm är kulturdelen mycket tjockare, eftersom alla nöjes- och bostadsannonserna ligger där.
Ett allvarligt misstag? Så långt vill jag inte gå. Men det händer så ofta att någon på DN:s nattredaktion borde få stå i skamvrån en stund. Eller korrekturläsa bioannonserna.

Det är alltid någon som betalar – om SVT, Ronaldinho, OJ Simpson och Fox

Häromdagen, jag minns inte om det var i torsdags eller fredags, bjussade SVT ogenerat Nike på lite gratis sändningstid. Det var korta sportsändningen i Gomorron Sverige som avrundades med Ronaldinhos makalösa bolltrollande där han på volleyretur träffar målribban fyra gånger i rad. Snutten påannonserades lättsamt av André Pops (tror jag att det var) och det framgick att det var en pr-film. Dock hade SVT klippt bort sekvensen där Ronaldinho knyter på sig skorna samt pay-offen med Nikes logga.

Den som vill se hela reklamfilmen hittar den till exempel på YouTube, eller på Nikes kampanjsajt. Tidigare i höstas skrev DN om Nikes satsning på fotboll, Brasilien och Ronaldinho.

Spelar det någon roll att SVT-sporten visar Nikereklam som ett lättsamt nyhetsinslag? Ronaldinhos konster är onekligen underhållande och sevärda. Och vad i sportens värld är inte sponsrat? Sport i tv på 2000-talet är ju en bisarr sörja av visningsrättigheter, sponsorvillkor och geschäft. Allt flyter ihop.

Synd bara att Ronaldinhos fantastiska uppvisning denna gång faktiskt var för bra för att vara sann. Nikefilmen är manipulerad, skriver bland annat Sydsvenskan – som precis som yours truly länkar till filmen och tillsammans med SVT och massor av andra medier gratis hjälper Nike med marknadsföringen.


På andra sidan Atlanten utspelas en makaber föreställning som kan vara den grandiosa finalen i historien om OJ Simpson som friades för mordet på sin exhustru och hennes vän för elva år sedan. Hela världen är övertygad om Simpsons skuld och nu kommer han med romanen If I Did It, som helt enkelt är berättelsen om hur han hade begått morden – om han nu skulle ha varit mördaren, vill säga.

OJ ska berätta om boken i två intervjuer i Fox News den 27 och 29 november. Och här är det inte snack om någon gratisreklam. OJ och hans förläggare vet hans värde och Fox får betala 25 miljoner kronor för intervjuerna, som inte bara sammanfaller med bokens lansering – utan också med en viktig tittarmätning för amerikanska tv-kanaler.
Den här storyn berättade Sveriges Radios korrespondent Thomas Nordegren i fredags morse.

Lär känna frilanstyperna

En kollega nämnde att hon hört talas om ett diskussionsforum på nätet där frilansjournalister diskuterar uppdragsgivare, varnar för dåliga redaktörer och listar de redaktioner som betalar sämst.
Ett sådant forum fyller säkert sin funktion. Frilanstillvaron är till sin natur rätt ensam, lite nätverkande kan aldrig skada. Kanske finns forumet någonstans på Journalistförbundets frilanssidor, men de går inte att komma åt om man inte tillhör SJF:s frilanssektion. Och det gör inte jag.

Nåväl, tanken på en halvhemlig diskussionsklubb för frilansare fick mig att fundera på en motsvarighet för redaktörer. Ett ställe på nätet där vi som anlitar frilansjournalister kunde tipsa och skvallra om bra och dåliga skribenter, göra topplistor och diskutera prisnivåer.
Nej, jag tänker inte dra igång ett sådant forum, därtill är jag alltför feg och politiskt korrekt. Men cynikern i mig roas av tanken.

Det finns nämligen en hel del att säga om frilansjournalister. Själv köper jag frilansmaterial för bortåt en miljon kronor per år – och får oftast bra valuta för pengarna. Men lika lyrisk som jag kan bli över ett riktigt bra reportage eller en briljant idé, lika utmattad blir jag av alla hopplösa förslag, illa skrivna texter och artiklar som liksom bara nästan kom att handla om det man var överens om från början.

Några superstjärnor finns det där ute. Deras stjärnstatus grundar sig inte så mycket på att de är fantastiska stilister, även om några är det också. Det handlar snarare om att de är fullblodsproffs. De levererar. Bra texter som verkligen handlar om något, väl disponerad och så långa man kommit överens om. Och de levererar i tid. Med sådana frilansare är det lätt att vara redaktör.
Sedan har vi de andra. De som får en att undra varför man själv – men framför allt de – valt journalistyrket. Här är några av dem, håll tillgodo:

Kvittokungen
Är inte så intresserad av att arvodet ska vara särskilt högt. Vill däremot gärna få betalt i form av ersättning för utlägg för allt från kanelbullar och bandspelarbatterier till hotellnätter, fotorekvisita och minst tio mils bilkörning. Kvittokungen kan mycket väl skriva bra artiklar. Men det är när han skriver fakturor han visar verklig kreativ världsklass.

Komposten
Komposten har återvinning som affärsidé och har med varierande framgång försökt sälja samma handfull artiklar de senaste två decennierna. Han eller hon har en inte alltför tjock telefonbok med numren till några halvkändisar, någon klurig gubbe som bor ensligt, någon som kallar sig uppfinnare och hittat på en pryl som ingen vill köpa, någon som blivit frisk med alternativmedicin, någon som dresserar hundar och några företag med skojiga produkter – alla redo att ställa upp på en intervju.
Som redaktör kan man ställa klockan efter Kompostens påringningar, som är strikt säsongsbundna. Han eller hon vet precis när på året det är dags att ringa runt och sälja in artiklar om julpyssel, cykelsemester på Gotland eller vårbruk i trädgården.

Drömresenären
Har köpt biljett till ett varmt land på andra sidan jordklotet och jobbar febrilt för att få resan finansierad. Precis vad som helst som går att koppla till Sverige går också att sälja som reportage. Hoppas Drömresenären – som försöker kränga jobb om kinesisk asfalt till Vägverkets personaltidning, om kricket i Indien till Sportbladet och om daghemmen på Fiji till Vi Föräldrar.

Fantasten
Fantasten har ett stort intresse i livet. Jättestort. Det har han (det är nästan alltid en han) vänt och vridit på i åratal i mängder av reportage i alla möjliga tidingar, från Kamratposten till Lyrikvännen och Dagens Industri.

Allroundjournalisten
Hävdar att han eller hon både kan skriva och fotografera, och att det därför är både smidigt och ekonomiskt att anlita honom eller henne. Det visar sig dock att Allroundjournalisten är halvdålig på allt. Du får lägga ner en dags redigeringsjobb för att rädda texten och köpa dyra bildbyråbilder eftersom Allroundjournalistens trista kort inte ens är skarpa.

Pratkvarnen
Det är inget fel på Pratkvarnens idéer, eller ens texterna han eller hon (till sist) lämnar. Problemet är att en bärande del i Pratkvarnens sätt att arbeta är oändliga telefonsamtal med redaktören, det vill säga dig. Allt ska stötas och blötas, i detalj, och Pratkvarnen lämnar gärna fem alternativa halvfärdiga versioner av texten som han eller hon förväntar sig att du lusläser och diskuterar i fler oändliga samtal. Hur Pratkvarnen försörjer sig är en gåta. Timlönen blir låg.

Världen är på väg åt rätt håll, säger professor Rosling

Tro det eller ej. Världen blir en allt bättre plats att leva på. I alla fall om man ska tro Hans Rosling professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Jag har tidigare hört honom i radio, men i morse fick jag möjlighet att lyssna på honom live när han deltog i ett seminarium om ryggmärgsskador.
Hans Rosling är en lysande talare, kvick och otroligt inspirerande. Massor av ens fördomar kommer på skam när han presenterar sin bild av världen i dag, byggd på fakta om sådant som medellivslängd, köpkraft, familjestorlek och barnadödlighet. I princip samma föredrag han höll i morse finns att se på webben, här. Och Hans Roslings grafiska beskrivning av utvecklingen i världen, i tydliga och kraftfulla diagram och figurer, hittar ni här, fritt att använda.

Seminariet i dag arrangerades av Spinalis och Rehab Station Stockholm. En annan av talarna var Colleen O’Connell, rehabiliteringsläkare från Kanada som berättade om sina rätt ruggiga erfarenheter från bland annat Haiti och Moambique.

William bjuder på ännu en lektion i hur nätet funkar

I går uppmärksammade Svt:s Aktuellt historien om den skrattande bebisen William från Nyköping, som blivit stjärna på Internet. Och precis som i radions P4 Extra (se min förra post) var man inte särskilt tydlig med var på nätet (YouTube) William finns att beskåda.
Så vad händer? Massor av nyfikna människor googlar på ”skrattande William” eller liknande och hamnar – här. Hos mig.

Det senaste dygnet har den här bloggen haft nära tio gånger fler besökare än normalt. Om detta tänker jag två saker: tänk om jag haft något att sälja här. Och, vilket drag det är i sökmotormarknadsföring och reklam på Internet.

Häromveckan skrev Resumé om den senaste reklamfilmen för Dove, som annonsören valt att lägga ut på YouTube istället för att köpa reklamtid i tv. Vilket har resulterat i mer trafik till Doves kampanjsajt än efter företagets tv-spot under Super bowl-finalen, USA:s mest sedda tv-program.

Uppdatering:
Bloggaren Pierre Andersson skriver om ”Williameffekten”.

William, 8 månader, ger oss en lektion i modern kommunikation

Den som vill lära sig något om Internets möjligheter och gränslös kommunikation kan få en lektion av åtta månader gamle William från Nyköping. Hans pappa Kjell-Åke tyckte att sonen skrattade så gulligt när han (pappan) härmade mikrovågsugnen att han tog fram videokameran och filmade. Och för att Williams mormor och morfar i Örnsköldsvik skulle kunna se filmsnutten lade Kjell-Åke ut den på YouTube.
I dag har filmen laddats ner närmare fyra miljoner gånger och William har framträtt i amerikansk TV.

Sveriges Radios P4 Extra berättade historien i eftermiddags – men struntade symptomatiskt nog i att berätta för lyssnarna var på nätet man kan hitta filmen. På radion lämnar man hellre lyssnarna i sticket än nämner ordet ”YouTube”. Suck.
Jag har haft synpunkter på SR:s missriktade motvilja mot att nämna varumärken förr.

Hursomhelst, den skrattande världsstjärnan William hittar ni här. P4 Extra hittar ni här.

...men då ingick ett glas vatten

En macka med kyckling, keso och soltorkade tomater.
En ostfralla.
En varm choklad med vispgrädde.
En cappuccino.

144 kronor. På NK. Hysteriskt.

Randi Mossige-Norheim – en av de bästa

En av landets allra bästa radioreportrar heter Randi Mossige-Norheim och jobbar på P1:s Konflikt. I går slog hon till igen, med en briljant berättad liten historia om hur det kom sig att The Ark ställt in sin planerade USA-turné. USA år 2006 är ett land där starka krafter vill att artister ska spela och sjunga – men för övrigt hålla käft. Vilket till exempel Dixie Chicks och Neil Young fått erfara.
Reportaget låg sist i programmet, som du kan hitta här (jag lyckas tyvärr inte länka direkt till ljudfilen, men ni hittar den säkert).

Det är sällan de stora historierna som Randi Mossige-Norheim berättar. Hennes reportage är snarare kalejdoskopskärvor, små vassa delar som skaver i öronen och vill göra en uppmärksam på ett större sammanhang. Randi Mossige-Norheim har fått en egen sida på Konflikts sajt. Gå in där och lyssna på hur radiojournalistik kan låta när den är som bäst.

Per Gudmundson är inte Peter Jidhe. Tack och lov.

SvD:s Martin Jönsson har som vanligt ögonen med sig. På sin blogg noterar han att brittiska Channel 4 News startat en redaktionsblogg för att öka allmänhetens insyn i det redaktionella arbetet. En sådan blogg har den amerikanska tidningen Spokesman-Review i Spokane sedan i fjol.
Det är en intressant utveckling och man undrar ju vilken svensk redaktion som först vågar låta läsarna/tittarna/lyssnarna ta del av interna möten och diskussioner. Det kan nog dröja. Journalister gillar att märkvärdigfiera sitt arbete och blir ogärna ifrågasatta av folk utanför det egna skrået.

Martin Jönsson noterar också att Svt:s inställning till medarbetare som bloggar tycks ha svängt. Redaktionen bakom nya talkshowen Hos Jidhe bloggar gemensamt om ditt och datt, rimligen med sina chefers välsignelse.
Jönsson drar en parallell till historien om Per Gudmundson, som fick stänga sin blogg hösten 2004 eftersom hans chefer på Svt inte ansåg att bloggandet var förenligt med hans jobb som redaktör på Svt24.
Det vore i och för sig konstigt om inte Svt:s syn på exempelvis bloggar förändrats sedan 2004. Två år är en lång tid i internetvärlden, landskapet förändras snabbt.

Men jag tycker ändå att liknelsen haltar lite. Gudmundson uttryckte tydliga politiska åsikter på sin blogg – vilket kan vara svårt att kombinera med ett professionellt uppdrag att medverka i en kritisk och opartisk granskning av politik och samhälle. Bloggen du just nu läser hade inte sett likadan ut, eller kanske inte existerat alls, om jag fortfarande varit nyhetschef på Aftonbladet.
Ibland får man helt enkelt välja vad eller vem man ska representera.

För oss som gillar Per Gudmundson och hans blogg har utvecklingen nu tagit den lyckliga vändningen att han lämnat Svt och börjat blogga igen. Dessutom har Svenska Dagbladets ledarsida värvat honom som kolumnist.
Men satt jag som chef någonstans och övervägde att anställa honom som nyhetsredaktör eller -reporter skulle jag villkora det med att han lade ner sina politiska skriverier, på bloggen och på andra håll, om de inte vore en del av den tänkta anställningen.

Vill Muhammed ha namnsdag?

Jag hade namnsdag i går och hade som vanligt – och i likhet med så gott som alla mig närstående – ingen som helst tanke på det. Namnsdagar tycks vara ett nästan uteslutande svensk-finskt fenomen och är väl inget som engagerar särskilt många år 2006. Skulle man kunna tro.

Men faktum är att riksdagsledamoten och miljöpartisten Per Bolund (namnsdag 1 augusti) tycker att namnsdagarna är så viktiga att han och partikollegan Karla López (namnsdag 28 januari) skrivit en riksdagsmotion om dem. Motionen går i princip ut på att namnslängden mer statistiskt bör avspegla vad folk egentligen heter i Sverige. Ut med Anselm, in med Muhammed, typ. Om detta talade Per Bolund i Svt:s Go’morron Sverige i torsdags.

Per och Karla menar naturligtvis väl: fler utlandsklingande namn i almanackan skulle markera att Sverige är ett öppet och mångkulturellt samhälle.
Så här skriver de själva:

”Att konsekvent utesluta utlandsklingande namn från namnlängden samtidigt som
gamla namn som mycket få har anledning att fira fortfarande finns med kan bara
ses som ett uttryck för strukturell diskriminering. Uteslutningen från
namnsdags­traditionen riskerar att skapa en ökad känsla av utanförskap och
bygga på segregationen i Sverige eftersom denna tradition med dagens system är
något förbehållet infödda svenskar.”

Det är vackert tänkt. Men är det viktigt? Jag har inte frågat någon Ali eller Muhammed, men min gissning är att en egen namnsdag inte är det som står högst på önskelistan. Bättre möjligheter att försörja sig själv och en politik som motverkar bostadssegregation skulle ge mer effekt, men är såklart svårare att åstadkomma än att ta bort Volmar ur almanackan.

Jag tror miljöpartisternas namnsdagsmotion är precis den typ av integrationspolitik uppifrån som direkt motverkar sitt syfte. Risken är stor att Bolunds och López’ förslag tas som intäkt för att ”inte ens namnsdagarna får vi ha kvar, snart tar utlänningarna över allt” av främlingsfientliga krafter. Det är lika korkat som att förbjuda nationalsången och svenska flaggor vid skolavslutningar.
Istället för att integrera människor med utländsk bakgrund stigmatiseras ytterligare de svenskar som känner att ingen lyssnar på dem. Den utvecklingen oroar mig mer än att alla inte får käka namnsdagstårta.
Förresten. Inte fan fick jag någon tårta i går.

YouTube och valet i USA

Det går undan. Vid tiden för det amerikanska presidentvalet 2004 fanns inte YouTube. När amerikanerna går till kongressval i dag, två år senare, är det efter en valrörelse där YouTube och andra arenor för medborgarjournalistik verkligen påverkat. Varje gång en kandidat öppnat munnen offentligt har han eller hon filmats, av proffs eller amatörer, och varje felsägning, groda eller näspetning har omedelbart lagts ut på nätet. Om detta talade bland andra folkpartiets Birgitta Olsson i Svt:s Gomorron Sverige i måndags.

Det positiva med den utvecklingen, menade hon (och jag håller med), är att den ökar väljarnas möjlighet att få en uppfattning om politiker lever som de lär. Det negativa är naturligtvis att vettiga människor kan komma att dra sig för att engagera sig politiskt om priset är att de bevakas och granskas 24 timmar om dygnet. Vi riskerar att få en ännu mer vattenkammad och slätstruken politikerkår än den vi redan har.

Jag tror att fördelarna överväger. Den allt råare tonen och den partiorganiserade smutskastningen vi lärt känna från tidigare amerikanska val kan jag vara utan. Men det är bara bra om vanligt folk med videokamera och dator bidrar till att politiken beskrivs från än fler infallsvinklar.

För övrigt ska ni inte missa P1 morgons ambitiösa kongressvalsajt.

Redaktörn firar ett år på nätet

I dag är det ett år sedan jag började blogga. Det tänker jag fortsätta med, även om en massa annat kommit i vägen de senaste veckorna. Den här bloggen har inga fantastiska läsarsiffror men desto mer fantastiska läsare. Ibland skriver ni kommentarer. Det är kul, och extra kul är det eftersom förvånande många hittat hit utan att vi känt varandra sedan tidigare.

För ett halvår sedan lade jag ut en länklista med det bästa jag skrivit på bloggen dittills. Nu är det dags igen. Varsågoda, här Redaktörns bästa maj-november 2006:

Lördagsambivalens i villaförorten – om klasstillhörighet, andras och min egen.

He’s going down – om Danielsson, Gerdin och Drevet

Aftonbladet och den nya bildjournalistiken – om vad som händer när alla alltid har en kamera med sig

Lars Danielsson avgår på fredag klockan 10.30 – om hur man regisserar en sorti (jag missade tidpunkten med några timmar).

Metajournalistik och dimridåer – om stolpskott och obegripligheter i bevakningen av Danielssonaffären.

Vem behöver etik på Internet? – om det orimliga i att bloggar skulle följa etiska regler.

Journalistik, textreklam och Efva Attlings fula vinglas – om särintressen som gynnas.

Aftonbladet kränker ett barn - och mig – om ett journalistiskt lågvattenmärke.

Favorit i repris: journalistik är business – om en självklarhet många kollegor blundar för.

Ekot och Studio Ett gör hellre ett dåligt jobb än ”gratisreklam” – om rädslan för varumärken i public service.

De vill inte att jag ska kunna gå igen. Läs SvD Brännpunkt i dag – om hur den kristna högern flyttar fram sina positioner i Europa, och Sverige.

Bloggar är inte TT. Dessutom: ett bonusrykte – om mainstreammedias svårigheter att hantera Internet.

Stamceller, kristdemokrater och provrörsbefruktningar – sista varvet – om ett parti med dold agenda.

Frihet och förtroende – om vad vi ska med tryckfriheten till.

Valåret 2006 är lallarnas år. Och politikerföraktets – om inkompetenen i politiken.

Om patientbemötande mm – om vanlig hyfs i vården.

Varsågoda Sveriges Radio, ett nytt mediemagasin – om att göra radio för lyssnarnas skull

En svårslagen vecka – om Fredrik Reinfeldts tröga start.

Förresten är det inte bara den här bloggen som har födelsedag. Min svärfar skulle ha fyllt 80, Gram Parsons skulle ha fyllt 60 och min bror Rickard fylller 34. Grattis!