
Förra veckan fick gamla mossiga Dagens Nyheter en handfast lektion i deltagarjournalistik, eller public journalism. Bloggen Kinky Afros mastermind
Donnie Donut (bilden) ringde upp DN:s läsarombudsman
Lilian Öhström och ställde frågo om nyblivna torsdagsbilagan På Stan.
Öhström var tydligt kritisk till På Stan – och hade ingen aning om att samtalet bandades för att sedan
läggas ut på nätet.
Kinky Afros lilla scoop plockades upp av Resumé, som
följde upp med egna intervjuer med Lilian Öhström och DN:s chefredaktör
Jan Wifstrand.
Det är säkert inte första gången en blogg gör ett journalistiskt grundarbete och tar fram en story som sprids i vanliga medier. Och garanterat inte den sista.
Det är en intressant utveckling. Det finns inte längre några tekniska och knappt några ekonomiska hinder för den som vill bli sin egen nyhetsredaktion och sätta igång att granska det som intresserar en och sedan publicera resultatet.
Till detta måste de stora nyhetsredaktionerna förhålla sig. Framför allt måste de skapa rutiner och metoder för att bevaka bloggar och andra fora för den nya underifrånjournalistiken. Nästa gång är det inte en trött DN-redaktör som försäger sig medan bandet går, utan en börs-vd eller en minister. När får vi se det första stora politiska scoopet på en blogg?
En annan sida av deltagarjournlistiken är etiken och det publicistiska ansvaret. Bloggaren (eller innehavaren av en hemsida) är själv ansvarig för innehållet, både juridiskt och etiskt. Här finns sällan de publicistiska filter som finns på en redaktion (att man sedan kan ha olika åsikter om de filtren är en annan sak).
Ett exempel jag tycker är intressant är bloggen
Svinstian. Här berättas mycket initierat och ofta underhållande om svensk högerextremism och nynazism. Svinstian har klara journalistiska kvaliteter, har uppenbart bra källor och vet hur man gör research. Men Svinstian går också längre än jag tror någon redaktion skulle göra när det gäller till exempel namnpublicering och detaljer som kan anses kränkande eller helt irrelevanta.
Men den starkaste trenden inom deltagarjournalistiken måste vara modebloggarna. På
Bloggtoppen innehåller sex av de tio populäraste bloggarna i huvudsak texter om mode, stil och smink. Här är också interaktiviteten stark. Det är tydligt att många läsare gillar bloggarna, kommentarerna är ofta kortkorta och tonläget är kompisar emellan. Det är tydligt att det finns ett stort medialt utrymme här – trots att det kryllar av tidningar som riktar sig till modeintresserade tjejer i 15-25-årsåldern.
Vecko-Revyns
Ebba von Sydow tycks ha fattat detta (läs
Jan Gradvalls intervju med henne), och möjligen har polletterna ramlat ner även hos andra redaktörer vars jobb det är att hålla koll på trenderna.
Guide- och recensionsjournalistiken är också områden som kan vara på väg att tas över av bloggar och liknande. När jag köpte en digitalkamera häromåret valde jag modell efter att ha läst användarrecensionerna på
Pricerunner. Jag är nog inte ensam om att söka referenser och information på det sättet.
Var lämnar detta de stora redaktionerna? Lite vilsna, kanske. Bloggaren
Andreas Bergh beskrev det bra i sin
rapport från Publicistklubbens debatt för någon vecka sedan.
Jag tror att vinnare blir de redaktioner som först och bäst klarar att hitta, sortera och bearbeta det intressantaste och bästa materialet som produceras av bloggare och andra som publierar sig utanför de traditionella mediekanalerna.
Ska vi sätta en krona på att Aftonbladet klarar det bäst? Sveriges mest framgångsrika internetredaktion bör ha vett och resurser så det räcker.