Teflonmannen

Säga vad man vill om Lars Danielsson. Men även om hans dagar som statssekreterare tycks vara räknade håller han på ståndsmässigheten. I lördags berättade Aftonbladet att han i år flugit med regeringsplanet 26 gånger – mer än någon annan.
Ett avslöjande som bör ha varit besvärande för Danielsson och hans chef Göran Persson.

Men i går flög Danielsson med regeringsplanet igen, trots att han rimligen borde förstå att det skulle bli liv i luckan. Fascinerande.

Vad säger man? Stil och klass. Eller möjligen all balls, no brains.

75 år utan militär på gatorna - vad händer nu?

I dag är det 75 år sedan svensk militär öppnade eld mot demonstranter i Ådalen. Fem personer sköts ihjäl.
Det är värt att reflektera över den händelsen även för oss som inte känner oss hemma till vänster i politiken.

Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin skriver i dag i Aftonbladet och gör den självklara kopplingen till en ny lag riksdagen klubbade igenom häromdagen, lite i det tysta. Lagen upphäver det som gällt sedan kravallerna i Ådalen, nämligen att svensk militär inte får användas och ingripa i Sverige i fredstid.

(via Jinge)

Deniability och medborgarjournalistiken

Lars Danielsson känner sig nog rätt ensam på jobbet. Pressen från media är enorm och hans närmaste chef, statsminister Göran Persson, gör nu sitt bästa för att fjärma sig från honom.
Om skiten träffar fläkten gäller det för Persson att inget fastnar på honom. För Persson gäller det att hålla sig oinformerad, att skaffa sig deniability.

I alla sina kommentarer hänvisar Göran Persson till andra människor, människor han ”förutsätter gör sitt jobb” (mitt fria citat).
Läser man TT:s intervju från i går med statsministern blir detta nästan komiskt. Här är några GP-citat, kursiveringarna är mina:

”Jag tror att vi har gjort en prövning av de där frågorna och kommit fram till att det inte är möjligt för oss att lämna ut dessa så kallade loggar”

”De som har gjort bedömningen har kommit fram till det”

”…han måste ju själv klara ut sina förhållanden och jag har ingen som helst anledning att ifrågasätta hans trovärdighet. Han har väl nu också fört samtal med JO, så jag hoppas att klarlägganden skapas”

”det har han sagt och jag har ingen anledning att misstro honom”

”Så tror jag han har lagt upp det men även det är väl något JO sysslar med”

Hela artikeln hittar du här, ur gårdagens Aftonbladet.

Annars maler det ju på för den arme Lars Danielsson, Aftonbladet leder drevet. Det ser inte ljust för Danielsson, konstaterar både bladets Lena Mellin och Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson.
Den senare påpekar att luften – eller snarare Internet – surrar av rykten om var Danielsson befann sig på annandagen 2004.

De ryktena handlar om en kvinna, och de är rimligen obekräftade – annars hade vi fått läsa dem i någon stor tidning.
Men bloggar och andra sajter på nätet fungerar inte som traditionella redaktioner. För någon vecka sedan skrev jag om bloggen Kinky Afros lilla DN-scoop som ett exempel på en utveckling vi bara sett början av.
Blir det en bloggare som fäller Lars Danielsson?

Prostitution och fotboll, igen

Bojkottdiskussionen kring fotbolls-VM och prostitutionen har bubblat upp igen. Jenny Jewert skrev klokt och snärtigt i onsdagens DN och tokskarpa Katrine Kielos har skrivit ett inlägg på sin blogg som många kommenterat, däribland yours truly.

He’s going down – om Danielsson, Gerdin och Drevet

Det är inte ofta vi får se exempel på så tydlig kampanjjournalistik som i fallet Aftonbladet vs Lars Danielsson, statssekreterare och Göran Perssons närmaste man. Bladets muckraker Richard Aschberg har ångan uppe och langar dagligen upp nya avslöjanden om Danielsson. Som ju uppenbart har ljugit om vad han gjorde på annandagen 2004.

Dagens story rör dock inte Danielsons agerande vid tiden för tsunamikatastrofen, utan hans flitiga flygande med regeringsplanet. Det har naturligtvis inget med tsunamihanteringen att göra – men mediedramaturgiskt här och nu spelar det ingen roll. Aftonbladet kommer inte att ge sig förrän Danielsson lägger korten på bordet eller avgår. Tidningen räknar ju bokstavligen dagarna, och jag kan inte se att Danielsson har en tillstymmelse till chans att komma undan.

Drevjournalistik har sina obehagliga inslag och LD känner sig säkert som ett jagat djur. Men ibland är det rätt att drevet går. Det är inte rimligt att en landets mäktigaste män ska få komma undan med lögner när det rör sig om så viktiga saker.

Jag tror att han går ganska snart, det blir presskonferens och Göran Persson kommer att beklaga förlusten av en kompetent medarbetare och förklara avgången med att trycket från media varit orimligt hårt mot Danielsson och hans familj och att han (GP) har full förståelse för att Lars Danielson på egen begäran lämnar sitt jobb.
Simsalabim. Efter ett halvår eller så blir det generaldirektörsutnämning.

Det jag egentligen tänkt skriva om är Anders Gerdin (Aftonbladets chefredaktör) och hans steg in i debatten. Jag skrev en snutt om det häromveckan efter det att Gerdin i en egen krönika lanserat granskningen av Danielsson.
Jag gillar att Anders Gerdin går ut och tar plats och deklarerar att han och Aftonbladet tar ställning. Jag tycker också att det är smart.

Ingen av de stora stockholmstidningarnas chefredaktörer håller någon särskilt hög profil eller gör sitt ansikte till tidningens. De ger sig ytterst sällan in i diskussioner som inte direkt rör den egna tidningen. Expressens Otto Sjöberg är närmast folkskygg.

Här finns ett tomrum att fylla för den som vill stärka sitt eget och sin tidnings varumärke. Det ser ut som att Anders Gerdin (som i sig inte är någon stor debattör eller särskilt förfinad publicist) tänker fylla åtminstone delar av det tomrummet.
Och det är bra. En tidning som inte bara på ordinarie tyckarplats tar ställning som tidning under en tydlig chefredaktör kommer att vinna i förtroende hos läsarna.

Tror jag.

Soundtrack till vecka 19 2006

Mats Möller: Det jag ångrar mest (album)
The Wrights: Down This Road (album)
Elvis Costello: Alison (klassiskt mästerverk) – Jimmy Smits gnolade den extremt falskt i veckans avsnitt av Vita huset.
Hayes Carll: Flowers and liqour (album)
Brad Paisley: Alcohol (CD-spår)

Mera Rotsverige!

”Ishallarna klemar bort dagens spelare”, konstaterar bloggen Rostsverige – äntligen med nya vackra och vemodiga bilder från ett land som en gång var.

Bakis.

”Klyftorna ökar dramatiskt i Sverige, och har gjort det i 25 år. Under de åren har socialdemokratin styrt 21 år.”

Det är ju fascinerande hur sossarna inför varje val lyckas låta som att det är de som är i opposition.
Men inte alla går på den finten, inte ens i fackföreningsrörelsen.

Läs Christin Johanssons och Ursula Berges debattartikel i DN i dag.

Mångsidiga Malin

Visst är det liiiiite kul när folk tituleras så här: "Skådespelerskan, yogaintruktören, föreläsaren och programledaren Malin Berghagen"?

Malin är gäst hos Tomas Tengby i P4 i kväll. Om ni vill veta mer om Malin.

Lyssningstips: därför är tubsockor och Bo Kaspers dålig smak

Råkade ratta in Filosofiska rummet i P1 för en stund sedan. Superintressant diskussion om smak, god och dålig, och vad som bestämmer den. Konst- och designkritikern Dennis Dahlqvist och filosofen Jeanette Emt talar om dansk design, guld, bajs, Mozart, tubsockor och Bo Kaspers orkester och du kan lyssna här.

På sätt och vis hänger det ihop med en diskussion som pågår hos Isobel, som kommenterat mitt inlägg från i går.

Lördagsambivalens i villaförorten

Många retar sig på Janne Josefsson. Det är bra. Ljummen middle of the road-journalistik har vi tillräckligt av ändå, att någon gör reportage som väcker känslor är utmärkt.

I torsdags sändes hans reportage ”På rätt sida älven” från 1987, kompletterat med en nyinspelad uppföljning, i SVT. Ett klassiskt och rakt upplägg där JJ porträtterar två niondeklasser, en i invandrartäta arbetarklassområdet Biskopsgården och en i direktörstäta och på alla sätt resursstarka Örgryte. Områdena ligger i varsin ände av samma spårvagnslinje men det kunde lika gärna handla om två olika planeter.

Jag behöver inte orda mer om själva programmet, resultatet av Josefssons granskning är det väntade, eller snarare lite värre. När han följer upp reportaget efter 19 år är det ingen av de nu 35-åriga överklassungarna som vill medverka.

Det som gör störst intryck på mig när jag ser programmet är min egen reaktion. Jag blir så arg så jag får ont i magen när jag ser en finnig fjortis kläcka ur sig: ”alla har väl aktier”. Och jag provoceras av killen som inte kommer att vara nöjd om han inte blir direktör och som räknar med att få en Golf GTI på 18-årsdagen.
Det är inga vackra tankar som väcks i mitt huvud. Jag förstår ju att verkligheten inte är fullt så svartvit som i ett tv-reportage, att alla 15-åringar i Örgryte inte är helpuckade brats.
Men ändå. Deras arrogans och ointresse och okunskap om hur andra människor har det gör mig förbannad, även om bilden jag serveras kanske inte är rättvis.

Och lika sorgligt är det att se hur ungarna i Biskopsgården inte själva tillåter sig några framtidsdrömmar. Någon vill bli kock, en annan pilot och en tredje veterinär. Ingen tror att drömmen kommer att bli sann. De vet sin plats. De är 15 år och har redan placerat sig längst ner på stegen.
Jag blir fan gråtfärdig.

Vad säger detta om mig själv? Har jag dåligt samvete i min arkitektritade villa med två bilar i garaget och med ett skittrist miljonprogramsområde på andra sidan skogsdungen?
Nej, jag har inte dåligt samvete.
Gör jag något för att hjälpa dagens självutnämnda losers att få bättre självförtroende och våga drömma? Nej, det kan jag inte påstå.

Och inte tror jag att arbetarrörelsen sitter inne med lösningen på arbetarklassens problem heller.

Men så länge tonåringar som föds på fel sida av älven, på fel sida av stan eller i fel postnummerområde inte ens själva tillåter sig att drömma tänker jag vara arg.
Alltid något.

Like it or not – Redaktörn firar halvårsdag. Och The Best Of, hela listan.

I dag är det ett halvår sedan jag började blogga. Det har kanske varit ett litet steg för mänskligheten, men ett stort eller i alla fall roligt steg för mig.

Min syn på bloggfenomenet har förändrats under den här tiden. När jag drog igång i höstas tänkte jag på bloggar som något både nördigt (men kul) och hajpat* (men kul). I dag är bloggar en lika viktig informationskälla som mainstream-media för mig. Och då menar jag inte alltid bloggarnas egna innehåll, utan i hög grad deras funktion som filter och guider till annat intressant stoff.

(trumvirvel)
Ladies and bruces, här är Redaktörns bästa november 2005-maj 2006:

Tjena, har ni kravaller? Om riktigt dålig och okänslig radiojournalistik. November 2005

Därför suger Vår grundade mening. Samt: ont och gott - hela listan!
Om gnällig mediejournalistik. November 2005.

Persbrandt, Sjöberg, Tarras och de andra
Om vad kvällspressen egentligen vill, och vad man kan göra åt det. December 2005.

Sagan om Anna
Om vikten av att inte ha duschat före en presskonferens. Januari 2006.

En sportrubrik: Fack off, SJF
Om hur journalistförbundet rangordnar sina medlemmar. Mars 2006.

Råknull i Virserum och Laila Freivalds. Jo, det hänger ihop.
Om vad politiker ska ägna sig åt. Och inte. Mars 2006.

Macho – direkt från elevrådet
Om hur politiskt korrekthet vinner över kvalitet. April 2006.

Titta på de dumma bonnläpparna! - om sheriffen i Ryd och de andra
Om att välja att inte försöka förstå. April 2006.

Moralpanik? Kanske det. Men är det sant?
Om en skitartikel i Expressen och om debattörerna som struntade i att de spred lögner. April 2006.

Donnie Donut är journalistikens framtid
Om att i framtiden kommer vi alla vara Günther Wallraff i 15 minuter. Maj 2006.

Och till sist…
Fuljournalistik – collector’s edition
Om journalistikens villkor, gratisluncher, kundtidningar och vem är egentligen obunden?

Finns det fuljournalistik?

Fuljournalistik part II

Fuljournalistik, sista delen - och lite källkritik och en skitartikel i Expressen

Fuljournalistik – Lokko vs af Kleen

Årets comeback

När Docenterna var som bäst hette en av medlemmarna Mats Möller. Sedan hoppade han av och blev kirurg. Åren gick.
Nu är Malmös Wilson Pickett tillbaka med soloplattan ”Det jag ångrar mest”. Inte revolutionerande, det är habil soul som inte skäms för sina gamla släktingar.

Men rösten. Oj.

Det här känns konstigt: jag håller med Siewert Öholm

Det är lågkonjunktur för debattprogram i tv, konstaterades i genrens just nu enda överlevande, SVT:s Debatt, i tisdags när man debatterade tv-debatter. Siewert Öholm, PO Enquist och Kerstin Hallert var överens om att det var bättre förr men framför allt att det är alldeles för få debattprogram i tv numera.

Det har de nog rätt i. Men programmen måste ju vara bra också.
”Ett debattprogram som ingen pratar om dagen efter fungerar inte”, skriver Johan Croneman – Sveriges mest läsvärda tv-skribent – i DN i dag.

Själv tycker jag att Siewert Öholm (jo, faktiskt) är den som slår huvudet på spiken när han efterlyser stökigare tv-debatter med människor som verkligen tycker något. Inte behöver man komma fram till något heller. Det är viktigare att tittaren tänker ”å fan, kan det vara på det sättet?”.

Å ena sidan tycks det mer än någonsin i svenska medier. Ett exempel är åsiktsbajsandet på bloggar som den här, ett annat är panelpesten som sprids i tv-soffor och radioprogram. Å andra sidan tycker alla samma sak. Det är så sällan det bränner till, så sällan någon verkligen glöder.
Så sällan någon ges utrymme att gå på tvären.

Någon timme före Debatt stod Nalin Pekgul i Uppdrag gransknings studio och efterlyste en rak och öppen debatt bland de svenska muslimerna om sådant som kvinnans ställning, hedersbegreppet och islams roll i ett sekulärt land.

Den debatten skulle jag vilja se i tv. Dock inte med Siewert som programledare.

Soundtrack till vecka 18 2006

The Clash: Sandinista! (album)
Pihlis: Nu skiter jag i allt och blir gravid (album) - på TV i morse
Gretchen Wilson: All Jacked Up (album)
The Majors: Good Heart Beating (demospår)
Emmylou Harris: Boulder to Birmingham (klassisk låt)

En sista hälsning från Johnny

The late great Man In Black jobbade in i det sista. I juli släpps "American V: a hundred highways". Läs mer här.

Donnie Donut är journalistikens framtid

Förra veckan fick gamla mossiga Dagens Nyheter en handfast lektion i deltagarjournalistik, eller public journalism. Bloggen Kinky Afros mastermind Donnie Donut (bilden) ringde upp DN:s läsarombudsman Lilian Öhström och ställde frågo om nyblivna torsdagsbilagan På Stan.
Öhström var tydligt kritisk till På Stan – och hade ingen aning om att samtalet bandades för att sedan läggas ut på nätet.

Kinky Afros lilla scoop plockades upp av Resumé, som följde upp med egna intervjuer med Lilian Öhström och DN:s chefredaktör Jan Wifstrand.

Det är säkert inte första gången en blogg gör ett journalistiskt grundarbete och tar fram en story som sprids i vanliga medier. Och garanterat inte den sista.
Det är en intressant utveckling. Det finns inte längre några tekniska och knappt några ekonomiska hinder för den som vill bli sin egen nyhetsredaktion och sätta igång att granska det som intresserar en och sedan publicera resultatet.

Till detta måste de stora nyhetsredaktionerna förhålla sig. Framför allt måste de skapa rutiner och metoder för att bevaka bloggar och andra fora för den nya underifrånjournalistiken. Nästa gång är det inte en trött DN-redaktör som försäger sig medan bandet går, utan en börs-vd eller en minister. När får vi se det första stora politiska scoopet på en blogg?

En annan sida av deltagarjournlistiken är etiken och det publicistiska ansvaret. Bloggaren (eller innehavaren av en hemsida) är själv ansvarig för innehållet, både juridiskt och etiskt. Här finns sällan de publicistiska filter som finns på en redaktion (att man sedan kan ha olika åsikter om de filtren är en annan sak).

Ett exempel jag tycker är intressant är bloggen Svinstian. Här berättas mycket initierat och ofta underhållande om svensk högerextremism och nynazism. Svinstian har klara journalistiska kvaliteter, har uppenbart bra källor och vet hur man gör research. Men Svinstian går också längre än jag tror någon redaktion skulle göra när det gäller till exempel namnpublicering och detaljer som kan anses kränkande eller helt irrelevanta.


Men den starkaste trenden inom deltagarjournalistiken måste vara modebloggarna. På Bloggtoppen innehåller sex av de tio populäraste bloggarna i huvudsak texter om mode, stil och smink. Här är också interaktiviteten stark. Det är tydligt att många läsare gillar bloggarna, kommentarerna är ofta kortkorta och tonläget är kompisar emellan. Det är tydligt att det finns ett stort medialt utrymme här – trots att det kryllar av tidningar som riktar sig till modeintresserade tjejer i 15-25-årsåldern.
Vecko-Revyns Ebba von Sydow tycks ha fattat detta (läs Jan Gradvalls intervju med henne), och möjligen har polletterna ramlat ner även hos andra redaktörer vars jobb det är att hålla koll på trenderna.

Guide- och recensionsjournalistiken är också områden som kan vara på väg att tas över av bloggar och liknande. När jag köpte en digitalkamera häromåret valde jag modell efter att ha läst användarrecensionerna på Pricerunner. Jag är nog inte ensam om att söka referenser och information på det sättet.

Var lämnar detta de stora redaktionerna? Lite vilsna, kanske. Bloggaren Andreas Bergh beskrev det bra i sin rapport från Publicistklubbens debatt för någon vecka sedan.

Jag tror att vinnare blir de redaktioner som först och bäst klarar att hitta, sortera och bearbeta det intressantaste och bästa materialet som produceras av bloggare och andra som publierar sig utanför de traditionella mediekanalerna.

Ska vi sätta en krona på att Aftonbladet klarar det bäst? Sveriges mest framgångsrika internetredaktion bör ha vett och resurser så det räcker.

Gerdin höjer rösten

Chefredaktörerna på de stora stockholmstidningarna sticker sällan ut hakan i debatten – om det inte rör den egna tidningen och försvar av publiceringar av olika slag.
Därför är det uppfriskande att se Aftonbladets Anders Gerdin ta ett steg framåt i dagens tidning.

Om journalistikens villkor 2006

Jag hade definitivt inte sagt det bättre själv:

”Ingen journalist kan 2006 vara okunnig om ekonomiska förutsättningar eller bortse från distributionen. Ändå är det många som tror sig stå över det. Scenerna på vissa dagstidningar påminner om Titantic. Någon påpekar att det sprungit läck på bakre däck: Bonnier Newspapers har förlorat över en miljard de senaste tre åren. Men stråksektionen i den fina salongen spelar på som inget hänt.”

Det är Jan Gradvall som avrundar sin intervju med Vecko-Revyns Ebba von Sydow i Publicistklubbens årsbok.

(via Vassa Eggen)