”En nyhet är något någon vill dölja. Allt annat är textreklam”, sade Resumés dåvarande chefredaktör Peppe Engberg en gång när vi jobbade tillsammans.
Jag kommer att tänka på det när jag läser Karina Sannefjordhs debattartikel i senaste numret av Journalisten (som jag hittade via Gunilla Kinn).
Hon har läst Aftonbladets artikel om Carolas ”hemliga uppladdning” och ”badkupp” den 13/5 och undrar hur tidningen kan ge baddräktstillverkaren Panos Emporio så mycket gratis textreklam.
I en kommentar till artikeln på Journalistens hemsida ger Willeam Vendel ännu ett exempel på gratisreklam i media: ”För några veckor sedan lät till exempel SVT: s Lotta Bouvin-Sundberg helt okritiskt Efva Attling visa upp sina nya dricksglas i flera minuter i Gomorron Sverige”.
Aftonbladets artikel är rätt dålig och känns krystad och klumpig. TV-inslaget med Efva Attling såg jag inte, men beskrivningen gör mig inte det minsta upprörd.
Nästan all journalistik gynnar någons intressen, och det finns ingen tydlig gräns att träda över. Skalan är glidande.
Detta gäller oavsett journalistisk genre, men låt oss hålla oss till nöjesjournalistiken eftersom exemplen blir så tydliga.
Efva Attling är en känd person, många är nyfikna på henne och hennes liv. Sedan ett antal år är hon också en etablerad och vad jag förstår rätt framgångsrik designer. Självklart kan det då vara journalistiskt motiverat att uppmärksamma hennes nya dricksglas för Orrefors. Och självklart gynnas hon av uppmärksamheten.
Så gott som alla artist-, skådespelar- och författarintervjuer sker i samband med lanseringen av en ny skiva, film eller bok. Stora ekonomiska intressen finns bakom och varenda spalt redaktionell text har ett marknadsföringsvärde som går att räkna i kronor och ören.
Är det konstigt? Nej. Borde det vara på något annat sätt? Nej, varför det? Enda sättet vore att låta bli att skriva om aktuell underhållning och koncentrera sig på artister som inte har släppt en ny skiva, författare som inte utkommit med en ny bok och så vidare.
Nöjesjournalistiken både bevakar och är en del av underhållningen. Att läsa förhandsreportagen inför en superstjärnas konsert är en del av totalupplevelsen, efter att ha sett en bra film på bio vill många veta mer om skådespelarna. Film- och skivbolagen kan ordna intervjuer, tidningar och TV tackar inte nej.
Det finns en sorts finhetsskala när det gäller journalistik som gynnar någons intressen. Finast är traditionell kulturjournalistik. Sällan hör man någon diskutera bokförlags och teatrars ekonomiska intressen av att deras produkter uppmärksammas i redaktionell text. Samtidigt kan redaktionell uppmärksamhet handla om att vinna eller försvinna för till exempel ett litet bokförlag med små resurser. Kan man inte få gratisreklam av journalister blir det ingen marknadsföring alls.
Nästan lika fint är politisk journalistik, som ju ofta handlar om utspel från partier och organisationer. Här är till exempel DN:s debattsida den ultimata gratisannonsplatsen för den som har en åsikt att sälja.
Ekonomijournalistik – samma sak. Mycket utspel, mycket pressreleaser.
Minst fint är nöjesjournalistik och, ve och fasa, journalistik som rör konsumtion och shopping. Här blir också kopplingen till bakomliggande ekonomiska intressen tydligast.
Dålig journalistik vill ingen ha. Men att kalla all journalistik som gynnar ett särintresse för oetisk är att göra det lätt för sig. Inte sällan sammanfaller särintresset med läsarintresset. Jag skulle till exempel gärna läsa en bra intervju med Dixie Chicks apropå deras nya album som kommer snart. Det vill säkert deras skivbolag också att jag gör. Och därför blir det sannolikt så, den där intervjun dyker upp någonstans. Blir den ett otillbörligt gynnande?
Om jag nu ska försöka knyta ihop det här. För journalisten bör frågan om något är intressant och relevant väga tyngst – tyngre än frågan om någon kan gynnas av en publicering.
För läsaren/tittaren/lyssnaren gäller att försöka tolka informationen kritiskt. Varför ser jag detta just nu?
Förresten är Efva Attlings glas ganska tacky.
Inlägg
8 kommentarer:
I en avmätt tråkig svensk samförståndmode håller jag med dig i allt här ... utom att det skulle vara bra för Panos varumärke att Carola syns använda det :-S
Det har jag inte påstått heller...
Samma diskurs pågår på Bold just nu. (Lyckad reklam = misslyckad journalistik? - Bold)
från min utsiktspunkt här borta i viken så kan jag bara konstatera att journalister är mer än vad de vågar säga/tänka beroende av uppgiftslämnare även om det innebär att man placerar text om produkter eller åsikter. Sen kan man tycka mer eller mindre om detta, men tidningarna hade blivit så mycket tunnare utan att det tillförts material, oavsett om det är av banlon eller polyester...
från vigg på resa...
Men det är att göra det väl enkelt för sig att säga att "allt annat är textreklam". Deet svåra kommeer när vi slutar att förenkla och försöka sätta gränder för vad som är rimligt, rätt och resinligt. Att det är svårt och att det finns gränsfall innebär inte att vi ska acceptera vad som helst.
Självlart är det så, Lisa.
Vad jag som vanligt tjatar om är att journalistik - inte ens "fin" och "seriös" journalistik - inte är en snövit värld där den objektiva sanningens riddare rider omkring och kämpar för upplysning och renhet.
Att man inte publicerar pressreleaser rätt av betyder inte att man inte verkar i ett sammanhang där man ibland gynnar särintresen. För att man bedömer att läsarna också gynnas.
Jag ogillar dikotomier. Men även postmidernistisk värdenihilism.
Dikotomi var jag tvungen att slå upp. Sådan är jag.
Skicka en kommentar