Ett litet steg för Lars-Eric Petersson, ett stort steg för mänskligheten

Titta. Det går att utkräva ett personligt ansvar från makthavare som missköter sitt jobb. Nu väntar vi bara på att den principen börjar gälla även inom statsmakten.

Vem behöver etik på Internet?

Det poppar upp intressanta diskussioner om kvällstidningar, bloggar och annat i efterdyningarna av förra veckans Danielsson/Eduardshistoria.
Tidningen Journalisten publicerade en läsvärd artikel i går, och Jonas Morian är en av många bloggare som deltar i debatten, som delvis handlar om etik, krav på sanningshalt och om de bedömningar som ligger till grund för publicering. Kulturbloggen är en annan.

Det är varken konstigt eller upprörande att redaktioner på till exempel kvällstidningar fattar publiceringsbeslut på andra grunder än enskilda personer som bloggar eller på andra sätt publicerar sig på nätet.

Varje tidningsutgivare har sin måttstock för vad som är intressant och relevant, och sina minimikrav på när en uppgift kan antas vara sann. Till sin hjälp har utgivaren
Etiska regler för press, TV och radio, som inte är lag utan en branschöverenskommelse.
I fallet Danielsson/Eduards gick det inte, eller har hittills inte gått, att på ett trovärdigt sätt visa att ryktet var sant. Alltså ingen publicering – förrän dementin kom i förra veckan.
Helt säkert jobbar ett antal reportrar på de stora redaktionerna vidare med att ta reda på vad Lars Danielsson gjorde på annandagen. Visar det sig trots allt att Eduardsryktet stämmer kommer man att publicera. Inte så konstigt.

Lika självklart är att alla som bloggar (eller på annat sätt skriver på nätet) inte gör det i enlighet med några pressetiska regler. Varför skulle alla göra det? Och hur skulle de reglerna eller riktlinjerna upprätthållas?

Bloggare är inte automatiskt journalister. Jag förväntar mig inte när jag läser på en blogg eller enskild persons hemsida att uppgifterna är kollade eller för den delen sanna. Den bedömningen får jag göra själv (även tidningar måste jag naturligtvis läsa med kritiska ögon, men där är mina krav och förväntningar högre vad gäller sanningshalt och relevans).

Att diskutera nät- eller bloggaretik är lika intressant som det är fruktlöst. Vilka ska omfamna denna etik? Alla som skriver på nätet? För vems skull ska en viss etik gälla? Har läsarna efterfrågat den?
Om läsarna tycker att det jag som bloggare saknar etik slutar de väl läsa och klickar sig någon annanstans eller tar ett bad eller nåt.

En intressantare etisk diskussion är hur media, politiker och andra i offentligheten hanterar det som publiceras av enskilda personer på nätet. Det måste ju vara journalisterna som har huvudansvaret för källkritiken om de för uppgifter vidare, inte bloggarna.

Och bloggarna i sin tur får vara beredda att ta ett juridiskt och moraliskt ansvar för det de publicerar. Någon gemensam etisk kod tror jag inte på.
Internet är en offentlig arena, vill man slippa kritik är det säkrare att skriva dagbok.

Bloggmaknadsföring, Jönsson och jag

Martin Jönsson på Svenska Dagbladet är en tung och bra medieskribent. Nu startar han en ”nyhetslogg” på nätet, här är adressen.

Intressant är att SvD tycks ha valt bloggvärlden som en kanal i lanseringen. Jag är nog inte den enda som bloggar om media som fick det här mailet nyss:

”Hej!

I morgon öppnar SvD:s Martin Jönsson sin nya nyhetslogg där han kontinuerligt kommenterar och analyserar reklam- och mediebranschen.

Bloggar har blivit ett värdefullt arbetsredskap för många journalister och för att göra det enklare för SvD:s läsare att hitta de bästa sajterna länkar vi till de senaste rubrikerna från några av våra favoriter inom reklam- och mediebranschen.

I nästa steg kommer det att vara möjligt att använda trackbacks för att delta i debatten men redan nu är det öppet att kommentera på nyhetsloggen.

Reklam- och mediedebatten börjar på http://www.svd.se/mj

Välkomna!”


Bloggar är en intressant – och, gissar jag, underutnyttjad - marknadsföringskanal. Själv har jag inte så många läsare att det jag skriver välter några kiosker precis. Men det finns ju bloggar med tusenfalt fler läsare och rimligen högintressanta läsargrupper.

Det gäller inte minst de unga tjejer som bloggar om mode, skönhet och shopping. Kolla Bloggtoppens totallista så ser ni hur landet ligger. Att få sådana som Engla, Legally Blonde och Hotspot att uppmärksamma en produkt eller kanske Internettjänst är troligen kostnadseffektiv pr.

Precis som det kan vara att maila yours truly. Som gärna tipsar om Jönssons nya giv och mycket stolt sträcker på sig (bildligt talat, jag sitter fan i rullstol) eftersom SvD hälsar att de tänker länka hit.

Bäst man knyter slipsen. Det kan ju komma fint folk på besök framöver.

Bloggar påverkar synen på vad som är relevant

Tidningen Journalisten skriver om kvällstidningarnas hantering av Danielsson/Eduards-ryktena i jämförelse med en del bloggars.
Niklas Silow, redaktionschef på Aftonbladet, menar att bloggar inte ska påverka [de etablerade] mediernas sanningskrav – men att de kan påverka synen på vad som är relevant.
Hela artikeln hittar du här.

En intressant passus i Journalistens artikel handlar om hur det kan komma sig att ryktena om Danielsson över huvud taget uppstod:
”Till Journalisten säger källor på UD att spänningarna mellan statsrådsberedningen och UD har ökat under Göran Perssons tid, i takt med att statsrådsberedningen tagit över frågor i kommunikationen med andra EU-länder.”

Sorry, Lars och Göran. It ain’t over.

Ekot i dag.

Hej matematik

Den av allt att döma skitkassa filmen Da Vinci-koden spelade in 224 miljoner dollar på de första 72 timmarna efter premiären, läser jag på Sigges blogg.

I Brasilien ägs hälften av jorden av mindre än en promille av befolkningen, berättade P1:s Konflikt i lördags.

Grattis, världen.

Ny blogg: Hela listan

Vilka är Sveriges stolligaste privatspanare? De fulaste grönsakerna, coolaste trummisarna eller snyggaste flaggorna?
Bloggen Hela listan har svaret.

Minns ni de bloggande folkpartisterna?

Socialdemokraternas spinn funkade i ett dygn. I dag verkar ingen längre vara intresserad av några folkpartisters bloggar eller ursäkter från Lars Leijonborg. Nej, det lär bli mera Danielsson, Persson och Dahlgren i veckan.

Därför borde etablerade journalister börja blogga

Jag har harvat på en hel del om hur traditionella nyhetsmedier förhåller sig och måste börja förhålla sig till bloggar och annan medborgarjournalistik på nätet. Läs till exempel här, här och här.

Via Andreas Ekströms blogg hittar jag nu den här intressanta artikeln i Press Gazette där Googles europachef talar om att etablerade journalister måste börja blogga för att vårda och upprätthålla styrkan i sina egna varumärken. Läs den.

Fejkad folkpartist

Folkpartisten Johan Ingerö stängde sin blogg Right Online i går. I dag är den uppe igen – men av allt att döma är det fejk. Någon annan utger sig för att vara Johan Ingerö.
Jag är ingen jurist, men jag antar att det är brottsligt.

Hursomhelst sätter det än en gång fingret på hur Internet fungerar och inte fungerar. Hur kan läsarna (däribland journalister och politiker) vara säkra på att det de läser på nätet är sant?
Svar: det kan de inte.

Och i dag går en stackars sossebloggare ut i Expressen och uppmanar alla som bloggar att vara snälla.
Lycka till.

Nytt bloggrykte om Danielsson

En sådan soppa. Metajournalistiken och metapolitiken firar nya triumfer hela tiden. Danielssonhistorien har nu tre intressanta spår man bör hålla isär. Här och var finns starka intressen för att blanda ihop dem.
Så här ser jag på det:

s vs fp

Nej, Lars Danielsson avgick inte i dag klockan 10.30, som jag skrev i onsdags. Han tar en 14-veckors time out klockan 18 istället.
Marita Ulvskog & Co har spelat sina kort briljant de senaste dygnen, lyckats flytta fokus och etablera historien om en folkpartistyrd förtalskampanj.

Borgaralliansens jättekonferens på Hotell Rival i dag tycks ha blivit en rätt avslagen tillställning. Några budskap eller utspel (om de hade några) lär de i alla fall inte få ut i media. I dag vill alla prata om Danielsson bloggar och se Lars Leijonborg besvärat skruva på sig.
It’s a dirty game. 1-0 till Ulvskog.


Bloggarna, medierna och politikerna

Hela historien visar hur yrvakna och tafatta de stora medierna och det politiska etablissemanget står inför bloggar och Internet.
I dag kan vilken grönsakshandlare, taliban, frimärkssamlare eller folkpartist som helst publicera sig på nätet och nå hundratals miljoner läsare över hela världen. Det är en fantastisk demokratisk utveckling som bidrar till spridning av idéer, erfarenheter och åsikter på ett sätt världen tidigare aldrig skådat.

Men att någon publicerar sig på nätet gör inte henne eller honom till publicist i traditionell bemärkelse. Det är orimligt att kräva eller förvänta sig att de miljoner människor som skriver på egna hemsidor och bloggar ska följa och leva upp till de etiska regler och kvalitetskrav som ställs på journalister, redaktioner och medieföretag (däremot gäller naturligtvis vanlig lagstiftning om förtal, hets mot folkgrupp osv, men det är en annan sak).

Av samma skäl kan inte redaktionerna förhålla sig till bloggar och Internet som till en nyhetsbyrå eller andra källor man normalt kan citera. Därför känns Expressens ”granskning” av ”bloggkampanjen” så patetisk, särskilt i ljuset av att bloggryktena legat till grund för flera artiklar i tidningen. Och därför blir socialdemokraternas - i detta kortsiktiga sammanhang visserligen smarta – agerande lätt löjligt:
”… helt plötsligt kritiserar socialdemokraternas partisekretare Marita Ulvskog det som sagts av en 19-årig politiker i Västergötland”, säger Alexander Mason på medieanalysföretaget Observer till Aftonbladet.


Sakfrågan

Lars Danielsson har fortfarande inte på ett trovärdigt sätt redogjort för vad han gjorde under annandag jul 2004. Om detta skriver bland andra Aftonbladets Lena Mellin, Svenska Dagbladets Göran Eriksson och DN:s Henrik Brors i dag.

Nytt rykte

Från och med nu finns ett nytt bloggrykte om vad Lars Danielsson gjorde på annandagen: Han var här. Hos mig. Har jag hört.

Simsalabim

De senaste dagarnas mest omtalade blogg, folkpartisten Johan Ingerös Right Online, tycks ha försvunnit. Så kan det gå.

Metajournalistik och dimridåer

Håhåjaja.
Så fick då medierna äntligen i klartext publicera ryktena om Lars Danielsson och hans kollega Helen Eduards. Visserligen i form av en dementi, men ändå. Och förresten – tack vare att det handlar om en dementi kan ju även högfärdsmedier (Thorbjörn Larssons uttryck) som DN, Svenskan och P1 snaska med.

Det blir en rätt bisarr metahistoria om en historia om en historia. Eduards dementerar och pekar ut folkpartiet som eventuellt ansvarigt för ryktesspridningen, eftersom ryktet tycks ha startat på bloggarna Right Online och Frihet, Fildelning och Feminism, som båda drivs av unga folkpartister.

Som parentes måste jag nämna Expressens Niklas Svensson och hans ”kartläggning” av ”bloggkuppen”. Svensson skriver:

”Deras inlägg var nästan identiska och lades ut på internet med tre timmars mellanrum 17 februari, visar Expressens kartläggning.”

Rafflande, Niklas. Du har alltså klickat på ”February” i högerkanten på båda bloggarna och sedan hittat inläggen från den 17:e och sedan skrivit upp klockslagen. Kan bli en guldspade för den kartäggningen.

Nåja. Expressen (som häromdagen körde en direkt obegriplig artikel om Eduards) får upp socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog på banan. Ulvskog gör sitt jobb och kräver ursäkter, kort på bordet och så vidare av folkpartiet och Lars Leijonborg.

Som om den här historien handlade om Lars Danielssons påstådda vänsterprassel.
Lars Danielsson, statsministerns närmaste man, hade en nyckelposition under ett av de värsta trauman Sverige upplevt i modern tid. Han har i förhör och utfrågningar lämnat motstridiga uppgifter om sina förehavanden och därmed ljugit. Det är det det handlar om.

Socialdemokraternas försök att få detta till en lögn- och skvallerhistoria kan ha två syften som jag ser det:
Antingen hoppas man att hela historien ska rinna ut i sanden. Det är inte så troligt.
Däremot har de nu offentliggjorda otrohetsryktena gett Danielsson ett legitimt och trovärdigt skäl att avgå. Det behövs ingen större fantasi för att förstå att han, Helen Eduards och deras respektive familjer haft ett helvete på sistone.
Vem skulle inte kunna kasta in handduken efter en sådan mediemangling?

Frågan är om det räcker för att döda storyn.


En annan intressant del av allt detta är diskussionen om bloggarnas roll. Expressen intervjuar Johan Ingerö (Right Online) och frågar om han visste att uppgifterna stämde och Ingerö svarar undfallande.
Han är ingen publicist, hans blogg är ingen nyhetsbyrå. Ändå har ryktena han vidarebefordrat räckt som underlag för Expressen och andra att publicera insinuanta halv- och kvartssanningar.

Att nu ”avslöja” och ”kartlägga” ”bloggkuppen” är bara ynkligt och pinsamt.

Soundtrack till vecka 20 2006

Rolling Stones: Exile On Main Street (album)
Little Richard: Get Rhythm (från Kindred Spirits: A Tribute To The Songs Of Johnny Cash)
Kelly Willis: That’ll Be Me (cd-spår)
Frans Jeppsson-Wall: Who’s Da Man (landsplåga)
Allt av och med Dolly Parton

Lars Danielsson avgår på fredag klockan 10.30

Nu blåser det kallt runt Lars Danielsson. Fler och fler sossar tycker med all rätt att mediefokuseringen på honom gör det omöjligt att nå ut med andra budskap.
Allt talar för att han ryker, och med rätt tajming kan hans avgång bli ett litet men dock pr-vapen för s, precis som Vassa Eggen-Lidbom var inne på i en kommentar här häromdagen.

Och varför inte nu på fredag? Den borgerliga alliansen har ett jättespektakel på Hotell Rival i Stockholm och klockan 10.30 sitter de fyra partiledarna på scenen och presenterar ”En agenda för ett bättre Sverige”.

Om Lars Danielsson vill göra lite sista nytta för sitt parti i valrörelsen kallar han och Göran Persson till presskonferens och meddelar Danielssons avgång exakt vid den tidpunkten.

Alliansledarna får köra ballongdansen för att bräcka den nyheten.

Aftonbladet och den nya bildjournalistiken

Att allmänheten tipsar tidningar och skickar in egna bilder är inget nytt. Inte heller att tidningarna kan betala bra för riktigt bra tips och bilder.
Men den snabba tekniska utvecklingen förändrar också nyhetsrapporteringen radikalt. I dag kan vem som helst ta en bild med sin mobiltelefon och blixtsnabbt skicka den vidare.
Till Aftonbladet, till exempel. Som från och med i dag lanserar numret 71 000 för den som vill MMS:a eller maila in nyhetsbilder till tidningen. Årets bästa läsarbild kommer att belönas, med 71 000 kronor. Mycket pengar.

”Världen har förändrats och med den journalistiken. Läsarnas medverkan kommer att bli viktigare och viktigare”, säger Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin i den egna tidningen.

För en nyhetsförmedlare som Aftonbladet gäller det inte minst bildjournalistiken. Här dyker frågeställningar och dilemman upp som är minst lika intressanta som de inom textjournalistiken.

Amatörer som råkar befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle kan ta fantastiska nyhetsbilder. Bilden från värdetransportsprängningen i Hallunda (se ovan) är ett bra exempel.
Men amatörer tar också bilder som rutinerade pressfotografer aldrig skulle ta även om de var på plats. En erfaren pressfotograf vet vilka bilder som går att publicera, vet hur nära hon eller han kan gå, fotograferar inte likdelar och lemlästade barn. Och fejkar inte bilder.

Om detta uppstod en debatt efter bombdåden i London, då mängder av amatörbilder blixtsnabbt spreds både i tv och över nätet. I många fall var enskilda personers hemsidor och boggar nyhetsledande.
Läs mer om amatörfotograferna och bomberna i Hans Månsons kolumn i Pressens Tidning från augusti 2005.

Vilka bilder komer bildredaktörerna på Aftonbladet och Expressen att kunna välja mellan efter nästa stora olycka i Sverige? Efter ett bombdåd?
Kommer det att spela någon roll vilka bilder de väljer när alla med en dator kommer att ha obegränsad tillgång till samma bildmaterial?

Hägglund, Costello, Virtanen, Stranglers...jag kan inte tänka klart

Nej, nej, nej – varför kan inte världen vara en enkel plats där allt är som vi förväntar oss, schablonerna stämmer och fördomarna bekräftas?
Det vore ju så mycket lättare då. Men icke.

I går närapå rämnade min världsbild, eller i alla fall min rätt bekväma förutfattade mening om kristdemokrater.
Kd:s partiledare Göran Hägglund var gäst hos Fredrik Virtanen i TV8 och hade ombetts ta med sig sina favoritskivor.

Och Hägglund skrällde. Följande album radades upp: My Aim Is True – Elvis Costello, Some Girls – Rolling Stones, Dark Side Of The Moon – Pink Floyd och Porgy And Bess – Miles Davis. Möjligen hade han med sig någon till som jag missade i förvirringen.
Miles och Pink Floyd kändes inte så otippade, men Costello (som ju nästan är Gud) och Stones – yes! Plötsligt står det klart: Partiledarsveriges bästa skivsamling finns i Bankeryd.

Inte nog med Costello och Stones. Hägglund namedroppade också Clash och Stranglers, vars klassiker Sverige kunde tjäna som kampsång för borgarna.
Det här kan ge välbehövligt bränsle till alliansen.

Förra veckan avslöjade Maria Wetterstrand att hon är Bowie-fan. Det tyder ju på viss klass. Annars anar man att det är lite si och så med musiksmaken hos partiledarna.
Jag har dristat mig till att gissa de övrigas favoritartister:

Lars Ohly – Bob Dylan.
Göran Persson – Frälsningsarméns orkestrar.GP har ju deklarerat att han gillar Han har öppnt pärleporten och den typen av hits.
Peter Ericsson – Creedence Clearwater Revival.
Lars Leijonborg – Tommy Körberg.
Maud Olofsson – Jerry Williams
Fredrik Reinfeldt – Bryan Adams

Eller vad tror ni?

Mitt namn är Engqvist, Martin Engqvist.

Efter ett halvårs anonymt bloggande känner jag att det är dags att träda fram ur skuggorna.
Jag heter Martin Engqvist, har varit journalist i snart 20 år och för det mesta arbetat som redaktör av olika slag. I dag jobbar jag med kundtidningar på Spoon Publishing och jag har ett förflutet på bland annat Aftonbladet och Resumé.

Vid sidan av mitt jobb på Spoon tillhöra jag den tärande sektorn i samhället eftersom jag är förtidspensionär på halvtid. Jag har en hög ryggmärgsskada efter en bilolycka för snart sex år sedan och är helt förlamad från axlarna och neråt.

Min tillvaro år på sätt och vis tudelad. Å ena sidan tillhör jag en sorts elit – jag jobbar i mediebranschen, har bra kontakter, kan formulera mig och vet hur man tar sig fram i samhället.

Å andra sidan tillhör jag samhällets strykklass. Jag är bidragsberoende, har personlig assistans, åker färdtjänst och tampas med Försäkringskassan, hjälpmedelscentraler, kommunala handläggare av olika slag och sjukvården i stort.
Om detta finns mycket att säga. En del hamnar nog här på bloggen med tiden.

Sådärja. Då har jag hälsat ordentligt. Hoppas ni fortsätter läsa min blogg.

Filmtips: Layer Cake

Alla kanske redan har sett den, men i alla fall: Layer Cake (2004) är en smart och bra thriller, med ett antal 180-gradersvändningar i intrigen. Daniel Craig (bilden) är fruktansvärt cool i huvudrollen, fotot är det mest stilrena jag sett på länge och soundtracket är bra. Vad mer kan man önska?

”I Sverige avgår man när man blir en belastning för regeringen, inte när man begått misstaget”

Det är Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitet, som säger till Resumé i dag i en mycket intressant artikel om de två parallella historier som nu berättas om Lars Danielsson.
En i mainstreammedia, där de etablerade politiska journalisterna går som katten kring het gröt runt ryktet om att Lars Danielsson tillbringade annandagen 2004 i sällskap med en kvinnlig kollega. Artiklarna är fulla av halvkvädna visor och antydningar.

En annan version finns hos de politiska bloggarna, som tutar och kör och i klartext berättar om ryktet de snappat upp.

Lars Nord drar parallellen med Lewinskyaffären, som började som en story på nätet. Han pekar på den traditionella journalistikens problem att förhålla sig till bloggar och annan medborgarjournalistik. Resultatet i dag blir en journalistik som är obegriplig för den som inte har tillgång till ryktesfloran på nätet och därmed kodnycklarna.

Och som ni märker tar jag inte heller upp ryktets innehåll i detalj, utan berättar bara att det finns. Fegt och inkonsekvent? Ja, det kan hända. Men jag är nog alltför rotad i traditionellt tidningstänk för att kunna blåsa på för fullt.


Åsså hänvisar jag än en gång till mitt inlägg om Donny Donut.