Spana åt vänster, kolla åt höger

Nästan var fjärde journalist sympatiserar med miljöpartiet, visar en ny undersökning från Göteborgs universitet, gjord under ledning av Kent Asp. Sympatierna för vänsterpartiet har däremot rasat. Undersökningen presenteras på DN:s debattsida i dag.
Fortfarande är det röd-gröna blocket störst bland journalisterna totalt – men bland chefer och politiska journalister röstar de flesta borgerligt.

Så skönt för alla som klagar på att medierna alltid favoriserar den ena eller andra sidan. Pressen är både vänster- och högervriden, det är bara att välja det som passar ens egen argumentation bäst.

Partisympatierna är intressanta. Men ett allvarligare problem är journalistkårens homogenitet.
Nästan alla är helsvensk medelklass (som jag själv), nästan inga är födda utomlands, uppvuxna i miljonprogramsområden, har en annan religion än eventuellt den kristna eller avviker på annat sätt. Vi har en ganska ospännande journalistkår. Journalistiken blir ofta därefter.


PS. Det blir mer om fuljournalistik senare i eftermiddag.

Pagrotskys telemarketing och Hagamannen

Kulturminister Leif Pagrotsky och hans pressfolk helgjobbade i går. Pagrotskys underhuggare ringde runt till alla stora nyhetsredaktioner och meddelade att ministern mycket gärna ville berätta att han är kritisk till SVT:s och TV4:s planer på att ta betalt av krogar som visar fotbolls-VM på storbildsskärm i sommar.
En enkel och bra fråga att försöka ta några politiska poäng på.
Det gav hyfsad utdelning. TT och Ekot nappade (dock med följdfrågor om eventuellt ministerstyre), Rapport körde ett inslag på ett par minuter, Aktuellt gjorde ett telegram och Svenskan körde TT:s text i morse.
Jag har inte hittat något i kvällstidningarna i dag. Det blev trångt om medieutrymmet när Hagamannen erkände.

Hagamannen, ja. Som väntat publicerar nu också Aftonbladet och TV4 namn och bild, morgontidningarna, SR och SVT avstår tills vidare.

Dagens siffra

Tjernobyl ligger i Ukraina, men det var grannlandet Vitryssland (Europas sista diktatur) som drabbades av det största radioaktiva nedfallet efter olyckan för 20 år sedan. I den vitryska staden Gomel, nära Tjernobyl, är i dag tio procent av barnen friska. Inte sjuka. Friska.

Tio procent av barnen är friska.
Vi tar det igen.
Friska.
Barn.
Tio procent.
10.

Detta berättades i utmärkta Konflikt i P1 i morse.

Fuljournalistik part III

Gunilla Kinn, frilans i New York, berättar i dag om sin syn på och relation till kundtidningar här, apropå mitt inlägg i går.

Nyhetsabstinens

För ett par minuter sedan kom TT-flashen om att Hagamannen erkänt. Sådana här gånger längtar jag tillbaka till nyhetsdesken. Can’t help it.

Får se hur tidningarna hanterar det.

Fuljournalistik part II

Jag skrev om fuljournalistik i går apropå Lisas rakryggade deklaration på sin utmärkta blogg Matälskren: ”I’ve gone commercial!”.
Lisa har kommenterat mitt inlägg och det är delvis hårda bullar. Delat journalistförbund och prästkrage och tjänstegloria till murvlar med liljevita cv:n (nja, det där sista var min tabloidhjärnas övertolkning). ”Obundna” journalister ska VDN-märka sig själva och övriga ska kallas skribenter och deklarera att de ibland jobbar med marknadsföring och slikt.
Lisa kallar det själv en utopi. Jag tycker det är en skräckvision.

Vem ska dra gränsen för obundenheten? Om DN eller någon annan morgontidning gör en motorbilaga gör man det delvis för att det finns annonspengar att tjäna. Hur obundna är journalisterna i den tidningen?

Och på tal om DN kom deras bostadsbilaga som direktreklam med posten i dag. Den tidningens hela existens bygger ju på att det finns en glödhet bostadsannonsmarknad i Stockholm. Är de fyra DN-journalisterna i redaktionen för DN Bostad obundna?

Om en landsortstidning med vikande upplaga bland yngre läsare (i dag snarare regel än undantag) gör en redaktionell satsning för att nå nya unga läsare – är journalisterna som jobbar med den satsningen obundna?

Det är alltid någon som pröjsar. Inga gratisluncher och allt det där.

Lisa menar att gemene man inte förstår att det är skillnad mellan kundtidningar och andra tidningar. Jag är inte så säker på det. Däremot är jag helt säker på att nästan alla känner skillnad på bra och dåliga tidningar, och inte mycket i tidningsvärlden är så dåligt som en dålig kundtidning.

För alla frilansjournalister måste den egna kompassen vara vägledande. Kan jag stå för det jag lämnar ifrån mig? Har jag gjort ett bra jobb? Ska jag tacka nej till det här uppdraget?

Det är klart att detta inte är helt enkelt. Frilansjournalister ska också ha mat på bordet, och det finns gott om inkompetenta uppdragsgivare som plötsligt förvandlat din text till menlös broschyrprosa. Sannolikheten att de uppdragsgivarna gör dåliga tidningar som ingen vill läsa är rätt stor.

Och det är också klart att kundtidningsjournalistiken har sina begränsningar. Vi lär aldrig få läsa ett reportage om flygolyckor i något inflightmagasin från ett flygbolag eller en avslöjande artikel om barnarbetare i Asiens textilfabriker i en tidning från HM. Det betyder inte per automatik att tidningarna är dåliga och inte ger läsaren något.
Och i vilka tidningar finns inga redaktionella begränsningar?

När det gäller gemene man, Nisse i Hökarängen och alla de andra tror jag stenhårt på att börja i skolan. Barn som tidigt lär sig källkritik och får undervisning i hur medier, reklam, propaganda osv fungerar kommer att växa upp och bli medvetna mediekonsumenter som kommer att haja till nästa gång SVT sänder en pr-film från Volvo som nyhetsinslag.
Det kanske är en utopi det också. Men jag tror mer på den än alla idéer om regleringar, cansur och självcensur som poppar upp då och då (och nej, Lisa, jag menar inte att du har några sådana idéer).


Det blev lite långt det här. Innan jag slutar vill jag passa på att länka till några bloggar där resonemang i det här ämnet förts de senaste dagarna:

Isobel skrev om ett kackigt utskick från tidningen Residence, vilket gett upphov till en liten debatt om den tidningen, journalistik som ändå ska sälja etc. Kopplingen till fuljournalistiken kanske inte är klockren, men som så ofta med Isobel är det läsvärt. Här.

Konrad Olsson står upp för intervjuerna med unga Umeåmusiker han gjort i en tidning som finansierats av en klädbutik. Här.

Gunilla Kinn är frilansjournalist i New York och påpekar att hennes kundtidningsuppdrag indirekt finansierar till exempel reportage hon skriver för Fredstidningen Pax. Läs här.

Okej. Vi hörs!

Redaktörn proudly presents…The Majors!

Här får ni nepotism på allra lägsta nivå. Men faktum är att The Majors, där, hrm, min bror sjunger, absolut förtjänar några minuter av din tid. Här hittar du fyra än så länge outgivna låtar. Jag tror jag gillar "God on my side" bäst.

Inte vet jag vad man kallar sådant här. Svensk americana? Lo-fi? Bra är det i alla fall. Lyssna och kom ihåg var du hörde det först den dag The Majors breakar.

Det kan inte hjälpas. Nu blir det bilnörderi igen.

Jag har länge gillat (jag vill inte skriva älskat om ett bilmärke, men jag övervägde det) Citroën. Länge, länge stod märket för en skön combo av fantastisk design, egensinne, banbrytande teknik, komfort, udda lösningar och, ska vi säga ibland annorlunda kvalitet.

Men konformism och ekonomiska realiteter har de senaste åren tvingat in Citroën bland dussinbilarna. C5, som ersatte den fina XM modellåret 2000, är ju en riktigt blek historia inte minst formmässigt. Bilen är helt enkelt inte snygg ur någon vinkel.
C4 är en snygg standardbil, men saknar det personliga uttrycket jag vill se hos en Citroën.

Men i fjol, 50 år efter det Citroën DS (en av historiens vackraste bilar) gjorde sensation på bilsalongen i Paris, kom C6. Och mon dieu! en sådan vacker bil. Stor, imponerande, linjeren och proppfull med teknik. Men framför allt snygg.

Här finns tydliga arv från CX (inte minst snett uppifrån) och DS (de fönsterramlösa sidodörrarna) och hela bilen signalerar härlig avmätt fransk arrogans. Citroën C6 är en bil gjord av människor som röker, dricker rödvin till lunchen och vägrar tala engelska trots att de kan.
Om Jacques Chirac har en? Är Paris en stad?

Den som söker ett mer nyanserat omdöme om C6:an klickar här.
Ännu mer bilder på denna vackra bil hittar du här.

Det som fick mig att skriva detta var Joppe Pihlgrens provkörning av Citroën C6 i det senaste – tredje – avsnittet av SVT:s Motorist, som jag skrev om häromveckan. Jag gissar att någon gått fram med stora redigeringssaxen för att rädda det som räddas kan av detta kamremsras till motormagasin. Ettan var kass, tvåan obegripligt nog ännu sämre men trean var i alla fall lite uppstramat och handlade till stor del om bilar. Åsså fick vi en dos C6. Sådant lyfter ju.

Finns det fuljournalistik?

Välförtjänt kända, duktiga och etablerade matskribenten Lisa meddelar en smula uppgivet på sin blogg: ”I’ve gone commercial!”. Det är tufft att försörja sig som frilansande matskribent (eller frilansskribent över huvud taget) om man inte vill skriva på uppdrag av företag, kundtidningar och andra uppdragsgivare som på ett eller annat sätt inte kan betraktas som journalistiskt oberoende. Vad nu det är.

Lisa skriver att hon numera tar ”konsultuppdrag, skriver pressmaterial, recept och böcker för beställare vars produkter jag gillar” och hon sällar sig därmed till den absoluta majoriteten av frilansjournalister.

Jag tycker inte att det låter så farligt. Så länge jag själv, Lisa, Konrad Olsson (som var inne på det här ämnet på sin blogg häromdagen) och alla andra journalister som i stor eller liten utsträckning försörjer sig på det man i brist på annat skulle kunna kalla kommersiell journalistik står för det och ser till att det vi gör håller hög kvalitet är problemet mindre än vad många vill tro.
I Lisas fall är jag inte ett dugg orolig (inte i Konrads heller, bör jag kanske tillägga). Hon är öppen med det hon gör och jag har svårt att tro att hon skulle tacka ja till en uppdragsgivre hon ogillar.

När det gäller kundtidningar, som jag själv arbetar med, funkar det inte att hålla på och smyga in “dolda reklambudskap” i texterna. Det blir helt enkelt dåliga tidningar som ingen vill läsa och därmed dålig marknadsföring för uppdragsgivarna.

I en bra kundtidning är avsändaren ingen hemlighet, läsaren vet vad avsändaren vill och det blir en slags överenskommelse om hur relationen avsändare-läsare ser ut. Den relationen kan vara betydligt luddigare i vanlig press.

Sedan skulle jag kunna göra en mer filosofisk utläggning om hur obundna och fristående de journalister som skriver i till exempel Expreessen, Östersunds-Posten eller Vi Föräldrar är. Mycket få tidningar ges ut av filantropiska skäl. Någonstans vill någon tjäna pengar (eller få ut ett budskap och är beredd att betala för det), någonstans ifrån kommer journalisternas löner.
Det betyder inte att alla journalister är korrupta. Men fler borde reflektera över att förutsättningrna för nästan all journalistik är att någon betalar för den.

Det får vara bra så. Jag stannar här. Lycka till Lisa, jag tror du tagit ett steg i rätt riktning – och dina artiklar i Svenska Dagbladet kommer inte att bli mindre läsvärda.

Stakars pastor Åke

Var ska homofoberna nu gömma sig? Inte ens Öland är säkert längre.

Heja! Heja! Heja!

Aftonbladet, Expressen och bloggarna

I dag lanserar Aftonbladet sin bloggtjänst, en dryg månad efter Expressen. Aftonbladet väljer också att göra det under det egna varumärket, om än med mindre logga på själva bloggsidorna.
Som ett steg i sin bloggsatsning köpte Aftonbladet Bloggportalen av författaren och bloggaren Sigge Eklund, som också från och med nu bloggar om bloggar (puh!) här.

I början av mars skrev jag och funderade över hur högt i tak det kommer att vara på Expressens bloggsidor. Tidningen – liksom nu även Aftonbladet – lånar ju ut sitt varumärke till vem som helst.
Och hur högt i tak är det då? Ganska högt, tycks det. Expressens populäraste blogg handlar om partnerbyten och gruppsex, på andra plats kommer bloggen ”Han tog mig rakt upp och ner... nu vill jag ha mer!”. Inget fel i det, men jag är rätt nyfiken på hur diskussionerna gått på redaktionerna när det gäller kontroversiellt material.

Både Aftonbladet och Expressen har dock en anmälningsfunktion på sina bloggsajter, och markerar på så sätt att det finns en gräns för vad bloggarna får skriva – trots att varje bloggare är sin egen ansvarig utgivare. Var den gränsen går är ju omöjligt för mig att veta, och jag vet inte heller om Expressen hittills tyckt att gränsen passerats någon gång och då vidtagit några åtgärder. Någon som vet?

”Det här är ett led i att förändra journalistiken från att vara en megafon till att bli en dialog”, säger Kalle Jungkvist, chefredaktör på aftonbladet.se i dag. Klart han har rätt.

Jag kanske överdriver när jag spekulerar om att tidningarna riskerar integriteten i sina varumärken när de lånar ut dem till vem som helst.
Inte minst Aftonbladet har ju målmedvetet och framgångsrikt gjort en varumärkesförflyttning de senaste åren och förknippas nu med så mycket mer än en lösnummersåld tabloidtidning. Men oavsett om det handlar om webb, text-tv, sportmagasin eller radio har Aftonbladet hittills stått som avsändare. Nu släpps läsarna, allmänheten, in och får låna avsändarens namn och i någon mån trovärdighet.

Det är en spännande utveckling. Vi får se om den är okomplicerad.

Skulle en svensk gascognare säga guzz?

En ny upplaga av Svenska akademiens ordlista är klar. Om orden som åker ut och de som tillkommer kan du läsa här. Själv visste jag inte förrän i dag att jag kommer att sakna gascognarlynne.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att börja använda guzz. Men det kanske är en tidsfråga.

Ebba Witt-Brattström uttalade sig om ”blattesvenskan” för en tid sedan och blev missförstådd av mängder av människor som verkar ha gjort sig dummare än de i själva verket är.
EWB skriver bra i dagens DN om det solklara sambandet mellan en nedprioriterad svenskaundervisning i skolan och ökat utanförskap för invandrare.

”Politik är showbusiness för fula människor”

Vet inte vem som sade det först, och jag vet att jag inte är först med att snappa upp det heller. Men jag skrattade gott när jag hörde det.

Han kan väl maila budgeten?

Ärligt talat. Vad är det för ljushuvud som kommit på att finansministern ska ta budgeten till riksdagen i ett USB-minne? Visserligen i ett sidenband om halsen, men… hur högtidligt känns det? Förr var budgeten en försvarlig bunt papper och det syntes liksom att det låg lite jobb bakom.
När Pär Nuder paraderade i väg till riksdagen i morse såg han mest ut som en glad knatte som hittat en cigarettändare på gatan på väg till plugget.
Det ser kort sagt lite fisigt ut. Och det är väl ingen som på allvar tror att regeringens budgetproposition verkligen transporteras från finansdepartementet till riksdagen mellan Nuders tumme och pekfinger?

Jag är inte säker, men jag tror att det är i Holland som regeringens budget levereras till parlamentet med kavallerieskort i 1800-talsuniformer. Lite larvigt kanske, men onekligen högtidligt.

Annars tycker jag Nuder imponerade som debattör i riksdagen i dag. Han får inte min röst, men han var den skarpaste talaren.

Typografinörderi

”Inte konstigt att det går dåligt för Expressen. De kör ju Helvetica Inserat i rubrikerna”.

Jag kanske inte minns uttalandet exakt ordagrant, men ändå. Han som sade det är Pelle Andersson, tidningsformgivare och -skapare med ett, hrm, låt oss säga inte helt genomsnittligt intresse för typografi.
På sin blogg Dateline Seoul skriver han om en ny bok i ämnet och också om hur teknikskiftena i tidningsbranschen de senaste decennierna gjort att värdefull kunskap gått förlorad samtidigt som den tryckta texten förfulats. Läsvärt för alla som är det minsta intresserade av tidningsdesign.

Och jo, fonten här ovanför är en Helvetica Inserat.

Vem i hela världen kan man lita på?

”Socialdemokraterna skulle vinna valet lätt om Göran Persson deklarerade att de säljer hus och mark och donerar hälften av pengarna till något vettigt ändamål”.

Det är Göran Greider som säger det till DN i söndagens intressanta reportage om statsministerns herrgårdsbygge som ett brott mot den vanlighetskultur som hittills rått blad socialdemokratiska ledare.

Jag tror inte att Göran Greider och jag tycker likadant om någonting, men han har säkert rätt i sitt antagande.
Göran Persson verkar ha släppt kontakten med folkhemmet och han verkar inte se det som något bekymmer. Om Greider har ett öra mot marken har väl Persson båda sina innanför hörselkåporna. Han har ju börjat jaga.

Jakt är förresten intressant som klassmarkör. Å ena sidan signalerar jakt folklig bonnighet, snus som rinner och hela byar som går man ur huse. Den bilden känns väldigt mycket Norrland.
Å andra sidan förknippas jakt med adel, direktörer i stadsjeepar, gods, gårdar, konjak och överklassfasoner. Det är väl ingen tvekan om i vilken kategori vi placerar statsministern när vi ser honom framför oss på pass i ett sörmländskt skogsbryn?

Sossar är dock inga onda människor, konstaterade Lars Leijonborg i en debattartikel i DN i lördags. Men makt korrumperar, och Leijonborg vill vaccinera en eventuell borgerlig regering mot sådant genom en rad ordnings- och etikregler han vill att allianskompisarna skriver under.
De verkar de inte vilja göra, and I don’t blame them.

För det första vill jag inte ha politiker som känner att de måste skriva under kontrakt för att sköta sig. Det bör räcka med hotet att bli bortröstad nästa val.
För det andra skulle skrivna regler av det här slaget aldrig kunna följas till punkt och pricka. En kulturminister bör inte sitta i styrelsen för ett skivbolag. Men ska han eller hon förbjudas vara kassör i sina barns kör? Inte lika solklart.
Kollar man igenom Leijonborgs regler är det uppenbart att de bara riskerar att ställa till det för borgarna den dag de tvingas bryta mot dem.
Ett populistiskt självmål. Eller i vart fall ett stolpskott.

Stackars, stackars Proud Mary

Jag såg sista kvarten av Så ska det låta tidigare i kväll. Tycker i stort sett att det är ett bra program i den inte helt lätta genren bred underhållning för vuxna.
Men. För andra gången på två veckor. Kvällens finallåt: ”Proud Mary”. Denna gång i en slakt signerad Karl Martindahl. Jodå, Lasse Kronér hjälpte till och sjöng en vers också och allt var sådär härligt souligt.
Hade John Fogerty varit död hade han roterat i sin grav. Nu hoppas jag bara att han slapp höra eländet och investerar stim-pengarna i ett par hörselkåpor.

”Proud Mary” är en av de där låtarna som gått förlorade. De där fantastiska låtarna som ”tolkats” så många gånger att till och med originalversionerna blivit nästan omöjliga att lyssna på. De har kontaminerats och liksom blivit dåliga retroaktivt.

Och om det bara vore kackiga coverband som nött ner dem hade man kanske låtit skändningarna passera. Men också etablerade artister deltar i blodbadet, varje dag.

Är ni med? Vi talar alltså om Fantastiska låtar som spelats in och framförts alltför många gånger av alltför okänsliga artister, ofta i gräsliga arrangemang. Låtar som är bortom räddning.
Här är mitt embryo till lista, hjälp mig gärna att fylla på den:

”Proud Mary”. Ett av de bästa exemplen.
”Bridge over troubled water”. Låt Tommy Körberg slippa. Han har ju ”Anthem” att dras med också.
”Knockin’ on heavens door”. Skjut alla gatumusikanter.
”Stand by me”.
”No woman, no cry”. Bob Marleys låtar har över huvud taget råkat illa ut.
”With a little help from my friends”.
”Knock on wood”

Ronnie rules

Kan inte påstå att jag är någon kolumnistfreak. Läser inte ens de mest kända regelbundet. Men jag måste ändå få (och varför skulle jag inte få det, här är det ju jag som bestämmer) hylla Aftonbladets Ronnie Sandahl. Ronnies tonträff är lätt och exakt, han svischar in från oväntat håll och lämnar en ögonblicksbild eller fångar en tanke i flykten och formulerar den snärtigt och snabbt. I alla fall känns det snabbt.
Inga krusiduller, inget tjafs. Och med en egen ton.
Har hittills inte hittat några som helst spår av krönikörssandlåda hos Ronnie heller. Tack för det.

Häromdagen tyckte Expressen att det var läge att ge läsarna Victoria Silvstedts nakna skrev i storformat. VS pr-festade på Café Opera, uppenbarligen troslös.
Ronnie Sandahls reflektion över detta i går är briljant. Tycker jag. Läs Ronnie!

Hjälp från oväntat håll

Min bror R tänkte ta med sin dotter på cirkus och hade hört att Cirkus Wiktoria nog kunde passa en treåring. Han sökte på Google för att se om han kunde hitta någon turnéplan eller annan information. Men Cirkus Wiktoria har ingen hemsida.

Nu gjorde inte det så mycket eftersom det visade sig att djurrättsaktivisterna i nätverket Cirkus Empati har en utmärkt hemsida med turnédatum, telefonnummer osv för kanske alla svenska cirkusar.
Det är möjligt att djurrättarna inte i första hand tänkt sig att hjälpa Cirkus Wiktoria med marknadsföringen – men så blev det denna gång. R hälsar och tackar.

Kanske världens bästa band

De hade fler listettor än Elvis, Beatles, Stones och Beach Boys - tillsammans. Men inte många har hört talas om The Funk Brothers.
Inte jag heller innan jag i går såg Standing in the shadows of Motown, en utmärkt dokumentär från 2002 som finns på DVD.

I ett och ett halvt decennium var The Funk Brothers Motown Records eget studioband och de spelade in så mycket fantastisk musik att man inte tror det är sant. Stevrie Wonder, Martha & The Vandellas, Contours, Four Tops, Smokey Robinson & The Miraces, The Supremes, Marvin Gaye… makalösa artister. Men det var Funk Brothers som fick dem att svänga. Det var deras jobb, ofta sju dagar i veckan.

Så plötsligt en dag bestämde sig direktörerna för att Motown skulle flytta från Detroit till Los Angeles. Funk Brothers blev arbetslösa och en epok gick i graven. Några av bandmedlemmarna också.

Men musiken är faktiskt odödlig. Här är en bråkdel av låtarna som fick sitt groove av The Funk Brothers:
'Ain't Too Proud To Beg', 'My Guy', 'For Once In My Life', 'Wonderful One', 'I Was Made To Love Her', 'The Way You Do The Things You Do', 'Dancing In The Street', 'Your Precious Love', 'I Can't Help Myself', 'My Cherie Amour', 'You Keep Me Hanging On', 'My Girl', 'Shop Around', 'Going To A Go-Go', 'Get Ready', 'Heatwave', 'How Sweet It Is To Be Loved By You', 'Baby Love', 'Cloud Nine', 'Ain't No Mountain High Enough', 'Bernadette', 'Mercy, Mercy Me', 'Signed, Sealed Delivered, I'm Yours', 'Where Did Our Love Go', 'What's Going On', 'Ooh, Baby Baby'.

Därför gillar jag Ring P1

Ring P1 är säkert ett av Sveriges Radios mest utskällda program. Många tycker att det är meningslöst och ibland provocerande att folk släpps ut i etern och får säga vadfan som helst. En del av dem som ringer tycker å andra sidan att de blir censurerade eller avbrutna och att det var mycket bättre när Klarspråk fanns, då fick de tala till punkt. Och slapp Täppas Fogelberg, som tycks vara den av programledarna som folk retar upp sig på mest.

Jag gillar Ring P1 och jag lyssnar så gott som varje morgon. Det är ett vidöppet fönster mot Sverige och här hörs röster och åsikter som annars inte kommer fram. P1 är ju ett av många medier som svämmar över av politisk korrekthet, bulletinjournalistik och storstadsrapportering.

Jag är övertygad om att det finns massor av människor som inte känner igen sig i den bild av världen som P1 (och många andra) målar upp. En del av dem bor säkert i Ryd, som jag skrev om i går. Jag är också övertygad om att många människor känner att det finns saker man "inte får prata om i Sverige”. Flyktingpolitik och elallergi, till exempel. Ibland ringer de P1, som blir ett bevis på motsatsen: man får visst tala om sådant, och det finns någon som lyssnar.

Ring P1 är också en arena för debatter som inte förs någon annanstans. De poppar upp och kan handla om blinkers, lönearbetets meningslöshet, dialekter i tv eller annat som engagerar människor, men inte alltid de vi vanligen hör mala i medierna.

Och ibland bjuder programmet på underbara tidsbilder. Häromveckan ringde en äldre dam som var mycket stolt mormorsmor till ett litet barn med två mammor, ett ”regnbågsbarn”. I några sekunder var etern alldeles varm av hennes kärlek.

Programmets svagheter är främst två. Det händer att programledaren slutar lyssna och blir arrogant – detta gäller i synnerhet Täppas Fogelberg som samtidigt gör programmen det svänger mest om. Men de som ringt och släppts igenom slussen förtjänar att mötas av en programledare som är beredd att diskutera ämnet. Annars är det meningslöst att släppa igenom de samtalen.

Det andra problemet är kronikerna, de som dyker upp i programmet jämt och ständigt, ofta i samma ämne. De kan vara underhållande i små doser, men det blir tröttsamt när samma vegan, Israelvän eller bara allmän rättshaverist dyker upp gång på gång.

Men i stort: ett bra öra mot asfalten. Lyssna själv.



Häromveckan dök bloggen Ring P1:ismer upp på nätet. Här finns en del citat ur programmet som är mer av knäppskallekaraktär. Men också en intressant text om de radionämndsanmälningar Ring P1 dragit på sig.

Tidsperspektiv onsdag 12 april

219 minuter
Så länge lyssnar den genomsnittlige P4-lyssnaren på sin kanal varje dag.

43 år
Så länge var den sicilianske maffiabossen Bernardo Provenzano efterlyst innan polisen grep honom i går.

500 000 000 år
Så gammalt maskbajs har man hittat i en bergvägg i Skåne.

Titta på de dumma bonnläpparna! - om sheriffen i Ryd och de andra

I söndags sändes dokumentären Sheriffen i Ryd i SVT (du kan se den på nätet eller som repris på torsdag kl 16.40 eller lördag kl 13.45). Där möter vi Kjell Johansson som tillsammans med goda grannar i småländska Ryd bildat en skyddskommitté/medborgargarde för att få bukt med inbrott, bilstölder och annan kriminalitet.

Det är länge sedan det fanns någon polis i Ryd, så för att hålla hooden safe tar Kjell och de andra gubbarna tjuvlarm och telefonkedjor till hjälp för att hålla koll på buset och veta vart de ska åka när det är grejer i görningen.
Kjell har ett järnrör i Audin och är lite nervös för att styrkans nya Maglite-lampor ska göra för stor skada om man lappar till någon i huvudet med dem.

Det mesta var bättre förr i Ryd, då behövde man inte låsa dörrarna. Nu är det en massa utlänningar och för ett par år sedan var det visst en pedofil som körde omkring på byn också. Tur att sheriffen Kjell finns.

Det är en bra dokumentär och Kjell skildras inte utan värme.
Men den lämnar mig så sorgsen. Och det sorgligaste är att känna rädslan som stryker runt villaknutarna i Ryd.

Jag tycker som många andra att det Kjell & Co håller på med är åt helvete. Polisen i Kronoberg har också synpunkter och tycker att gardet i Ryd gått över gränsen för sådant som brukar kallas grannsamverkan mot brott eller nattpatruller. Sådant finns lite överallt i landet och fungerar säkert utmärkt här och var.

Men så lätt det är att peka finger åt Kjell och hans bonniga, främlingsfientliga grannar. Vilken håla de bor i, svenniga kläder har de och inte mycket fattar de, är det lätt för till exempel mig att säga från min uppkopplade position med jobb och vänner i de rätta fördomsfria och medvetna kretsarna i Stockholm.

Men Kjell finns. Ryd finns, och med eller utan anledning är folk rädda där. Brottsligheten kanske inte är värre där än på annat håll, men många i Ryd tycker att deras idyll är på väg att ödeläggas.
Det måste man lyssna på och ta på allvar, annars är risken stor att avståndet mellan ”vi” och ”dom” blir ännu större. Och med ”vi” menar jag oss som känner oss hemma i debatten, har tillgång till kanaler och arenor, vet hur man håller besticken och ser oss som fördomsfria och öppna för allt nytt.
”Dom” är lantisarna i Ryd och Pajala som är rasister, kör snöskoter och spelar bingolotto. De är roliga att se på tv när det pratar dialekt och äter delicatokakor.

Ryd behöver inte minst en bemannad polisstation. Och kanske några fantasifulla och kreativa människor i kommunen eller i skolan eller på migrationsverket eller bland lokalpolitikerna som ger sig fan på att ta vara på engagemanget hos Kjell & Co – och sprida det till alla i Ryd, även de som kommer från kontiga länder långt bort.
Men de i Ryd behöver också känna att de har vår respekt. Att ”de där uppe i Stockholm” inte garvar åt deras oro och känsla av att det är på väg åt fel håll men ingen bryr sig.

En del av kommentarerna till artikeln i dagens SvD gör mig mörkrädd. Snart är det val, och det finns helt klart möjlighet för invandrarfientliga och högerpopulistiska partier att vinna röster bland rädda människor som känner sig åsidosatta och bortglömda.

Kanske är det dags för riksdagspartiernas ledare att stämma möte med Sheriffen i Ryd. Leave the guns at home, öppna öron och ögon.


(Egentligen hade jag tänkt avrunda det här med en liten utläggning om varför jag gillar Ring P1, men det blir så många bokstäver. Vi tar det i morgon istället.)

En paparazzilag funkar inte

Martin Jönsson skriver klokt i dagens SvD om JK:s förslag om en ”paparazzilag” som ska skydda offentliga personer från kränkning och intrång i privatlivet från medias sida. Jättefint, men precis som Jönsson skriver innebär en sådan lag olösliga gränsdragningsproblem.

Men hovet jublar (nåja, applåderar ståndsmässigt) så klart.
Om kungafamiljen tycker att uppmärksamheten och pressen är för jobbig finns ju annars ett lätt sätt att lätta på trycket: abdikera.

America, America

Det amerikanska samhället och livet i USA tas ofta upp som exempel och argument i svensk inrikespolitisk debatt. Inte minst från vänsterhåll brukar man ofta anklaga motståndarna för att vilja införa ett ”amerikanskt system” och varna för att ”snart är det som i USA”.
Borgerliga politiker å sin sida tendrar att romantisera och brukar framhålla USA som ett land där liberalism och entreprenöranda skapat välstånd.

Men hur mycket skiljer sig våra samhällssystem åt egentligen? Inte så mycket som vår bild av USA får oss att tro, skrev doktoranden och vd:n för tankesmedjan Captus Nima Sanandaji i en intressant artikel i Aftonbladet i går och pekade bland annat på att inte mer än tio procent av de amerikanska sjukhusen drivs i vinstsyfte.

Nima Sanandaji tycker att media och politiker i Sverige är fixerade vid en felaktig bild av USA:
”Politiken i Sverige skulle må bättre av en nyanserad och mer verklighetsförankrad bild av USA. Då skulle den politiska dialogen istället kunna fokusera på debatten kring Sveriges och Europas framtid”.

Han kanske har rätt. Jag vet inte.
Jag gillar mycket i och från USA. Musiken, litteraturen. Den del av den amerikanska mentaliteten (om man kan tala om en sådan) som är det öppna, välkomnande, nyfikna, strävande och uppskattande. Jag gillar de delar av Den amerikanska drömmen som faktiskt funkar.

Men vad än Nima Sanandaji säger om våra respektive samhällssystem tror jag att det finns mycket större skillnader mellan våra sätt att tänka och se på samhället än vi kanske föreställer oss till vardags.

Göran Rosenberg gjorde några lysande reportage i TV4 inför presidentvalet 2004 där han bland annat tog upp religionens och moralens betydelse i den amerikanska politiken. Och då pratar vi inte bara om att George W Bush har vunnit väljare genom att flirta med den kristna högern.
Nej, Rosenberg berättade om ett land där många människor på ett fundamentalt och allvarligt sätt ser valet mellan två presidentkandidater som ett val mellan Ont och Gott – i närmast biblisk bemärkelse.
En stor del av amerikanerna har en traditionell tro på en skapande gud och menar på allvar att de första kolonisatörerna hade ett gudomligt uppdrag.
Någonstans här kan man nog hitta förklaringen till det helt sjuka och för oss så gott som obegripliga faktum att en västerländsk demokrati tillämpar dödsstraff.

Att synen på staten, the Governmant, skiljer sig från den europeiska visar sig också i inställningen till välgörenhet (i USA förvisso också en skattefråga), vapenlagstiftningen och i åtminstone viss utsträckning synen på socialbidrag. I Rosenbergs reportage framgår att det inte minst bland fattiga vita är vanligt att man nekar att ta emot bidrag trots att man har rätt till det.

I USA är grundlagen, the Constitution, ett levande begrepp. Häromdagen hörde jag på radio en fjortonårig dotter till illegala mexikanska immigranter citera den. Jag tycker det finns anledning för oss i Sverige att vara avundsjuka där – inte på den amerikanska konstittutionen i sig, utan att folk faktiskt tycks känna till vad som står i den.

Visst är vi enormt påverkade av USA. Men det finns skillnader som går mycket djupt också. Och det är väl inte så konstigt. Amerikanerna bor ju på andra sidan planeten.

Förresten har Göran Rosenberg skrivit en läsvärd bok om USA i ett idéhistoriskt perspektiv: ”Friare kan ingen vara: den amerikanska idén från revolution till Reagan - och lite till”. Läs den.

För er som orkat läsa ända hit kommer här Redaktörns osorterade lista över tio bra grejer i, med och från USA:

- Gram Parsons duetter med Emmylou Harris
- Grand Canyon
- Carl Hiaasens deckare
- Den så gott som totala bristen på missunsamhet
- Fender Telecaster
- Kustvägen mellan Los Angeles och San Fransisco
- Johnny Cash
- Nästan alla är vänliga
- Alla stilbildande tuffa och grävande journalister. Woodward, Bernstein, Hersh, Wallace… och så berättare som Tom Wolfe och Hunter S Thompson.
- Citizen Kane

Macho - direkt från elevrådet

I fredags fick man tidningen Macho (som också har en hemsida) på köpet med Aftonbladets bilaga Klick. Tolv sidor, varav tre annonssidor. Tidningen ges ut av Adami media (som ligger bakom tidningen Gringo) och ska åka med som fripassagerare i Klick var fjärde vecka.

Jag vet att jag inte är i målgruppen och det är möjligt att jag är ungefär hundra år för gammal för Macho. Men – inte är väl det här särskilt bra?
Jag antar att Aftonbladet ställer upp med tryck och distribution i utbyte mot lite politisk korrekthet som motvikt till försäljningssuccén Klick, som ju inte svämmar över av den varan.

Det är ingen dålig deal för Macho. Det trista är att läsarna får en så dålig tidning. Det mesta av innehållet håller hög klass – för en skoltidning. Uppslaget om blondiner och intervjun med soldaten Miguel har antydan till journalistisk kvalitet, resten känns som sådant man hittar på lokaltidningarnas ungdomssidor på fredagar.

Macho har ambitionen att skriva om gender- och genusfrågor på ett sätt som ska tilltala ungdomar, men det lyfter inte över elevrådsnivå.

Formmässigt är Macho otajt utan att kännas luftig och det naiva vinjett- och rubriktypsnittet är svårläst. Jag kommer att tänka på Lyckoslanten som den såg ut för några år sedan.

Det är klart att ambitionen och ansatsen är värd allt beröm. Machos redaktion har säkert slitit som djur och varit jätteduktiga.
Men varför ska just den här tidningen få Aftonbladets välsignelse? Räcker det för Aftonbladet att det finns några utländska namn och en ung bög i redaktionen och att det finns en koppling till den överallt hyllade tidningen Gringo?

Tänk om Aftonbladet projektanställt de två Machoredaktörerna och gett dem lite coachning i tidningsmakeriet. Det hade kostat en liten slant – men läsarna hade fått en bättre, och mer spännande tidning. I det här utförandet lär Macho inte bli långlivad.

Men vem är jag att gnälla? En 38-årig svennegubbe som inte direkt är nere med kidsen. Eller hur de nu säger, dagens ungdom.

Rostsverige – vackert och vemodigt

Av en slump hittade jag bloggen Rostsverige. Ödsliga och svidande vackra bilder av ett Sverige i förfall. Inte visste jag att Spingsteen var i Ljusne innan han satte sig ner och skrev ”The River”.

Sakpolitik, skandaler och Redaktörn gör en utflykt vänsterut

Ali Esbati är vänsterpartist och före detta ordförande i Ung vänster. Eftersom hans blogg är extremt välbesökt är jag också där och kikar ibland. Kan inte säga att jag delar hans uppfattning i särskilt många frågor.
I dag har han skrivit om hur medias fokus på regeringspartiets olika affärer gör att den viktiga sakpolitiken försvinner. Och i Alis ögon är det bara vänsterblocket som jagas av drevet.

Jag har skrivit en kanske alldeles för lång kommentar (alla gillar inte sådant) om att politik inte bara handlar om sakfrågor utan också om image och känslor. Jag kanske borde ha publicerat det här på min egen blogg, men nu får ni läsa det här.

Aftonbladets Lena Mellin är som vanligt bra och rakt på sak när hon skriver om socialdemokraternas senaste skandaler och hanteringen av dem.

Det är mycket Expressen nu

Jag tycker att Expressens chefredaktör Otto Sjöberg är ute och cyklar när det gäller namnpubliceringen i Hagamannen-historien. Men det hindrar inte att han är en skicklig kvällstidningsmakare. Vill man få en inblick i hur en sådan tänker kan man läsa dagens intervju i DN, men ännu hellre lyssna på Ekots lördagsintervju.

Allmänhetens pressombudsman Olle Stenholm intervjuas i SvD om Expressen och namnpubliceringen.

Nej, Emmylou, nej

Emmylou Harris är så nära gud en röst kan komma. Mark Knopfler är lika kul som att se färg torka. Nu släpps ”This Is Us”, första singeln från deras kommande gemensamma album och du kan höra den som första låt i gårdagens Bob Harris Country från BBC2.
Och tyvärr är det ungefär så trist och platt som man kan kunnat befara. Jag önskar att Emmylou Harris gjort ett album med Willie Nelson, Neil Young, John Hiatt eller Guy Clark istället. Eller Raul Malo.

Men mysgubben Knopler – nej, det händer liksom inget. De två kommer till Globen den 30 maj. Håhåjaja, kanske kan det få någon att upptäcka vem av dem som är den verkliga stjärnan.

Bob Harris spelar en massa bra grejer också. Dixie Chicks nya singel, till exempel.

Trevlig helg, typ

Det har varit en stilla vecka i förorten. I bloggvärlden händer desto mer. Jag har de senaste dagarna lite försiktigt lagt näsan i blöt i ett par diskussioner: Den här lätt bisarra pajkastningen kring Mustafa Can och Elitlistan (Cans artikel ur DN hittar du här, vill du läsa vad jag skrev om listan när det begav sig klickar du här), och ett något mer sansat meningsutbyte hos Isobel om Expressens namn- och bildpublicering i Hagamannen-historien.

Namnpublicering är ingen lätt fråga. Själv känner jag att den generella hållningen att inte namnge misstänkta brottslingar innan de dömts ger en viss publicistisk kompass. Jag skulle kunna räkna upp ett antal undantagsfall – men den misstänkte Hagamannen är inte ett av dem. Expressen är ute och cyklar. Igen.

Etikforskaren Tomas Brytting och jag har kanske inte alltigenom samma åsikter om kvällstidningsjournalistik. Men hans artikel i dagens SvD om skillnaden mellan allmänintresse och det allmänheten är intresserad av är bra och tänkvärd.

En liten härdsmälta på biblioteket

Hallands Nyheter presenterar dagens bästa snackis: på en skola i Falkenberg är inte eleverna välkomna i biblioteket om trosor eller kalsonger syns över byxlinningen eller om de bär keps.
Jag antar att regeln inte blir långlivad när nu både skolans rektor och bibliotekarien fått sitt pinsamma beslut uppmärksammat i både Ekot, Aftonbladet och lite varstans.

Tyvärr har jag inte hittat någon bild på bibliotekarien, så jag kan inte uttala mig om hennes klädstil. Men jag har länge saknat ett generellt förbud mot beiga koftor, ullkjolar, knäkorta nylonstrumpor och sandaler.

Ett öga på radion

Jag gillar ju Ring P1. Andra blir provocerande av det, eller tycker helt enkelt att det är ett meningslöst skitprogram.

Hittade den sprillans nya bloggen Ring P1:ismer. Ska bli intressant att se åt vilket håll den drar.

Motorist kör i diket

Föreställ dig att SVT avhandlade fotboll i ett enda program, en halvtimme i veckan. I programmet diskuteras knattefotboll, en skolklass berättar om hur det känns att spela skol-DM på Råsunda, någon testar billiga fotbollar och så möter vi en helt vanlig svensk familj som berättar om sitt helt vanliga fotbollsintresse. Inget om landslaget, italienska ligan, MFF eller VM i Tyskland.

Byt fotboll mot bilar – och du har SVT:s nya program Motorist, som hade premiär i går. Ett lustlöst, formfattigt och trist program i bisarr avsaknad av bilar. Det känns som att redaktionen varit rädd för att göra ”ett traditionellt motormagasin” för bilnördar. Men vad är det för fel i att göra ett bilprogram som riktar sig till bilintresserade?

Ingenstans i Motorist förmedlades känslan att det är kul med bilar. Ingenstans förmedlades någon faktisk kunskap när fyra (oklart på vilka grunder) utvalda bilar provkördes av en utvald ”medelsvensson” som sedan intervjuades av en programledare med tveksamma kunskaper i ämnet.
Bildmässigt kändes Motorist ungefär lika spännande som Fråga doktorn. Trötta bildlösningar vi sett miljontals gånger: pratande reporter som kör, reporter tittar i kameran genom backspegeln, inklippsbild på hand som växlar upp och så lite exteriörbilder på bil i bruntöigt vårvinterlandskap. När vi inte fick se programledaren sitta och fika med Den Helt Vanlige Bilisten.

Motorist innehöll en habil granskning av reservdelsmarknaden, men den hade suttit bättre hos Sverker Olofsson i Plus.

Vad vill Motorist? Knappast roa oss som tycker att bilar är kul. Och som konsumentupplysning var åtminstone premiärprogrammet extremt tunt. Om ambitionen varit att göra ett bilprogram utan särskilt mycket bilar har man däremot lyckats.

Läsvärt om skolan och demokratin

Opinions are like assholes – everybody’s got one, har någon sagt. Det gäller inte minst skolan och inte minst under ett valår. Snart sagt alla från Robinson-Kent till prinsessan Lilian har levererat åsikter om ordning och reda i klassrummen, mobbing, mobiltelefoner och skrala ämneskunskaper.

Så skönt då att det finns folk som vet vad de snackar om. Bloggaren Kritan skriver intressant och initierat om gårdagens TV-debatt om hur skolan ska hantera elever vars agerande i klassrummet kränker andra elever. Läs Kritan! På köpet får du en vass sågning av Svt:s Debatt.

Hörvärd hyllning till Buck Owens

Buck Owens dog och for till honky tonk heaven för snart två veckor sedan.
I söndags hyllades han i P4:s Casino, där Kalle Oldby ägnade nästan hela programmets countrytimme åt Owens och hans musik. Klicka här och hör Dwight Yoakam, Ray Charles, Emmylou Harris, Martina McBride med flera sjunga Buck Owens låtar. Och hör Buck Owens själv så klart.

En gjuten TV-succé

Jag är ingen dokusåpatittare. Men det händer att jag fastnar vid The Surreal Life, som sänds på söndagar i Kanal 5. I The Surreal Life lever B- och C-kändisar med framtiden bakom sig Big Brother-liv i ett hus i Hollywood.
Tre-fyra säsonger har gjorts och bland deltagarna har vi sett Ron Jeremy, Vanilla Ice, Da Brat, Marcus Schenkenberg och Brigitte Nielsen. Ett pärlband av föredettingar.

Kan inte låta bli att fundera på vilka som skulle platsa i en svensk upplaga. Här kommer några förslag:

Susanne Lanefeldt
Yngwie Malmsteen
Ian Wachtmeister
Ted ”Olyckan” Åström
Jannike Björling
Dan Tillberg
Johan Hedenberg
Pa Neumüller
Galne Gunnar

Lås in de här stjärnorna tillsammans i en kåk. Kan bli festligt.

En bojkott skulle pigga upp

JämO Claes Borgström vill att Sverige bojkottar fotbolls-VM i protest mot tyskarnas syn på prostitution. Tyvärr kommer han inte att få sin vilja igenom.
Men lek med tanken. Det vore ju helt ljuvligt om svensk fotboll satte dobbarna i backen och landslaget vägrade spela om inte VM-värdarna Tyskland visade att de gjorde allt för att förhindra prostitution och trafficking. Istället för att göra tvärtom, som nu.

Det skulle vara civilkurage och ge en respekt som räcker långt förbi nästa VM.

Media, makt och ägande

Jag deltog i en liten skriftväxling hos bloggaren Jinge häromdagen. Det handlade om familjen Bonniers ägardominans i Mediesverige. Jinge och några till klafsar på i proggig 70-talsretorik och försöker förklara Expressens namn- och bildpublicering i historien om ”Hagamannen” med att tidningen är bonnierägd.
Det är naturligtvis rena snurren.

Självklart är det ett bekymmer att Bonniersfären är så dominant. Men lika självklart är att familjen Bonnier inte ligger bakom eller är inblandade i publiceringsbeslut av typen ”Hagamannen”. Ändå dyker sådana konspirationsteorier upp då och då. Det är samma sak med Sveriges television som med jämna mellanrum anklagas för att lyda direkta order från regeringen.

Jag önskar också att ägandet var mera spritt i svensk press. Samtidigt tror jag att vi i familjen Bonnier med internationella mått mätt har en mycket professionell och icke-klåfingrig mediedynasti.

Likriktningen i svensk media handlar bara till en del om ägande. En viktigare faktor är att Sverige är ett litet land (dvs ett litet språkområde, dvs en liten marknad) där en ganska liten och homogen grupp journalister bestämmer vad som sägs och skrivs i media. Vi påminner om varandra, tycker ungefär samma saker och anställer varandra.
Somliga uppnår gurustatus och blir extra dominanta. Det bästa exemplet är Amelia Adamo, vars skugga vilar tung över Aftonbladets featureredaktion ett och ett halvt decennium efter att hon lämnade tidningen.

Hur länge är Expressen ensamma?

Än så länge är Expressen och TV3 ensamma om att publicera namn och bild på den misstänkte ”Hagamannen”.
Det ska bli intressant att se om och när någon annan följer efter. I nuläget framstår ju alla som inte publicerar den misstänktes namn som mer sansade publicister, medan Expressen så gott som ensam får rollen som gangstertidningen som går hur långt som helst.

Och publikens minne är gott men grumligt. I morse var det en dam som ringde P1 och påminde sig om att Expressen gjorde ”något liknande” med Anna Lindh i samband med mordet.
Kanske håller Expressen på att skaffa sig ett rykte inte ens en kvällstidning vill ha. Kanske döms den nu misstänkte ”Hagamannen”, alla publicerar hans namn och debatten rinner ut i sanden.

Expressen och "Hagamannen"

Expressen publicerar namn och bild på den som misstänks vara ”Hagamannen” i Umeå. Det är logiskt. Just Expressen går sedan några år tillbaka i bräschen när det gäller långtgående namn- och bildpublicering. Men även Aftonbladet publicerar numera mycket oftare namn och bild på misstänkta brottslingar. Ett färskt exempel är mannen som misstänks ha styckmördat sin sambo.

Jag gillar det inte. Under den tid jag jobbade på kvällstidning var den oskrivna regeln att vi aldrig publicerade namn och bild på brottslingar förrän de var dömda. En rimligare hållning, tycker jag.
Att visa namn och bild på den misstänkte ”Hagamannen” i Expressen är ett hyenabeteende och spelar på läsarnas lägsta instinkter. Som information är publiceringen rätt meningslös eftersom 99,9 % av Expressens läsare inte har någon relation till den misstänkte eller löper risk att överfallas av honom. Någon varnande verkan har ju inte heller publiceringen, den misstänkte är ju gripen och inte farlig för någon.

Jag är ingen presshistoriker, men tror att ribban när det gäller namn- och bildpublicering åker upp och ned med tidens gång. Under första halvan av 1900-talet publicerades namn, bild och andra uppgifter om till exempel misstänkta brottslingar på ett sätt som vore helt otänkbart i dag.
I mitten av 80-talet var läget ett annat. Jag minns inte hur lång tid det tog innan Christer Petterssons namn och bild publicerades, möjligen dröjde det till efter den fällande domen i tingsrätten. Och då talar vi om en misstänkt statsministermördare.

Så vart är vi på väg? Läsarna och tittarna bestämmer. Och pendeln kan svänga snabbt. Jag är inte säker på (och jag hoppas verkligen inte) att lynchmobbjournalistik som den Expressen ägnar sig åt just nu är ett kommersiellt framgångsrecept.

Läs mer i Journalisten.

Hatten av för Buck Owens, 1929-2006

Han blev aldrig Nashville-glassig. Han bildade sin egen skola, the Bakersfield sound. Och när countryn fick en nytändning i mitten av 80-talet var han en viktig inspirationskälla för artister som bland andra Dwight Yoakam.

I går dog Buck Owens, 76 år gammal.

Redaktörn gnäller på DN igen

I dag listar Vassa Eggen Sveriges tråkigaste kultursidor. Inte oväntat tronar DN (Ministeriet För Nyhetsförmedling) på förstaplatsen. Jag kan inte säga så mycket om det, eftersom jag är en billig och grund typ som mycket sällan läser kultursidor. Om det är mig eller kultursidorna det är fel på lämnar jag åt andra att bedöma.
Men eftersom jag är en petig tidningsmakarnörd kan jag inte låta bli att gnälla över det dåliga hantverket på DN:s kulturredaktion. Senast det fick mig att gå i spinn var i höstas då DN totalt redigerade bort Maciej Zarembas prisvinnande reportageserie om arbetskraftsinvandring.

Varning: nu blir det kritik på detaljnivå.
I går publicerade DN en intervju med en av TV-Sveriges just nu roligaste människor: Christine Meltzer (Hey Baberiba).
En habil text. Men varför får vi inte veta hur gammal hon är? Var hon bor? Om hon har någon familj?

Både min magkänsla och min erfarenhet säger mig att läsarna vill veta det. En pytteliten faktaruta med uppgifter om ålder osv säger mycket och kan skapa identifikation (”ah, bor hon i Stureby, där har jag varit, jag vet hur det ser ut där”) och ge läsaren en vidare bild av den intervjuade.
Jag som bloggar åtminstone halvanonymt kan avslöja att jag är 38 år, gift och bor i en villa i Nacka. Säkert var det några av er som tyckte det var intressant. Och jag är inte ens TV-kändis.

Min magkänsla och mina fördomar om DN säger mig att kulturredaktionen tycker att det är skvallrigt och irrelevant att ägna två rader åt något som läsarna garanterat kan relatera till.

Så ska det låta

Carola i extas. Den här bara kan jag inte undanhålla er. Hittade den via Kulturbloggen.

Redaktörn gästspelar

Jag kan inte mycket om vin. Alltså är det nu med stor stolthet jag medverkar som gästskribent på bloggen Vinlusen, som annars alltid är läsvärd. Eder ödmjuke tjänare bugar sig.

Det mörknar i Söderköping

Söderköpings kommun spärrar de egna datorerna för chattsidor och annat de anser olämpligt på Internet, skriver TT via Aftonbladet. Datorerna finns bland annat på skolor och bibliotek och det är naturligtvis pedofiler och porr man är orolig för.
Det är ju rena snurren. Okunniga vuxnas moralpanik.

Hur ska lärare i Söderköping med någon som helst trovärdighet kunna undervisa om censur, diktaturers bokbål och brott mot yttrandefrihet? Eller Sveriges grundlag, för att ta ett aktuellt exempel.
Vad ska rensas ur bibliotekshyllorna? Henry Miller? Brett Easton Ellis? Vladimir Nabokov?

I USA mobiliserar en föräldraorganisation mot Ford för att företaget gjort reklam som riktar sig till homosexuella.
Är det dit vi är på väg?

Country och politik

Countrymusik vilar tungt i sin egen tradition. Att texterna ofta – men inte alltid – speglar konservativa värderingar är ingen direkt chock. Numera är också flera av de riktigt stora stjärnorna i USA (som Alan Jackson här på bilden) öppna med att de stöder det republikanska partiet.
Men så har det inte alltid varit, kan vi läsa i dagens Svenska Dagbladet där alltid läsvärde Magnus Eriksson skriver om boken Rednecks & Bluenecks. The Politics of Country Music av Chris Willman.
Artikeln är intressant för alla som är torsk på country, amerikansk nutidshistoria och amerikansk politik. Och vi är ju många.

Sveriges ansikte utåt

Bosse Ringholm. Kan ju bli hur festligt som helst.

Råknull i Virserum och Laila Freivalds. Jo, det hänger ihop.

Bilden här intill är från Virserum i Småland. Där bor lite drygt 2 000 personer. En håla, kort sagt. Men det är en håla med en av landets mest omtalade konsthallar. I lördags öppnade en utställning med verk av bland andra Marie-Louise Ekman, Ulf Rollof, Helene Billgren och John E Franzén – kort sagt flera av de riktigt stora namnen i svensk konst. Virserum ligger i Hultsfreds kommun och man skulle ju kunna tro att kommunpolitikerna gör vågen när så högklassig kultur erbjuds på hemmaplan.

Men icke. Konsthallsledningen – uppenbarligen större pr-begåvningar än lokalpolitikerna – har nämligen döpt utställningen till Från förälskelse till råknull. Det har fått Regionförbundet i Kalmar att protestera och vilja dra in sitt ekonomiska stöd, inte till konsthallen utan till just den här utställningen – om den inte får ett nytt namn.
Om det här kunde man höra i P1 morgon i morse.

Sickna klåfingriga pappskallar. Jag vet inte hur mycket pengar Virserums konsthall får från kommunen eller landstinget, men jag gissar att a) det inte är jättemycket och b) att det är väl investerade pengar. Det verkar som att verksamheten är spännande och av hög klass och inte minst ”sätter Virserum på kartan” – och sådant brukar ju kommunala småpåvar älska.

Allt som är kultur, eller ens allt som är bra kultur, ska inte med automatik stöttas med skattepengar. Men när ett beslut om ekonomiskt stöd är fattat (oftast är stödet tidsbegränsat) ska politikerna hålla tassarna borta från själva verksamheten, som i 100 fall av 100 är något de inte begriper sig på.

Det är säkert jobbigt och tidskrävande att vara politiker. Ett sätt att lätta den egna arbetsbördan vore att låta bli att peta i sådant som inte är politik. Namn på konstutställningar, till exempel.

Detta leder rakt in i historien om vår klåfingriga utrikesminister, som också tycks ha svårt att se var hennes arbetsuppgifter börjar och slutar. Allt pekar ju nu på att Laila Freivalds hade en mycket mer aktiv roll när en underställd UD-tjänsteman kontaktade en internetoperatör och åtminstone indirekt uppmanade dem att stänga Sverigedemokraternas tidnings hemsida. Ett solklart brott mot grundlagen, som det nu också visar sig att Freivalds ljugit om.

Att Säpo tog kontakt med internetoperatören i samma ärende är därmed helt i sin ordning. Om ett företags verksamhet i förlängningen riskerar att leda till terrorattacker mot svenskar utomlands är det bra om polisen upplyser företaget om det.
Polisen sköter polisens jobb. Politikerna sköter politiken. Konstnärerna sköter konsten.
Ska det vara så svårt?

Högerextremism...

...ska tas på allvar. Men jösses vad det finns mycket att skratta åt också i den branschen. Bloggen Svinstian drar ner de bruna byxorna på den ”nationella rörelsen” och det blir stor humor. Missa inte texten om Sveriges tråkigaste torg och deras strategiska betydelse för nynazisterna.

Slö bevakning av Paralympics

Jag har sett några av SVT:s dagliga sammandrag från Paralympics i Turin. Det är håglöst, pliktskyldigt och med en sorts missriktad respekt för idrottsmännen.
Inte en enda gång under de sammandrag jag sett har man fått svar på frågorna alla tittare ställer sig: Varför sitter han eller hon i rullstol? Vad har han eller hon för handikapp?

Inte ens i de fördjupande porträtt av svenska paralympier jag sett har man snuddat vid hans eller hennes bakgrundshistoria. Inte i en bisats har vi fått veta hur det kommer sig att störtloppsåkaren saknar en arm och hur det kommer sig att han tävlar mot någon som inte ser ut att ha något handikapp alls.

Jag tror inte idrottarna själva är ovilliga att tala om sina funktionshinder. Jag tror att SVT tror att de gör något bra och jämställt när de väljer bort att tala om det alla tittare är nyfikna på. Journalistik handlar om att få svar på frågor. Paralympicssändningarna är dålig journalistik. Skärp er eller avstå nästa gång.

Storebrorsnytt

Det blåser kalla vindar ute i världen. På Dateline Seoul noterar Pelle Andersson att alla de stora internetföretagen (Yahoo, MSN m fl) på begäran lämnat ut uppgifter om privatpersoners surfande och användande av sökmotorer till det amerikanska justitiedepartementet.

Och här hemma ska polisen snart skickas på buggkurs. Håhåjaja.

Vi flamsar vidare

I morgon är det Carolafestivalen. Vad ska man tycka om denna kvinna och allt väsen som uppstår runt henne?
Nu har det varit mycket ”Carola flydde undan reportrarnas frågor” och ”Carolas manager stoppade intervju” och så vidare och så vidare.
Här kommer det ni alla väntat på. Facit.

Redaktörns frågor och svar om Carola. Högt och lågt.

1. Får inte en artist tycka vad hon vill om till exempel homosexualitet?

Klart hon får. Men om man som i Carolas fall är en (extremt) offentlig person och luftar sina åsikter öppet får man också ta ansvar för vad man säger, dvs ta en diskussion om den uppstår. Om man som Carola så tydligt tagit på sig rollen som from och bibeltrogen kan man inte kliva i och ur den rollen som det passar en. Inte utan rabalder, vill säga.

2. Men är det intressant vad hon tycker om homosexualitet?

Självklart. Av ovanstående skäl. Hon är ju, ve och fasa, en förebild för inte minst en massa småtjejer. Hade jag en tolvårig dotter som hade Carola som idol skulle jag ha ett allvarligt samtal med henne.

3. Så då är det bra att journalisterna frågar henne om detta?

Problemet är att det frågas för lite. Det daltas med Carola, en känd person som ventilerat åsikter hon delar med nazister och andra mörkermän. Men det är en fråga som blir för stor för media. Lite lagom homofobskandaler inför Melodifestivalen räcker. I morgon, efter festivalen, är det glömt igen.

4. Ska media acceptera att managers och andra avbryter intervjuer när frågorna inte passar?

Vad ska journalisterna göra åt det? Det finns ju ingen lag som säger att folk måste svara på medias frågor, även om en och annan slö reporter skulle vilja det.
Artister och media är ju medverkande i samma spel inför ett evenemang som Melodifestivalen. Jag tror att vi närmar oss den brittiska situationen, där nöjes- och idrottsstjärnor ”ägs” (det vill säga får betalt i någon form) av enskilda medier. Kanske kommer Carola bara prata med Aftonbladet och Zlatan ha en deal med Rix FM.
Detta förekommer ju redan, det mest kända och öppna exemplet är väl Christer Petterssons relation med TV3.
En trist utveckling? Kanske det. Men den borde öppna för en parallell, tuffare och, tror jag, roligare nöjesjournalistik vid sidan av flams som sanktionerats av artister och skivbolag. Kartlägg Carola. Intervjua alla som någonsin känt henne. Smyg efter henne när hon går till kyrkan. Ansträng er.

5. Är Carola ond?

Troligen. Och helt säkert småkorkad.

SJF går bort sig igen

Just när jag skrivit klart det förra inlägget får jag syn på det här.
Metro ger sig alltså in i den nya spännande världen av deltagarjournalistik, och uppmanar folk som bor i Stockholms förorter att medverka som reportrar.
Då går journalistfacket i spinn. Men inte av den enda anledning som skulle kunna vara rimlig, nämligen att Metro inte betalar bra nog.

Nej då. Metros chefredaktör Sakari Pitkänen är ”journalistikens dödgrävare” och allt kommer att sluta med en devalvering av journalistiken.
Sakari Pitkänen till Resumé:
- Om det fanns något att devalvera så hade jag ju gjort det. Men det gör det ju inte. Det finns ju ingen journalistik där ute som det är nu.

Och Agneta Lindblom Hultén, SJF:s ordförande, vad är det som säger att Metros förortskorrespondenter skulle ge läsaren låg kvalitet?
Gudarna ska veta att det produceras mycket skit av överbetalda SJF-medlemmar i det här landet.

En sportrubrik: Fack off, SJF

Tidningen Journalistens chefredaktör Maja Aase har skrivit en ledare som fått Aftonbladets Peter Wennman att lämna facket och uppmana andra sportjournalister att göra samma sak.
Flera andra bloggare har redan kommenterat detta, läs till exempel här och här. Aases ledare i sig är inte så mycket att hetsa upp sig över. Och Peter W har ibland lite väl korta kablar mellan hjärta och tangentbord.

Men han har en poäng, en jättepoäng.
Svenska Journalistförbundet har i åratal varit en facklig organisation som öppet visat förakt för en stor del av den egna medlemsskaran och det arbete de utför. Inte minst gäller det de journalister som arbetar på kvällstidningar. SJF:s ointresse för kvällstidningar som arbetsplatser är monumentalt. Däremot är förbundet och dess tidning Journalisten sällan sena att sälla sig till jämmerkören så snart det vankas lättköpta poänger i finare journalistkretsar. Men är det där SJF ska verka?

Jag blev förbannad redan 1992 och gick ur journalistfacket. För mig är det obegripligt att inte alla kvällstidningsjournalister gjort detsamma och - varför inte - bildat ett eget förbund. Särskilt gäller det vikarierna, som aldrig eller ytterst sällan fått något fackligt stöd i det lätt bisarra LAS-träsket.

Jag jobbade på Aftonbladet när en av kollegorna greps och åtalades i samband med det som möjligen kallades ”nazisthärvan”. Det publicistiska i den historien lämnar jag därhän. Det borde SJF också gjort. Förbundets och tidningen Journalistens agerande var en vämjelig historia. En journalist och SJF-medlem grips och slängs omedelbart i häkte för något han gjort i tjänsten. Han är inte farlig eller rymningsbenägen. En klockren skandal i en demokrati. Men SJF lyfte inte ett finger för sin medlem utan inväntade nervöst vindriktningen på de fina debattsidorna.

Som journalist behöver man inte tveka om hur det egna fackförbundet rangordnar en. Kvällstidningsjournalister (särskilt de som jobbar med nöje, sport och feature) och magasins- och veckotidningsjournalister är inte lika mycket värda som de som jobbar på de stora morgontidningarna, på P1 eller ägnar sig åt det som kallas ”grävande”. Vikarier och frilansare står också långt ner på skalan.
Det är möjligt att samma typ av statusindelning finns i andra fackförbund, men jag undrar om den någonstans är så tydlig för de egna medlemmarna som i SJF.

Den som läst min blogg vet att jag har svårt för pretentiösa journalister utan verklighetsförankring. Men när jag möter den attityden från ett förbund som ska företräda alla sina medlemmar blir jag arg på riktigt.

Kanske skönjer vi en identitetskris här? Vilka är det Svenska Journalistförbundet ska företräda? Det vill säga vem är journalist? Det vill säga vad är journalistik?
Och här någonstans är det möjligt att SJF går vilse.
Min egen definition? Ja, säg det. För mig är journalistik mera metod än vetenskap med egenvärde. Det är ett sätt att berätta något. Det kan göras bra eller dåligt, intressant eller ointressant. Underhållande eller trist.

Själv har jag faktiskt efter 14 år som svartfot gått med i facket. Mest av försäkringsskäl, men också för att jag faktiskt tycker det är en bra grej att vara organiserad.
Och tänka sig – de släppte in mig! Trots att jag jobbar med mycket suspekta saker som marknadsföring i tidningsform. Men visst fan är jag journalist.
Så det kanske finns hopp för SJF ändå. Med Peter Wennman som förbundsordförande.

Skrattfest med Birro junior

Hittade den här artikeln när jag slösurfade lite. Fruktansvärt rolig, men jag är inte säker på att lillebror Birro förstår på vilket sätt hans text är underhållande.

Heart on fire

Hans familjs förmögenhet räknades i hundratals miljoner dollar. Hans styvfar köpte en nattklubb så att grabben skulle ha någonstans att spela med sitt band. Han vågade inte sätta sig i ett flygplan utan att vara påtänd. Han hängde med Keith Richards och lärde Stones lyssna på country. Han var sju år gammal när han såg Elvis live och gick backstage och fick en autograf. Han upptäckte Emmylou Harris – och nej, de var aldrig ett par.

Gram Parsons var bara 26 år när han söp ihjäl sig, men han hann förändra musikhistorien och inte minst folks inställning till countrymusik.
BBC:s Bob Harris (mer och mer min andlige ledare när det gäller musik) har gjort en fantastisk dokumentär om Gram Parsons. Lyssna här och hör bland andra Keith Richards, Emmylou Harris, dottern Polly Parsons, bandmedlemmar och naturligtvis Gram Parsons själv.
Missa inte detta, jag vet inte hur länge BBC låter sina dokumentärer ligga kvar på nätet.


Och när jag ändå är inne på Bob Harris: i veckans Bob Harris Country finns Guy Clark med som gäst och gör bland annat ”Desperados Waiting for a Train” unplugged i studion. Hmm, känner att det börjar bli dags att lista De Stora Amerikanska Låtskrivarna.

Kallsupar i ankdammen

Veckans rubrik: ”Mystisk bajsman svinar ner skolans toa”, på aftonbladet.se. Vi talar alltså inte om någon gammal vanlig genomsnittlig bajsman här.

Veckans tunnaste indignationsjournalistik: resumé.se ”avslöjar” att en sportreporter på SvD eventuellt gjort en ”high five” med en av Hammarbys bandyspelare efter en match. Det är sådant här som successivt sänkt resumé.se ner till den dagisnivå där redaktionen befinner sig i dag.

Smaklig måltid

Okej, nu har ni undrat länge nog: äter de verkligen hund i Asien? Svaret är jajamensan, och helst i soppa. Pelle rapporterar direkt från Seoul och följer ni länkarna hittar ni smarriga recept också.

Så hårda

Har just sett Westway To The World, dokumentärfilmen om The Clash där alla originalmedlemmarna ser tillbaka på bandets historia. På några få år satte de outplånliga avtryck i rockhistorien.
Den som vill försöka förstå kemin och fysiken och energin som gör ett stort band till ett av de Största Banden ska se filmen. Och sedan lyssna på ”Garageland” från första plattan.

Prognos: ingen polis i turban i Arjeplog före midsommar

I framtiden ska svenska poliser få bära turban, huvudduk, kippa eller annan huvudbonad med religiös koppling. Vet inte riktigt vad jag tycker om det, men jag lutar åt att det är en bra idé.
Blir lite oroad när jag ser att 84% av 103 000 Aftonbladetläsare är negativa. Det är inte alltid så högt i tak i vårt land som vi vill tro.

Men turbanbeslutet är ju en skitsak. Det kommer inte att lösa problemet med snedrekryteringen till det viktiga polisyrket: nästan inga med invandrarbakgrund eller annan etnisk kompetens än svensk blir poliser, och nästan inga yngre vill jobba utanför storstäderna.
Det kommer att dröja mycket lång tid innan vi får se en kvinnlig svensk polis med huvudduk. Särskilt i…Arjeplog.

Lyckliga horor, hjälplösa män

Det pågår en prostitutionsdebatt i bland annat Ring P1. Bakgrunden är förberedelserna i Tyskland inför fotbolls-VM, där man på alla möjliga sätt planerar för att den lagliga prostitutionen ska fungera så bra som möjligt. Man får intrycket att VM-arrangörerna ser på prostitution ungefär som kollektivtrafiken – så och så många väntas komma, hur löser vi lokalbristen och undviker köbildning?
I Tyskland är prostitutionen lagligt och på tysk regeringsnivå är man upprörd över att lilla Sverige har synpunkter. Tyskarna gör informationsmaterial som ska lära torskarna se skillnaden mellan lycklig horor (inga märken efter sprutor och glatt humör) och trafficing-offer (glåmiga öststatstjejer med ondskefulla män som tar hand om betalningen).

Som vanligt när prostitutionen debatteras här hemma dyker det upp folk som yrar om fria val, ett yrke som vilket som helst osv. Och som man skäms jag. Varför accepterar vi män en debatt och ett synsätt där vi framställs som lobotomerade kåtbockar som inte kan hålla gylfen stängd? Oss går det inte att göra något åt, är budskapet, alltså måste man koncentrera sig på att göra de prostituerades verksamhet så rumsren som möjligt.

Vår grundade mening suger igen. Med flera.

Nu knorras det igen i Mediesveriges Jurassic Park – Sveriges Radio. Bakgrunden är att SR ska minska personalstyrkan och i framtiden lägga ut en del programproduktion på fristående bolag. Precis som Sveriges Television, TV4 och alla andra stora medieföretag arbetar i större eller mindre utsträckning.
Som ett brev på posten kommer nu interna protester från väntat håll. Inte minst mitt gamla favorithatobjekt Vår grundade mening (här en post jag skrev i höstas) jämrar sig: Public service urholkas, programkvaliteten blir lidande, bara yngre journalister som är beredda att jobba för svältlön kommer att få chansen – och hur ska det bli med oberoendet?
Ja, hujedamig.

Jag blir så trött. Igen. Bland (i alla fall delar av) SR-folket är livstids anställning i radiohuset liktydigt med kvalitet och oberoende, som inte heller kan uppnås på annat sätt. Fristående produktionsbolag är ont. F-skattsedel är fult.

Om vi till att börja med slår fast att Sveriges Radio är till för lyssnarna och inte för att säkra försörjningen för en klase trötta journalister. Vad är det som säger att till exempel Meny, Pengar eller Boktornet inte skulle kunna göras av fristående bolag? Eller Vår grundade mening?
Att oberoendet skulle urholkas automatiskt för att produktionen sker externt är nys. Självklart bör inte ett bolag som producerar reklam för en stor bank också göra ekonomiprogram i P1. Men ett bolag som inte gör bankreklam kan naturligtvis göra ett sådant program.

Under våren börjar P4 sända Söndagsskolan, producerat av Peter Settmans bolag Baluba. Möjligen ett för lättviktigt program för att de skitnödiga gnällspikarna på P1 ska orka bry sig.
På SVT är man inte lika stalinistisk. I söndags sändes den utmärkta dokumentären Utmanaren om Fredrik Reinfeldt (det första av sju partiledarporträtt) – producerat av det fristående företaget Laika. Vad var det för fel på det? Att reportern Oscar Hedin skickar en faktura och inte får månadslön från SVT?

Sveriges Radio behöver förnyas. Många fast anställda är på väg att gå i pension. Att göra SR till något sorts journalist-AMS genom att nyanställa lika många vore vansinnigt. Om det är publiken och programmen som är det viktiga.

Springsteen + Seeger = sant

Det här kan ju bli rätt bra. Eller vad tror ni? Mer bakgrund här.

Ett litet steg för Redaktörn, men ett stort steg för mänskligheten

Nu har jag äntligen lärt mig lägga in fasta länkar här på bloggen. Kolla till höger, klicka och läs.

Rebeller i himlen

Jag vet. Det är mycket Cash nu på den här bloggen. Men det kan inte hjälpas.
Jag såg Walk The Line i går, på pirat-dvd från Thailand med hysteriskt festlig engelsk textning. Utan textremsa gick det dock att koncentrera sig på själva filmen. Som ju är fantastisk, men det hade jag på känn. Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon till och med sjunger bra och gör varsitt gripande och värdigt porträtt av Johnny Cash och June Carter.
Lär väl bli åtminstone någon oscar i natt och The Man In Black själv ler i sin himmel.

När han inte spelar med Joe Strummer och Bob Marley, vill säga. På en av skivorna i boxen ”Cash Unearthed” finns en version av Marleys ”Redemption Song” där Cash sjunger duett med Strummer. Det är så bra, så naket, så enkelt och starkt att man ryser. Finns det en himmel? Finns det en bar där? I så fall är det så här det låter från den lilla scenen i hörnet.

Får man knullblogga hos Expressen?

Bloggvärlden växer. Både Aftonbladet och Expressen tillhandahåller nu (snart i Aftonbladets fall) bloggtjänster, och åtminstone Expressen under eget varumärke. Ska bli intressant att se hur de kommer att hantera sex- och porrbloggandet och annat som kan tyckas kontroversiellt. Hur påverkas varumärket Expressen den dagen Knullbloggen (finns nu på annat håll på nätet) eller en blogg om kiss- och bajssex flyttar in. Lite sex finns redan hos Expressen, naturligtvis några av tidningens mest besökta bloggar.
Frågan är om Expressen tänker sätta någon gräns för bloggarnas innehåll – vilket ju vore censur. Inte okomplicerat att låna ut sitt varumärke på det sättet.
Aftonbladet, som nyligen köpte Bloggportalen, kommer inom kort att lansera sin tjänst.
Vilka av dessa bloggar är välkomna där?

Men läser någon bloggarna? Några har naturligtvis massor av läsare. Men totalt sett minskar bloggläsandet, visar en amerikansk gallupundersökning. Som jag läser om – på en blogg. Det är min vän Pelle som bloggar från Seoul, mycket om livet i Sydkorea, men också om media, typgrafi och tidningsdesign. Dateline Seoul, check it out.

Tack Johnny

Jag har ännu inte sett Walk The Line, men i helgen måste det bli av. Ser i DN att försäljningen av Johnny Cash-skivor ökat med 700 procent. Två och ett halvt år efter sin död är Cash större än någonsin.
Det är i sådana här lägen man lite fåfängt och nästan missunnsamt vill påpeka att ”jag har ju lyssnat på honom i många år” för att distansera sig från massorna som utan att reflektera springer åt samma håll och köper skivor. Min Cashbeundran är liksom lite finare, och jag kan inte riktigt glädjas åt att så många nu upptäcker denne fantastiske man. Lågt av mig.

Hittar en månadsgammal krönika av Jan Gradvall där han skriver om Johnny Cashs formidabla karriär, som ju nådde sin höjdpunkt när Cash var över 60. Och kanske är hans version av ”Hurt” det absoluta bokslutet. Videon är stark så man gråter, med en Cash märkt av sjukdom och ålder men med en monumental värdighet och styrka.
Det är så bra att man känner tacksamhet för att man får vara med och lyssna.

Ring Cecilia

Jag gillar radions Ring P1 – och ser fram emot måndag, då en av SR:s verkliga tungviktare gör ett inhopp som programledare: Cecilia Uddén.
Hon har varit korrespondent i Mellanöstern och USA och ledde utmärkta Konflikt från starten till i höstas. 2004 blev det liv i luckan när Cecilia Uddén i direktsändning sade att hon hoppades att John Kerry skulle vinna det amerikanska presidentvalet. Då blev hon fälld i granskningsnämnden och avstängd.
Heja Cecilia, säger jag. Klart programledare ska ha åsikter.

Uddéns Ring P1-vecka smygstartade nu i morse med att hon intervjuades av Tomas Tengby. Hon sade:
”Jag tycker det är ett oerhört bra och intressant program som pendlar mellan allt från trafikvett till porrtidningar till socialdemokraternas maktfullkomlighet.”
Uppenbarligen för magstarkt för redaktionen, som på hemsidan ändrat citatet till ”socialdemokraternas eventuella maktfullkomlighet” (min kursivering). Lite kul. Sändningen går att höra på nätet, lyssna och jämför.

Bilporr

Det vore överdrivet att kalla mig nostalgiker. Men visst var det bättre förr? I alla fall när det gäller bilar. Jag slöläser Aftonbladet och hittar en artikel om en av världen vackraste sportbilar: Lamborghini Miura. Den gamla traktortillverkaren Lamborghini fick konkurrenterna att sätta i halsen när Miuran lanserades 1965.
Nu är det dags igen. En ny Miura har presenterats, ömsint retroformgiven.

Birdie nam nam

Fågelinfluensa. Någon mer än jag som inte orkar bry sig? Hörde att det totalt i världen dött, om jag inte minns fel, 96 personer i sjukdomen. Det kan jämföras med att det sedan i går dött 25 000 människor i svält.
Men fågelflunsan har mediedramaturgisk potential. ”Militär ska inta zonen” skriver Expressen i dag. En katt har visst dött i Tyskland och paniken sprider sig. I Rapports lunchsändning berättade en löddrig reporter i direktsändning att en död fågel hittats i en park i Oskarshamn.

Här är Redaktörns råd för dig som vill klara dig undan fågelinfluensan med livet i behåll:
1. Ät inte fågelbajs. Om det inte kommer från burfåglar som inte vistats utomhus.
2. Hittar du en död fågel i skogen – slicka inte på den.
3. Ta tio Tamilflu och en Valium, lås dörren och blunda hårt.

Och var försiktig med chips och pommes frites. För du har väl inte glömt det här?