Redaktionell lojalitet

Deep Ed och The Blogger Formerly Known As Ensamma Mamman – och säkert tusentals andra - håller inte med mig om att Alex Schulman borde gett fan i att offentligt ge sig på sin Aftonbladet-kollega Jan-Olov Andersson. Och Vassa Eggen-Lidbom påpekar i en kommentar till mitt inlägg häromdagen att ”den gamla skråandan där man håller ihop i vått och torrt får nog betraktas som en utgången modell, på gott och på ont”.

Deep Ed skriver: ”Men i grunden menar jag att Redaktörn har fel: dels utifrån att det då handlar om att tysta den granskning som måste finnas och vara transparent - oavsett hur den framförs. Synpunkten som Redaktörn anfäktar riskerar att skapa en rätt skrämmande och tystnad journalistik”.


Han har rätt. I princip. I den bästa av världar ska naturligtvis transparens råda och alla journalister ska öppet och ärligt kunna kritisera sina kollegor och arbetsgivare utan negativa effekter för den egna karriären, för förtaget eller för stämningen på arbetsplatsen. Högt i tak ska det vara, hej och hå.
Men i den verkliga världen fungerar det inte så. Inte så länge det finns stora redaktioner som kollektivt producerar tidningar, webbsajter, radio- och tv-program – vilket i och för sig kanske är ett utdöende fenomen. Men än så länge jobbar många journalister just på redaktioner.

En redaktion består, i likhet med många andra arbetsorganisationer, av människor som under en i bästa fall intelligent och uppmuntrande ledning tillsammans (eller åtminstone samtidigt och på samma ställe) försöker åstadkomma något bra. Och många redaktioner befinner sig, i likhet med vissa andra arbetsorganisationer, under ett konstant tryck utifrån, kritiseras och ifrågasätts ständigt och utsätts ofta för hårda angrepp riktade mot kollektivet eller enskilda medarbetare. På en redaktion som Aftonbladets jobbar också ett antal människor som har till uppgift att sticka ut hakan, provocera och dra på sig kritik. De kan till exempel vara recensenter, krönikörer eller ledarskribenter. Att tåla kritik och ibland hårda angrepp utifrån ingår i deras jobb – men om de offentligt angrips även inifrån är risken stor att påfrestningarna blir för stora och att de hämmas. En redaktion där medarbetarna inte litar på varandra riskerar att sluta fungera.

Man kan naturligtvis tycka att journalister inte ska hålla varandra om ryggen. Men eftersom det i Sverige finns en relativ mångfald av medier är det inget stort problem att man i DN sällan läser några sågningar av medarbetare eller ledning på DN eller att Expressens reportrar vanligtvis inte ger sig på varandra inför öppen ridå. Den kritiken ryms i andra medier. Här på nätet till exempel.

Schulman och allt det där

Jamentjena. Det var ett tag sedan.

”Får man knullblogga hos Expressen?” skrev jag här på bloggen för ett och ett halvt år sedan. Jag funderade över hur Expressen och Aftonbladet skulle hantera dem som använder tidningarnas bloggverktyg och därmed deras varumärken.
I veckan gav Expressen besked om var gränsen går för den som bloggar under blogg.expressen.se. Tidningen stängde bloggen Tillbakaingenskratt eftersom den innehöll sexbilder. Säkert ett klokt beslut. Kvällstidningar dras med tillräckliga imageproblem ändå, skapade på egen hand.

Och så var det Aftonbladets Alex Schulman, vars blogg jag nästan aldrig läste innan den lades ner häromdagen. Beslutet sägs vara hans eget, men fan vet om inte hans dagar som bloggare var räknade i alla fall. Mycket tål man på en redaktion som Aftonbladets, men i åtminstone mina ögon går man över gränsen när man offentligt ger sig på de egna kollegerna.
”Jag blir irriterad hur Sveriges största och bästa tidning kan ha en så usel skribent som Jan-Olov Andersson i sitt stall” och ”Jag skäms över att ha Jan-Olov Andersson som kollega”, skrev Alex Schulman i sin blogg för en tid sedan.
Jag blir lika arg varje gång jag läser det. Jan-Olov Andersson har jobbat på Aftonbladet i mer än två decennier och är en av många som gjort tidningen till det framgångsrika mediehus den är i dag. Det är hans och andras slit – ofta i motvind, ofta hårt kritiserat utifrån – som skapat den plattform Alex Schulman kan använda sig av i dag. Schulmans påhopp var därför både ynkligt och illojalt.
För lojalitet är viktigt på en redaktion, särskilt på en kvällstidningsredaktion vars samlade arbete ständigt ifrågasätts och kritiseras inte minst av andra journalister. Utan den lojaliteten riskerar bygget att rämna. Och särskilt viktigt är stödet från cheferna. Inte konstigt att Jan-Olov Andersson var besviken på aftonbladet.se:s chefredaktör Kalle Jungkvist.

Pontus Schultz kommenterade Schulmanhistorien i Aftonbladet häromdagen. Media har fått bloggskräck, skriver han och menar att förlusten av kontroll skrämmer skiten ur det gamla medieetablissemanget.
Jag delar den analysen, men tycker att den stämmer bättre in på den stoppade sexbloggen hos Expressen. Historien om Alex Schulman är intressant inte för det han skrev utan för att han gjorde det inifrån Sveriges mest framgångsrika medieföretag – och för hur hans arbetsgivare hanterade alltihop.

Världens sjukaste land

Gårdagens i särklass största snackis var såklart DN:s nyhet om de nya riktlinjer om sjukskrivning som tagits fram av Socialstyrelsen och som ska ligga till grund när läkare bedömer hur länge en patient med en viss diagnos ska vara sjukskriven.

Det har naturligtvis blivit ett jävla liv. Sjukskrivningar är något som i Sverige är i det närmaste likställt med allemansrätten och midsommarfirande. Det är inget man tallar på ostraffat. Många ser sjukskrivning som en rättighet och inte som en del av ett försäkringssystem, vilket det ju faktiskt är.

Långtidssjukskrivningarna i Sverige ter sig rent bisarra. Genomsnittssjukskrivningen för ryggskott är 200 dagar. I ett land med sjukvård i världsklass tar det alltså över ett halvår att bota en person med ont i ryggen.
Det är något som inte stämmer.

Sjukskrivningstalen pekar ut svenskarna som världens kanske sjukaste folk. Men det är systemet som är sjukt och som skapat en syn på arbete, hälsa, vård och rehabilitering som leder till ekonomisk kollaps, ökat lidande och utslagning – istället för tvärtom. Hela samhället är inställt på att den som blir sjuk eller skadar sig lyfts ut ur arbetslivet och försörjs på annat sätt istället för att man helhjärtat satsar på att så snart som möjligt få tillbaka honom eller henne till arbete och egen försörjning.

Flera läkare och andra jag känner i ryggmärgsskadebranschen berättar ungefär samma sak. Den första tiden, omedelbart efter en olycka, är både patienten och hans eller hennes arbetsgivare helt inriktade på att vederbörande ska tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Engagemanget är stort och målet självklart.

Sedan går veckorna, rehabiliteringen drar ut på tiden och i takt med att arbetsgivare och -kamrater börjar tvivla på om den skadade kollegan kan börja jobba igen börjar handläggarna från Försäkringskassan och kommunen dyka upp. Och då är det mer tal om ersättningar, bidrag, färdtjänst, stöd och hjälp än om arbete. Att låta sig tas om hand görs till ett lättare beslut för patienten än att så långt det är möjligt arbeta och försörja sig själv.

Det krävs ingen ny forskning för att visa att långa passiva perioder av sjukskrivning gör det svårare att komma tillbaka till arbete. Eller att tidiga rehabiliteringsinsatser och förebyggande åtgärder minskar sjukskrivningstider, lidande – och kostnader. Ett praktexempel är Simrishamns kommun som på fyra år fått ner sjuktalen rejält och dessutom gjort en kanonaffär: varje satsad krona har gett tio tillbaka.

Det som krävs är att vi vågar prata om och ifrågasätta den rådande ordningen. Precis som regeringen, Socialstyrelsen och Försäkringskassan gör nu. Säkert behöver man satsa en eller annan krona (som man garanterat får tillbaka i förlängningen, se exemplet Simrishamn igen) och förändra regelverket. Men framför allt är det mångas attityd som behöver förändras – myndigheternas, vårdens, arbetsgivarnas och inte minst våra egna personliga. Inte lätt. Men nödvändigt.

20 år med världens roligaste jobb

Kramfors är en av Sveriges fulaste städer. Men omgivningarna är vackra, med Ångermanälven och den pampiga Sandöbron. På Limstagatan låg Västernorrlands Allehandas lokalredaktion och i sommar är det 20 år sedan jag stegade in där för att börja som reporter. Jag var 19 år och kunde för första gången kalla mig journalist.
Så mycket introduktion var det inte tal om, det var liksom bara att börja. Reporterkollegorna hette Björn, Maggen och Märit och jag såg, lyssnade och lärde mig massor. Tack ska ni ha.

Nu har jag varit journalist i mer än halva mitt liv och börjar faktiskt känna att jag är ganska bra på det jag gör. Men även solen har fläckar. Här har ni några av Redaktörns lågvattenmärken 1987-2007. Fler kommer säkert.

Jag var med om att publiceras en riktig kalkonhistoria i Aftonbladet. En svensk tjej hade skrivit en bok där hon påstod sig vara den riktiga Lisa Marie Presley, dotter till Elvis. Enligt svenska Lisa skulle hon ha förts i säkerhet i Europa för att skyddas från scientologerna. Istället hade en snarlik flicka, den vi i dag känner som Lisa Marie Presley, placerats hos Elvis och Priscilla. Rena snurren, men vi gjorde fyra eller sex sidor och löp. Pinsamt. Forgive me, Elvis.

När jag jobbade på Resumé fick vi ett rätt pretentiöst pressmeddelande till redaktionen. Det var från en reklambyrå som ansvarat för en total omprofilering av en stor skobutikskedja. Grafisk profil, butiksinredningar – allt var nytt, modernt och fantastiskt, sades det.

Eftersom kedjan hade en butik i närheten av redaktionen gick jag dit och tittade. Och började skratta. Inte mycket hade hänt i den tråkiga butiken, lite nya färgglada planscher på väggarna kanske, annars var det samma gamla tråkiga skoaffär.
Med det svulstiga pressmeddelandet framför mig skrockade jag och skrev en oerhört sarkastisk liten kommentar där jag lustmördade byråns pretentiösa dravel. Skulle detta vara en genomgripande omprofilering och avancerad designstrategi? Ha!
Problemet var bara att jag gått in i fel butik. Den – faktiskt – pånyttfödda kedjans butik låg tio meter bort på samma gata. Jag tyckte det var så kul att skriva en elak sågning att jag inte brydde mig om att läsa så noga på butiksskyltarna. Telefonsamtalet med reklambyrån efteråt var inte roligt.


Ett annat trist samtal var det från en gråtande anhörig till en avliden. Det var på VA i Kramfors där skrivande av dödsrunor ingick i arbetsuppgifterna för oss lokalreportrar. Jag hade stavat den dödes efternamn fel och kvinnan i telefonen var otröstlig. Den lilla notisen på familjesidan var troligen det enda som någonsin skrivits i tidningen om vederbörande och jag hade inte kollat hur hans namn stavades.
Sedan dess är jag extremt noga med namnstavning.

I Kramfors fanns ingen fast fotograf, vi plåtade själva. Eftersom jag gillar foto var det en ren bonus för mig att själv ta bilderna till mina artiklar. Reportrarna på lokalredaktionen delade på några Nikonkameror och det var noga att man alltid lämnade dem ifrån sig med ny filmrulle i. Vilket jag naturligtvis glömde en gång och en kollega fick med sig den filmlösa kameran när han skulle plåta söta förstaklassare på en skolavslutning. Det blev inga barn i tidningen dagen efter.

Ytterligare några goofar har jag säkert gjort mig skyldig till, men de förtränger jag just nu. Journalistik är småfuskandets sköna konst men jag har i alla fall inte gjort bort mig totalt under de här två decennierna.
Det blir 20 år till. Minst.

Bryt nacken på rätt ställe

Jag hade tur som bodde i Stockholm när jag bröt nacken. Här finns den bästa ryggmärgsskadevården i landet, troligen hör den till den bästa i världen. I dagens Svenska Dagbladet kan ni läsa om hur skiftande kvaliteten på vård och rehabilitering är på olika håll i Sverige. Ryggmärgsskador är relativt ovanliga i Sverige. Det rimliga vore att alla patienter vårdades och rehabiliterades på ett och samma ställe – i Stockholm – så att kompetens och erfarenhet maximerades.

Nu åker jag på semester, förresten. Hej så länge.

God save the queen, we mean it man

Dagen efter min 30-årsdag var jag lite bakis. Det hoppas jag att prinsessan Victoria är i dag, men inte värre än att hon kan läsa den här artikeln i DN.

Bristen på hörslingor – ett lagom stort problem

Och nu ska jag kacka i eget bo. Som funktionshindrad borde jag väl göra vågen (skulle se ut det, jag är ju totalförlamad) när Föreningen Unga hörselskadade slår larm om hur svårt det är för hörselskadade att följa politikerveckan i Almedalen. På bara ett av de granskade arrangemangen fanns hörslingor och dålig akustik i många lokaler har gjort det omöjligt att hänga med i det som sägs för den som hör dåligt.

Unga hörselskadade är säkert nöjda med utdelningen i form av medieutrymme i går. Om jag inte minns fel toppade storyn Rapportsändningarna på morgonen.

Men hur stort är problemet? Det framgår inte hur många hörselskadade som finns i Almedalen, eller hur många som avstått från att åka dit på grund av den bristande tillgängligheten.
Frågan om tillgänglighet är för mig både svår och lätt. Vi tar det lätta först: självklart ska jag och andra funktionshindrade inte stängas ute och nekas att delta i det som är självklart för alla andra i samhället. Tillgänglighet är en rättighetsfråga, det handlar inte om att ”ge” funktionshindrade tillträde för att det är synd om oss.
Men är det ett rimligt krav att allt ska vara tillgängligt för alla, alltid? Det finns mängder av grupper som inte kan eller har svårt att delta under politikerveckan – föräldrar med barnvagn, folk som inte har råd att resa till Gotland och sådana som jag: kullerstenen på gatorna stänger i praktiken mig och många andra i elrullstol ute från Visbys innerstad. Detta till trots tycker jag inte att man ska asfaltera alltihop.

Handikapporganisationerna brukar dyka upp i mediernas sommartorka. Troligen har jag missat de regionala tv-nyheternas årliga svep mellan Stockholms uteserveringar: arg person i rullstol konstaterar att hon/han inte kan ta en öl på krogen X, kameran zoomar in rullstolshjul mot hög tröskel. Arg aktivist i rullstol och sommarvikarierande tv-reporter återvänder hem, nöjda med att ha skapat 90 sekunders uppmärksamhet och talat om tillgänglighet på ett sätt att folk förstår.
Och det är väl bra? Jag vet inte. Kanske är det så att vi måste sänka tillgänglighetsfrågorna till uteserveringsnivån för att någon över huvud taget ska bry sig. Den tillgänglighet som är viktig på riktigt är ju så mycket svårare att åstadkomma och diskutera. Då talar vi om tillgängligheten till arbete och egen försörjning, till utbildning och till ett liv som inte kontrolleras av försäkringskassa och kommunal ”omsorg”. Då talar vi om ett annat sätt att se på människor som är annorlunda och om ett annat sätt att tänka.

Och plötsligt blev det lite jobbigt. Kanske lika bra att räkna hörslingor och höga trösklar i alla fall.

Födelsedagsläsning för Victoria, 30 år i dag

Det sägs att prinsessan Victoria i likhet med pappa kungen har läs- och skrivsvårigheter. Jag hoppas ändå att de båda tar sig tid att läsa Per Anderssons debattartikel i DN i dag. Den innehåller en del svåra ord men inte farligt många.

Per Andersson är statsvetare och betydligt mer kunnig i konstitutionella frågor än yours truly. Han levererar för mig nya argument för monarkins avskaffande när han pekar på de demokratiska problem som uppstår om den som står på tur att bli Sveriges statschef (Victoria) tillåts gifta sig med vem hon vill, till exempel en gymägare från Ockelbo.

Om monarkin ska leva kvar i ett demokratiskt land krävs att kungahusets rekryteringsbas begränsas till andra europeiska kungafamiljer, förklarar Andersson:
”Monarki utan avgränsning framstår som lika odemokratiskt som riksdagsval utan allmän rösträtt. Paradoxen är uppenbar: ju folkligare kungahus, desto oförenligare med demokratin”.

Alltså bör Victoria i demokratins namn förbjudas att gifta sig med Daniel Westling. Och det känns ju inte så modernt, ungefär lika omodernt som monarki i sig.
Det enda rimliga är naturligtvis att avskaffa monarkin och införa republik.

Avslutningsvis vill jag lämna ytterligare ett par lästips till prinsessan och resten av familjen:
Därför är jag republikan av Vilhelm Moberg, på nätet i något kortad version.
Så blir Sverige en republik, ett helt rimligt steg-för-teg-program som centerpartisten Fredrik Bojerud presenterade på sin blogg förra året.

Ska vi skratta nu?

I fjol var det valår – och följaktligen helt hysteriskt i Almedalen. I år lär det vara fler arrangemang än någonsin, men för oss här på fastlandet verkar politikerveckan rätt avslagen. Även om den som vanligt räddar arbetsveckan för alla nyhetsredaktörer. Det händer inte mycket annars så här års.

Erik Blix och Göran Gabrielsson från radions Public Service intervjuades i Gomorron Sverige i morse och visade prov på sin (förvisso ojämnna) satirkonst. Omedelbart efter talade centerns Fredrik Federley och vänsterpartiets Ali Esbati om sitt deltagande i debatt-SM (…) och som vanligt vid sådana här programskarvar har jag svårt att se var satiren börjar och slutar.

Sheriffen revisited

Eftersom dokumentären Sheriffen i Ryd sändes i repris i SVT i förrgår länkar jag till texten jag skrev efter det att programmet sändes första gången.

Diskussionen om dödshjälp lever

I julas skrev jag om varför vi inte bör tillåta aktiv dödshjälp. Läs gärna kommentarerna till den texten, senast i dag ramlade det in en ny.

Måndagsgodis

George Jones – Walk Through This World With Me (bonus: Porter Wagonrs kavaj!)

Steve Earle och Emmylou Harris – Goodbye
Lyle Lovett - In My Own Mind
Kelly Willis - I Don't Want To Love You (But I Do)
Chris Knight - It Ain't Easy Being Me
Loretta Lynn - Coal Miner's Daughter
Johnny Paycheck - Jukebox Charlie
Johnny Cash och Merle Haggard - Sing Me Back Home
Rodney Crowell - Til I Gain Control Again
Martina McBride - Where I Used To Have A Heart
Linda Ronstadt - Desperado

Fourth of July

Det finns viktiga och oviktiga saker här i världen. Och så finns det livsviktiga. Som bra musik och riktig vänskap. I dag skriver min bäste vän Kritan om ett alldeles speciellt 15-årsjubileum. Det handlar om honom och mig och några till, om countrymusik och om en väldigt rolig fest.

kd-trollen kommer fram i ljuset

Besvikna kristdemokrater planerar att bilda ett nytt abortkritiskt parti. De tycker att partiet mesat ur och anklagar partiledaren Göran Hägglund för att driva en politik som leder till ”abortturism”. Utbrytarna får svar på tal av Penilla Gunther, kommunpolitiker (kd) i Trollhättan: ”Lyft ut fundamentalisterna”, skriver hon på SvD Brännpunkt.

Och det vore nog en bra idé. Bland kristdemokraternas väljare finns uppenbarligen en och annan som tycker att aborter och homoäktenskap är så viktiga frågor att de översluggar alla andra. I den utmärkta Svt-dokumentären Bögfaktorn som sändes i fjol fick vi bilden av ett parti med uppenbara problem att hantera de kristna kärnväljarna, ideologiska arvtagare till dem som en gång startade partiet för att det var för lite religion i politiken.
Kanske dags för tungomålstalarna och homofoberna att starta eget igen. Frågan är då vad vi ska med kd till. Nåja, inte mitt problem.


Mona Sahlin har fått mycket pisk för att hon i en intervju i tidningen Kupé rankat frågan om ”Likställ äktenskapen helt oavsett kön” som den viktigaste just nu. Det är klart att den inte är det, och det vet Mona Sahlin också. Men jag tycker att hon ska ha kredd för att hon vill lyfta en fråga som handlar om människovärde och lika rättigheter över den neanderthalnivå som abort- och mamma-pappa-barnsekteristerna i kd befinner sig på.
Det är för mycket procentsatser och för lite principer i politiken i dag. Vill Mona Sahlin ändra på det har hon mitt stöd. Men inte min röst.


För övrigt är den enda rimliga vägen att gå att enbart borgerlig vigsel, oavsett kön, äger juridisk giltighet.
Bögar, kristdemokrater, hinduer, fågelskådare och alla andra får alltså finna sig i att knalla i väg till stadshuset eller tingsrätten och registrera sitt äktenskap. Sedan är det fritt fram för valfri ceremoni i den kyrka, aula, moské eller annan lokal där man är välkommen.

P1 är i toppform. Men jisses vad Sveriges Radio krånglar till det på webben.

Har just hört ett fantastiskt Sommar i P1. Ståuppkomikern Zinat Pirzadeh berättade om sin uppväxt i 70- och 80-talets Iran, om flykten från landet och den man hon tvingts gifta sig med och om hur hon en gång snattade en grön napp till sin lille orolige som. Sonen somnade, men Zinat grät av skam.
Tårarna rann även i programmet, både på Zinat och på mig som lyssnade.

Och Ring P1 rattas just nu av Kjell Albin Abrahamson, tillfälligt hemma från korrejobbet i Warszawa. Abrahamson är i konkurrens med Tomas Tengby Ring P1:s bäste programledare, påläst och på hugget. Go Kjell Albin, go!

I Godmorgon, världen! gjorde Ulf Wickbom comeback som krönikör i söndags. Han tillhör inte mina favoriter, men hans krönika om vår jakt på, och definition av, livskvalitet var riktigt bra.

Daniel Velascos och Bo Göran Bodins dokumentär ”Inlåst. Dödad.” om mordet på en patient på en sluten psykavdelning på St Görans sjukhus i Stockholm kommer att vinna något pris när det blir dags att summera 2007 års bästa svenska journalistik. Med ett klassiskt grävjobb blottlägger de nonchalans och ointresse från ansvariga och utredare efter det att en patient mördat en annan på en avdelning där de intagna ska hållas under i princip ständig uppsikt.
Efter dokumentären har utredningen om avdelningens agerande tagits upp igen.

Jag skulle vilja länka direkt till de här programmen härifrån bloggen. Men tji får jag. Jag, som visserligen inte är någon hacker, hittar inget sätt att länka till några ljudfiler. Det går att lyssna på program i efterhand, men bara från SR:s egen hemsida. Och en del program, som dokumentären ”Inlåst. Dödad.”, är omöjliga att hitta. I alla fall för mig. Synd.

UPDATE/BREAKING NEWS Nu har jag fått hjälp att hitta länkarna till två av programmen. Tack Sverker!

Världen år 2015

Jag är troligen sist på bollen, som vanligt. Men den här tycker jag är rätt kul. Tack, Pelle för länken.

Åh, åttiotal

Det kan ha varit 1982 eller 1983. Johan Kinde hade vit skinnjacka och tandställning och stod på scenen tillsammans resten av Lustans Lakejer på Mon Cherie i Uppsala (kalenderbitare får gärna korrigera mig på detaljerna). ”Monchan” var ett disko där jag aldrig hade satt min fot om det inte varit konsert, därtill var jag en alltför medveten och kultursnobbig fjortonåring. Något år tidigare hade det legat en bowlinghall i lokalerna, senare blev det bingopalats.
Men nu var det alltså Lustans Lakejer live. Jag minns egentligen inte så mycket av konserten utöver Johan Kindes tandställning, men jag antar att jag tyckte den var bra. Jag hade slips och vegamössa och Lustans var höjden av coolness.

Lustans Lakejers ”Massans sorl” inleder samlingsalbumet ”Svensk postpunk”, där de flesta av de svenska band jag gillade i början av 80-talet finns med: Commando M Pigg, Brända Barn, Reeperbahn, Imperiet, Kai Martin & Stick!, Lolita Pop…
Inte mycket har åldrats med någon nämnvärd värdighet. Kai Martin & Stick!, som jag 1982 tyckte var världsomvälvande bra, låter i dag bara plågsamt pretentiösa. Liksom Lustans Lakejer och mycket annat på samlingen.
Men några grejer håller. Brända Barn var otroligt bra och har kvar någon sorts kraft, Karin Wistrand och Kajsa Grytt (Lolita Pop resp Tant Strul) hör till de stora svenska rockrösterna och ”Stay Casey” med Blue For Two svänger fortfarande – till skillnad från nästan allt det andra på ”Svensk postpunk”. Just sväng stod inte högt i kurs under det tidiga svenska 80-talet.
Och somligt stank ju redan då. Jag menar, Ståålfågel.

Sådärja, en blogg till

TOTALFÖRLAMAD är namnet på min sprillans nya sidoblogg. Där tänker jag skriva om sådant som rör funktionshinder i allmänhet och ryggmärgsskador i synnerhet. Vi får väl se hur produktiv jag kommer att vara, mitt bloggande går ju på sparlåga just nu.

Gone fishing

Som ni eventuellt märkt har jag tagit ledigt från bloggandet. Jag är tillbaka så småningom.

Yours truly i Dagens Media

I dag skriver jag i Dagens Media om etablerade mediers skeva bild av bloggvärlden.

Bra och dåliga självmord

Sedan februari 2006 har 600 människor i Sverige tagit sitt liv – efter att ha varit i kontakt med sjukvården. Det är naturligtvis ett gigantiskt misslyckande och en indikation på vilken status psykisk ohälsa har i vården. I dag berättar Leif Ingman i Svenska Dagbladet om hur hans fd hustru svårt deprimerad förgäves sökte hjälp på sjukhus. Till sist orkade hon inte mer och tog sitt liv.

En tragedi så klart och, som sagt, ett gigantiskt misslyckande för ett civiliserat och humant samhälle. Så tycker jag själv och så beskrivs de allra flesta självmord i media.

Men inte riktigt alla. Det är nämligen skillnad på dödslängtan och dödslängtan. De flesta tycker att en fysiskt frisk person som av ett eller annat skäl är så olycklig att hon eller han inte längre vill leva har rätt till hjälp. Samtidigt tycker många att en person med ett svårt fysiskt handikapp, eller sjukdom, som inte heller orkar leva längre också ska få hjälp – att ta sitt liv.

Läs till exempel historierna om Joakim Alpgård och Mats Persson (som jag kommenterade här). De ville båda dö men kunde inte ta sina liv på egen hand. Eftersom aktiv dödshjälp inte är tillåten i Sverige sökte de sig till den schweiziska självmordskliniken Dignitas.
Artiklarna om Joakim Alpgård och Mats Persson andas stort medlidande och en sorts förståelse och båda dödsfallen orsakade också debatter om dödshjälp.

Även i dagens SvD kan man läsa om en människa som vill få hjälp att dö. Det är ALS-sjuka Li Yan i Kina som startat en blogg för att driva frågan om aktiv dödshjälp. Den läsvärda artikeln handlar egentligen mer om bloggar och bristen på yttrandefrihet i Kina än om assisterade självmord. Men allra intressantast är att jämföra beskrivningarna (och bloggkommentarerna!) av självmord. I fallen Alpgård/Persson/Yan handlar det om att lindra deras lidande genom att hjälpa dem att dö. I fallet Leif Ingmans fd hustru handlar det om att hennes lidande borde lindrats genom att hjälpa henne leva.

Vad är det som gör att vi bejakar den enes vilja att ta sitt liv men inte den andres? Vad säger det om hur vi värderar människoliv?

Min självklara slutsats är att vi måste kämpa för allas rätt till ett värdigt liv. Aktiv livshjälp är rätta vägen.

Världens mest hatade bloggare

I Resumé läser jag om världens mest hatade bloggare, Casey Serin i Sacramento, Kalifornien. Casey tycks vara en notorisk slöfock med sjukt dålig näsa för affärer. Eller? Hans blogg I am Facing Forclosure drar så mycket besökare och annonsintäkter att den blivit hans enda lönsamma affär hittills.

De gamla förlagen satsar på kundtidningar

I fjol köpte Bonnier Tidskrifter företaget jag jobbar på, Spoon Publishing. I dagens SvD kan ni läsa varför.

PK-debatt om bloggar

Nu på måndag arrangerar Publicistklubben en debatt med rubriken ”BLOGGEN- offentligt privatliv och anonymt hat”. I panelen:

Frida Boisen, chefredaktör Plaza Kvinna, bloggare
Nils Funcke, chefredaktör Riksdag och departement
Isobel Hadley-Kamptz, bloggare och författare
Eric Rosén, bloggare
Peter Wennblad, redaktionschef Neo

PK-debatterna brukar vara rejält sömniga tillställningar, lite Jureassic Park sådär. Men den här gången tänker jag nog pallra mig dit. Café Panorama, Kulturhuset, 20.00. Vi ses där.

Örnen har strandat

Jag är journalist. Jag tycker det är superintressant att, hur och varför Peter Örn får sparken från vd-jobbet på Sveriges Radio – och självklart finns ett visst intresse även utanför medievärlden för vem som styr landets dominerande radioföretag. Och det är väl okej att Ekot toppar med nyheten. Men att redaktionen för Ring P1 (som ju inte är något nyhetsprogram) tyckte Örns avgång var så viktig att de gick ut med den som någon sorts breaking news i morse är faktiskt löjeväckande. Proportioner, please. Det är fascinerande hur journalister ofta slutar tänka journalistiskt så snart det handlar om den egna ankdammen.

Kerstin Brunnberg, sedan i eftermiddags tf vd för Sveriges Radio, säger till Ekot att det första hon tänker göra är en programförändring som hon tänker presentera i morgon tisdag. Hur sover Annika Lantz i natt?

Nätets Kurt Olsson

Webbjournalistikens verkliga kalkongenre är livebloggen. I kväll har Aftonbladet.se:s Torbjörn Ek rapporterat direkt från genrepet inför melodifestivalen i Helsingfors. Ungefär var tredje minut har Torbjörn lagt ut ögonvittnesskildringar av den här typen:

”Sitter i presscentret och kollar den här gången för att få koll på hur det ser ut i tv-rutan. Bloggar så mycket jag hinner!” (20.06)
”Letternas höga hattar sitter där de sitter. Varken mer eller mindre.” (21.04)
”Bulgarien ylar som de ska. Inget att anmärka på, men heller inget att tillägga.” (21.32)

Känns lite som när Kurt Olsson lämnade en smattrande rapport från en broöppning. Det skrivna direktreferatet är nog inte Internets framtid.

Vår bild av politiken II: Federley och knarket

Jag har aldrig testat några andra droger än tobak och alkohol. Rökningen slutade jag med i åttan, öl, vin och sprit dricker jag regelbundet och troligen i större mängder än genomsnittssvensken. Hur det påverkat min hälsa får en framtida obduktion utvisa.
Men någon narkotika har det alltså inte blivit. Och det har troligen helt andra orsaker än den information och undervisning jag och mina generationskamrater fick när vi gick i högstadiet i början av 80-talet. Budskapet som då trummades in var i princip: om du någon gång provar att röka hasch kommer du att dö av en överdos heroin på en skitig toalett.

I dag vet alla tonåringar att det inte är sant. Den som testar droger blir inte automatiskt sprutnarkoman och kriminell. Han eller hon kan till exempelvis bli riksdagsledamot (eller president i USA, om man inte drar halsbloss).

Centerns Fredrik Federley, 29, berättade häromdagen att han testat både hasch och kokain. Reaktionerna har varit de väntade med fördömanden och avståndstaganden. Men Federleys öppna medgivande kommer inte att skada honom, tvärtom eftersom han
1) ärligt och sanningsenligt svarat på en känslig fråga och
2) skapar identifikation och närhet till alla unga människor/väljare som någon gång själva tagit droger utan att för den skull gå under i knarkträsket.

Historien får Fredrik Federley att framstå som en politiker med verklighetskontakt och därmed en tillgång för centern.

Ett annat parti har denna vecka att handskas med en fd partiledare som tänker börja pendla mellan sitt gods i Sörmland och det nya jobbet som välbetald konsult på en lobbyistfirma. 1-0 till centern.

Vår bild av politiken I: Har Göran Persson bytt sida?

Göran Persson blir pr-konsult och alla talar om sidbyte. Men kan man kalla det ett sidbyte när politik på toppnivå till så stor del handlar om kampen om medieutrymme, oneliners, misskreditering och smutskastning av konkurrenter, taktik, styling, trendanalyser, fokusgrupper, opinionsmätningar, affischnamn, buzzwords och badtunnor?

Göran Persson byter inte jobb. Han har bara fått nya arbetsgivare. Som betalar bättre.

Rothstein revisited

Ni har väl inte missat DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs replik på professor Bo Rothsteins påhopp häromdagen? Mycket underhållande. I morse kunde vi höra båda två – tyvärr inte samtidigt – i P1:s Medierna.

Bojs&Co på DN är naturligtvis proffs och inte långsinta. Men ska vi ändå inte sätta en liten slant på att Bo Rothstein inte blir den förste de ringer när de behöver tala med en statsvetare nästa gång?

Medierna är förresten ett alldeles utmärkt program och känns ljusår fräschare än gamla Vår grundade mening.

Hur ska tv-kanalerna hantera nedladdningen?

Den gamla hederliga tv-tablån är utrotningshotad. Fragmentiseringen av tittandet har ökat i flera år, nisch- och repriskanaler tar mer och mer tid från de oljetankertröga breddkanalena. Nu har tittarundersökningsföretaget MMS mätt tittandet på program som laddas ner från nätet och konstaterar att här händer det saker. 30 procent av de unga tittarna ser de populäraste tv-serierna nedtankade från nätet, skriver DN i dag.

Parallellt med den utvecklingen säljs mängder av tv-serier i DVD-boxar till människor som vill se tv när och som det passar dem.

Det här kan på kort sikt vara bra för tv-kanalerna, säger TV3:s Anders Knave till DN. Nedladdningen bidrar till att öka intresset för serier som Prison Break och Lost. Men på längre sikt måste tv-kanalerna själva kunna erbjuda nedladdning för att inte bli helt kringsprungna av utvecklingen.

Den nya tillgängligheten till innehållet gör också att själva tittandet förändras, och det måste tv-kanalerna redan i dag bli bättre på att hantera. Lena Andersson skrev bra om detta i SvD i går.

Professor Rothstein och mediedrevet

I gårdagens DN gick professor Bo Rothstein till attack (japp, en tabloidformulering) mot journalister i allmänhet och DN:s vetenskapsredaktion i synnerhet. Journalister stjäl forskares kunskaper, skriver han och exemplifierar med en färsk DN-artikel där han inte nämns som källa trots att artikeln, enligt Rothstein själv, till stor del bygger på uppgifter han har lämnat.

Och det är klart att DN, och alla andra medier, ska redovisa sina källor på ett relevant sätt. Bo Rothstein är också kritisk mot mediernas drevmentalitet:

”Likväl framhärdar ofta journalisten i fråga eftersom det verkar finnas en
redaktionell logik som ser ut som följer: Vi vill nu driva en kampanj (eller som
det heter, vara med i drevet) men vi vill få det att verka som om detta inte är
vår linje utan att det finns "expertkunskap" bakom vår ståndpunkt”.

Det kan nog stämma. För ett par år sedan hade däremot Bo Rothstein inget emot att själv vara en del av mediedrevet mot professor Eva Lundgren efter det uppmärksammade tv-programmet ”Könskriget”.
Men den här gången skavde väl Bosses galoscher.

Läs en annan blogg

På den här bloggen händer inte så mycket just nu. Det har varit lite körigt med jobb och annat. Jag återkommer.

Under tiden ska ni läsa Vinlusen. Han har just flyttat från Åsögatan till Peking och hans texter från resan dit (färja till Helsingfors, tåg till Moskva och vidare med Transsibiriska järnvägen) är otroligt bra. Vinlusen blir kvar i Peking ett bra tag, missa inte hans blogg.

Urin i konsten, del II

Debatten om pisskonsten i Umeå går vidare. Magnus Aspegren, vd för Norrlandsoperan, sade kloka saker när han debatterade med kommunalrådet Anders Ågren (m) i P1-morgon i morse.

Salig Andy Warhol använde också urin i sin konst. Här intill ser ni ”Oxidation Paintings” (kopparfärg och urin på duk) från 1977-78. Jag tycker de är ganska fina. Läs mer här. Och den som vill veta mer om urin i konsten klickar här.

Kommunalrådet och konsten

Jag är ingen konstexpert. Men visst är det väl så att bra konst väcker känslor, får oss att fundera, reflektera, diskutera, reagera? Det gäller förvisso en del dålig konst också, men bara genom att väcka någon typ av känslor har ju även den en sorts kvalitet. Antar jag.

Performancekonstnären Itziar Okariz kommer till Umeå i maj för att framföra verket ”Mear en espacios públicos o privados” på MADE-festivalen på Norrlandsoperan. Det är en månad kvar dit men debatten om hennes verk är redan i full gång.

Moderata kommunalrådet Anders Ågren har gått i spinn och förfasar sig över att ”det är våra skattepengar (10 000 + reseersättning, min anm) som finansierar eländet. Det här verkar bli en riktigt pinsam övning för Norrlandsoperans räkning”, skriver Ågren på Västerbottens-Kurirens hemsida.
Aftonbladet har hängt på och i skrivande stund har drygt 43 000 tyckt till om verket på tidningens hemsida.

Det är nästan komiskt att läsa Anders Ågrens fantasilösa tirader. Man kan ju tycka att han borde glädjas åt hur mycket uppmärksamhet ett kulturarrangemang i hans kommun får i lokal- och riksmedia. Tiotusentals människor diskuterar rentav själva konstbegreppet. Det är ju kanon.

Istället ramlar Anders Ågren ner i ett puckoresonemang som i princip går ut på att ”sånt här” a) inte är konst och b) därför absolut inte ska stöttas med skattemedel.
Vad som är konst i Anders Ågrens ögon vill jag helst inte tänka på eftersom jag gissar att risken är stor att jag skulle gäspa käken ur led.
Då är det på sätt och vis lättare att diskutera hur – om alls – kultur ska skattesubventioners. En ganska enkel och konsekvent ståndpunkt är att kulturen får klara sig själv, på marknadens villkor. Det kanske Anders Ågren tycker innerst inne. Men hur mycket kultur och av vilken sort skulle marknaden orka bära i Umeå? Ska utbudet utanför Stockholm enbart bestå av Robert Wells?

Jag tycker det är rimligt att kultur, precis som idrott, kan få stöd med offentliga pengar. Och det är klart att våra folkvalda politiker ska hålla i plånboken. Men de ska inte pilla i detaljer i den löpande verksamheten. Då gör de bara bort sig, precis som Anders Ågren (även om jag inte är säker på att han begriper det själv).

Om Anders Ågren inte gillar verksamheten inne på Norrlandsoperan får han väl försöka påverka den när det är dags att besluta om anslag dit.

Jag antar att Anders Ågren har ett tjänsterum på kommunen. Troligen hänger det skattefinansierad konst på väggarna, kanske värd mer än 10 000 kronor. Ska skattepengar gå till sådant? undrar jag. Vad säger Ågren själv?

Javisstja. Jag har slarvat och inte berättat vad Itziar Okariz verk består av. Hon pissar på scenen.

Läs historien hos Västerbottens-Kuriren.
Läs Anders Ågrens inlägg på VK:s debattforum.
Mer om MADE-festivalen här.

On the radio

Efter att ha pratat om patientbemötande på Akademiska sjukhuset i Uppsala förra veckan (se förra inlägget) blev jag intervjuad av Radio Uppland. Intervjun sändes i tisdags, följd av lyssnarsamtal och intervjuer med bland andra professorn och läkaren Gunnar Birgegård och patientombudsmannen för Uppsala län.

Den som vill lyssna kan gå in här och sedan klicka på länken där det står ”15.30 - 16.00 tisdag 03 apr 2007”.

Patientbemötande igen

I onsdags var jag på Akademiska sjukhuset i Uppsala och talade med ett 30-tal undersköterskor, sjuksköterskor mm om patientbemötande i vården. Jag sade ungefär samma sak i höstas när jag föreläste för vårdpersonal här i Nacka – här hittar ni mitt manus.

Tycker själv att jag blir lite svamlig när jag talar inför grupp, men de som lyssnade i Uppsala var i alla fall nöjda.
Vill gärna göra mer sådant framöver, känns som att jag kan göra en insats.

Gerdin och Sjöberg blickar framåt

Internt kallades han ”Gubben” långt innan han fyllde 50. Men ingen kan anklaga Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin, 62, för att inte vara med sin tid. Läs intervjun på Resumé.se där han förutspår upplageras för de betalda dagstidningarna (inkl kvällspressen alltså) och ökad inlåsning av det redaktionella materialet på webben för att öka intäkterna där.
Nyhetsjournalistik blir, i ännu större utsträckning än i dag, allmängods och svårt att ta betalt för.

”Vi kan ta betalt för material på nätet, men inte för nyheter. De rewritas så snabbt av andra. Ändå är de egna stora nyheterna jätteviktiga för oss”, säger Expressens Otto Sjöberg i samma artikel.

Uppdatering:
SvD:s Martin Jönsson skrev klokt om kvällstidningarnas upplageras häromdagen.

Fin journalistik och ful

Via Vassa Eggen uppmärksammas jag på Journalistens chefredaktör Maja Aases nedsättande attityd till magasinsjournalistiken. Aase ondgör sig över att DN Bostad – en mycket lönsam annonsbilaga med visst redaktionellt innehåll – publicerat ett reportage från tidningen Gård & Torp.
I Maja Aases värld är den typ av journalistik Gård & Torp står för (producerad av SJF-medlemmar och uppskattad av miljontals läsare) inte värd något. Tvärtom borde DN granska Gård & Torps journalistik, skriver hon. Kanske det. I samma artikelserie kunde man ju tydliggöra kopplingen mellan DN Bostads annonsintäkter och, låt säga, Maciej Zarembas prisbelönta DN-journalistik. Eller varför inte ta en titt på motorjournalistiken i DN?

Jag har tidigare tagit upp de här sakerna – kolla här, och här.

Expressen belönas för Magnus scoop

Jodå. Expressen fick en guldspade för sina artiklar om fd ministern Maria Borelius privatekonomi – artiklar som till stor del bygger på uppgifter bloggaren Magnus Ljungkvist var först med. Läs mer på Magnus blogg, och läs också Vassa Eggens rapport från prettojournalisternas egen Hultsfredsfestival – Gräv 07 i Örebro.

Efter tre timmar Persson & Fichtelius: slentriansågningar, sura rönnbär och total nyhetsdominans

Det var inte bra att Erik Fichtelius arbetade med sitt stora Göran Persson-projekt utan att hans närmaste chefer kände till det. Det var lika illa att han parallellt med det hemliga intervjuandet arbetade som politisk kommentator och gjorde partiledarintervjuer under två valrörelser.
Så var det sagt.

Nu rullar serien ”Ordförande Persson” – och den dominerar totalt nyhetsflödet. Snart sagt alla vinklar är täckta i uppföljningarna. I morse körde till exempel P1-morgon ett inslag med en rekryteringskonsult som berättade att det ofta är personer med Göran Perssons narcissistiska drag man letar när man söker toppchefer. Alla ledarsidor kommenterar. Perssons uttalanden om Sahlin, Bildt, Schyman, Åsbrink och Pagrotsky har blivit toppnyheter.
Nej, intervjuerna med Persson har hittills inte innehållit några scoop. Men fascinerande är de, och vi får höra en fd statsminister säga saker vi aldrig hört honom säga förut (även om vi kanske inte är direkt förvånade).

Fichtelius har fått mycket kritik för att han inte är tillräckligt tuff mot Persson. Visst hade han kunnat vara tuffare. Men då hade det inte blivit hundra timmars material utan en vanlig politikerintervju, tackåhej. ”Ordförande Persson” får väl ses för vad det är – en unik dokumentation, som nu ger upphov till mängder av politisk journalistik och debatt i alla medier. För detta har Erik Fichtelius, som Per Gudmundson skriver på sin blogg, fått betala ett högt pris. Gudmundson tycker att Fichtelius borde få Stora Journalistpriset. Jag vet inte det, men uppmärksamheten och genomslaget känns i alla fall välförtjänt. Och många av de journalistkollegor som gapade som högst när ”Fichteliusaffären” rullade för några år sedan känner nog rönnbärssmak i munnen nu.

Andra, som Peppe Engberg på Dagens PS, tycker att ”Ordförande Persson” är trist tv. Jag håller inte med. ”Fyra timmar med Churchill, bin Laden eller någon annan internationell tungviktare hade förmodligen känts som två timmar för mycket”, skriver han. Jag vet inte vad det är för tv-program i andra kanaler Peppe inte vill missa, men jag skulle i alla fall gärna se fyra, ja fem, timmars intervju med bin Laden.

Sedan har vi de rätt tröttsamma Hökmarktyperna, som kan väckas när som helst på dygnet och leverera en sågning av Sveriges Television. I Gunnar Hökmarks värld är SVT:s väderprognoser också styrda av socialdemokraterna.

Dagens Nyheter med flera vill att SVT ska lägga ut hela Fichtelius intervjumaterial på nätet. Det är en god tanke, men ett märkligt krav. Att lägga ut oredigerat intervjumaterial är inget ovanligt på SVT, det gör bl a Uppdrag Granskning ofta. Såvitt jag förstår är Fichtelius en vän av öppenhet och ny teknik, så råmaterialet hamnar kanske på webben så småningom. Men det beslutet är enbart hans och hans ansvarige utgivares. Att kräva att det ska läggas ut är märkligt, särskilt som kravet kommer från journalister. Hur skulle DN ställa sig till ett krav om att lämna ut band från telefonintervjuer eller reportrarnas anteckningsböcker? Nu har Erik Fichtelius gjort sitt urval och sin programserie, han och SVT får bedömas och dömas utifrån det.

Till sist. Okritiskt eller ej. Så här långt är ju ”Ordförande Persson” inte någon hyllning direkt. Karln framstår som en paranoid halvmytoman.
Någon mer än jag som skulle vilja vara en fluga på väggen hemma hos Göran och Anitra i dessa dagar?

Folkligt, festligt, fullsatt

Just nu, klockan 20.10, går det inte att komma in på SVT:s debattforum för dokumentärserien om Göran Persson:
”Vi har väldigt många besökare just nu och servern är därför överbelastad. Vi ber er därför att försöka igen lite senare.”

Hur mår Expressen.se? Eller min dator?

Sedan Expressen.se gjordes om häromveckan kan jag inte se det redaktionella innehållet, bara annonserna och västerspalten, på min laptop här hemma. På jobbet funkar det. Någon annan som har samma problem? Expressen hade ju stora bekymmer när den nya sajten lanserades.

Torekull tänker klart igen

Häromveckan var Bertil Torekull ute och cyklade på DN Debatt när han menade att det var olämpligt att politiker som Carl Bildt kommunicerar direkt med medborgarna via bloggar (läs min kommentar här).
I dagens DN är han mer på rätt spår. Han och Lars Bringert skriver om tidningarnas lätt förvirrade relation till – och satsningar på – nätjournalistiken.
Ska de tryckta tidningarna klara sig är det back to basics som gäller, menar de:

”Svaret borde vara givet: genom att tidningarna satsar på vad de kan bäst -
nämligen på Ordet, på läsupplevelser, lika välskrivna som initierade, roliga och
seriöst fördjupande.”

Jag tror att det ligger någonting i det. Men jag tror också att färre människor än i dag kommer vara beredda att betala för den typen av tidningsjournalistik.

Stockholms sämsta restauranger, hela listan – eller Internet, integritet, offentlighet, tryckfrihet, förtal och allt du velat läsa om hela veckan

Nej, den här texten innehåller ingen lista över dåliga restauranger. Men den kunde ha gjort det. Vad hade det kunnat betyda? Mer om det längre fram.

Det går snabbt nu. Den tekniska utvecklingen möjliggör kommunikation och informationsutbyte vi knappt fantiserade om för tio-femton år sedan. Nya beteendemönster uppstår. En del av dem krockar med våra traditioner, andemeningen i våra lagar (om man kan tala om en sådan) och med våra mer eller mindre gemensamma uppfattningar om rätt och fel.

Sverige har fyra grundlagar. Två av dem handlar om tryck- respektive yttrandefrihet. De friheterna har månghundraåriga rötter i vårt land och i kombination med en (tror jag) världsunik offentlighetsprincip gör det Sverige till en öppen demokrati där det för journalister och andra är förhållandevis enkelt att granska makten.
Jajaja. Det är klart att även vår offentlighet kunde fungera bättre och att även svenska makthavare ibland lyckas dölja oegentligheter. Men försök driva en regeringskritisk tidning i Eritrea eller Ryssland och kom sedan hit och jämför. Om du inte blivit ihjälslagen innan.

Vi ska vara rädda om och värna offentligheten och tryck- och yttrandefriheten. Men hur värnar vi den bäst när möjligheterna och lättheten att missbruka den och använda den för att skada andra bara ökar?
För med tryck- och yttrandefriheten följer också ett ansvar, ett ansvar vi alla har gentemot varandra. Att jag har en grundlagskyddat rätt att trycka upp flygblad där jag publicerar mina grannars passbilder och taxerade inkomster är inte samma sak som att det är bra att göra det.

Nu har den tekniska utvecklingen i kombination med vårt samhälles öppenhet fört oss till en situation där det är mycket lätt för vem som helst att ta fram – och publicera – uppgifter på ett sätt som många ser som integritetskränkande. Genom en liten omväg genom regelverket kan kommersiella företag som Ratsit helt lagligt tillhandahålla upplysningar om till exempel folks inkomst, sökbara för vem som helst på Internet.

På detta reagerade Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand i veckan med en debattartikel i SvD. Han är bekymrad över utvecklingen och vill strypa informationsflödet från verket till företag som Ratsit. Precis som Sjöstrand själv förutspådde har han fått kritik, inte minst från journalister och andra som ofta tar strid för det öppna samhället.

En av dem är Magnus Ljungkvist, känd bloggare och en av de främsta företrädarna för medborgarjournalistik i Sverige. Han menar att just medborgarjournalistiken hotas av Skatteverkets förslag medan de etablerade medierna med sina stora och resursstarka redaktioner fortsatt gynnas. De kan ju liksom tidigare betala för uppkoppling mot offentliga register.

Om vi levat i den bästa av världar hade jag till hundra procent delat Magnus Ljungkvists åsikt. Men jag tycker inte att man kan bortse från människors (min också) lust att skvallra och snoka så där i största allmänhet. Vill vi att det ska vara hur lätt som helst att plocka fram – visserligen offentliga – uppgifter om våra vänner, grannar, kollegor? I så fall kunde ju Skatteverket i samarbete med polisen och andra myndigheter tillhandahålla en Internettjänst där precis alla offentliga uppgifter om alla människor i Sverige fanns tillgängliga på ett och samma ställe: passbild, inkomst, förmögenhet, fastighetsinnehav, längd, namnteckning, skolbetyg, adress, telefonnummer, civilstånd, uppgifter från kronofogden osv osv. Inte så kul, tror jag de flesta skulle tycka. Det enda positiva skulle väl vara att man eliminerade marknaden för företag som i likhet med Ratsit profiterar på öppenheten i vårt samhälle.

Vår tryckfrihet går mycket långt. Det är bra. Och just därför ska den tänjas med stor försiktighet. Det är bra om det finns några trösklar i systemet, att det är lite krångligt att få ut uppgifter som kan anses integritetskränkande. Med ”krångligt” menas här att man helt enkelt får ringa till exempel Skatteverket och begära ut uppgifterna om en viss person. Detta kan man göra helt anonymt.

Jag tycker liksom många andra att det inte känns bra när myndighetschefer som Mats Sjöstrand vill begränsa öppenheten. Men jag är realist. Om vi inte handskas varsamt med vår öppenhet är risken stor för en backlash. Redan i dag har vi svenskar ganska dimmiga begrepp om våra grundlagar, om poängen med offentlighetsprincipen och om värdet av vår tryck- och yttrandefrihet. Om människor känner att dessa friheter missbrukas och kränker den enskildes integritet finns en risk att principernas folkliga förankring minskar ytterligare. Det i sin tur kan underlätta för dem som vill gå betydligt längre än Mats Sjöstrand i begränsningen av öppenheten.


Och så var det det här med dåliga restauranger. Eller egentligen det här med Internet och vad vi skriver om företag och deras tjänster och produkter. I fredags berättade Ekot om Lasse Anderssons trafikskola i Eskilstuna som drabbats hårt av de, enligt Andersson själv, ogrundade och felaktiga påståendena som någon skrivit i kommentarfältet intill hans företags annons i Gula sidorna på nätet. Kommentarerna har lett till att trafikskolan tappat kunder och intäkter, hävdar Andersson.

Internet har betytt oändligt mycket för konsumentupplysningen. Vill man ta reda på någonting om en produkt eller en tjänst – en trafikskola eller restaurang, till exempel – är det bara att googla eller gå in på Pricerunner eller liknande. Lätt som en plätt.

Men för den enskilde företagaren innebär det både stora möjligheter och stora risker. Är man beroende av Internet för sin marknadsföring och försäljning är det naturligtvis extra känsligt. Det är svårt eller omöjligt att som förtagare värja sig eller bemöta kritik eller påståenden som kanske publiceras på bloggar och andra sajter. Om jag som bloggare skriver namnet på en butik eller restaurang i rubriken på ett inlägg är chansen stor att den texten hamnar högt upp i Googles och andra sökmotorers träfflistor.

Företag har inte heller samma skydd som privatpersoner när det gäller omdömen som sprids offentligt. Det finns inget brott som heter förtal av företag i Sverige. Frågan är om det kommer att fortsätta vara så.

Afrikansk motbild

Det är synd om Afrika, på många sätt. Det är till exempel synd om Afrika för att vår bild av kontinenten är så ensidig.
När hörde man till exempel senast höras om en telekommiljardär från Sudan med hjärtat på rätta stället?
Svar: I P1:s Konflikt i morse.

Så här beskrivs den sudanesiske affärsmannen Mo Ibrahim på Konflikts hemsida:

”Den sudanesiske telekommiljardären Mo Ibrahim har instiftat ett eget pris, i pengar värt mer än Nobelpriset. Priset ska belöna afrikanska ledare som ger prov på gott ledarskap och frivilligt lämnar ifrån sig makten. Mo Ibrahim vill ge en motbild till de eländesskildringar av Afrika som dominerar i västvärldens medier.”

Det är ju storartat. Hör hela programmet på Konflikts hemsida. Och lär dig mer om Mo Ibrahim här.

Världen behöver inte bara fler människor av Mo Ibrahims sort. Världen behöver också få höra talas om dem.

Det är mycket Dolly Parton nu. Här kommer lite till.

Första halvan är fantastisk. Globen är fullsatt. Det är långt till scenen men Dolly Parton lyckas komma oss nära. Inte genom någon lågmäld intimitet, gudbevars, utan med stort artisteri, stora gester och vad som faktiskt känns som en uppriktig kärlek både till musiken och till oss i publiken.
Då gör det inte så mycket att en del av hennes one-liners känns väl nötta och trötta.

Jag sitter halvvägs upp på läktaren med min vän J. Det är drygt två decennier sedan vi började spela i samma band och ungefär 15 år sedan vi började spela country. Inom ett år har vi båda fyllt 40. Nu sitter vi där, mogna nog att medge att ”Islands In The Stream” är en otroligt bra låt och tillräckligt gamla för att uppskatta det perfekta ljudet, kristallklart och inte för högt. Vi är väl vuxna, antar jag.

Nå, det var en utvikning. I Globen är förväntningarna skyhöga. Dolly lever upp till allihop, både vad gäller musiken och showen. Hon blandar och ger ur sin oändliga katalog, och som med så många artister i countryvärlden är svängningarna stora mellan högt och lågt, elegant och smaklöst. Gränsen mellan det geniala och det banala är hårfin, ibland osynlig och i Dolly Partons fall oftast helt ointressant.
För lordy, lordy, lordy vad den här damen kan sjunga och förmedla känslor med sin musik. Vi sitter som tända ljus och lyssnar för hundrafemtioelfte gången på historien om hennes fattiga uppväxt, och blir ändå tårögda av ”Coat Of Many Colors” och ”My Tennessee Mountain Home”.
Konsertens starkaste nummer kommer alla före pausen. Dolly sjunger ”Little Sparrow” till största delen a capella och det är så bra att man ryser. Den i sammanhanget sparsmakat arrangerade ”The Grass Is Blue” är också fantastisk liksom monsterhiten ”I Will Always Love You”.
Dolly trakterar mängder av instrument själv – banjo, fiol, munspel, flöjt, piano, cittra, gitarr – och vi är flera som undrar om det verkligen är hon som spelar eller om det bara är show. Hade vi tvekat om det varit en manlig artist med en drygt 40-årig karriär som musiker och låtskrivare som stod där på scenen?

Efter paus har Dolly bytt paljettklänningen till en gul tajt byxdress. Mycket är fantastiskt även i detta set. ”9 To 5” , ”Me And Bobby McGee” , ”Marry Me”… Men så får vi också några nummer som kanske funkar i en hockeylada i Kansas eller i Las Vegas. Den bisarra duetten med en Elvisimitatör är närmast komisk, covern på John Lennons ”Imagine” känns onödig på ett lite sorgligt sätt och när Dolly Parton som avslutning öppnar alla spjäll och försöker lyfta taket med ”He’s Alive” händer inte så mycket.
Det är åtta mil till Livets Ord i Uppsala och ännu längre till det amerikanska bibelbältet. Publiken i Globen är inte riktigt mottagliga för den typen av frälsning.
Men visst känner jag mig lite salig efteråt. För som helhet var det en otroligt bra show.

Tack Dolly. Kom snart tillbaka.

På hotell

Konferens med jobbet hela dagen. Vi var på Hilton vid Slussen. Några av oss avrundade i baren, och jag konstaterar att man är för lite i hotellbarer. Det är anonymt, opretentiöst och man kan smyglyssna på folk från andra håll i världen. Inte spelar de för hög musik heller.

The power of Google

En liten lägesrapport: mitt inlägg med rubriken ”Gratis porr” häromdagen ger ungefär tio extra besökare per dag här på bloggen. Ingen kioskvältare alltså, men ändå.

Soundtrack vecka 11, 2007

Lucinda Williams: West (album)
Dolly Parton: My Tennessee Mountain Home (klassiskt album)
Chris Knight: It ain’t easy being me (cd-spår)
Neil Young: Like a hurricane (unpluggedversioen med tramporgel)
Johnny Paycheck: The real Mr. Heartache

"Äras den som äras bör"

Förra veckan skrev jag om tre exempel på mainstreammedias haltande förmåga att hantera Internet. I veckans nummer av Journalisten är man inne på samma spår i två artiklar:

”Äras den som äras bör”, säger Peppe Engberg och gör en pudel efter att Lisa Förare Winbladh (bloggaren Matälskaren) avslöjade att han norpat långa stycken i en artikel från annat håll.

Föreningen Grävande Journalister kan komma att införa en klass för bloggare när priset Guldspaden delas ut. Detta efter det pinsamma inträffat att Expressen nominerats för ett avslöjande som bloggaren Magnus Ljungkvist var först med. Jag tycker dock att kommentarerna från Grävande Journalisters ordförande andas både ovilja och förvirring.

Gratis porr

Sökmotormarknadsföring är intressant. Vill man berätta något på nätet och nå många människor gäller det att se till att man hamnar högt upp i sökmotorernas träfflistor.
Tänkte göra ett litet ovetenskapligt experiment och se om en rubrik som Gratis porr här ovanför kan dra trafik till min blogg.
Jag återkommer med en rapport om resultatet.

Haveri på Expressen.se

Omgörningen av Expressen.se har blivit en mardröm för tidningen. Tidigare i veckan hade man stora tekniska problem och underleverantören Polopoly har fått sina fiskar varma.
Just nu, lördag klockan 12.35, saknar sajten återigen (fortfarande?) allt redaktionellt innehåll. Frustrationen på Expressen kan nog bara mätas med skadeglädjen på Aftonbladet.

Dagens affärstips: starta INTE skivbutik

Hörde på radion häromdagen (minns inte exakt i vilket program och hittar tyvärr ingen länk) att ungefär hälften av landets skivbutiker försvunnit. Nätbutiker som Ginza och CDON har tagit en stor del av marknaden, men naturligtvis är nedladdning – legal och illegal - av musik från nätet det som så småningom kommer att slå ut så gott som all cd-försäljning.
I programmet sade någon expert att om sisådär tio år kommer en normal mp3-spelare att rymma all musik som spelats in sedan 1940. Hur ska skivbolagen hantera det? Om de finns kvar då, vill säga.

Pappjournalistiken och den nya medievärlden x 3

Nya medievärlden förresten, den är ju inte så ny längre. Internet har vi använt sedan förra årtusendet. Hursomhelst har den senaste veckan bjudit på några exempel på hur gårdagens journalister riskerar skavsår när de snubblar omkring i dagens medielandskap.

I – Bertil och den bloggande utrikesministern
Utikesministe (det är väl ungefär så han uttalar det?) Carl Bildt har en blogg där han varvar högtravande reflektioner över sakernas tillstånd, utrikespolitiska kommentarer och annat. Det gillar inte Bertil Torekull, som i DN 28/2 skriver att statsråd som Bildt ”bör undvika att tala i egen sak i ett forum som han eller hon själv råder över och kan redigera rubrik och innehåll för”.
Det är en ståndpunkt värdig en stofil. I Torekulls värld ska journalisterna utan jobbig konkurrens om uppmärksamheten i lugn och ro få tolka, filtrera och vidarebefordra det politikerna säger. Direkt kommunikation mellan politiker och allmänhet är inte bra.

En sådan tankevurpa Torekull gör. Bildts ymniga bloggande i sig minskar väl inte medias möjligheter att granska honom? Tvärtom. Karln sprutar ju ur sig uttalanden och utspel, det är bara att sätta i gång att granska, ifrågasätta och bemöta - eller för den delen kommentera direkt på bloggen, det är alla välkomna att göra.

Det är väl för jösse namn vad och hur Carl Bildt kommunicerar som ska granskas och kritiseras, inte att han kommunicerar. I själva verket borde fler ministrar blogga. Om detta skriver Johanna Nylander begåvat på Frihet, Fildelning och Feminism.

Bildt själv skrattar nog åt Torekull och tackar för gratisreklamen.


II – Ska Expressen få pris för någon annans scoop?
Isobel Hadley-Kamptz och SvD:s Martin Jönsson har i dagarna uppmärksammat att några reportrar på Expressen nominerats till det prestigefyllda priset Guldspaden för sina avslöjanden om fd utrikeshandelsministern Maria Borelius. Trots att Expressen inte var först med scoopet.
I själva verket var det ju bloggaren Magnus Ljungkvist som först publicerade uppgifterna om Borelius inkomster. I Expressens i övrigt mycket detaljerade beskrivning av hur deras reportrar jobbade med de nu nominerade reportagen nämns inga bloggar eller ens Internet med ett ord. Det är futtigt och ett tecken på att man fortfarande inte vet hur man ska förhålla sig till sådant som publiceras utanför mainstreammedierna, ofta av människor som inte är journalister.

Jag hoppas att Expressen vinner Guldspaden. Då kommer vi att få en uppfriskande diskussion om medborgarjournalistik, bloggar och relationen mellan gamla och nya medier. Och så blir det lite genant för Expressen. Sådant är alltid kul.


III – Nyhet! Peppe lanserar bake off-journalistiken
En av de minst glamourösa journalistiska arbetsmetoderna kallas rewrite, och det är något alla tidningsjournalister gör eller gjort då och då. Man utgår helt enkelt från innehållet i en artikel som publicerats någon annanstans och skriver en ny. Ofta, men inte alltid, är det en utländsk artikel man rewritr. Ofta, men inte alltid, anger man källan.

Jag tycker rewrites är helt okej när de görs snyggt, källor citeras ordentligt och slutresultatet är någon form av bearbetning av utgångsmaterialet.
Att bara planka är en annan sak. Och tack vare Internet och funktionerna ”kopiera” och ”klistra in” är det numera busenkelt att svischa ihop en passabel artikel om vad som helst medan man värmer lunchmaten i mikron.

Det tycks vara ungefär det min gamle kollega Peppe Engberg gjort i sin nya tidning PS Magasin. Matjournalisten Lisa Förare Winbladh läste Peppes artikel om granatäpplen och kände igen inte bara innehållet utan också formuleringarna. Hela stycken är mer eller mindre kopierade rakt av ur två artiklar som finns att hitta på nätet.
Ja, det är i själva verket de två artiklar som kommer överst i träfflistan om man googlar på ”granatäpple”. Längre än så har inte Peppe grävt.

Upphovsrättsligt kan Peppe Engberg eventuellt få bekymmer om någon av dem som skrivit originaltexterna orkar ta itu med det. Men är det något problem i övrigt? Tja, Peppe skiter nog högaktningsfullt i att några gnälliga bloggare påpekar att han är en plagiatör. Men att han ”avslöjas” är ett sundhetstecken och ett bevis på ökad journalistisk transparens och att mediekritik inte längre är förbehållet medierna själva.

Missförstå mig inte. Google är ett viktigt verktyg även för mig i mitt journalistiska arbete, jag hämtar uppgifter och uppslag på nätet varje dag och använder på olika sätt – med mer eller mindre lyckat resultat.
Men om jag plagierar något är det bra att det är lätt att upptäcka och lätt att uppmärksamma, det kommer i förlängningen bidra till att göra journalisten bättre.
Det ska vara lite pinsamt att ertappas. Eller hur, Peppe?

Det är inte lätt att vara reporter. Telefonnummer och sånt att hålla reda på.

Först utgav han sig för att vara polis för att få fram uppgifter om den kidnappade direktören Fabian Bengtsson. För det dömdes han i hovrätten.
Sedan knåpade han ihop historien om att Mikael Persbrandt skulle ha lagts in akut på alkoholklinik. En lögn som Expressens ansvarige utgivare Otto Sjöberg dömdes för.

Därefter, på nya jobbet, skriver han en artikel om sig själv och kallar sig ”Expressens tidigare stjärnreporter”.
Och i onsdags publicerades en artikel där han citerar en person han aldrig intervjuat.
Niclas Rislund, sedan någon månad tillbaka reporter på Dagens Media, har tagit hertigen av Wellingtons gamla uttryck ”publish and be damned” till helt nya, låga, nivåer.

Historien om Rislund är ju något av en tsunami i ett vattenglas. Den som till äventyrs skulle råka ha tidningen Resumé som sin enda nyhetskälla kan få uppfattningen om att det här är viktigt på riktigt. Själv tycker jag mest att det är patetiskt, även om jag kan hålla med SvD:s Martin Jönsson i hans oro över hur sådant som Rislund håller på med påverkar folks förtroende för journalister.
Men, som sagt, mest tycker jag det är patetisk. Och veckans skrattfest bjöd Rislunds chef, Dagens Medias Rolf van den Brink, på när han gick ut med den här rättelsen:

Rättelse: Dagens Media intervjuade fel person
I onsdagens pappersutgåva
(28 februari, 2007) angav vi felaktigt Schibsteds koncernchef som avsändare till
ett citat i en artikel om den så kallade Metronome-affären.
Av misstag hade
Dagens Media slagit fel telefonnummer och kommit till en annan chefsperson på
Schibsted, som svarade på Dagens Medias reporters frågor. Detta framgår efter en
kontroll av våra telefonloggar.Vi beklagar misstaget och de konsekvenser som det
kan ha medfört.

Rolf van den Brink
mailto:rolf@dagensmedia.se

Van den Brink förtydligar för Resumé:

– Våra telefonloggar som vi fått ut visar att vi har ringt en person i
Schibsteds ledning, men det var inte Kjell Aamot (Schibsteds koncernchef, min anm). Det var en siffra som blev fel
på slutet och en annan person i ledningen svarade på frågorna, säger Rolf van
den Brink.

Rislund fumlade med fingrarna när han slog numret alltså. Lätt hänt. Och det kan ju vara svårt att höra om en norrman heter Kjell eller Sverre när han svarar i telefon (Det var Sverre Munck, koncerndirektör för Schibsted International, som Rislund hamnade hos när han slog fel nummer).

Vad händer härnäst? Kommer chefredaktör van den Brink än en gång att ge stjärnreporter Rislund uppdraget att skriva om sig själv? Eller tänker han, van den Brink, ringa upp Rislund för en intervju? Då gäller det att vara skärpt:
Niclas Rislunds telefonnummer är 08-545 222 08. Råkar man slå 7 istället för 5 hamnar man hos Bogdans grill i Haninge. Det kan ju sluta hur som helst.

Vi hade behövt Zappa nu

I dag ska ni titta in hos Isobel och ge er själva 20 minuter för att njuta av Frank Zappa när han försvarar yttrandefriheten i en tv-debatt i CNN 1986. Bergfast och kristallklar. Zappas musik var pisstrist, tycker jag, men jösses vad man saknar honom i politiken.

UPDATE: Bushadministrationen har bannlyst en cd där kvinnor från hela världen sjunger vaggvisor. Zappa, var är du?

June Carter Cash hyllas

Om countryn har en kungafamilj eller en Kennedyklan heter den Carter. June Carter Cash (1929-2003) föddes in i The Carter Family, gjorde egen karriär men är väl mest känd som Johnny Cashs hustru. Och som låtskrivare.
Nu läser jag på alltid utmärkta Rootsy.nu att hon snart hyllas med ett tribute-album. Det kan inte bli annat än fantastiskt – eller vad sägs om artister som Elvis Costello, Sheryl Crow, Willie Nelson, Loretta Lynn och Emmylou Harris?

Jag är totalförlamad, annars mår jag rätt bra

Jag fick ett mail från min kusin Erik, som har börjat läsa till läkare. På utbildningen diskuterar de etik och hälsa och Erik undrar hur jag upplever min hälsa efter olyckan (där jag bröt nacken). Här är mitt försök till svar:

Mitt funktionshinder ställer till stora bekymmer i mitt liv. Jag måste ha hjälp precis hela tiden, rutingrejer som att gå på toa, duscha, klä på mig, raka mig och käka frukost tar flera timmar, jag oroar mig ständigt för sittsår, magen krånglar, jag har fått några epilepsianfall och urinvägsinfektionerna kommer och går.
Skadan har påverkat mig enormt mycket både fysiskt och psykiskt, jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Mitt och min frus liv slogs i spillror den där oktoberdagen för drygt sex år sedan och jag har kolsvarta dagar ibland. Jag var en lycklig människa före olyckan, det är jag inte längre. Så enkelt, och så svårt, är det.

Men jag är inte sjuk. Jag har en ryggmärgsskada. För mig är skillnaden stor och viktig. Det handlar om identitet och självbild. Jag vägrar låta mitt funktionshinder ta över mitt liv. Att vara totalförlamad är ett mycket svårt handikapp, men det är ingen livsstil och inget personlighetsdrag. Kärlek, arbete, musik, vänner, mat, vin och en rad andra saker är fortfarande viktigare än att jag har brutit nacken.

Sjuk är jag när jag får en urinvägsinfektion och antibiotikan ännu inte börjat verka. Annars känner jag mig hyfsat frisk. Jag lever ett på många sätt bra liv. Men jag är en allvarligare person än tidigare, jag är ibland mycket olycklig på ett sätt jag aldrig var förr, min vardag är extremt krånglig och jag har utöver själva förlamningen (som ofta känns som ett mindre problem i sammanhanget) drabbats av en del fysiska bekymmer, stora och små.

Så – sjuk? Nej. Mår jag bra? Ibland, ibland inte. Lycklig? Nej, men jag har lyckliga stunder. Glad? Inte som förr. Svartsynt? Tveklöst. Men de flesta dagar vaknar jag ändå nyfiken. Och förälskad är jag fortfarande. Det räcker rätt långt.

Cicciolina publikens SVT-favorit

Eftersom jag så att säga är ingift i firman brukar jag avstå från att blogga om Sveriges Television. Men ibland måste jag.
SVT har sedan något år tillbaka tjänsten Öppet arkiv på sin sajt. Där kan man hitta oändliga mängder program och inslag ur bolagets produktion genom åren. Och vad är det folk helst av allt vill se från arkivet? Kolla den aktuella topplistan, som publiceras på svt.se:

1. Cicciolina i Fräcka Fredag
2. Zlatan blir sur på Peter Jidhe
3. Carola är Gäst hos Hagge
4. Färg-tv genom nylonstrumpa
5. Hajk - gör din egen säckpipa

Kanske den perfekta public sevice-mixen – lite porr, lite sport, lite Carola, lite folkbildning.

Söndagsskola för bilfrälsta

Söndagskvällarna är räddade för några veckor framåt. Då visar SVT BBC:s fantastiska dramaserie Life on Mars. Huvudpersonen John Simm är polis och gör en högst ofrivillig resa tillbaka i tiden, till 1973 närmare bestämt. Jag ska inte orda mer om handlingen, läs här istället.
Men serien har inte bara en genialt knasig story. För en bilnörd som yours truly är Life on Mars oemotståndligt. Drösvis med 70-talsklassiker sågs i premiäravsnittet, med polischefen Hunts Ford Cortina 2000E som den klarast lysande stjärnan. Bland biroller och statister sågs såväl Austin Allegro som Saab 96 och en cool Ford Granada med beige vinyltak.

Ja, ni hajar. Missa inte.

H&M satsar på populära bloggar

Sigrid Dahlberg-Krajewski är bara 17 år men en maktfaktor i Modesverige. Hennes blogg är med sina 25 000 unika besökare i veckan en av de populäraste modebloggarna – och en av de 15 bloggar som Hennes & Mauritz valt att bearbeta i en riktad kampanj som fått namnet Gift of the day. H&M skickar helt enkelt plagg ur sina nya kollektioner till bloggarna i hopp om uppmärksamhet.
I dagens Metro (tack E för tipset!) berättas att det händer att kläder tar slut i butikerna när bloggare som Sigrid och Engla Harjunpää skrivit om dem.

Medborgarjournalistiken på nätet förändrar inte bara nyhetsförmedlingen utan skapar också nya marknadsföringskanaler. H&M är inte först med att förstå potentialen, och säkert inte sist heller.

Country i etern

I kväll ska ni inte missa ”Willie Nelson & friends - outlaws and angels” i Svt1 klockan 22.55. Det är en hyllningskonsert där vi förutom Nelson själv får se och höra Bob Dylan, Keith Richards, Toby Keith, Kid Rock, Al Green, Merle Haggard, Ben Harper, Toots Hibbert, The Homes Brothers, Ricky Lee Jones, Carole King, Jerry Lee Lewis, Los Lonely Boys, Shelby Lynne, Joe Walsh, Lucinda Williams och Lee Ann Womack.
Läs mer om konserten här.

Sveriges Radio lägger ju ner utmärkta P4-programmet Casino, där Kalle Oldby ägnat en timme varje söndagskväll åt framför allt nyare country. Men varken countryn eller Oldby försvinner ur P4. Från och med nästa vecka (om jag förstått det hela rätt) hör vi programmet Country på lördagar klockan 21.03. Och på nätet såklart.

Bloggare avslöjar tortyr i Egypten

Bloggar, medborgarjournalistik, public journalism. Var det 2006 års stora hype? Kanske, men inte bara. Det bedrivs viktig – livsviktig – och avslöjande journalistik på nätet helt vid sidan av de etablerade nyhetsmedierna. Ett skakande exempel är de avslöjande filmer som publicerats på 32-årige egyptiern Wael Abbas blogg Mirs Digital och som nu sprids över världen.
De smygfilmade sekvenserna är de första bildbevisen på att egyptisk polis torterar fångar, något landets regering förnekat.
För oss i Sverige är avslöjandena extra intressanta med tanke på historien om de två egyptiska flyktingar som svensk polis, med regeringens goda minne, överlämnade till CIA på Bromma flygplats 2001 för vidare befordran till egyptiskt fängelse. Kanske har de utsatts för liknande behandling.

Jag hörde Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén berätta om Wael Abbas blogg på Ekot i morse. Har ni inte hört inslaget kan ni lyssna och läsa här.

Mitt i allt elände ger bloggare som Wael Abbas hopp. Tack vare hans och andras spridning av bilderna kan egyptiska myndigheter inte längre låtsas som ingenting, och åtminstone några torterare har ställts inför rätta.

Wael Abbas blogg är på arabiska, den hittar du här.
Journalisten Hossam el-Hamalawy bloggar från Kairo på engelska och har också lagt ut de ruggiga bilderna. De är extremt obehagliga, men känns nödvändiga att se en gång.

I diktaturer världen över gör regimerna sitt bästa för att filtrera och begränsa det fria informationsutbyte som ny teknik möjliggör. De kommer inte att lyckas, och på sikt kommer modiga människor som Wael Abbas bidra till att de faller. Vill jag i alla fall tro.

Off road

Inte mycket bloggat på sistone. Sådan här dramatik (se bilden) är ju dock solklart breaking news och bör inte undanhållas allmänheten. Det var helt enkelt rätt halt på vår uppfart i går eftermiddags när killarna som hjälpt oss med lite plattsättning skulle backa ner med lastbilen.

Larmet går på Sida: ”Gud bevare oss, Mosander är lös igen”

2007 års hittills bästa story är Ekots avslöjande om hur Sida pytsat ut 22 miljoner skattekronor till ett folkräkningsprojekt i Kongo-Kinshasa. Som underlag för sitt beslut hade Sida ett budgetförslag på fjorton (14) rader där den lindrigt sagt ospecificerade posten för konsulttjänster uppgår till 15 miljoner.
Resultatet av projektet skulle ha redovisats till Sida för drygt ett år sedan. Det har inte skett.

Än en gång är det Ekots Jan Mosander som drar ner brallorna på Sida. Här hittar ni ett tidigare avslöjande. Det är nästan (men bara nästan) så att man lider med de stackars byråkrater som lyfter luren och hör hans mjuka finlandssvenska. Vid det här laget har de säkert någon form av Mosander-larm vid telefonerna. Men vad hjälper det när man inte har bättre koll på vart våra biståndspengar tar vägen?

Hela historien, inklusive Sidas egna dokument, hittar du här, på Ekors hemsida.

Efter språktestet: fp lanserar språkförbudet. Är det fel?

Skolfrågor är verkligen inte mitt kompetensområde. Den som vill läsa någon som verkligen kan något ska spana in min gode vän Kritans blogg. Men ändå – skolan intresserar mig. Och i morse läste jag om ett fp-förslag i Malmö om att förbjuda stadens elever att tala något annat språk än svenska i klassrummet under lektionstid.

Min första tanke var att nu har det alldeles brunnit för detta före detta socialliberala parti som inte längre tycker att snällhet är en bra egenskap. Att få tala sitt eget språk är en självklar rättighet för människor i ett fritt land.
Efter en stund är jag inte lika tvärsäker. Klassrummet är ingen fritidsgård eller allmän mysmiljö utan en arbetsplats som måste fungera för elever och lärare. Och Malmö är en i sammanhanget speciell stad där, enligt artikeln i Aftonbladet, omkring hälften av eleverna i grundskolan har ett annat modersmål än svenska. Kanske måste man ta till sådana här grepp för att undervisningen ska fungera. Och det måste ju vara huvudsaken.

Men ändå. Det känns inte bra när riksdagsmän börjar tala om språkförbud.

Och just som jag undrar vad Kritan har att säga i frågan levererar han det här klarsynta inlägget. Läs det.


Bilden är Peter Tillbergs klassiska ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972.