Det kan ha varit 1982 eller 1983. Johan Kinde hade vit skinnjacka och tandställning och stod på scenen tillsammans resten av Lustans Lakejer på Mon Cherie i Uppsala (kalenderbitare får gärna korrigera mig på detaljerna). ”Monchan” var ett disko där jag aldrig hade satt min fot om det inte varit konsert, därtill var jag en alltför medveten och kultursnobbig fjortonåring. Något år tidigare hade det legat en bowlinghall i lokalerna, senare blev det bingopalats.
Men nu var det alltså Lustans Lakejer live. Jag minns egentligen inte så mycket av konserten utöver Johan Kindes tandställning, men jag antar att jag tyckte den var bra. Jag hade slips och vegamössa och Lustans var höjden av coolness.
Lustans Lakejers ”Massans sorl” inleder samlingsalbumet ”Svensk postpunk”, där de flesta av de svenska band jag gillade i början av 80-talet finns med: Commando M Pigg, Brända Barn, Reeperbahn, Imperiet, Kai Martin & Stick!, Lolita Pop…
Inte mycket har åldrats med någon nämnvärd värdighet. Kai Martin & Stick!, som jag 1982 tyckte var världsomvälvande bra, låter i dag bara plågsamt pretentiösa. Liksom Lustans Lakejer och mycket annat på samlingen.
Men några grejer håller. Brända Barn var otroligt bra och har kvar någon sorts kraft, Karin Wistrand och Kajsa Grytt (Lolita Pop resp Tant Strul) hör till de stora svenska rockrösterna och ”Stay Casey” med Blue For Two svänger fortfarande – till skillnad från nästan allt det andra på ”Svensk postpunk”. Just sväng stod inte högt i kurs under det tidiga svenska 80-talet.
Och somligt stank ju redan då. Jag menar, Ståålfågel.
Men nu var det alltså Lustans Lakejer live. Jag minns egentligen inte så mycket av konserten utöver Johan Kindes tandställning, men jag antar att jag tyckte den var bra. Jag hade slips och vegamössa och Lustans var höjden av coolness.
Lustans Lakejers ”Massans sorl” inleder samlingsalbumet ”Svensk postpunk”, där de flesta av de svenska band jag gillade i början av 80-talet finns med: Commando M Pigg, Brända Barn, Reeperbahn, Imperiet, Kai Martin & Stick!, Lolita Pop…
Inte mycket har åldrats med någon nämnvärd värdighet. Kai Martin & Stick!, som jag 1982 tyckte var världsomvälvande bra, låter i dag bara plågsamt pretentiösa. Liksom Lustans Lakejer och mycket annat på samlingen.
Men några grejer håller. Brända Barn var otroligt bra och har kvar någon sorts kraft, Karin Wistrand och Kajsa Grytt (Lolita Pop resp Tant Strul) hör till de stora svenska rockrösterna och ”Stay Casey” med Blue For Two svänger fortfarande – till skillnad från nästan allt det andra på ”Svensk postpunk”. Just sväng stod inte högt i kurs under det tidiga svenska 80-talet.
Och somligt stank ju redan då. Jag menar, Ståålfågel.
Inlägg
2 kommentarer:
Ah! Har den äntligen släppts! Får hoppas att den dyker upp på iTunes...
Usch vilken salig röra det var på den skivan, man undrar vad kriteriet för att komma med var??
Men annars så tror jag nog att det sent -83 eller -84 som du såg LL på Mon Cherie, enda tidigare spelningen jag vet om i Uppsala var på Rackis men det var typ 81 tror jag.
Skicka en kommentar