Missa inte: The Emmylou Harris Story

Mina farhågor besannades. Mark Knopflers och Emmylou Harris ”This is us” är verkligen en pisstrist platta. Glöm den.

Men inget kan ändra på det faktum att Emmylou Harris har universums bästa sångröst. Den som funderar på att köpa Knopflergäspningen ska omedelbart istället införskaffa Gram Parsons fantastiska ”GP/Grievous Angel”, CD-utgåvan av de två album Parsons gjorde tillsammans med Emmylou Harris i början av 70-talet.
Om du redan har skivan – köp ett ex till och ge till någon som behöver se, eller rättare sagt höra, Ljuset.

Här finns de bästa duetterna som spelats in i populärmusikens historia, oavsett genre.
Det är Elvis Costello som säger det – i BBC:s utmärkta entimmas dokumentär The Emmylou Harris Story.

Hör Rodney Crowell, Keith Richards, John Prine, Gillian Welch med flera berätta om varför Emmylou Harris är en av de allra största. Och hör Emmylou Harris själv, så klart. Både tala och sjunga.

BBC:s program brukar bara ligga ute på nätet i någon vecka, så lyssna pronto.

Lördagsgodis

Här ska firas. Jag är extremt stolt. Jag är citerad i Ekots bloggkrönika i dag! Lilla jag.

Det inlägg som citeras hittar ni här.

De andra bloggarna som citeras är Jesper Bengtsson, Louise Persson och Dick Erixon.

Grattis CG! Dags att skaffa ett riktigt jobb

Med anledning av kungens födelsedag bjuder Redaktörn på några lästips.

Vilhelm Moberg: Därför är jag republikan. Sveriges störste författare visar var skåpet ska stå. Det går inte att hitta motargument som håller.

Barbro Hedvall: Vår kungliga svenska republik.

Och så lanserar bloggaren Fredrik Bojerud ett högst rimligt program för hur vi kan göra Sverige till republik utan att kungen och monarkisterna ska behöva bli alltför ledsna.


Själv har jag länge anat att kungen helst hade jobbat med något annat. Är han inte en klockren jägmästare? Eller säljare av skitstora motorbåtar. Eller chef för någon stor idrottsanläggning. Varför inte Hovet?

Några nya länkar

Jag är lite snål med länkar, mest för att det bara blir förvirrande med femtioelva stycken staplade på varandra. Ska det vara ett urval så ska det. Hursomhelst har jag lagt till några i listan här till höger:

Katrine Kielos. Smart, slagfärdig, rolig. Expressen har redan upptäckt denna USA-baserade sosse och feminist och publicerat en text. Mer kommer säkert. Min prognos: så snart Katrine Kielos kommit hem från Amerika kommer hon att kunna välja och vraka bland tidningsjobb och tv-soffor.

Gunilla Kinn. Journalist i New York som bland annat skrivit intressant om fuljournalistik och frilansandets ibland bistra villkor.

Vigg. Om politik och samhälle. Stilistiskt konsekvent: Vigg tar begreppet fågelperspektiv till nya höjder.

Matälskaren. Lisa Förare Winbladh är en av landets främsta matskribenter och vet hur man nördar ner sig i ljuvliga småsaker. I dag har jag till exempel lärt mig vad en tomatillo är. Åsså bjuder Lisa på recept ibland så klart.

Konrad. Heter Olsson i efternamn och bloggar ganska mycket om film, men annat också. Han har ett förflutet som webb-vd, men har kommit på bättre tankar och etablerar sig nu som frilansjournalist. Det verkar gå rätt bra.

Var är brudarna, Fredrik?

Aftonbladets nya sportchef Fredrik Lilja proudly presents tidningens laguppställnig inför fotbolls-VM, i Resumé:

Vilka skickar ni till Tyskland?
- Från tidningen är det reportrarna Michael Wagner, Robert Laul, Stefan Alfelt och krönikörerna Simon Bank, Lasse Sandlin, Peter Wennman, Erik Niva och Stefan Holm. Fotografer blir Magnus Wennman och Andreas Bardell. Sedan är det tre stycken från nätet som åker ner också.

Fast det är klart, det är ju herr-VM.

Fuljournalistik – Lokko vs af Kleen

Nu börjar det bli riktigt roligt. Andres Lokko, som gnällde över att Ebba von Sydow och Per Nilsson gjorde reklam för MQ i vintras, är själv sponsrad av Levi’s. Om detta skriver Björn af Kleen i Sydsvenskan – och Lokko svarar.

Lokko slingrar sig elegant och har en poäng när han skriver:

”Och att vid sidan av journalistiken och ens kritikerroll författa texter till modekataloger, sleevenotes till skivor eller biografier till nya små band man tycker om eller skriva förord till böcker är, för mig, inte speciellt märkligt. Den som själv vet exakt varför han eller hon gör något har inga problem med att skilja på dessa roller och uppdrag.”

Men det som får Lokkos resonemang att halta tycker jag dels är hans tidigare utfall mot von Sydow och Nilsson (sten i glashus), dels det faktum att han själv är ett mycket starkt varumärke (och det är ju därför Levi’s produktplacerar på honom, som de själva säger).
Det är en sak att mot arvode skriva i en tidning från Levi’s, en annan att som hyllad stiljournalist mörka att man är en vandrande reklampelare.

(Via Vassa Eggen och Gunilla Kinn)

Redaktörn ser dig - om anonymitet på nätet och hur gör egentligen de stora redaktionerna?

Jag är helt kass på allt som har med teknik att göra. Men om jag förstått det hela rätt har varje dator en unik IP-adress som gör det möjligt att spåra e-mail och se varifrån någon besökt en viss hemsida.
Eftersom jag (tack vare min vän D) använder webbräknaren (heter det så?) Statcounter kan jag följa trafiken på min blogg. Det är både kul och intressant. Varje besökare registreras och de flesta lämnar efter sig en IP-adress som är och förblir en anonym rad med siffror.

Men alla besökare är inte lika anonyma. En del företag, universitet osv väljer att visa en mycket tydlig ”avsändare” när någon via deras datorer besöker en hemsida. Hit hör till exempel Röda korset, KTH och Marks kommun (kul att ni läser bloggen, förresten – vilka ni än är!).

Nu kommer det som förvånar mig. Flera stora tidningar, Sveriges Radio och SVT är inte anonyma när deras medarbetare surfar på nätet. De unika IP-adresserna är dolda, men företaget som äger datorn eller uppkopplingen visas.

Detta gäller till exempel:

SVT
Östgöta-Correspondenten
Sveriges Radio
Expressen, Göteborg
Dagens Industri
Sydsvenska Dagbladet
IDG
Egmont Hemmets Journal Ab
Svenska Dagbladet

Jag vet ju inte om det är journalister, ekonomer, vaktmästare eller annonsförsäljare vars besök här på bloggen jag kan följa i detalj.
Men om det är journalisternas datorer som lämnar så tydliga fotspår blir jag fundersam. Anonymitet och källskydd är självklara begrepp på en redaktion. På kvällstidningen jag jobbade på var telefonväxeln programmerad så att både in- och utgående samtal hade dolda nummer.
Lika viktigt kan det vara för en reporter att vara anonym, till exempel när hon eller han gör research.

Om jag vore journalist på något av de företag jag listat här ovanför och arbetade med en dator som lämnar så tydliga spår efter sig skulle jag protestera.

Ponera att en reporter på till exempel Östgöta-Correspondenten jobbar med en kartläggning av högerextremister. Det arbetet innefattar troligen en hel del besök på extremistiska hemsidor. Hur bra är det om extremisterna i fråga lätt som en plätt kan notera och följa besöken från Östgöta-Correspondenten?
Eller om en hederlig kontorist tipsar en tidning om olagligheter på företaget där hon eller han jobbar. Hur bra är det att det går att se att någon på tidningen varit inne på företagets hemsida, kanske flera gånger?

Är jag paranoid och petig? Kanske det. Men jag skulle hemskt gärna vilja veta hur det ligger till på till exempel Sydsvenskan – lämnar alla datorer ett så tydligt visitkort? I så fall, hur har man tänkt?

Någon som vet?

Moralpanik? Kanske det. Men är det sant?

Apropå att läsa tidningar med kritiska ögon, som jag och några till har diskuterat de senaste dagarna:

Grattis Calvin Klein! Kalsongbolaget har inte bara fått Expressen att jobba gratis åt sig. Nu kutar den ena, debattören, efter, den, andra i samma riktning och ropar moralpanik.
Det skulle jag också göra. Om jag visste att det som sägs i Expressens artikel är sant. Och den artikeln är mig veterligen den enda källa de dussintals bloggare som hängt på har. Rätta mig gärna om jag har fel på den punkten.

Vad står det egentligen i Expressens artikel?
Stockholms stadsbyggnadskontor stoppar CK:s jättebanderoll med Fredrik Ljunggberg och Natalia Vodianova på Stureplan för att den är för sexistisk – säger Calvin Klein-chefen Hans Lindeblad. Han är den ende i artikeln som påstår att det är så.

Expressens reporter garderar själv:
”Calvin Kleins reklambilder anses av Stockholms stadsbyggnadskontor vara - enligt Calvin Klein-chefen Hans Lindeblad - för sexistiska.”

Sedan får han mala på lite om sin förträffliga mammutannons som minsann har gjort succé i New York och bla bla. Expressen får en fin bild också som visar hur det skulle sett ut.

Men visst, Expressen låter den andra sidan komma till tals också och anser sig kanske därmed ha säkrat balansen i artikeln:
"Leif Sjögren, bygglovchef vid stadsbyggnadskontoret, säger att han känner till Calvin Klein-ärendet.
- Men jag kan det inte i huvudet och kan därför inte svara på några frågor."
That's it.

Missförstå mig inte. Jag har inget emot CK:s annons. Och har stadsbyggnadskontoret stoppat den är det puckat och korttänkt. Problemet är att ingen av oss som läst Expressens artikel har en susning om hur det faktiskt ligger till.


Och från PR-byrån ekade skratten över Stureplan.


Update:
Först nu såg jag Aftonbladets artikel. Även där är det bara CK-chefen som påstår att banderollen stoppas för att den skulle vara "för sexig".

Resumé tycks ligga närmast sanningen. Det är banken som äger huset som inte vill se Ljungberg på sin fasad. Enligt kontraktet med reklamförtaget som förmedlar annonsutrymme på fasaden har de rätt att neka. Och det är ju bankens hus.
Stockholms stad har inga synpunkter på bildens innehåll.
Trista bankdirektörer? Ja, kanske det. Moralpanik i stadshuset? Nej.
Slafsig journalistik i Expressen och Aftonbladet? Japp.

Rapport från en PK-debatt jag inte såg

Publicistklubbens debatter brukar vara mer än lovligt mossiga tillställningar. Vet inte om veckans upplaga egentligen var något undantag, men jag inser nu att det hade varit intressant att vara där.
Ämnet för debatten var bloggar och dagstidningar. Här är några läsvärda rapporter och reflexioner från folk som verkligen var där och lyssnade:

DN:s Nils Öhman skriver allmänt om medverkarmedier.
Anders Mildner skriver i Expressen om varför det inte leder någon vart att diskutera om bloggar är bra eller dåliga.
Bloggaren Andreas Bergh skådar i kristallkulan och har nog bättre koll än många tidningschefer.
Jonas Morian kommenterar PK-ordföranden Stig Fredrikssons intervju med Ebba von Sydow och undrar om en ung manlig chefredaktör för Vecko-Revyn hade fått samma frågor.

(Via Vassa Eggen och PromeMorian)

Bildchock: Fuljournalistik i praktiken

Gunilla Kinn levererar en skakande rapport från fronten.

Fuljournalistik, sista delen - och lite källkritik och en skitartikel i Expressen

Nu blir det fuljournalistik igen. Jag känner själv att jag börjar bli tjatig, så det här blir (nog) sista drapan om detta på ett tag.
Lisa skriver klokt i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg. Hon skriver bland annat:

”Om inte journalister klarar av källkritik hur ska då vanliga dödliga göra det? Naturligtvis kan vi inte idiotförklara läsarna men vi kan inte förvänta oss att de ska vara experter på vårt ämne.”

Jag måste nog förklara vad det är jag menar når jag kanske lite slarvigt pratar om att mediekonsumenter bör vara källkritiska.
Det jag önskar är att till exempel tidningsläsare när de läser en artikel tänker: ”Hm, varför skrivs det här just här och just nu?”, ”Vilka kommer till tals?”, ”Finns det någon som har ett intresse av att det här presenteras på just det här sättet?”. Att själv eller med andra resonera kring sådana frågor kräver inga fackkunskaper. Det handlar alltså om att läsaren förhåller sig kritisk till tidningen som källa.
Den som vill öva sig lite kan läsa den här rätt dåliga, men troligen mycket lästa, artikeln ur dagens Expressen.

Naturligtvis kan man inte förvänta sig eller kräva att till exempel Lisas läsare ska behärska ämnet mat lika bra som hon. Ber om ursäkt för att jag har varit lite luddig i mina inlägg.

Bloggaren Researcher har läst Lisas inlägg och min lilla serie om fuljournalistik och gör en kategorisering av journalistik, skribenteri och copy som är tydlig och lättbegriplig. Läs den texten.

Researcher skriver om kundtidningar (som jag själv jobbar med) men gör det lite lätt för sig:

”När det handlar om kundtidningar etc. handlar det om en solklar bild som ska fram - det journalistiska ifrågasättandet är inte primärt utan det handlar om att bygga relationer mellan varumärke och kund, liksom att ge solid och sann information runt varumärke och produkt.”


Jag tycker det finns en hel del kundtidningsjournalistik som inte passar in i Researchers kategorisering.
Ett bra men tyvärr insomnat exempel är gamla Upp&Ner, som gavs ut av Linjeflyg. Där var, vill jag minnas, bland andra parhästarna Leif Holmqvist (i dag på Resumé) och Janne Sundling flitigt förekommande med reportage om politik och samhälle och annat som inte har med flyg att göra. Samhällsjournalistik – i sin förlängning som marknadsföring av ett flygbolag.
I dag ger SAS blad annat ut det påkostade magasinet Seasons, som till stor del har samma typ av innehåll som t ex Café, Bon, Residence m fl.

Andra kundtidningar där innehållet inte alltid har en koppling till utgivarens verksamhet är Kupé (SJ), Ratten (Volvo) och Du&Co (Posten).
Här är det snarare tidningens mix som ska hjälpa utgivaren i marknadsföringen, inte varje enskild artikel eller bild.
Mycket av det som publiceras i kundtidningar skulle precis lika gärna kunna gå i vanliga tidningar. Är det journalistik i det ena fallet men något annat i det andra?
Det är snarare redaktören än den enskilde reportern som har att ta hänsyn till uppdragsgivarens/utgivarens syfte och mål.

En annan intressant kategori tidningar i sammanhanget är organisationstidningar. Tidningar som kan vara mycket fräna i sin granskande journalistik, men som ges ut av intressepolitiska skäl och/eller helt enkelt för att få medlemmarna att fortsätta betala årsavgiften.
Hit hör all fackförbundspress och tidningar som Vår Bostad, Företagaren, Röda Korsets tidning, Svensk Handikapptidskrift osv.
Dessa tidningar ägnar sig ofta åt kritiskt granskande journalistik, men kan inte betraktas som fristående. Många av dem produceras av kundtidningsföretag.

Till sist landar vi väl i semantik. Vad lägger vi i begreppet journalistik? Jag har tidigare skrivit att för mig är journalistik metod, inte vetenskap med egenvärde. Många håller inte med.

Jag vet att jag varit långrandig. Och egentligen är det den i mina ögon naiva synen (okej Lisa, kalla mig postmodern) på objektivitet, opartiskhet, frihet från alla tänkbara bindningar som finns hos många som debatterar media jag vill åt. Vet inte om jag lyckats.

Jag jobbade med Peppe Engberg en gång i tiden. Han sade: ”En nyhet är något som någon vill dölja. Allt annat är textreklam”.
Tänk på det. Och läs den där Expressenartikeln igen.

Spana åt vänster, kolla åt höger

Nästan var fjärde journalist sympatiserar med miljöpartiet, visar en ny undersökning från Göteborgs universitet, gjord under ledning av Kent Asp. Sympatierna för vänsterpartiet har däremot rasat. Undersökningen presenteras på DN:s debattsida i dag.
Fortfarande är det röd-gröna blocket störst bland journalisterna totalt – men bland chefer och politiska journalister röstar de flesta borgerligt.

Så skönt för alla som klagar på att medierna alltid favoriserar den ena eller andra sidan. Pressen är både vänster- och högervriden, det är bara att välja det som passar ens egen argumentation bäst.

Partisympatierna är intressanta. Men ett allvarligare problem är journalistkårens homogenitet.
Nästan alla är helsvensk medelklass (som jag själv), nästan inga är födda utomlands, uppvuxna i miljonprogramsområden, har en annan religion än eventuellt den kristna eller avviker på annat sätt. Vi har en ganska ospännande journalistkår. Journalistiken blir ofta därefter.


PS. Det blir mer om fuljournalistik senare i eftermiddag.

Pagrotskys telemarketing och Hagamannen

Kulturminister Leif Pagrotsky och hans pressfolk helgjobbade i går. Pagrotskys underhuggare ringde runt till alla stora nyhetsredaktioner och meddelade att ministern mycket gärna ville berätta att han är kritisk till SVT:s och TV4:s planer på att ta betalt av krogar som visar fotbolls-VM på storbildsskärm i sommar.
En enkel och bra fråga att försöka ta några politiska poäng på.
Det gav hyfsad utdelning. TT och Ekot nappade (dock med följdfrågor om eventuellt ministerstyre), Rapport körde ett inslag på ett par minuter, Aktuellt gjorde ett telegram och Svenskan körde TT:s text i morse.
Jag har inte hittat något i kvällstidningarna i dag. Det blev trångt om medieutrymmet när Hagamannen erkände.

Hagamannen, ja. Som väntat publicerar nu också Aftonbladet och TV4 namn och bild, morgontidningarna, SR och SVT avstår tills vidare.

Dagens siffra

Tjernobyl ligger i Ukraina, men det var grannlandet Vitryssland (Europas sista diktatur) som drabbades av det största radioaktiva nedfallet efter olyckan för 20 år sedan. I den vitryska staden Gomel, nära Tjernobyl, är i dag tio procent av barnen friska. Inte sjuka. Friska.

Tio procent av barnen är friska.
Vi tar det igen.
Friska.
Barn.
Tio procent.
10.

Detta berättades i utmärkta Konflikt i P1 i morse.

Fuljournalistik part III

Gunilla Kinn, frilans i New York, berättar i dag om sin syn på och relation till kundtidningar här, apropå mitt inlägg i går.

Nyhetsabstinens

För ett par minuter sedan kom TT-flashen om att Hagamannen erkänt. Sådana här gånger längtar jag tillbaka till nyhetsdesken. Can’t help it.

Får se hur tidningarna hanterar det.

Fuljournalistik part II

Jag skrev om fuljournalistik i går apropå Lisas rakryggade deklaration på sin utmärkta blogg Matälskren: ”I’ve gone commercial!”.
Lisa har kommenterat mitt inlägg och det är delvis hårda bullar. Delat journalistförbund och prästkrage och tjänstegloria till murvlar med liljevita cv:n (nja, det där sista var min tabloidhjärnas övertolkning). ”Obundna” journalister ska VDN-märka sig själva och övriga ska kallas skribenter och deklarera att de ibland jobbar med marknadsföring och slikt.
Lisa kallar det själv en utopi. Jag tycker det är en skräckvision.

Vem ska dra gränsen för obundenheten? Om DN eller någon annan morgontidning gör en motorbilaga gör man det delvis för att det finns annonspengar att tjäna. Hur obundna är journalisterna i den tidningen?

Och på tal om DN kom deras bostadsbilaga som direktreklam med posten i dag. Den tidningens hela existens bygger ju på att det finns en glödhet bostadsannonsmarknad i Stockholm. Är de fyra DN-journalisterna i redaktionen för DN Bostad obundna?

Om en landsortstidning med vikande upplaga bland yngre läsare (i dag snarare regel än undantag) gör en redaktionell satsning för att nå nya unga läsare – är journalisterna som jobbar med den satsningen obundna?

Det är alltid någon som pröjsar. Inga gratisluncher och allt det där.

Lisa menar att gemene man inte förstår att det är skillnad mellan kundtidningar och andra tidningar. Jag är inte så säker på det. Däremot är jag helt säker på att nästan alla känner skillnad på bra och dåliga tidningar, och inte mycket i tidningsvärlden är så dåligt som en dålig kundtidning.

För alla frilansjournalister måste den egna kompassen vara vägledande. Kan jag stå för det jag lämnar ifrån mig? Har jag gjort ett bra jobb? Ska jag tacka nej till det här uppdraget?

Det är klart att detta inte är helt enkelt. Frilansjournalister ska också ha mat på bordet, och det finns gott om inkompetenta uppdragsgivare som plötsligt förvandlat din text till menlös broschyrprosa. Sannolikheten att de uppdragsgivarna gör dåliga tidningar som ingen vill läsa är rätt stor.

Och det är också klart att kundtidningsjournalistiken har sina begränsningar. Vi lär aldrig få läsa ett reportage om flygolyckor i något inflightmagasin från ett flygbolag eller en avslöjande artikel om barnarbetare i Asiens textilfabriker i en tidning från HM. Det betyder inte per automatik att tidningarna är dåliga och inte ger läsaren något.
Och i vilka tidningar finns inga redaktionella begränsningar?

När det gäller gemene man, Nisse i Hökarängen och alla de andra tror jag stenhårt på att börja i skolan. Barn som tidigt lär sig källkritik och får undervisning i hur medier, reklam, propaganda osv fungerar kommer att växa upp och bli medvetna mediekonsumenter som kommer att haja till nästa gång SVT sänder en pr-film från Volvo som nyhetsinslag.
Det kanske är en utopi det också. Men jag tror mer på den än alla idéer om regleringar, cansur och självcensur som poppar upp då och då (och nej, Lisa, jag menar inte att du har några sådana idéer).


Det blev lite långt det här. Innan jag slutar vill jag passa på att länka till några bloggar där resonemang i det här ämnet förts de senaste dagarna:

Isobel skrev om ett kackigt utskick från tidningen Residence, vilket gett upphov till en liten debatt om den tidningen, journalistik som ändå ska sälja etc. Kopplingen till fuljournalistiken kanske inte är klockren, men som så ofta med Isobel är det läsvärt. Här.

Konrad Olsson står upp för intervjuerna med unga Umeåmusiker han gjort i en tidning som finansierats av en klädbutik. Här.

Gunilla Kinn är frilansjournalist i New York och påpekar att hennes kundtidningsuppdrag indirekt finansierar till exempel reportage hon skriver för Fredstidningen Pax. Läs här.

Okej. Vi hörs!

Redaktörn proudly presents…The Majors!

Här får ni nepotism på allra lägsta nivå. Men faktum är att The Majors, där, hrm, min bror sjunger, absolut förtjänar några minuter av din tid. Här hittar du fyra än så länge outgivna låtar. Jag tror jag gillar "God on my side" bäst.

Inte vet jag vad man kallar sådant här. Svensk americana? Lo-fi? Bra är det i alla fall. Lyssna och kom ihåg var du hörde det först den dag The Majors breakar.

Det kan inte hjälpas. Nu blir det bilnörderi igen.

Jag har länge gillat (jag vill inte skriva älskat om ett bilmärke, men jag övervägde det) Citroën. Länge, länge stod märket för en skön combo av fantastisk design, egensinne, banbrytande teknik, komfort, udda lösningar och, ska vi säga ibland annorlunda kvalitet.

Men konformism och ekonomiska realiteter har de senaste åren tvingat in Citroën bland dussinbilarna. C5, som ersatte den fina XM modellåret 2000, är ju en riktigt blek historia inte minst formmässigt. Bilen är helt enkelt inte snygg ur någon vinkel.
C4 är en snygg standardbil, men saknar det personliga uttrycket jag vill se hos en Citroën.

Men i fjol, 50 år efter det Citroën DS (en av historiens vackraste bilar) gjorde sensation på bilsalongen i Paris, kom C6. Och mon dieu! en sådan vacker bil. Stor, imponerande, linjeren och proppfull med teknik. Men framför allt snygg.

Här finns tydliga arv från CX (inte minst snett uppifrån) och DS (de fönsterramlösa sidodörrarna) och hela bilen signalerar härlig avmätt fransk arrogans. Citroën C6 är en bil gjord av människor som röker, dricker rödvin till lunchen och vägrar tala engelska trots att de kan.
Om Jacques Chirac har en? Är Paris en stad?

Den som söker ett mer nyanserat omdöme om C6:an klickar här.
Ännu mer bilder på denna vackra bil hittar du här.

Det som fick mig att skriva detta var Joppe Pihlgrens provkörning av Citroën C6 i det senaste – tredje – avsnittet av SVT:s Motorist, som jag skrev om häromveckan. Jag gissar att någon gått fram med stora redigeringssaxen för att rädda det som räddas kan av detta kamremsras till motormagasin. Ettan var kass, tvåan obegripligt nog ännu sämre men trean var i alla fall lite uppstramat och handlade till stor del om bilar. Åsså fick vi en dos C6. Sådant lyfter ju.

Finns det fuljournalistik?

Välförtjänt kända, duktiga och etablerade matskribenten Lisa meddelar en smula uppgivet på sin blogg: ”I’ve gone commercial!”. Det är tufft att försörja sig som frilansande matskribent (eller frilansskribent över huvud taget) om man inte vill skriva på uppdrag av företag, kundtidningar och andra uppdragsgivare som på ett eller annat sätt inte kan betraktas som journalistiskt oberoende. Vad nu det är.

Lisa skriver att hon numera tar ”konsultuppdrag, skriver pressmaterial, recept och böcker för beställare vars produkter jag gillar” och hon sällar sig därmed till den absoluta majoriteten av frilansjournalister.

Jag tycker inte att det låter så farligt. Så länge jag själv, Lisa, Konrad Olsson (som var inne på det här ämnet på sin blogg häromdagen) och alla andra journalister som i stor eller liten utsträckning försörjer sig på det man i brist på annat skulle kunna kalla kommersiell journalistik står för det och ser till att det vi gör håller hög kvalitet är problemet mindre än vad många vill tro.
I Lisas fall är jag inte ett dugg orolig (inte i Konrads heller, bör jag kanske tillägga). Hon är öppen med det hon gör och jag har svårt att tro att hon skulle tacka ja till en uppdragsgivre hon ogillar.

När det gäller kundtidningar, som jag själv arbetar med, funkar det inte att hålla på och smyga in “dolda reklambudskap” i texterna. Det blir helt enkelt dåliga tidningar som ingen vill läsa och därmed dålig marknadsföring för uppdragsgivarna.

I en bra kundtidning är avsändaren ingen hemlighet, läsaren vet vad avsändaren vill och det blir en slags överenskommelse om hur relationen avsändare-läsare ser ut. Den relationen kan vara betydligt luddigare i vanlig press.

Sedan skulle jag kunna göra en mer filosofisk utläggning om hur obundna och fristående de journalister som skriver i till exempel Expreessen, Östersunds-Posten eller Vi Föräldrar är. Mycket få tidningar ges ut av filantropiska skäl. Någonstans vill någon tjäna pengar (eller få ut ett budskap och är beredd att betala för det), någonstans ifrån kommer journalisternas löner.
Det betyder inte att alla journalister är korrupta. Men fler borde reflektera över att förutsättningrna för nästan all journalistik är att någon betalar för den.

Det får vara bra så. Jag stannar här. Lycka till Lisa, jag tror du tagit ett steg i rätt riktning – och dina artiklar i Svenska Dagbladet kommer inte att bli mindre läsvärda.

Stakars pastor Åke

Var ska homofoberna nu gömma sig? Inte ens Öland är säkert längre.

Heja! Heja! Heja!

Aftonbladet, Expressen och bloggarna

I dag lanserar Aftonbladet sin bloggtjänst, en dryg månad efter Expressen. Aftonbladet väljer också att göra det under det egna varumärket, om än med mindre logga på själva bloggsidorna.
Som ett steg i sin bloggsatsning köpte Aftonbladet Bloggportalen av författaren och bloggaren Sigge Eklund, som också från och med nu bloggar om bloggar (puh!) här.

I början av mars skrev jag och funderade över hur högt i tak det kommer att vara på Expressens bloggsidor. Tidningen – liksom nu även Aftonbladet – lånar ju ut sitt varumärke till vem som helst.
Och hur högt i tak är det då? Ganska högt, tycks det. Expressens populäraste blogg handlar om partnerbyten och gruppsex, på andra plats kommer bloggen ”Han tog mig rakt upp och ner... nu vill jag ha mer!”. Inget fel i det, men jag är rätt nyfiken på hur diskussionerna gått på redaktionerna när det gäller kontroversiellt material.

Både Aftonbladet och Expressen har dock en anmälningsfunktion på sina bloggsajter, och markerar på så sätt att det finns en gräns för vad bloggarna får skriva – trots att varje bloggare är sin egen ansvarig utgivare. Var den gränsen går är ju omöjligt för mig att veta, och jag vet inte heller om Expressen hittills tyckt att gränsen passerats någon gång och då vidtagit några åtgärder. Någon som vet?

”Det här är ett led i att förändra journalistiken från att vara en megafon till att bli en dialog”, säger Kalle Jungkvist, chefredaktör på aftonbladet.se i dag. Klart han har rätt.

Jag kanske överdriver när jag spekulerar om att tidningarna riskerar integriteten i sina varumärken när de lånar ut dem till vem som helst.
Inte minst Aftonbladet har ju målmedvetet och framgångsrikt gjort en varumärkesförflyttning de senaste åren och förknippas nu med så mycket mer än en lösnummersåld tabloidtidning. Men oavsett om det handlar om webb, text-tv, sportmagasin eller radio har Aftonbladet hittills stått som avsändare. Nu släpps läsarna, allmänheten, in och får låna avsändarens namn och i någon mån trovärdighet.

Det är en spännande utveckling. Vi får se om den är okomplicerad.

Skulle en svensk gascognare säga guzz?

En ny upplaga av Svenska akademiens ordlista är klar. Om orden som åker ut och de som tillkommer kan du läsa här. Själv visste jag inte förrän i dag att jag kommer att sakna gascognarlynne.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att börja använda guzz. Men det kanske är en tidsfråga.

Ebba Witt-Brattström uttalade sig om ”blattesvenskan” för en tid sedan och blev missförstådd av mängder av människor som verkar ha gjort sig dummare än de i själva verket är.
EWB skriver bra i dagens DN om det solklara sambandet mellan en nedprioriterad svenskaundervisning i skolan och ökat utanförskap för invandrare.

”Politik är showbusiness för fula människor”

Vet inte vem som sade det först, och jag vet att jag inte är först med att snappa upp det heller. Men jag skrattade gott när jag hörde det.

Han kan väl maila budgeten?

Ärligt talat. Vad är det för ljushuvud som kommit på att finansministern ska ta budgeten till riksdagen i ett USB-minne? Visserligen i ett sidenband om halsen, men… hur högtidligt känns det? Förr var budgeten en försvarlig bunt papper och det syntes liksom att det låg lite jobb bakom.
När Pär Nuder paraderade i väg till riksdagen i morse såg han mest ut som en glad knatte som hittat en cigarettändare på gatan på väg till plugget.
Det ser kort sagt lite fisigt ut. Och det är väl ingen som på allvar tror att regeringens budgetproposition verkligen transporteras från finansdepartementet till riksdagen mellan Nuders tumme och pekfinger?

Jag är inte säker, men jag tror att det är i Holland som regeringens budget levereras till parlamentet med kavallerieskort i 1800-talsuniformer. Lite larvigt kanske, men onekligen högtidligt.

Annars tycker jag Nuder imponerade som debattör i riksdagen i dag. Han får inte min röst, men han var den skarpaste talaren.

Typografinörderi

”Inte konstigt att det går dåligt för Expressen. De kör ju Helvetica Inserat i rubrikerna”.

Jag kanske inte minns uttalandet exakt ordagrant, men ändå. Han som sade det är Pelle Andersson, tidningsformgivare och -skapare med ett, hrm, låt oss säga inte helt genomsnittligt intresse för typografi.
På sin blogg Dateline Seoul skriver han om en ny bok i ämnet och också om hur teknikskiftena i tidningsbranschen de senaste decennierna gjort att värdefull kunskap gått förlorad samtidigt som den tryckta texten förfulats. Läsvärt för alla som är det minsta intresserade av tidningsdesign.

Och jo, fonten här ovanför är en Helvetica Inserat.

Vem i hela världen kan man lita på?

”Socialdemokraterna skulle vinna valet lätt om Göran Persson deklarerade att de säljer hus och mark och donerar hälften av pengarna till något vettigt ändamål”.

Det är Göran Greider som säger det till DN i söndagens intressanta reportage om statsministerns herrgårdsbygge som ett brott mot den vanlighetskultur som hittills rått blad socialdemokratiska ledare.

Jag tror inte att Göran Greider och jag tycker likadant om någonting, men han har säkert rätt i sitt antagande.
Göran Persson verkar ha släppt kontakten med folkhemmet och han verkar inte se det som något bekymmer. Om Greider har ett öra mot marken har väl Persson båda sina innanför hörselkåporna. Han har ju börjat jaga.

Jakt är förresten intressant som klassmarkör. Å ena sidan signalerar jakt folklig bonnighet, snus som rinner och hela byar som går man ur huse. Den bilden känns väldigt mycket Norrland.
Å andra sidan förknippas jakt med adel, direktörer i stadsjeepar, gods, gårdar, konjak och överklassfasoner. Det är väl ingen tvekan om i vilken kategori vi placerar statsministern när vi ser honom framför oss på pass i ett sörmländskt skogsbryn?

Sossar är dock inga onda människor, konstaterade Lars Leijonborg i en debattartikel i DN i lördags. Men makt korrumperar, och Leijonborg vill vaccinera en eventuell borgerlig regering mot sådant genom en rad ordnings- och etikregler han vill att allianskompisarna skriver under.
De verkar de inte vilja göra, and I don’t blame them.

För det första vill jag inte ha politiker som känner att de måste skriva under kontrakt för att sköta sig. Det bör räcka med hotet att bli bortröstad nästa val.
För det andra skulle skrivna regler av det här slaget aldrig kunna följas till punkt och pricka. En kulturminister bör inte sitta i styrelsen för ett skivbolag. Men ska han eller hon förbjudas vara kassör i sina barns kör? Inte lika solklart.
Kollar man igenom Leijonborgs regler är det uppenbart att de bara riskerar att ställa till det för borgarna den dag de tvingas bryta mot dem.
Ett populistiskt självmål. Eller i vart fall ett stolpskott.

Stackars, stackars Proud Mary

Jag såg sista kvarten av Så ska det låta tidigare i kväll. Tycker i stort sett att det är ett bra program i den inte helt lätta genren bred underhållning för vuxna.
Men. För andra gången på två veckor. Kvällens finallåt: ”Proud Mary”. Denna gång i en slakt signerad Karl Martindahl. Jodå, Lasse Kronér hjälpte till och sjöng en vers också och allt var sådär härligt souligt.
Hade John Fogerty varit död hade han roterat i sin grav. Nu hoppas jag bara att han slapp höra eländet och investerar stim-pengarna i ett par hörselkåpor.

”Proud Mary” är en av de där låtarna som gått förlorade. De där fantastiska låtarna som ”tolkats” så många gånger att till och med originalversionerna blivit nästan omöjliga att lyssna på. De har kontaminerats och liksom blivit dåliga retroaktivt.

Och om det bara vore kackiga coverband som nött ner dem hade man kanske låtit skändningarna passera. Men också etablerade artister deltar i blodbadet, varje dag.

Är ni med? Vi talar alltså om Fantastiska låtar som spelats in och framförts alltför många gånger av alltför okänsliga artister, ofta i gräsliga arrangemang. Låtar som är bortom räddning.
Här är mitt embryo till lista, hjälp mig gärna att fylla på den:

”Proud Mary”. Ett av de bästa exemplen.
”Bridge over troubled water”. Låt Tommy Körberg slippa. Han har ju ”Anthem” att dras med också.
”Knockin’ on heavens door”. Skjut alla gatumusikanter.
”Stand by me”.
”No woman, no cry”. Bob Marleys låtar har över huvud taget råkat illa ut.
”With a little help from my friends”.
”Knock on wood”

Ronnie rules

Kan inte påstå att jag är någon kolumnistfreak. Läser inte ens de mest kända regelbundet. Men jag måste ändå få (och varför skulle jag inte få det, här är det ju jag som bestämmer) hylla Aftonbladets Ronnie Sandahl. Ronnies tonträff är lätt och exakt, han svischar in från oväntat håll och lämnar en ögonblicksbild eller fångar en tanke i flykten och formulerar den snärtigt och snabbt. I alla fall känns det snabbt.
Inga krusiduller, inget tjafs. Och med en egen ton.
Har hittills inte hittat några som helst spår av krönikörssandlåda hos Ronnie heller. Tack för det.

Häromdagen tyckte Expressen att det var läge att ge läsarna Victoria Silvstedts nakna skrev i storformat. VS pr-festade på Café Opera, uppenbarligen troslös.
Ronnie Sandahls reflektion över detta i går är briljant. Tycker jag. Läs Ronnie!

Hjälp från oväntat håll

Min bror R tänkte ta med sin dotter på cirkus och hade hört att Cirkus Wiktoria nog kunde passa en treåring. Han sökte på Google för att se om han kunde hitta någon turnéplan eller annan information. Men Cirkus Wiktoria har ingen hemsida.

Nu gjorde inte det så mycket eftersom det visade sig att djurrättsaktivisterna i nätverket Cirkus Empati har en utmärkt hemsida med turnédatum, telefonnummer osv för kanske alla svenska cirkusar.
Det är möjligt att djurrättarna inte i första hand tänkt sig att hjälpa Cirkus Wiktoria med marknadsföringen – men så blev det denna gång. R hälsar och tackar.

Kanske världens bästa band

De hade fler listettor än Elvis, Beatles, Stones och Beach Boys - tillsammans. Men inte många har hört talas om The Funk Brothers.
Inte jag heller innan jag i går såg Standing in the shadows of Motown, en utmärkt dokumentär från 2002 som finns på DVD.

I ett och ett halvt decennium var The Funk Brothers Motown Records eget studioband och de spelade in så mycket fantastisk musik att man inte tror det är sant. Stevrie Wonder, Martha & The Vandellas, Contours, Four Tops, Smokey Robinson & The Miraces, The Supremes, Marvin Gaye… makalösa artister. Men det var Funk Brothers som fick dem att svänga. Det var deras jobb, ofta sju dagar i veckan.

Så plötsligt en dag bestämde sig direktörerna för att Motown skulle flytta från Detroit till Los Angeles. Funk Brothers blev arbetslösa och en epok gick i graven. Några av bandmedlemmarna också.

Men musiken är faktiskt odödlig. Här är en bråkdel av låtarna som fick sitt groove av The Funk Brothers:
'Ain't Too Proud To Beg', 'My Guy', 'For Once In My Life', 'Wonderful One', 'I Was Made To Love Her', 'The Way You Do The Things You Do', 'Dancing In The Street', 'Your Precious Love', 'I Can't Help Myself', 'My Cherie Amour', 'You Keep Me Hanging On', 'My Girl', 'Shop Around', 'Going To A Go-Go', 'Get Ready', 'Heatwave', 'How Sweet It Is To Be Loved By You', 'Baby Love', 'Cloud Nine', 'Ain't No Mountain High Enough', 'Bernadette', 'Mercy, Mercy Me', 'Signed, Sealed Delivered, I'm Yours', 'Where Did Our Love Go', 'What's Going On', 'Ooh, Baby Baby'.

Därför gillar jag Ring P1

Ring P1 är säkert ett av Sveriges Radios mest utskällda program. Många tycker att det är meningslöst och ibland provocerande att folk släpps ut i etern och får säga vadfan som helst. En del av dem som ringer tycker å andra sidan att de blir censurerade eller avbrutna och att det var mycket bättre när Klarspråk fanns, då fick de tala till punkt. Och slapp Täppas Fogelberg, som tycks vara den av programledarna som folk retar upp sig på mest.

Jag gillar Ring P1 och jag lyssnar så gott som varje morgon. Det är ett vidöppet fönster mot Sverige och här hörs röster och åsikter som annars inte kommer fram. P1 är ju ett av många medier som svämmar över av politisk korrekthet, bulletinjournalistik och storstadsrapportering.

Jag är övertygad om att det finns massor av människor som inte känner igen sig i den bild av världen som P1 (och många andra) målar upp. En del av dem bor säkert i Ryd, som jag skrev om i går. Jag är också övertygad om att många människor känner att det finns saker man "inte får prata om i Sverige”. Flyktingpolitik och elallergi, till exempel. Ibland ringer de P1, som blir ett bevis på motsatsen: man får visst tala om sådant, och det finns någon som lyssnar.

Ring P1 är också en arena för debatter som inte förs någon annanstans. De poppar upp och kan handla om blinkers, lönearbetets meningslöshet, dialekter i tv eller annat som engagerar människor, men inte alltid de vi vanligen hör mala i medierna.

Och ibland bjuder programmet på underbara tidsbilder. Häromveckan ringde en äldre dam som var mycket stolt mormorsmor till ett litet barn med två mammor, ett ”regnbågsbarn”. I några sekunder var etern alldeles varm av hennes kärlek.

Programmets svagheter är främst två. Det händer att programledaren slutar lyssna och blir arrogant – detta gäller i synnerhet Täppas Fogelberg som samtidigt gör programmen det svänger mest om. Men de som ringt och släppts igenom slussen förtjänar att mötas av en programledare som är beredd att diskutera ämnet. Annars är det meningslöst att släppa igenom de samtalen.

Det andra problemet är kronikerna, de som dyker upp i programmet jämt och ständigt, ofta i samma ämne. De kan vara underhållande i små doser, men det blir tröttsamt när samma vegan, Israelvän eller bara allmän rättshaverist dyker upp gång på gång.

Men i stort: ett bra öra mot asfalten. Lyssna själv.



Häromveckan dök bloggen Ring P1:ismer upp på nätet. Här finns en del citat ur programmet som är mer av knäppskallekaraktär. Men också en intressant text om de radionämndsanmälningar Ring P1 dragit på sig.

Tidsperspektiv onsdag 12 april

219 minuter
Så länge lyssnar den genomsnittlige P4-lyssnaren på sin kanal varje dag.

43 år
Så länge var den sicilianske maffiabossen Bernardo Provenzano efterlyst innan polisen grep honom i går.

500 000 000 år
Så gammalt maskbajs har man hittat i en bergvägg i Skåne.

Titta på de dumma bonnläpparna! - om sheriffen i Ryd och de andra

I söndags sändes dokumentären Sheriffen i Ryd i SVT (du kan se den på nätet eller som repris på torsdag kl 16.40 eller lördag kl 13.45). Där möter vi Kjell Johansson som tillsammans med goda grannar i småländska Ryd bildat en skyddskommitté/medborgargarde för att få bukt med inbrott, bilstölder och annan kriminalitet.

Det är länge sedan det fanns någon polis i Ryd, så för att hålla hooden safe tar Kjell och de andra gubbarna tjuvlarm och telefonkedjor till hjälp för att hålla koll på buset och veta vart de ska åka när det är grejer i görningen.
Kjell har ett järnrör i Audin och är lite nervös för att styrkans nya Maglite-lampor ska göra för stor skada om man lappar till någon i huvudet med dem.

Det mesta var bättre förr i Ryd, då behövde man inte låsa dörrarna. Nu är det en massa utlänningar och för ett par år sedan var det visst en pedofil som körde omkring på byn också. Tur att sheriffen Kjell finns.

Det är en bra dokumentär och Kjell skildras inte utan värme.
Men den lämnar mig så sorgsen. Och det sorgligaste är att känna rädslan som stryker runt villaknutarna i Ryd.

Jag tycker som många andra att det Kjell & Co håller på med är åt helvete. Polisen i Kronoberg har också synpunkter och tycker att gardet i Ryd gått över gränsen för sådant som brukar kallas grannsamverkan mot brott eller nattpatruller. Sådant finns lite överallt i landet och fungerar säkert utmärkt här och var.

Men så lätt det är att peka finger åt Kjell och hans bonniga, främlingsfientliga grannar. Vilken håla de bor i, svenniga kläder har de och inte mycket fattar de, är det lätt för till exempel mig att säga från min uppkopplade position med jobb och vänner i de rätta fördomsfria och medvetna kretsarna i Stockholm.

Men Kjell finns. Ryd finns, och med eller utan anledning är folk rädda där. Brottsligheten kanske inte är värre där än på annat håll, men många i Ryd tycker att deras idyll är på väg att ödeläggas.
Det måste man lyssna på och ta på allvar, annars är risken stor att avståndet mellan ”vi” och ”dom” blir ännu större. Och med ”vi” menar jag oss som känner oss hemma i debatten, har tillgång till kanaler och arenor, vet hur man håller besticken och ser oss som fördomsfria och öppna för allt nytt.
”Dom” är lantisarna i Ryd och Pajala som är rasister, kör snöskoter och spelar bingolotto. De är roliga att se på tv när det pratar dialekt och äter delicatokakor.

Ryd behöver inte minst en bemannad polisstation. Och kanske några fantasifulla och kreativa människor i kommunen eller i skolan eller på migrationsverket eller bland lokalpolitikerna som ger sig fan på att ta vara på engagemanget hos Kjell & Co – och sprida det till alla i Ryd, även de som kommer från kontiga länder långt bort.
Men de i Ryd behöver också känna att de har vår respekt. Att ”de där uppe i Stockholm” inte garvar åt deras oro och känsla av att det är på väg åt fel håll men ingen bryr sig.

En del av kommentarerna till artikeln i dagens SvD gör mig mörkrädd. Snart är det val, och det finns helt klart möjlighet för invandrarfientliga och högerpopulistiska partier att vinna röster bland rädda människor som känner sig åsidosatta och bortglömda.

Kanske är det dags för riksdagspartiernas ledare att stämma möte med Sheriffen i Ryd. Leave the guns at home, öppna öron och ögon.


(Egentligen hade jag tänkt avrunda det här med en liten utläggning om varför jag gillar Ring P1, men det blir så många bokstäver. Vi tar det i morgon istället.)

En paparazzilag funkar inte

Martin Jönsson skriver klokt i dagens SvD om JK:s förslag om en ”paparazzilag” som ska skydda offentliga personer från kränkning och intrång i privatlivet från medias sida. Jättefint, men precis som Jönsson skriver innebär en sådan lag olösliga gränsdragningsproblem.

Men hovet jublar (nåja, applåderar ståndsmässigt) så klart.
Om kungafamiljen tycker att uppmärksamheten och pressen är för jobbig finns ju annars ett lätt sätt att lätta på trycket: abdikera.

America, America

Det amerikanska samhället och livet i USA tas ofta upp som exempel och argument i svensk inrikespolitisk debatt. Inte minst från vänsterhåll brukar man ofta anklaga motståndarna för att vilja införa ett ”amerikanskt system” och varna för att ”snart är det som i USA”.
Borgerliga politiker å sin sida tendrar att romantisera och brukar framhålla USA som ett land där liberalism och entreprenöranda skapat välstånd.

Men hur mycket skiljer sig våra samhällssystem åt egentligen? Inte så mycket som vår bild av USA får oss att tro, skrev doktoranden och vd:n för tankesmedjan Captus Nima Sanandaji i en intressant artikel i Aftonbladet i går och pekade bland annat på att inte mer än tio procent av de amerikanska sjukhusen drivs i vinstsyfte.

Nima Sanandaji tycker att media och politiker i Sverige är fixerade vid en felaktig bild av USA:
”Politiken i Sverige skulle må bättre av en nyanserad och mer verklighetsförankrad bild av USA. Då skulle den politiska dialogen istället kunna fokusera på debatten kring Sveriges och Europas framtid”.

Han kanske har rätt. Jag vet inte.
Jag gillar mycket i och från USA. Musiken, litteraturen. Den del av den amerikanska mentaliteten (om man kan tala om en sådan) som är det öppna, välkomnande, nyfikna, strävande och uppskattande. Jag gillar de delar av Den amerikanska drömmen som faktiskt funkar.

Men vad än Nima Sanandaji säger om våra respektive samhällssystem tror jag att det finns mycket större skillnader mellan våra sätt att tänka och se på samhället än vi kanske föreställer oss till vardags.

Göran Rosenberg gjorde några lysande reportage i TV4 inför presidentvalet 2004 där han bland annat tog upp religionens och moralens betydelse i den amerikanska politiken. Och då pratar vi inte bara om att George W Bush har vunnit väljare genom att flirta med den kristna högern.
Nej, Rosenberg berättade om ett land där många människor på ett fundamentalt och allvarligt sätt ser valet mellan två presidentkandidater som ett val mellan Ont och Gott – i närmast biblisk bemärkelse.
En stor del av amerikanerna har en traditionell tro på en skapande gud och menar på allvar att de första kolonisatörerna hade ett gudomligt uppdrag.
Någonstans här kan man nog hitta förklaringen till det helt sjuka och för oss så gott som obegripliga faktum att en västerländsk demokrati tillämpar dödsstraff.

Att synen på staten, the Governmant, skiljer sig från den europeiska visar sig också i inställningen till välgörenhet (i USA förvisso också en skattefråga), vapenlagstiftningen och i åtminstone viss utsträckning synen på socialbidrag. I Rosenbergs reportage framgår att det inte minst bland fattiga vita är vanligt att man nekar att ta emot bidrag trots att man har rätt till det.

I USA är grundlagen, the Constitution, ett levande begrepp. Häromdagen hörde jag på radio en fjortonårig dotter till illegala mexikanska immigranter citera den. Jag tycker det finns anledning för oss i Sverige att vara avundsjuka där – inte på den amerikanska konstittutionen i sig, utan att folk faktiskt tycks känna till vad som står i den.

Visst är vi enormt påverkade av USA. Men det finns skillnader som går mycket djupt också. Och det är väl inte så konstigt. Amerikanerna bor ju på andra sidan planeten.

Förresten har Göran Rosenberg skrivit en läsvärd bok om USA i ett idéhistoriskt perspektiv: ”Friare kan ingen vara: den amerikanska idén från revolution till Reagan - och lite till”. Läs den.

För er som orkat läsa ända hit kommer här Redaktörns osorterade lista över tio bra grejer i, med och från USA:

- Gram Parsons duetter med Emmylou Harris
- Grand Canyon
- Carl Hiaasens deckare
- Den så gott som totala bristen på missunsamhet
- Fender Telecaster
- Kustvägen mellan Los Angeles och San Fransisco
- Johnny Cash
- Nästan alla är vänliga
- Alla stilbildande tuffa och grävande journalister. Woodward, Bernstein, Hersh, Wallace… och så berättare som Tom Wolfe och Hunter S Thompson.
- Citizen Kane

Macho - direkt från elevrådet

I fredags fick man tidningen Macho (som också har en hemsida) på köpet med Aftonbladets bilaga Klick. Tolv sidor, varav tre annonssidor. Tidningen ges ut av Adami media (som ligger bakom tidningen Gringo) och ska åka med som fripassagerare i Klick var fjärde vecka.

Jag vet att jag inte är i målgruppen och det är möjligt att jag är ungefär hundra år för gammal för Macho. Men – inte är väl det här särskilt bra?
Jag antar att Aftonbladet ställer upp med tryck och distribution i utbyte mot lite politisk korrekthet som motvikt till försäljningssuccén Klick, som ju inte svämmar över av den varan.

Det är ingen dålig deal för Macho. Det trista är att läsarna får en så dålig tidning. Det mesta av innehållet håller hög klass – för en skoltidning. Uppslaget om blondiner och intervjun med soldaten Miguel har antydan till journalistisk kvalitet, resten känns som sådant man hittar på lokaltidningarnas ungdomssidor på fredagar.

Macho har ambitionen att skriva om gender- och genusfrågor på ett sätt som ska tilltala ungdomar, men det lyfter inte över elevrådsnivå.

Formmässigt är Macho otajt utan att kännas luftig och det naiva vinjett- och rubriktypsnittet är svårläst. Jag kommer att tänka på Lyckoslanten som den såg ut för några år sedan.

Det är klart att ambitionen och ansatsen är värd allt beröm. Machos redaktion har säkert slitit som djur och varit jätteduktiga.
Men varför ska just den här tidningen få Aftonbladets välsignelse? Räcker det för Aftonbladet att det finns några utländska namn och en ung bög i redaktionen och att det finns en koppling till den överallt hyllade tidningen Gringo?

Tänk om Aftonbladet projektanställt de två Machoredaktörerna och gett dem lite coachning i tidningsmakeriet. Det hade kostat en liten slant – men läsarna hade fått en bättre, och mer spännande tidning. I det här utförandet lär Macho inte bli långlivad.

Men vem är jag att gnälla? En 38-årig svennegubbe som inte direkt är nere med kidsen. Eller hur de nu säger, dagens ungdom.

Rostsverige – vackert och vemodigt

Av en slump hittade jag bloggen Rostsverige. Ödsliga och svidande vackra bilder av ett Sverige i förfall. Inte visste jag att Spingsteen var i Ljusne innan han satte sig ner och skrev ”The River”.

Sakpolitik, skandaler och Redaktörn gör en utflykt vänsterut

Ali Esbati är vänsterpartist och före detta ordförande i Ung vänster. Eftersom hans blogg är extremt välbesökt är jag också där och kikar ibland. Kan inte säga att jag delar hans uppfattning i särskilt många frågor.
I dag har han skrivit om hur medias fokus på regeringspartiets olika affärer gör att den viktiga sakpolitiken försvinner. Och i Alis ögon är det bara vänsterblocket som jagas av drevet.

Jag har skrivit en kanske alldeles för lång kommentar (alla gillar inte sådant) om att politik inte bara handlar om sakfrågor utan också om image och känslor. Jag kanske borde ha publicerat det här på min egen blogg, men nu får ni läsa det här.

Aftonbladets Lena Mellin är som vanligt bra och rakt på sak när hon skriver om socialdemokraternas senaste skandaler och hanteringen av dem.

Det är mycket Expressen nu

Jag tycker att Expressens chefredaktör Otto Sjöberg är ute och cyklar när det gäller namnpubliceringen i Hagamannen-historien. Men det hindrar inte att han är en skicklig kvällstidningsmakare. Vill man få en inblick i hur en sådan tänker kan man läsa dagens intervju i DN, men ännu hellre lyssna på Ekots lördagsintervju.

Allmänhetens pressombudsman Olle Stenholm intervjuas i SvD om Expressen och namnpubliceringen.

Nej, Emmylou, nej

Emmylou Harris är så nära gud en röst kan komma. Mark Knopfler är lika kul som att se färg torka. Nu släpps ”This Is Us”, första singeln från deras kommande gemensamma album och du kan höra den som första låt i gårdagens Bob Harris Country från BBC2.
Och tyvärr är det ungefär så trist och platt som man kan kunnat befara. Jag önskar att Emmylou Harris gjort ett album med Willie Nelson, Neil Young, John Hiatt eller Guy Clark istället. Eller Raul Malo.

Men mysgubben Knopler – nej, det händer liksom inget. De två kommer till Globen den 30 maj. Håhåjaja, kanske kan det få någon att upptäcka vem av dem som är den verkliga stjärnan.

Bob Harris spelar en massa bra grejer också. Dixie Chicks nya singel, till exempel.

Trevlig helg, typ

Det har varit en stilla vecka i förorten. I bloggvärlden händer desto mer. Jag har de senaste dagarna lite försiktigt lagt näsan i blöt i ett par diskussioner: Den här lätt bisarra pajkastningen kring Mustafa Can och Elitlistan (Cans artikel ur DN hittar du här, vill du läsa vad jag skrev om listan när det begav sig klickar du här), och ett något mer sansat meningsutbyte hos Isobel om Expressens namn- och bildpublicering i Hagamannen-historien.

Namnpublicering är ingen lätt fråga. Själv känner jag att den generella hållningen att inte namnge misstänkta brottslingar innan de dömts ger en viss publicistisk kompass. Jag skulle kunna räkna upp ett antal undantagsfall – men den misstänkte Hagamannen är inte ett av dem. Expressen är ute och cyklar. Igen.

Etikforskaren Tomas Brytting och jag har kanske inte alltigenom samma åsikter om kvällstidningsjournalistik. Men hans artikel i dagens SvD om skillnaden mellan allmänintresse och det allmänheten är intresserad av är bra och tänkvärd.

En liten härdsmälta på biblioteket

Hallands Nyheter presenterar dagens bästa snackis: på en skola i Falkenberg är inte eleverna välkomna i biblioteket om trosor eller kalsonger syns över byxlinningen eller om de bär keps.
Jag antar att regeln inte blir långlivad när nu både skolans rektor och bibliotekarien fått sitt pinsamma beslut uppmärksammat i både Ekot, Aftonbladet och lite varstans.

Tyvärr har jag inte hittat någon bild på bibliotekarien, så jag kan inte uttala mig om hennes klädstil. Men jag har länge saknat ett generellt förbud mot beiga koftor, ullkjolar, knäkorta nylonstrumpor och sandaler.

Ett öga på radion

Jag gillar ju Ring P1. Andra blir provocerande av det, eller tycker helt enkelt att det är ett meningslöst skitprogram.

Hittade den sprillans nya bloggen Ring P1:ismer. Ska bli intressant att se åt vilket håll den drar.

Motorist kör i diket

Föreställ dig att SVT avhandlade fotboll i ett enda program, en halvtimme i veckan. I programmet diskuteras knattefotboll, en skolklass berättar om hur det känns att spela skol-DM på Råsunda, någon testar billiga fotbollar och så möter vi en helt vanlig svensk familj som berättar om sitt helt vanliga fotbollsintresse. Inget om landslaget, italienska ligan, MFF eller VM i Tyskland.

Byt fotboll mot bilar – och du har SVT:s nya program Motorist, som hade premiär i går. Ett lustlöst, formfattigt och trist program i bisarr avsaknad av bilar. Det känns som att redaktionen varit rädd för att göra ”ett traditionellt motormagasin” för bilnördar. Men vad är det för fel i att göra ett bilprogram som riktar sig till bilintresserade?

Ingenstans i Motorist förmedlades känslan att det är kul med bilar. Ingenstans förmedlades någon faktisk kunskap när fyra (oklart på vilka grunder) utvalda bilar provkördes av en utvald ”medelsvensson” som sedan intervjuades av en programledare med tveksamma kunskaper i ämnet.
Bildmässigt kändes Motorist ungefär lika spännande som Fråga doktorn. Trötta bildlösningar vi sett miljontals gånger: pratande reporter som kör, reporter tittar i kameran genom backspegeln, inklippsbild på hand som växlar upp och så lite exteriörbilder på bil i bruntöigt vårvinterlandskap. När vi inte fick se programledaren sitta och fika med Den Helt Vanlige Bilisten.

Motorist innehöll en habil granskning av reservdelsmarknaden, men den hade suttit bättre hos Sverker Olofsson i Plus.

Vad vill Motorist? Knappast roa oss som tycker att bilar är kul. Och som konsumentupplysning var åtminstone premiärprogrammet extremt tunt. Om ambitionen varit att göra ett bilprogram utan särskilt mycket bilar har man däremot lyckats.

Läsvärt om skolan och demokratin

Opinions are like assholes – everybody’s got one, har någon sagt. Det gäller inte minst skolan och inte minst under ett valår. Snart sagt alla från Robinson-Kent till prinsessan Lilian har levererat åsikter om ordning och reda i klassrummen, mobbing, mobiltelefoner och skrala ämneskunskaper.

Så skönt då att det finns folk som vet vad de snackar om. Bloggaren Kritan skriver intressant och initierat om gårdagens TV-debatt om hur skolan ska hantera elever vars agerande i klassrummet kränker andra elever. Läs Kritan! På köpet får du en vass sågning av Svt:s Debatt.

Hörvärd hyllning till Buck Owens

Buck Owens dog och for till honky tonk heaven för snart två veckor sedan.
I söndags hyllades han i P4:s Casino, där Kalle Oldby ägnade nästan hela programmets countrytimme åt Owens och hans musik. Klicka här och hör Dwight Yoakam, Ray Charles, Emmylou Harris, Martina McBride med flera sjunga Buck Owens låtar. Och hör Buck Owens själv så klart.

En gjuten TV-succé

Jag är ingen dokusåpatittare. Men det händer att jag fastnar vid The Surreal Life, som sänds på söndagar i Kanal 5. I The Surreal Life lever B- och C-kändisar med framtiden bakom sig Big Brother-liv i ett hus i Hollywood.
Tre-fyra säsonger har gjorts och bland deltagarna har vi sett Ron Jeremy, Vanilla Ice, Da Brat, Marcus Schenkenberg och Brigitte Nielsen. Ett pärlband av föredettingar.

Kan inte låta bli att fundera på vilka som skulle platsa i en svensk upplaga. Här kommer några förslag:

Susanne Lanefeldt
Yngwie Malmsteen
Ian Wachtmeister
Ted ”Olyckan” Åström
Jannike Björling
Dan Tillberg
Johan Hedenberg
Pa Neumüller
Galne Gunnar

Lås in de här stjärnorna tillsammans i en kåk. Kan bli festligt.

En bojkott skulle pigga upp

JämO Claes Borgström vill att Sverige bojkottar fotbolls-VM i protest mot tyskarnas syn på prostitution. Tyvärr kommer han inte att få sin vilja igenom.
Men lek med tanken. Det vore ju helt ljuvligt om svensk fotboll satte dobbarna i backen och landslaget vägrade spela om inte VM-värdarna Tyskland visade att de gjorde allt för att förhindra prostitution och trafficking. Istället för att göra tvärtom, som nu.

Det skulle vara civilkurage och ge en respekt som räcker långt förbi nästa VM.

Media, makt och ägande

Jag deltog i en liten skriftväxling hos bloggaren Jinge häromdagen. Det handlade om familjen Bonniers ägardominans i Mediesverige. Jinge och några till klafsar på i proggig 70-talsretorik och försöker förklara Expressens namn- och bildpublicering i historien om ”Hagamannen” med att tidningen är bonnierägd.
Det är naturligtvis rena snurren.

Självklart är det ett bekymmer att Bonniersfären är så dominant. Men lika självklart är att familjen Bonnier inte ligger bakom eller är inblandade i publiceringsbeslut av typen ”Hagamannen”. Ändå dyker sådana konspirationsteorier upp då och då. Det är samma sak med Sveriges television som med jämna mellanrum anklagas för att lyda direkta order från regeringen.

Jag önskar också att ägandet var mera spritt i svensk press. Samtidigt tror jag att vi i familjen Bonnier med internationella mått mätt har en mycket professionell och icke-klåfingrig mediedynasti.

Likriktningen i svensk media handlar bara till en del om ägande. En viktigare faktor är att Sverige är ett litet land (dvs ett litet språkområde, dvs en liten marknad) där en ganska liten och homogen grupp journalister bestämmer vad som sägs och skrivs i media. Vi påminner om varandra, tycker ungefär samma saker och anställer varandra.
Somliga uppnår gurustatus och blir extra dominanta. Det bästa exemplet är Amelia Adamo, vars skugga vilar tung över Aftonbladets featureredaktion ett och ett halvt decennium efter att hon lämnade tidningen.