Nu blir det fuljournalistik igen. Jag känner själv att jag börjar bli tjatig, så det här blir (nog) sista drapan om detta på ett tag.
Lisa skriver klokt i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg. Hon skriver bland annat:
”Om inte journalister klarar av källkritik hur ska då vanliga dödliga göra det? Naturligtvis kan vi inte idiotförklara läsarna men vi kan inte förvänta oss att de ska vara experter på vårt ämne.”
Jag måste nog förklara vad det är jag menar når jag kanske lite slarvigt pratar om att mediekonsumenter bör vara källkritiska.
Det jag önskar är att till exempel tidningsläsare när de läser en artikel tänker: ”Hm, varför skrivs det här just här och just nu?”, ”Vilka kommer till tals?”, ”Finns det någon som har ett intresse av att det här presenteras på just det här sättet?”. Att själv eller med andra resonera kring sådana frågor kräver inga fackkunskaper. Det handlar alltså om att läsaren förhåller sig kritisk till tidningen som källa.
Den som vill öva sig lite kan läsa den här rätt dåliga, men troligen mycket lästa, artikeln ur dagens Expressen.
Naturligtvis kan man inte förvänta sig eller kräva att till exempel Lisas läsare ska behärska ämnet mat lika bra som hon. Ber om ursäkt för att jag har varit lite luddig i mina inlägg.
Bloggaren Researcher har läst Lisas inlägg och min lilla serie om fuljournalistik och gör en kategorisering av journalistik, skribenteri och copy som är tydlig och lättbegriplig. Läs den texten.
Researcher skriver om kundtidningar (som jag själv jobbar med) men gör det lite lätt för sig:
”När det handlar om kundtidningar etc. handlar det om en solklar bild som ska fram - det journalistiska ifrågasättandet är inte primärt utan det handlar om att bygga relationer mellan varumärke och kund, liksom att ge solid och sann information runt varumärke och produkt.”
Jag tycker det finns en hel del kundtidningsjournalistik som inte passar in i Researchers kategorisering.
Ett bra men tyvärr insomnat exempel är gamla Upp&Ner, som gavs ut av Linjeflyg. Där var, vill jag minnas, bland andra parhästarna Leif Holmqvist (i dag på Resumé) och Janne Sundling flitigt förekommande med reportage om politik och samhälle och annat som inte har med flyg att göra. Samhällsjournalistik – i sin förlängning som marknadsföring av ett flygbolag.
I dag ger SAS blad annat ut det påkostade magasinet Seasons, som till stor del har samma typ av innehåll som t ex Café, Bon, Residence m fl.
Andra kundtidningar där innehållet inte alltid har en koppling till utgivarens verksamhet är Kupé (SJ), Ratten (Volvo) och Du&Co (Posten).
Här är det snarare tidningens mix som ska hjälpa utgivaren i marknadsföringen, inte varje enskild artikel eller bild.
Mycket av det som publiceras i kundtidningar skulle precis lika gärna kunna gå i vanliga tidningar. Är det journalistik i det ena fallet men något annat i det andra?
Det är snarare redaktören än den enskilde reportern som har att ta hänsyn till uppdragsgivarens/utgivarens syfte och mål.
En annan intressant kategori tidningar i sammanhanget är organisationstidningar. Tidningar som kan vara mycket fräna i sin granskande journalistik, men som ges ut av intressepolitiska skäl och/eller helt enkelt för att få medlemmarna att fortsätta betala årsavgiften.
Hit hör all fackförbundspress och tidningar som Vår Bostad, Företagaren, Röda Korsets tidning, Svensk Handikapptidskrift osv.
Dessa tidningar ägnar sig ofta åt kritiskt granskande journalistik, men kan inte betraktas som fristående. Många av dem produceras av kundtidningsföretag.
Till sist landar vi väl i semantik. Vad lägger vi i begreppet journalistik? Jag har tidigare skrivit att för mig är journalistik metod, inte vetenskap med egenvärde. Många håller inte med.
Jag vet att jag varit långrandig. Och egentligen är det den i mina ögon naiva synen (okej Lisa, kalla mig postmodern) på objektivitet, opartiskhet, frihet från alla tänkbara bindningar som finns hos många som debatterar media jag vill åt. Vet inte om jag lyckats.
Jag jobbade med Peppe Engberg en gång i tiden. Han sade: ”En nyhet är något som någon vill dölja. Allt annat är textreklam”.
Tänk på det. Och läs den där Expressenartikeln igen.
Inlägg
7 kommentarer:
Åh, vad bra skrivet! Fast för att förstå skulle jag vilja dra en liknelse med ekologiskt kaffe (som jag vet att du gillar).
Visst är en märkning och en deklaration bra för det är övermänskligt att konsumenten ska kunna följa importkedjor,bestämmelser om bekämpningsmedel och de kan i rimlighetens namn inte åka runt själva på kaffeplatagerna. Jag anser att en enkel titel efter en artikelförfattares byline skulle kunna fungera som en märkning - ett redovisande av metoder om du så vill.
Sen finns det många som vänder sog mot ekologisk märkning av goda anledningar. Viss märkning kostar pengar att ansöka om så småproducenterna hålls utanför. Märkningen säger ingenting om arbetarnas förhållanden, den innebär att ekologiska äpplen från Uruguay blir ett mer lockande alternativ än närodlat från Mälardalen där man använt sig av IP (integrerad produktion), vilket innebär att bekämpningsmedel analyseras. Ekologisk märkning dövar samvetet som kanske ifrågasätter om vi överhuvudtaget behöver produkten. Kort sagt. Ekologisk märkning suger i många aspekter. Ändå anser jag att märkning är bra och bör behållas.
Samma sak gäller "märkning" av texter. Det innebär ett problem, det kommer att bli orättvist ibland. Löjligt andra gånger och gränsfallen är många. Men jag tror att just ett ständigt ifrågasättande är det som utvecklar.
Den innebär inte att mediekonsumenten fråntas sitt ansvar utan fungerar som en del av medvetandegörandet.
Men men... jag förstod ditt resonomang om att mediekonsumenter måste läsa med skrapa glasögon, men detta fråntar inte journalisterna deras ansvar att förmedla nyheter med ett "gott" sakinnehåll. Med "gott" menar jag att åtminstonde jag uppfattar att det slarvas en hel del i både research och i faktaunderlag inom den journalistiska kåren idag. Ett slarv som näst intill gör det omöjligt för oss vanliga dödliga att faktiskt läsa en artikel/ se ett inslag med en nyhetsbehållning.
Måhända att jag har ett gammaldags synsätt, men även i ett medialandskap med hög hastighet i nyhetsflödet åligger det den som väljer att förmedla en nyhet att för oss konsumenter skapa en så pass klar bild, med vinkel, så att vi sedan kan både läsa med behållning och ta oss en funderare på varför en nyhet dyker upp just nu.
Höres
Vigg
Det är klart att ni båda har klockrent rätt i att artiklar och inslag ska bygga på korrekt information, ge en så sann bild som möjligt och vara fria från sakfel. Dålig, hafsig och rent vilseledande journalistik finns det alldeles för mycket av, både här och där. Sant, intressant, relevant är nyckelbegrepp som på alltför många håll tycks ha alltför låg status.
Det är inte Lisas idé om en varudeklaration av journalister eller medier som sådan jag är skeptisk till. Jag tror bara att den är orealistisk, åtminstone som något som kan genomföras på bred front, i alla medier, utan lagstiftning el dyl.
Jag är helt enkelt en cyniker som inte tror att massmedieutbudet som helhet kommer att bli så mycket bättre av sig själv i de här avseendena under en överskådlig framtid. Och eftersom jag inte tror på reglering uppifrån eller begränsningar i pressfriheten (det gör nästan ingen annan heller) är tryck underifrån, från läsarna/tittarna/lyssnarna det jag vill se och känna.
Då vill det till att mediekonsumenterna är kritiska och så kunniga som möjligt. Konsumentmakt, alltså. Kanske inte heller helt att åstadkomma – men den enda rimliga vägen om man tror på en fri press.
PS. Det är rättvisemärkt kaffe jag är förtjust i.
Jamen, realism har aldrig varit min starka sida. När villl du bli bjuden på middag?
Mitt upplägg bygger på de kundtidningar som de flesta av studenterna jag föreläser för kommer i kontakt med. Och det du beskriver är ju CSR-marknadsföring: att ta sitt samhällsansvar. Däremot tvivlar jag starkt på att Kupé eller andra stora kundtidningar skulle tillåta en kritisk journalistisk granskning av det egna varumärket i sin egen tidning.
Jag utgår också hela tiden från ett varumärkesperspektiv.
Självklart menar jag inte att kundtidningar är oberoende eller kan innehålla kritiska granskningar av det utgivande företaget. Det är journalistik som marknadsföring och det är inget hymla om. Det är just när det börjar hymlas resultatet blir dåligt.
Min poäng är att den fria journalistiken så sällan är riktigt fri. Som när Expressen publicerar ett pr-jobb för Calvin Klein. Mina uppdragsgivare får i alla fall betala.
Jag håller med dig. Kontexten för min kategorisering är också en föreläsning om copywriting för en skock MKV-studenter vilka lätt missuppfattar sitt uppdrag - det är många gånger jag fått lov att ge tillbaka artiklar till skribenter som tror att de är journalister.
Skicka en kommentar