Missa inte: The Emmylou Harris Story

Mina farhågor besannades. Mark Knopflers och Emmylou Harris ”This is us” är verkligen en pisstrist platta. Glöm den.

Men inget kan ändra på det faktum att Emmylou Harris har universums bästa sångröst. Den som funderar på att köpa Knopflergäspningen ska omedelbart istället införskaffa Gram Parsons fantastiska ”GP/Grievous Angel”, CD-utgåvan av de två album Parsons gjorde tillsammans med Emmylou Harris i början av 70-talet.
Om du redan har skivan – köp ett ex till och ge till någon som behöver se, eller rättare sagt höra, Ljuset.

Här finns de bästa duetterna som spelats in i populärmusikens historia, oavsett genre.
Det är Elvis Costello som säger det – i BBC:s utmärkta entimmas dokumentär The Emmylou Harris Story.

Hör Rodney Crowell, Keith Richards, John Prine, Gillian Welch med flera berätta om varför Emmylou Harris är en av de allra största. Och hör Emmylou Harris själv, så klart. Både tala och sjunga.

BBC:s program brukar bara ligga ute på nätet i någon vecka, så lyssna pronto.

Lördagsgodis

Här ska firas. Jag är extremt stolt. Jag är citerad i Ekots bloggkrönika i dag! Lilla jag.

Det inlägg som citeras hittar ni här.

De andra bloggarna som citeras är Jesper Bengtsson, Louise Persson och Dick Erixon.

Grattis CG! Dags att skaffa ett riktigt jobb

Med anledning av kungens födelsedag bjuder Redaktörn på några lästips.

Vilhelm Moberg: Därför är jag republikan. Sveriges störste författare visar var skåpet ska stå. Det går inte att hitta motargument som håller.

Barbro Hedvall: Vår kungliga svenska republik.

Och så lanserar bloggaren Fredrik Bojerud ett högst rimligt program för hur vi kan göra Sverige till republik utan att kungen och monarkisterna ska behöva bli alltför ledsna.


Själv har jag länge anat att kungen helst hade jobbat med något annat. Är han inte en klockren jägmästare? Eller säljare av skitstora motorbåtar. Eller chef för någon stor idrottsanläggning. Varför inte Hovet?

Några nya länkar

Jag är lite snål med länkar, mest för att det bara blir förvirrande med femtioelva stycken staplade på varandra. Ska det vara ett urval så ska det. Hursomhelst har jag lagt till några i listan här till höger:

Katrine Kielos. Smart, slagfärdig, rolig. Expressen har redan upptäckt denna USA-baserade sosse och feminist och publicerat en text. Mer kommer säkert. Min prognos: så snart Katrine Kielos kommit hem från Amerika kommer hon att kunna välja och vraka bland tidningsjobb och tv-soffor.

Gunilla Kinn. Journalist i New York som bland annat skrivit intressant om fuljournalistik och frilansandets ibland bistra villkor.

Vigg. Om politik och samhälle. Stilistiskt konsekvent: Vigg tar begreppet fågelperspektiv till nya höjder.

Matälskaren. Lisa Förare Winbladh är en av landets främsta matskribenter och vet hur man nördar ner sig i ljuvliga småsaker. I dag har jag till exempel lärt mig vad en tomatillo är. Åsså bjuder Lisa på recept ibland så klart.

Konrad. Heter Olsson i efternamn och bloggar ganska mycket om film, men annat också. Han har ett förflutet som webb-vd, men har kommit på bättre tankar och etablerar sig nu som frilansjournalist. Det verkar gå rätt bra.

Var är brudarna, Fredrik?

Aftonbladets nya sportchef Fredrik Lilja proudly presents tidningens laguppställnig inför fotbolls-VM, i Resumé:

Vilka skickar ni till Tyskland?
- Från tidningen är det reportrarna Michael Wagner, Robert Laul, Stefan Alfelt och krönikörerna Simon Bank, Lasse Sandlin, Peter Wennman, Erik Niva och Stefan Holm. Fotografer blir Magnus Wennman och Andreas Bardell. Sedan är det tre stycken från nätet som åker ner också.

Fast det är klart, det är ju herr-VM.

Fuljournalistik – Lokko vs af Kleen

Nu börjar det bli riktigt roligt. Andres Lokko, som gnällde över att Ebba von Sydow och Per Nilsson gjorde reklam för MQ i vintras, är själv sponsrad av Levi’s. Om detta skriver Björn af Kleen i Sydsvenskan – och Lokko svarar.

Lokko slingrar sig elegant och har en poäng när han skriver:

”Och att vid sidan av journalistiken och ens kritikerroll författa texter till modekataloger, sleevenotes till skivor eller biografier till nya små band man tycker om eller skriva förord till böcker är, för mig, inte speciellt märkligt. Den som själv vet exakt varför han eller hon gör något har inga problem med att skilja på dessa roller och uppdrag.”

Men det som får Lokkos resonemang att halta tycker jag dels är hans tidigare utfall mot von Sydow och Nilsson (sten i glashus), dels det faktum att han själv är ett mycket starkt varumärke (och det är ju därför Levi’s produktplacerar på honom, som de själva säger).
Det är en sak att mot arvode skriva i en tidning från Levi’s, en annan att som hyllad stiljournalist mörka att man är en vandrande reklampelare.

(Via Vassa Eggen och Gunilla Kinn)

Redaktörn ser dig - om anonymitet på nätet och hur gör egentligen de stora redaktionerna?

Jag är helt kass på allt som har med teknik att göra. Men om jag förstått det hela rätt har varje dator en unik IP-adress som gör det möjligt att spåra e-mail och se varifrån någon besökt en viss hemsida.
Eftersom jag (tack vare min vän D) använder webbräknaren (heter det så?) Statcounter kan jag följa trafiken på min blogg. Det är både kul och intressant. Varje besökare registreras och de flesta lämnar efter sig en IP-adress som är och förblir en anonym rad med siffror.

Men alla besökare är inte lika anonyma. En del företag, universitet osv väljer att visa en mycket tydlig ”avsändare” när någon via deras datorer besöker en hemsida. Hit hör till exempel Röda korset, KTH och Marks kommun (kul att ni läser bloggen, förresten – vilka ni än är!).

Nu kommer det som förvånar mig. Flera stora tidningar, Sveriges Radio och SVT är inte anonyma när deras medarbetare surfar på nätet. De unika IP-adresserna är dolda, men företaget som äger datorn eller uppkopplingen visas.

Detta gäller till exempel:

SVT
Östgöta-Correspondenten
Sveriges Radio
Expressen, Göteborg
Dagens Industri
Sydsvenska Dagbladet
IDG
Egmont Hemmets Journal Ab
Svenska Dagbladet

Jag vet ju inte om det är journalister, ekonomer, vaktmästare eller annonsförsäljare vars besök här på bloggen jag kan följa i detalj.
Men om det är journalisternas datorer som lämnar så tydliga fotspår blir jag fundersam. Anonymitet och källskydd är självklara begrepp på en redaktion. På kvällstidningen jag jobbade på var telefonväxeln programmerad så att både in- och utgående samtal hade dolda nummer.
Lika viktigt kan det vara för en reporter att vara anonym, till exempel när hon eller han gör research.

Om jag vore journalist på något av de företag jag listat här ovanför och arbetade med en dator som lämnar så tydliga spår efter sig skulle jag protestera.

Ponera att en reporter på till exempel Östgöta-Correspondenten jobbar med en kartläggning av högerextremister. Det arbetet innefattar troligen en hel del besök på extremistiska hemsidor. Hur bra är det om extremisterna i fråga lätt som en plätt kan notera och följa besöken från Östgöta-Correspondenten?
Eller om en hederlig kontorist tipsar en tidning om olagligheter på företaget där hon eller han jobbar. Hur bra är det att det går att se att någon på tidningen varit inne på företagets hemsida, kanske flera gånger?

Är jag paranoid och petig? Kanske det. Men jag skulle hemskt gärna vilja veta hur det ligger till på till exempel Sydsvenskan – lämnar alla datorer ett så tydligt visitkort? I så fall, hur har man tänkt?

Någon som vet?

Moralpanik? Kanske det. Men är det sant?

Apropå att läsa tidningar med kritiska ögon, som jag och några till har diskuterat de senaste dagarna:

Grattis Calvin Klein! Kalsongbolaget har inte bara fått Expressen att jobba gratis åt sig. Nu kutar den ena, debattören, efter, den, andra i samma riktning och ropar moralpanik.
Det skulle jag också göra. Om jag visste att det som sägs i Expressens artikel är sant. Och den artikeln är mig veterligen den enda källa de dussintals bloggare som hängt på har. Rätta mig gärna om jag har fel på den punkten.

Vad står det egentligen i Expressens artikel?
Stockholms stadsbyggnadskontor stoppar CK:s jättebanderoll med Fredrik Ljunggberg och Natalia Vodianova på Stureplan för att den är för sexistisk – säger Calvin Klein-chefen Hans Lindeblad. Han är den ende i artikeln som påstår att det är så.

Expressens reporter garderar själv:
”Calvin Kleins reklambilder anses av Stockholms stadsbyggnadskontor vara - enligt Calvin Klein-chefen Hans Lindeblad - för sexistiska.”

Sedan får han mala på lite om sin förträffliga mammutannons som minsann har gjort succé i New York och bla bla. Expressen får en fin bild också som visar hur det skulle sett ut.

Men visst, Expressen låter den andra sidan komma till tals också och anser sig kanske därmed ha säkrat balansen i artikeln:
"Leif Sjögren, bygglovchef vid stadsbyggnadskontoret, säger att han känner till Calvin Klein-ärendet.
- Men jag kan det inte i huvudet och kan därför inte svara på några frågor."
That's it.

Missförstå mig inte. Jag har inget emot CK:s annons. Och har stadsbyggnadskontoret stoppat den är det puckat och korttänkt. Problemet är att ingen av oss som läst Expressens artikel har en susning om hur det faktiskt ligger till.


Och från PR-byrån ekade skratten över Stureplan.


Update:
Först nu såg jag Aftonbladets artikel. Även där är det bara CK-chefen som påstår att banderollen stoppas för att den skulle vara "för sexig".

Resumé tycks ligga närmast sanningen. Det är banken som äger huset som inte vill se Ljungberg på sin fasad. Enligt kontraktet med reklamförtaget som förmedlar annonsutrymme på fasaden har de rätt att neka. Och det är ju bankens hus.
Stockholms stad har inga synpunkter på bildens innehåll.
Trista bankdirektörer? Ja, kanske det. Moralpanik i stadshuset? Nej.
Slafsig journalistik i Expressen och Aftonbladet? Japp.

Rapport från en PK-debatt jag inte såg

Publicistklubbens debatter brukar vara mer än lovligt mossiga tillställningar. Vet inte om veckans upplaga egentligen var något undantag, men jag inser nu att det hade varit intressant att vara där.
Ämnet för debatten var bloggar och dagstidningar. Här är några läsvärda rapporter och reflexioner från folk som verkligen var där och lyssnade:

DN:s Nils Öhman skriver allmänt om medverkarmedier.
Anders Mildner skriver i Expressen om varför det inte leder någon vart att diskutera om bloggar är bra eller dåliga.
Bloggaren Andreas Bergh skådar i kristallkulan och har nog bättre koll än många tidningschefer.
Jonas Morian kommenterar PK-ordföranden Stig Fredrikssons intervju med Ebba von Sydow och undrar om en ung manlig chefredaktör för Vecko-Revyn hade fått samma frågor.

(Via Vassa Eggen och PromeMorian)

Bildchock: Fuljournalistik i praktiken

Gunilla Kinn levererar en skakande rapport från fronten.

Fuljournalistik, sista delen - och lite källkritik och en skitartikel i Expressen

Nu blir det fuljournalistik igen. Jag känner själv att jag börjar bli tjatig, så det här blir (nog) sista drapan om detta på ett tag.
Lisa skriver klokt i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg. Hon skriver bland annat:

”Om inte journalister klarar av källkritik hur ska då vanliga dödliga göra det? Naturligtvis kan vi inte idiotförklara läsarna men vi kan inte förvänta oss att de ska vara experter på vårt ämne.”

Jag måste nog förklara vad det är jag menar når jag kanske lite slarvigt pratar om att mediekonsumenter bör vara källkritiska.
Det jag önskar är att till exempel tidningsläsare när de läser en artikel tänker: ”Hm, varför skrivs det här just här och just nu?”, ”Vilka kommer till tals?”, ”Finns det någon som har ett intresse av att det här presenteras på just det här sättet?”. Att själv eller med andra resonera kring sådana frågor kräver inga fackkunskaper. Det handlar alltså om att läsaren förhåller sig kritisk till tidningen som källa.
Den som vill öva sig lite kan läsa den här rätt dåliga, men troligen mycket lästa, artikeln ur dagens Expressen.

Naturligtvis kan man inte förvänta sig eller kräva att till exempel Lisas läsare ska behärska ämnet mat lika bra som hon. Ber om ursäkt för att jag har varit lite luddig i mina inlägg.

Bloggaren Researcher har läst Lisas inlägg och min lilla serie om fuljournalistik och gör en kategorisering av journalistik, skribenteri och copy som är tydlig och lättbegriplig. Läs den texten.

Researcher skriver om kundtidningar (som jag själv jobbar med) men gör det lite lätt för sig:

”När det handlar om kundtidningar etc. handlar det om en solklar bild som ska fram - det journalistiska ifrågasättandet är inte primärt utan det handlar om att bygga relationer mellan varumärke och kund, liksom att ge solid och sann information runt varumärke och produkt.”


Jag tycker det finns en hel del kundtidningsjournalistik som inte passar in i Researchers kategorisering.
Ett bra men tyvärr insomnat exempel är gamla Upp&Ner, som gavs ut av Linjeflyg. Där var, vill jag minnas, bland andra parhästarna Leif Holmqvist (i dag på Resumé) och Janne Sundling flitigt förekommande med reportage om politik och samhälle och annat som inte har med flyg att göra. Samhällsjournalistik – i sin förlängning som marknadsföring av ett flygbolag.
I dag ger SAS blad annat ut det påkostade magasinet Seasons, som till stor del har samma typ av innehåll som t ex Café, Bon, Residence m fl.

Andra kundtidningar där innehållet inte alltid har en koppling till utgivarens verksamhet är Kupé (SJ), Ratten (Volvo) och Du&Co (Posten).
Här är det snarare tidningens mix som ska hjälpa utgivaren i marknadsföringen, inte varje enskild artikel eller bild.
Mycket av det som publiceras i kundtidningar skulle precis lika gärna kunna gå i vanliga tidningar. Är det journalistik i det ena fallet men något annat i det andra?
Det är snarare redaktören än den enskilde reportern som har att ta hänsyn till uppdragsgivarens/utgivarens syfte och mål.

En annan intressant kategori tidningar i sammanhanget är organisationstidningar. Tidningar som kan vara mycket fräna i sin granskande journalistik, men som ges ut av intressepolitiska skäl och/eller helt enkelt för att få medlemmarna att fortsätta betala årsavgiften.
Hit hör all fackförbundspress och tidningar som Vår Bostad, Företagaren, Röda Korsets tidning, Svensk Handikapptidskrift osv.
Dessa tidningar ägnar sig ofta åt kritiskt granskande journalistik, men kan inte betraktas som fristående. Många av dem produceras av kundtidningsföretag.

Till sist landar vi väl i semantik. Vad lägger vi i begreppet journalistik? Jag har tidigare skrivit att för mig är journalistik metod, inte vetenskap med egenvärde. Många håller inte med.

Jag vet att jag varit långrandig. Och egentligen är det den i mina ögon naiva synen (okej Lisa, kalla mig postmodern) på objektivitet, opartiskhet, frihet från alla tänkbara bindningar som finns hos många som debatterar media jag vill åt. Vet inte om jag lyckats.

Jag jobbade med Peppe Engberg en gång i tiden. Han sade: ”En nyhet är något som någon vill dölja. Allt annat är textreklam”.
Tänk på det. Och läs den där Expressenartikeln igen.

Spana åt vänster, kolla åt höger

Nästan var fjärde journalist sympatiserar med miljöpartiet, visar en ny undersökning från Göteborgs universitet, gjord under ledning av Kent Asp. Sympatierna för vänsterpartiet har däremot rasat. Undersökningen presenteras på DN:s debattsida i dag.
Fortfarande är det röd-gröna blocket störst bland journalisterna totalt – men bland chefer och politiska journalister röstar de flesta borgerligt.

Så skönt för alla som klagar på att medierna alltid favoriserar den ena eller andra sidan. Pressen är både vänster- och högervriden, det är bara att välja det som passar ens egen argumentation bäst.

Partisympatierna är intressanta. Men ett allvarligare problem är journalistkårens homogenitet.
Nästan alla är helsvensk medelklass (som jag själv), nästan inga är födda utomlands, uppvuxna i miljonprogramsområden, har en annan religion än eventuellt den kristna eller avviker på annat sätt. Vi har en ganska ospännande journalistkår. Journalistiken blir ofta därefter.


PS. Det blir mer om fuljournalistik senare i eftermiddag.

Pagrotskys telemarketing och Hagamannen

Kulturminister Leif Pagrotsky och hans pressfolk helgjobbade i går. Pagrotskys underhuggare ringde runt till alla stora nyhetsredaktioner och meddelade att ministern mycket gärna ville berätta att han är kritisk till SVT:s och TV4:s planer på att ta betalt av krogar som visar fotbolls-VM på storbildsskärm i sommar.
En enkel och bra fråga att försöka ta några politiska poäng på.
Det gav hyfsad utdelning. TT och Ekot nappade (dock med följdfrågor om eventuellt ministerstyre), Rapport körde ett inslag på ett par minuter, Aktuellt gjorde ett telegram och Svenskan körde TT:s text i morse.
Jag har inte hittat något i kvällstidningarna i dag. Det blev trångt om medieutrymmet när Hagamannen erkände.

Hagamannen, ja. Som väntat publicerar nu också Aftonbladet och TV4 namn och bild, morgontidningarna, SR och SVT avstår tills vidare.

Dagens siffra

Tjernobyl ligger i Ukraina, men det var grannlandet Vitryssland (Europas sista diktatur) som drabbades av det största radioaktiva nedfallet efter olyckan för 20 år sedan. I den vitryska staden Gomel, nära Tjernobyl, är i dag tio procent av barnen friska. Inte sjuka. Friska.

Tio procent av barnen är friska.
Vi tar det igen.
Friska.
Barn.
Tio procent.
10.

Detta berättades i utmärkta Konflikt i P1 i morse.

Fuljournalistik part III

Gunilla Kinn, frilans i New York, berättar i dag om sin syn på och relation till kundtidningar här, apropå mitt inlägg i går.

Nyhetsabstinens

För ett par minuter sedan kom TT-flashen om att Hagamannen erkänt. Sådana här gånger längtar jag tillbaka till nyhetsdesken. Can’t help it.

Får se hur tidningarna hanterar det.

Fuljournalistik part II

Jag skrev om fuljournalistik i går apropå Lisas rakryggade deklaration på sin utmärkta blogg Matälskren: ”I’ve gone commercial!”.
Lisa har kommenterat mitt inlägg och det är delvis hårda bullar. Delat journalistförbund och prästkrage och tjänstegloria till murvlar med liljevita cv:n (nja, det där sista var min tabloidhjärnas övertolkning). ”Obundna” journalister ska VDN-märka sig själva och övriga ska kallas skribenter och deklarera att de ibland jobbar med marknadsföring och slikt.
Lisa kallar det själv en utopi. Jag tycker det är en skräckvision.

Vem ska dra gränsen för obundenheten? Om DN eller någon annan morgontidning gör en motorbilaga gör man det delvis för att det finns annonspengar att tjäna. Hur obundna är journalisterna i den tidningen?

Och på tal om DN kom deras bostadsbilaga som direktreklam med posten i dag. Den tidningens hela existens bygger ju på att det finns en glödhet bostadsannonsmarknad i Stockholm. Är de fyra DN-journalisterna i redaktionen för DN Bostad obundna?

Om en landsortstidning med vikande upplaga bland yngre läsare (i dag snarare regel än undantag) gör en redaktionell satsning för att nå nya unga läsare – är journalisterna som jobbar med den satsningen obundna?

Det är alltid någon som pröjsar. Inga gratisluncher och allt det där.

Lisa menar att gemene man inte förstår att det är skillnad mellan kundtidningar och andra tidningar. Jag är inte så säker på det. Däremot är jag helt säker på att nästan alla känner skillnad på bra och dåliga tidningar, och inte mycket i tidningsvärlden är så dåligt som en dålig kundtidning.

För alla frilansjournalister måste den egna kompassen vara vägledande. Kan jag stå för det jag lämnar ifrån mig? Har jag gjort ett bra jobb? Ska jag tacka nej till det här uppdraget?

Det är klart att detta inte är helt enkelt. Frilansjournalister ska också ha mat på bordet, och det finns gott om inkompetenta uppdragsgivare som plötsligt förvandlat din text till menlös broschyrprosa. Sannolikheten att de uppdragsgivarna gör dåliga tidningar som ingen vill läsa är rätt stor.

Och det är också klart att kundtidningsjournalistiken har sina begränsningar. Vi lär aldrig få läsa ett reportage om flygolyckor i något inflightmagasin från ett flygbolag eller en avslöjande artikel om barnarbetare i Asiens textilfabriker i en tidning från HM. Det betyder inte per automatik att tidningarna är dåliga och inte ger läsaren något.
Och i vilka tidningar finns inga redaktionella begränsningar?

När det gäller gemene man, Nisse i Hökarängen och alla de andra tror jag stenhårt på att börja i skolan. Barn som tidigt lär sig källkritik och får undervisning i hur medier, reklam, propaganda osv fungerar kommer att växa upp och bli medvetna mediekonsumenter som kommer att haja till nästa gång SVT sänder en pr-film från Volvo som nyhetsinslag.
Det kanske är en utopi det också. Men jag tror mer på den än alla idéer om regleringar, cansur och självcensur som poppar upp då och då (och nej, Lisa, jag menar inte att du har några sådana idéer).


Det blev lite långt det här. Innan jag slutar vill jag passa på att länka till några bloggar där resonemang i det här ämnet förts de senaste dagarna:

Isobel skrev om ett kackigt utskick från tidningen Residence, vilket gett upphov till en liten debatt om den tidningen, journalistik som ändå ska sälja etc. Kopplingen till fuljournalistiken kanske inte är klockren, men som så ofta med Isobel är det läsvärt. Här.

Konrad Olsson står upp för intervjuerna med unga Umeåmusiker han gjort i en tidning som finansierats av en klädbutik. Här.

Gunilla Kinn är frilansjournalist i New York och påpekar att hennes kundtidningsuppdrag indirekt finansierar till exempel reportage hon skriver för Fredstidningen Pax. Läs här.

Okej. Vi hörs!

Redaktörn proudly presents…The Majors!

Här får ni nepotism på allra lägsta nivå. Men faktum är att The Majors, där, hrm, min bror sjunger, absolut förtjänar några minuter av din tid. Här hittar du fyra än så länge outgivna låtar. Jag tror jag gillar "God on my side" bäst.

Inte vet jag vad man kallar sådant här. Svensk americana? Lo-fi? Bra är det i alla fall. Lyssna och kom ihåg var du hörde det först den dag The Majors breakar.

Det kan inte hjälpas. Nu blir det bilnörderi igen.

Jag har länge gillat (jag vill inte skriva älskat om ett bilmärke, men jag övervägde det) Citroën. Länge, länge stod märket för en skön combo av fantastisk design, egensinne, banbrytande teknik, komfort, udda lösningar och, ska vi säga ibland annorlunda kvalitet.

Men konformism och ekonomiska realiteter har de senaste åren tvingat in Citroën bland dussinbilarna. C5, som ersatte den fina XM modellåret 2000, är ju en riktigt blek historia inte minst formmässigt. Bilen är helt enkelt inte snygg ur någon vinkel.
C4 är en snygg standardbil, men saknar det personliga uttrycket jag vill se hos en Citroën.

Men i fjol, 50 år efter det Citroën DS (en av historiens vackraste bilar) gjorde sensation på bilsalongen i Paris, kom C6. Och mon dieu! en sådan vacker bil. Stor, imponerande, linjeren och proppfull med teknik. Men framför allt snygg.

Här finns tydliga arv från CX (inte minst snett uppifrån) och DS (de fönsterramlösa sidodörrarna) och hela bilen signalerar härlig avmätt fransk arrogans. Citroën C6 är en bil gjord av människor som röker, dricker rödvin till lunchen och vägrar tala engelska trots att de kan.
Om Jacques Chirac har en? Är Paris en stad?

Den som söker ett mer nyanserat omdöme om C6:an klickar här.
Ännu mer bilder på denna vackra bil hittar du här.

Det som fick mig att skriva detta var Joppe Pihlgrens provkörning av Citroën C6 i det senaste – tredje – avsnittet av SVT:s Motorist, som jag skrev om häromveckan. Jag gissar att någon gått fram med stora redigeringssaxen för att rädda det som räddas kan av detta kamremsras till motormagasin. Ettan var kass, tvåan obegripligt nog ännu sämre men trean var i alla fall lite uppstramat och handlade till stor del om bilar. Åsså fick vi en dos C6. Sådant lyfter ju.

Finns det fuljournalistik?

Välförtjänt kända, duktiga och etablerade matskribenten Lisa meddelar en smula uppgivet på sin blogg: ”I’ve gone commercial!”. Det är tufft att försörja sig som frilansande matskribent (eller frilansskribent över huvud taget) om man inte vill skriva på uppdrag av företag, kundtidningar och andra uppdragsgivare som på ett eller annat sätt inte kan betraktas som journalistiskt oberoende. Vad nu det är.

Lisa skriver att hon numera tar ”konsultuppdrag, skriver pressmaterial, recept och böcker för beställare vars produkter jag gillar” och hon sällar sig därmed till den absoluta majoriteten av frilansjournalister.

Jag tycker inte att det låter så farligt. Så länge jag själv, Lisa, Konrad Olsson (som var inne på det här ämnet på sin blogg häromdagen) och alla andra journalister som i stor eller liten utsträckning försörjer sig på det man i brist på annat skulle kunna kalla kommersiell journalistik står för det och ser till att det vi gör håller hög kvalitet är problemet mindre än vad många vill tro.
I Lisas fall är jag inte ett dugg orolig (inte i Konrads heller, bör jag kanske tillägga). Hon är öppen med det hon gör och jag har svårt att tro att hon skulle tacka ja till en uppdragsgivre hon ogillar.

När det gäller kundtidningar, som jag själv arbetar med, funkar det inte att hålla på och smyga in “dolda reklambudskap” i texterna. Det blir helt enkelt dåliga tidningar som ingen vill läsa och därmed dålig marknadsföring för uppdragsgivarna.

I en bra kundtidning är avsändaren ingen hemlighet, läsaren vet vad avsändaren vill och det blir en slags överenskommelse om hur relationen avsändare-läsare ser ut. Den relationen kan vara betydligt luddigare i vanlig press.

Sedan skulle jag kunna göra en mer filosofisk utläggning om hur obundna och fristående de journalister som skriver i till exempel Expreessen, Östersunds-Posten eller Vi Föräldrar är. Mycket få tidningar ges ut av filantropiska skäl. Någonstans vill någon tjäna pengar (eller få ut ett budskap och är beredd att betala för det), någonstans ifrån kommer journalisternas löner.
Det betyder inte att alla journalister är korrupta. Men fler borde reflektera över att förutsättningrna för nästan all journalistik är att någon betalar för den.

Det får vara bra så. Jag stannar här. Lycka till Lisa, jag tror du tagit ett steg i rätt riktning – och dina artiklar i Svenska Dagbladet kommer inte att bli mindre läsvärda.