Vi är många, och vi är svaga. Vi är det perfekta politiska pyntet.

Rubriken har jag lånat från mig själv och en artikel jag skrev i Stockholm City i vintras. Då handlade det om fysisk tillgänglighet och det löfte politikerna i stadshuset för tio år sedan gav om att Stockholm år 2010 skulle vara världens mest tillgängliga huvudstad. Om någon undrar kan jag berätta att det är den inte, även om mycket säkert blivit bättre.

Den på många håll usla fysiska tillgängligheten är en skandal i sig. Men tyvärr stannar ofta debatten där. Det är liksom lättare att diskutera trottoarkanter och hörslingor än större frågor som tillgänglighet till utbildning, arbetsmarknad, egen försörjning och självständighet – tillgängligheten till ett värdigt liv.

Det var inte bara politikerna i Stockholm som avgav löften för tio år sedan. Då fastslog också riksdagen de handikappolitiska målen som säger att personer med funktionsnedsättning ska ha lika förutsättningar för goda levnadsförhållanden som andra medborgare. Jag utgår från att inget parti invände mot den stolta ambitionen. Herregud, det var ju nytt årtusende, alla var på gott humör och lova kan man ju alltid. Den ligger ju så långt bort, framtiden.

Och hur har det gått?

I en artikel på DN debatt i dag får vi det sorgliga svaret. Socialstyrelsens Håkan Ceder och Karin Flyckt presenterar en ny rapport om funktionshindrade i Sverige och våra livsvillkor. Rapporten bygger på en undersökning av 57 500 funktionshindrade personer och ”visar att funktionshindrade bland annat har sämre utbildning, arbete, ekonomi och hälsa. Särskilt tuffa livsvillkor har personer mellan 20 och 29 år med psykisk ohälsa”. På punkt efter punkt radar Ceder och Flyckt upp orättvisor och ojämlikheter som vore otänkbara om de rört andra, mer talföra minoriteter. Byt ut ordet ”funktionshindrade” mot ”samer” när du läser och känn efter.

Men som sagt, man kan alltid lova. Alldeles särskilt skönt känns det att lova snälla saker till människor man tycker synd om. Ännu skönare är att lova så fint och stort att det inte riktigt går att ta ansvar för och följa upp. Och skönast av allt är att dem man lovar är tillräckligt många för att det ska se stort och tjusigt ut – och samtidigt så svaga att det inte blir så mycket gnäll när löftena inte infrias. Det perfekta politiska pyntet.

Nina och livet

Jag känner inte Nina Muhonen särskilt väl. Men vi har träffats då och då undrar de snart tio år som gått sedan jag bröt nacken. Nina har varit skadad i ungefär 14 år och har en något högre ryggmärgsskada än jag – hon är också totalförlamad men är dessutom respiratorberoende. Utan maskinen hon är kopplad till dygnet runt dör hon.

Nina är en av mina idoler. Hon har visat och visar att det går att leva ett innehållsrikt och värdigt liv även med ett mycket omfattande funktionshinder, och hon visar det utan att hymla med att livet också kan vara jävligt tungt ibland. Hon har varit och är en inspirationskälla för mig, en sådan som jag själv hoppas kunna vara för andra som delar Ninas och mitt öde (vet inte om jag tror på något sådant förresten).

I dagens Svenska Dagbladet intervjuas Nina och berättar bland annat om sin syn på dödshjälp. Hon har klockrent rätt. 

Midsommarläsning i DN

I dagens DN intervjuas jag av Hanne Kjöller. Blir lätt fascinerad några av artikelkommentarerna, som mer tyder på en allmän aversion mot henne än på att man har läst och har en uppfattning om innehållet i artikeln.

Hursomhelst. Här är några grejer jag skrivit tidigare som har beröringspunkter med det jag och Hanne Kjöller talade om. 

Jag är totalförlamad, annars mår jag rätt bra 

"Är glad att jag inte fick som jag ville" 

Sjukvården behöver sina gråzoner

Borde läkare ha avkortat våra liv?

Jag kanske borde erbjudas hjälp att ta mitt liv. Men tänk om jag inte vill?

Bra och dåliga självmord

Ett värdigt liv som totalförlamad

I går kväll var jag med i Nyheterna i TV4 och talade om dödshjälp och livskvalitet och lite annat. Vet inte hur länge klippet ligger kvar, men än så länge kan man se det här. 

Det ljusnar för republiken

Eftersom vi har en Se&Hör-prenumeration till jobbet behöver jag inte gå till frisören för att få veta vad som händer i världen. Läser att det i själva verket var Jonas som dumpade Madde och inte tvärtom. Detta med anledning av att hon ska ha prasslat med en hockeymålvakt i New York, enligt tidningens ”initierade källa”. Jag har svårt att bedöma sanningshalten i detta, jag vet alldeles för lite om ishockey.

Aftonbladet vågar inte riktigt gå lika långt i sin rapportering (fyra reportrar har jobbat med storyn) men kör en klassisk därför-dragning och brassar på med ”Därför ställer Madeleine in alla uppdrag” utan  att  över huvud taget berätta något om just varför  prinsessan med kort varsel uteblir från det arbete du och jag och alla andra betalar henne för att göra.

Eller vad det nu är vi betalar för. Det är minst sagt oklart, visar en granskning SVT:s Peter Rawet gjort.

På ett personligt plan är kärlekstrasslet säkert jobbigt för prinsessan Madeleine och hennes stekar-ex. Men nu råkar det vara så att hennes och hennes familjs enda (och välbetalda) jobb är att vara sagofigurer, offentligheten är inte en del av eller en konsekvens av jobbet – det är jobbet.

Parallellt med att den svassande nonsensjournalistiken inför kronprinsessans bröllop dagligen når nya nivåer tycker jag att man anar ett nytt bett och en friskt syrlig nu-får-det-faktiskt-vara-färdigtramsat-ton i rapporteringen. TT var till exempel elaka nog att citera kungen ordagrant, med hummanden och allt, när han försökte kommentera diskussionen om vem som ska leda vem in i kyrkan:

”Jag vill inte lägga mig i den diskussionen. Jag tycker att det är så många som har så mycket uppfattningar, så att man – ja...”

Kristallklart.

Och i bevakningen av den spruckna förlovningen har medierna tagit ett stort steg och brutit det kungliga otrohetstabut. Säkert är det en eller annan i familjen Bernadotte som oror sig för hur långt den utvecklingen kan gå.

Så var det det där med vem som ska gå in med Victoria i Storkyrkan den 19 juni. Här undrar man ju om Victoria med familj är för dumma för att förstå vad det handlar om och så envisa att de helt enkelt kör över sina uppenbart svaga och/eller inkompetenta rådgivare. Onsdagens huvudledare i DN är klockren, läs den.

Min kompis Martin Kreuger lanserar i en artikel på Newsmill en kittlande teori som om den vore sann skulle vara hedrande för Victotia:

"Detta kan vara en kronprinsessas ultradiplomatiska – men ändå svidande – protest mot sin statschef. Översatt från kungligt symbolspråk till vanligt ockelbomål skulle det låta ungefär så här:

'Du tog dig rätten att försöka hindra mig från att gifta mig med Daniel. Nu ska du be om ursäkt för det genom att lämna över mig till honom inför hela svenska folket. Och du ska se glad ut när du gör det.'”

Fan tro’t.

På annan håll på Facebook har en grupp bildats med namnet ”Alla vi som tycker att Daniels mamma ska lämna över Daniel på bröllopet”. Det är ju lysande.

Allt som allt känns det som att det, om än långsamt, går åt rätt håll.

Leve republiken! 

Vad sitter du på när du bajsar, Fredrik T Strand?

Jag vet ingenting om Fredrik T Strands toalettvanor och har egentligen inget större intresse av dem heller. Hur vi sköter vår tarmtömning är ju som regel något väldigt privat, många har nog lättare att tala om sitt sexliv än sina rutiner på toastolen.

Kanske är Fredrik T Strand en som gärna sitter länge och trycker, kanske vill han alltid ha något att läsa. Kanske tycker han att det är genant att göra ”nummer två” på offentliga toaletter med tanke på risken för prutt- och plumsljud. Kanske är Fredrik T Strand en sådan som alltid studerar sin avföring innan han spolar.

Ett mycket privat område som sagt, och jag har lika lite med Fredrik T Strands toabesök att göra som han har med mina.

Om det nu inte vore så att jag har ett funktionshinder som gör mig beroende av hjälp när jag ska på toa, och inte bara hjälp utan också en del hjälpmedel. Det är här Fredrik T Strand kommer in i bilden. Han är vd för den svenska delen av Sodexo, ett gigantiskt världsföretag som enkelt uttryckt ägnar sig åt lite av varje.

Sodexo driver den hjälpmedelcentral varifrån jag får mina hjälpmedel – rullstol, säng, sittdynor, datorprylar osv. Och det var från Sodexo jag häromdagen fick en ny så kallad hygienstol, alltså en stol jag sitter på både under toalettbesök och när jag duschar.

Stolen stod parkerad, med sittring, potta och allt, i solskenet utanför dörren när jag kom hem i fredags. Grannar och andra eventuellt förbipasserande hade under eftermiddagen erbjudits god möjlighet att skapa sig en bild av mina rutiner för intimhygien och tarmtömning.

Det var en tydlig och sorglig illustration av hur min och andra funktionshindrades integritet värderas av dem vars hjälp vi är beroende av. Att leverera stolen i en låda eller skyla den med svart plast eller ett tygstycke var uppenbarligen ingenting som föll Sodexos personal in innan de körde ut stolen till mitt hem. Än en gång kände jag mig lite förminskad, än en gång påmindes jag om vilka som har övertaget i mitt liv och än en gång drabbades jag av den skavande tanken att jag borde tiga, bita ihop och vara tacksam.

Det kan låta futtigt att gnöla om en jävla duschstol, men jag och många med mig ser ett mönster i detta. Det handlar om respekt och bemötande från dem som har övertag, om synen på den svage och oförmågan att relatera till sig själv och ställa sig frågan ”om det var jag som behövde hjälp, hur skulle jag vilja ha det då?”.

Jag blev både arg och ledsen när jag såg stolen stå utanför huset, och min fru började nästan gråta när jag berättade för henne.

Naturligtvis står Fredrik T Strand och Sodexo inte som ensamma representanter för det här perspektivet. Bemötande, integritet etc är sorgligt eftersatt i hela vårt välfärdssystem.

Det du, Fredrik, kan göra är att aktivt arbeta för att verksamheten i ditt företag (som till stor del tjänar sina pengar just i välfärdssektorn) alltid bedrivs med maximal respekt för den enskilde individen och med omsorg om även svaga människors integritet.

Någon gång i framtiden kan det vara du som får en stol med bajspotta levererad till porten.

En dubbel förolämpning

Så här skriver jag i dagens Stockholm City (100311):

Det här är året då Stockholm skulle bli Världens Mest Tillgängliga Huvudstad. Tar jag mig ut på stan i min elrullstol är det lätt att konstatera att det där löftet politikerna gav för tio år sedan var ett stort skämt. Tunnelbana och buss är bara att glömma, trottoarerna är rena hinderbanorna och hela Gamla Stan med sin gatsten är i praktiken avspärrat område.

Ett decennium räckte uppenbarligen inte. Nu ger samma politiker sig själva ytterligare fem år för att nå målsättningen.

Det känns inte bara som en förolämpning, det känns som två.

Jag och tusentals andra funktionshindrade i Stockholm är inte bara utestängda från stora delar av vår stad och dess utbud. Vi är också människor som politiker kan tycka synd om och välvilligt lova förbättringar och därigenom själva framstå som Goda utan att de riskerar några kännbara konsekvenser när löftena inte infrias. För vi är många, och vi är svaga. Vi är det perfekta politiska pyntet.

Att på riktigt göra Stockholm till världens mest tillgängliga huvudstad kostar säkert en del pengar. Men framför allt kräver det politiskt mod, och inte bara från stads- och landstingshusen utan också från riksdag och regering. Menar man allvar krävs en tvingande lagstiftning som gör det omöjligt – eller åtminstone mycket dyrt - för en kommun eller ett företag att stänga mig ute från en lokal, en skola, en butik eller en restaurang bara för att jag sitter i rullstol.

Jag vet inte om det modet finns hos makthavarna. Men jag vet att jag är trött på tomma löften, politiskt joller och tycka synd om-attityd. Det är inte synd om mig. Jag vill inte ha några särlösningar eller klappar på huvudet. Jag vill åka buss.

Slarvigt om dödshjälp i SvD

I dagens Svenska Dagbladet berättas att nya riktlinjer är på väg när det gäller patienters självbestämmande vid vård i livets slutskede, livsuppehållande behandling, smärtlindring osv.

”Både Läkarförbundet och Läkaresällskapet är på väg att omformulera och förtydliga de regler läkarna har att hålla sig till när de möter dessa svårt sjuka och döende patienter”, skriver SvD. I artikeln uttalar sig Niels Lynoe, ordförande i Läkaresällskapets etikdelegation och Thomas Flodin, ordförande i Läkarförbundets etik och ansvarsråd. Båda har ett ödmjukt, nyanserat och försiktigt sätt att närma sig dessa svåra frågor – och är noga med att poängtera att det inte handlar om att införa dödshjälp.

”Syftet måste vara att respektera patientens önskan om att få avstå från livsuppehållande behandling, aldrig att påskynda döden. Patienten dör fortfarande i sin grundsjukdom, inte av att respiratorn slås av eller på”, säger till exempel Thomas Flodin.

Men sedan gör SvD:s medicinreporter Anna-Lena Haverdahl en halsbrytande och faktiskt bisarr koppling till ett fall hon själv skrivit mycket om tidigare:

”Det innebär att svårt skadade och sjuka patienter som totalförlamade Joakim Alpgård som SvD tidigare berättat om, idag skulle ha sluppit åka till självmordskliniken i Schweiz för att få dö.

Joakim Alpgård som blev förlamad efter en trafikolycka, vädjade i flera år tid om att få avsluta sin respiratorbehandling men fick hela tiden nej. Efter sex år tog han sig hösten 2005 med sin frus hjälp till självmordskliniken Dignitas i Zürich där han till hög kostnad fick den hjälp han önskade.”

Jag kände inte Joakim Alpgård, men så vitt jag vet var han varken svårt sjuk eller döende. Han hade i likhet med mig en hög (i hans fall mycket hög) ryggmärgsskada och, i likhet med mig, ett mycket omfattande funktionshinder. Det är inte att vara sjuk. Och det är definitivt inte att vara döende.

Det finns flera totalförlamade och respiratorberoende personer i Sverige som lever innehållsrika och värdiga liv. Att de behöver respirator för att kunna andas innebär inte att de får en behandling mot något. Jag kan själv inte äta och dricka på egen hand och skulle dö om jag inte fick hjälp med det. Den hjälpen är inte heller någon behandling mot svår sjukdom.

Måhända var Joakim Alpgård en mycket olycklig människa. Men sjuk eller döende var han inte.

För att kunna föra en vettig – och viktig! - diskussion om vård i livets slutskede, smärtlindring och ett ökat patientinflytande i vården, måste man förstå skillnaden och tydligt dra gränsen mellan dödliga sjukdomstillstånd, svåra funktionshinder och själslig smärta.

Att som Anna-Lena Haverdahl gör i sin artikel blanda ihop begreppen är slängigt, slarvigt och okunnigt.

Jag har tidigare skrivit om dödshjälp, här på bloggen och på andra håll:

Sjukvården behöver sina gråzoner

Borde läkare ha avkortat våra liv?

Jag kanske borde erbjudas hjälp att ta mitt liv. Men tänk om jag inte vill?

Bra och dåliga självmord

Om gråzoner

På den här bloggen händer inte mycket nu för tiden. Men jag är inte helt insomnad. I dag skriver jag om gråzoner i sjukvården på sajten Seglora Smedja. Läs och tyck.

Uppdatering:

Aftonbladet erfar i dag att den läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus som misstänks som ansvarig för en nyfödd flickas död kommer att åtalas.

Därför ska en morddömd fd nazist få studera på läkarlinjen. Tror jag.

I senaste numret av tidningen Moderna Läkare har jag skrivit en krönika om fallet med den morddömde fd nazist som pluggar till läkare i Uppsala. Läs, tyck och kommetntera gärna.

DN om dödshjälp

Jag skulle kunna raljera över att Ministeriet För Nyhetsförmedling – Dagens Nyheter – drygt två månader efter det att debatten var som hetast hostar igång en artikelserie om dödshjälp. Men det vore elakt och onödigt. Diskussionen är evig och alltför viktig för att sura tabloidtorskar som yours truly ska gnälla om att det kanske inte alltid går så raskt på vår malligaste morgontidning. Så läs Insidans artiklar om dödshjälp och vård i livets slut.

Häromdagen uttalade sig bland andra Barbro Westerholm, folkpartist och medlem i Statens Medicinsk- Etiska Råd (SMER). Hon har tidigare varit mycket diffus och svepande om ”läkarassisterat självvalt livsslut”. Jag vet inte om hon tänkt efter och backat lite, men hursomhelst säger hon en del kloka saker i artikeln.

I dagens artikel möter vi Margareta Persson, geriatriker vid Ersta Hospice i Stockholm. En av de läkare som dagligen arbetar i dödens närhet. Hon menar att rädslan för döden och lidande vid livets slut främst finns hos yngre friska människor. Läs och begrunda.

Och när ni ändå läser DN: missa inte för allt i världen Macej Zarembas fantastiska artiklar om det svenska integrationshaveriet. Karln borde få ännu ett journalistpris för granskningen – och ett litteraturpris för själva texten. Heja!

Hos Adaktusson i torsdags

I torsdags pratade jag och Claes Hultling dödshjälp hos Lars Adaktusson i TV8. Det kändes bra. Det var vi i studion och läkaren Gunnar Hagberg på länk från Växjö. Hagberg är ordförande i föreningen Rätten till en värdig död och gjorde ett rätt blekt och vagt intryck. Jag blir fortfarande inte riktigt klok på vad föreningen tycker – ska fullt friska människor kunna få hjälp att dö eller ska dödshjälp enbart ges till mycket svårt sjuka och plågade patienter som befinner sig i livets slutskede (vad nu det är)?

I programmet visades också ett mycket intressant reportage från Ersta Hospice, där läkaren och chefen Georg Engel berättade om sina erfarenheter av vård i livets slutskede. Han beskrev dödshjälp som en ”icke-fråga”. Under sitt mångåriga arbete med döende cancerpatienter har han aldrig mött någon som velat ha dödshjälp. TV8:s sajt är inte helt lättnavigerad, men det ska gå att se programmet på webben.

På programmets hemsida har det skrivits några kommentarer. De flesta är kritiska till mig och Claes. Men ett par stycken är i likhet med oss mycket kritiska till idén om statligt sanktionerad dödshjälp. Sjuksköterskan Åsa skriver ”Vår uppgift är att värna liv, vårda liv, ge lindring och tröst, inte att avliva folk”. Och så hjälper hon oss att sätta ljuset på det bisarra i hela tanken på statlig dödshjälp:

”Om man nu, av någon anledning, fortfarande tycker att dödshjälp är något som samhället ska tillhandahålla, låt det slippa ske inom vårdens regi! Det finns, mig veterligen, åtminstone en yrkeskategori som är utbildad för att ta livet av folk, militären, varför frågar man inte dem hur de skulle ställa sig till att ta hand om detta? Låter kanske absurt, men för mig som har femton års erfarenhet som sjuksköterska från den palliativa vården av cancerpatienter är hela dödshjälpsdebatten absurd och ologisk. Låt oss slippa den och ge mer resurser till att utveckla vården för dem som mest behöver den”.

Klockrent.

Jag tjatar vidare om dödshjälp. Men det är viktigt.

Gerd Hagman är fullt frisk men vill inte leva längre och hon vill att samhället ska hjälpa henne att dö.
”Jag är mätt på livet, vill inte fylla år en gång till. Nu vill jag få hjälp att somna in på ett värdigt sätt”, säger hon till Svenska Dagbladet.

Gerd Hagman är 39 år gammal.
Nej. Det är hon inte. Gerd är 89 år. Men pigg och utan några allvarligare krämpor. Ändå vill hon få dödshjälp, tämligen omgående om jag tolkar henne rätt. Gerd Hagman är sedan länge aktiv i föreningen Rätten till en värdig död, som vill gå mycket långt i frågan om aktiv dödshjälp. Man ska ha möjlighet att få självmordspiller eller liknande utskrivna av sin läkare.
Om man leker med tanken att Gerd Hagman varit 39 och inte 89 år gammal framstår – hoppas jag – det absurda i hela idén. Gerd, 89, är frisk men trött på livet. Det kan väl en yngre person också vara? Vill föreningen Rätten till en värdig död erbjuda även 39-åringar dödshjälp? 49-åringar? 69-åringar? 29-åringar? Som jag och Claes Hultling tidigare varit inne på vore argumentationen logisk om alla myndiga människor oavsett ålder erbjöds dödshjälp. Men den tanken är ju bisarr. Eller?

Gerd tycker hursomhelst att staten borde ställa upp och avliva henne, på samma sätt som hennes katt fick dö. Ur SvD:

Med stor inlevelse berättar hon om avskedet av den älskade huskatten Matisse för
ett par veckor sedan. Hur fint han fick somna in i hennes armar efter att ha
fått några sprutor av personalen på Djursjukhuset i Bagarmossen.
”Jag kan
faktiskt känna mig lite avundsjuk på husdjuren för att de får ett så fint och
värdigt slut. Just så skulle jag själv vilja sluta mina dagar”, säger
hon.

Jag hoppas att Gerd, med eller utan läkarhjälp, återfinner livslusten och inte slutar sina dagar som sin katt.

I en annan artikel i Svenska Dagbladet konstaterar Barbro Westerholm, riksdagsledamot för fp att en fjärdedel av alla självmord begås av personer över 65 och att andelen ökar.
”Vad är det de saknar de som tycker att de har levt färdigt? Människor vill känna sig behövda och det gäller hela livet. Jag tror att det finns väldigt mycket som går att göra här som får människor att tycka att det är roligt att leva hela livet”, säger Barbro Westerholm.
Det har hon rätt i. När får vi en lag om aktiv livshjälp?

Westerholm är också ledamot i Statens medicinetiska råd, Smer, som för någon månad sedan lanserade idén om ”läkarassisterat livsslut” i en skrivelse till regeringen. Rådet formulerar sig mycket försiktigt och vill absolut inte gå lika långt som Gerd Hagman & Co. Men de är ändå ute och cyklar, vilket jag och Claes Hultling skrev i SvD häromveckan.


Uppdatering: Läs ledaren i dagens Göteborgs-Posten. Mitt i prick.

Folkpartiet säger nej till aktiv dödshjälp

Det finns hopp för folkpartiet. I lördagens GP redogör partisekreterare Erik Ullenhag, tillsammans med riksdagsledamöterna Cecilia Wigström och Cecilia Wikström för partiets linje: fp säger nej till aktiv dödshjälp. Argumenten är desamma som jag och Claes Hultling framförde i vår artikel i Svenska Dagbladet häromveckan. Hoppas fler partier hänger på nu, frågan är för stor och viktig för att fastna i något kd-träsk.

På DN:s kultursidor har dödshjälp också debatterats senaste veckan. I dag skriver läkaren Johan Frostegård initierat och klokt. Tidigare har Thomas Anderberg skrivit en ganska ruggig artikel samt en replik på Niklas Rådströms inlägg. Rådström kostaterar att vi alla dör förr eller senare:

En enda sak vet vi med visshet om livet och det är att vi inte undkommer döden.
Den är ofrånkomlig och liksom vår tillblivelse utanför vår kontroll. Att tro att
man kan gripa makten över den genom att själv administrera den är en grotesk
illusion och i slutändan inget annat än ett uttryck för det Thomas Anderberg
tror sig kritisera: dödsskräck.

Dödshjälp igen

Förra helgen skrev jag och Claes Hultling en debattartikel om dödshjälp i Svenska Dagbladet (Aftonbladet följde upp med en intervju med mig). Vi tyckte, och tycker, att den diskussion som förts de senaste veckorna har varit spretig och alltför luddig. Vår huvudpoäng är att de – Statens medicinsk- etiska råd, riksdagsledamoten Eva Flyborg (fp) med flera – som vill öppna för ”läkarassisterat livsslut” måste precisera sig. Vilka ska ges möjlighet att få dödshjälp? Vilka ska inte få det? Hur ska det, konkret, gå till?
Vår slutsats är att om man begränsar rätten till dödshjälp till bara vissa människor med en viss grad (hur man nu mäter det) av lidande skapar man en officiell skala för människovärdet. Samhället skulle då skilja ut vissa människor och indirekt klassa deras liv som mindre värda att bevara. Läs artikeln så hoppas jag ni förstår vad vi menar.

Eftersom jag kan bre ut mig hur mycket jag vill här på bloggen tänkte jag försöka förklara varför jag tycker att en del av de argument som förts fram i debatten inte håller - och i bästa fall förtydliga mig en smula.

Jag är inte emot självmord.

Många har argumenterat för varje individs rätt till sitt eget liv och sin egen död. Somliga, som SvD:s Cordelia Edvardson, gör det gripande, personligt och mycket starkt. Andra, som vanligtvis välformulerade Louise P, tar i så de spricker. Louise kopplar ihop min och Claes Hultlings ståndpunkt med fascism. Jag är inte helt bekväm med det, lindrigt sagt.
Naturligtvis finns rena stollar även bland dem som är emot statlig dödshjälp. Läs till exempel Siewert Öholm, den som orkar.

Jag ifrågasätter inte varje människas rätt att själv avsluta sitt liv. Ungefär 1 500 personer gör det varje år i Sverige och vi brukar ofta beskriva deras ”självvalda livsslut” som tragedier. Men visst har man rätt att ta sitt liv. Såvitt jag förstår är det inte heller olagligt att hjälpa någon att förbereda sitt självmord.
Men varför ska staten via den gemensamt finansierade sjukvården ägna sig åt detta? Förklara det för mig, alla ultraliberaler som annars inte brukar vara så förtjusta i statlig inblandning i sådant som rör individens frihet.

Och så undrar jag om till exempel Louise P är för en generell rätt till dödshjälp för myndiga personer vid sina sinnens fulla bruk - oavsett diagnos, hälsotillstånd och ålder. En sådan argumentation vore logisk och skulle inte heller skilja ut vissa grupper på det sätt jag beskrivit ovan. Men perspektivet som öppnas är i mina ögon fasansfullt. Jag tror inte många seriösa människor som tänker efter lite vill ha en sådan allmän ”självmordsservice”.

Så – de som vill ta livet av sig bör även i fortsättningen få klara det på egen hand.


Abortparallellen håller inte.

Här och var dyker den fria aborten upp som argument för dödshjälp. ”Om det ska vara möjligt att avsluta liv som knappt ens börjat måste det vara möjligt att få hjälp att avsluta liv som är fullgångna”, låter det ungefär. Men rätten till fri abort fram till 18:e graviditetsveckan är just generell. Lagen gör inte skillnad mellan de gravida kvinnorna och ingen nekas abort för att hon till exempel anses tillräckligt resursstark och frisk att ta hand om ett barn.
Abortparallellen håller enbart om man förespråkar en obegränsad rätt till dödshjälp som jag beskriver ovan.


Det handlar om en massa andra saker.

Hur frågan ställdes vet jag inte. Men tydligen finns undersökningar som visar att 80 procent av svenska folket är för dödshjälp. Jag tror – och nu blir det svårt att inte låta elitistisk - den siffran säger något annat. Jag tror till exempel att det finns en utbredd och, som det verkar, i många fall välgrundad oro/skräck för vad som väntar en i åldringsvården. Med jämna mellanrum läser vi om skandalösa förhållanden på äldreboenden där gamla och sjuka får ligga i timmar i sin egen avföring, glöms bort på rumment, behandlas utan respekt, får eländig mat osv osv.
Häromveckan hittades en kvinna avliden i sin lägenhet i ett servicehus. Hon hade legat död i sex veckor utan att personalen funderat på varför hon inte synts till.

Mina föräldrar tillhör 40-talisterna, som inom några år är på väg in i äldrevården. Det finns all anledning för oss barn och andra nära och kära att oroas över vad som väntar. Krav måste ställas, resurser måste till.
Uppenbarligen finns på sina håll stora problem som måste lösas – men inte genom att hjälpa de gamla ta sina liv.

I vår del av världen har vi kommit till ett stadium där vi vill och förväntar oss att livet ska vara lätt och rulla på utan några alltför djupa gropar i den jämnt asfalterade vägbanan. Därtill ska vi vara fysiskt felfria, helst smala och vackra, ha kontroll över tillvaron och balans i livet.
Och när livet är på väg att ta slut ska även döden vara lätt, både för oss själva och dem vi lämnar efter oss.
Inför alla typer av avvikelser från hälsonormen och lidande har vi drabbats av beröringsskräck.

Jag slutar här för i dag. Ta hand om, inte livet av, varandra.

Hej. Det är jag igen, med en lååång text

Detta är troligen en av landets minst lästa bloggar numera. Inte att undra på, här händer inte mycket. Men i dag tänkte jag öppna kranen en liten stund. Här är en text jag skrivit för Politicus, en årlig tidskrift utgiven Statsvetenskapliga Klubben vid Åbo Akademi. En av redaktörerna hörde av sig i våras och undrade om jag ville skriva något om medias kommersiella villkor. Och det ville jag så klart. Nu är tidningen ute, här är min text:


Journalistik är business

Jag har arbetat som journalist sedan 1987. Jag har alltid fått betalt för mitt arbete. Det gör mig till en del av en marknad. Och eftersom jag alltid jobbat för vanliga kommersiella medieföretag – inte public service, inte några ideella organisationer, offentlig sektor eller liknande – har jag aldrig tvivlat på att mitt journalistiska arbete är en del av en business. Någonstans har det alltid funnits någon som vill tjäna pengar på mitt och mina kollegors arbete. Denna någon har oftast också haft rent publicistiska avsikter – men alltid i kombination med ett för mig helt rimligt krav: verksamheten måste gå runt och ge vinst.
Inget konstigt alls, om ni frågar mig.

Det konstiga är att jag under årens lopp mött så många kollegor som tyckts blunda för detta eller rentav vägrat medge att de är en del av en affärsverksamhet. En märklig inställning eftersom journalister ofta har lätt att snabbt förstå ganska komplicerade strukturer och sammanhang och är intresserade av hur saker och ting hänger ihop.
Men för många journalister gäller inte alltid den inställningen den egna verksamheten. Att det skulle finnas några kommersiella intressen eller affärsmässiga bedömningar bakom det faktum att de får betalt för sitt journalistiska arbete vill de inte höra talas om. Eller – ännu värre – att de artiklar, tv- eller radioinslag de själva producerar skulle vara ett resultat av ett initiativ från något särintresse – ekonomiskt eller politiskt. Ve och fasa. Nej, likt en vit riddare i sanningens tjänst rider journalisten som den ende gode genom en ond värld och hoppas slippa möta några annonssäljare i lunchrummet.

I den verkliga världen, där det där lunchrummet är beläget, är inte journalistik något som uppstår i vakuum. En stor del av det vi läser, ser och hör i tidningar, tv, radio och på webben har en koppling till eller gynnar någon typ av särintresse.
”En nyhet är något någon vill dölja. Allt annat är textreklam”, sade en klarsynt kollega en gång. En smula hårddraget kanske, men till stor del sant. Ibland är dessutom det där som någon vill dölja något som någon annan vill lyfta fram – politiska skandaler kan här ofta tjäna som exempel. Om man bortser från rent händelsestyrd journalistik, sådan som rör olyckor, naturkatastrofer och liknande, och möjligen väderleksrapporten, finns nästan ingen journalistik som står fri från något särintresse. Några exempel:

Näringslivsjournalistik.
Att ekonomiska intressen gynnas av, påverkar eller ibland rentav styr näringslivsjournalistiken säger sig självt. Det är till stora delar en reaktiv journalistik som bygger på initiativ från företag och organisationer och deras resursstarka pr-maskineri. Olika typer av rapporter, pressmeddelanden om nya produkter, nya satsningar, nya direktörer eller utspel av andra slag ligger bakom mycket av rapporteringen.
Hur fri är den journalistiken?

Nöjesjournalistik.
Nöjesjournalistiken är kanske det tydligaste exemplet på symbiosen mellan marknad och media. Så gott som all rapportering gynnar starka ekonomiska intressen. Oavsett om publiciteten rör tv-program, teater, konserter, film, skivor eller aktuella artister av olika slag blir journalistiken en del av den underhållningsbransch man bevakar – ofta på branschens villkor. Det kan handla om löpande band-intervjuer med internationella skådespelare (ofta med reklamaffisch för den aktuella filmen som fond), om begränsning av fotomöjligheter vid konserter eller om dagliga ”erbjudanden” från musik- och filmbranschens pr-folk om fototillfällen och intervjuer med artister. Inte sällan följs dessa erbjudanden av diskussioner som slutar med att exempelvis en tidning får ensamrätt eller ”första tjing” för en intervju eller fotografering i utbyte mot stort utrymme i tidningen – ”okej, vi kör artisten X på omslaget, men då ska vi ha ensamrätt”, kan det låta på en större tidningsredaktion.
Ibland handlar det om rena affärsuppgörelser. Som i somras, när Aftonbladet betalade motsvarande 17 000 euro för svensk ensamrätt till de första bilderna på Brad Pitts och Angelina Jolies nyfödda barn, enligt uppgift till tidningen Resumé. Säljare var tidningarna People och Hello!, som i sin tur betalat runt sju miljoner euro för världsrättigheterna till bilderna. Pengar som Pitt och Jolie skänkt till välgörenhet.
En nöjesjournalistik helt fri från gynnande av eller påverkan från branschintressen är, faktiskt, en orimlig tanke. Det förutsätter att bevakningen enbart rör inaktuella artister, tv-program som inte sänds, gamla filmer som inte längre visas på biograferna och musik som ingen lyssnar på. Vem skulle vilja läsa de nöjessidorna?

Motorjournalistik.
Att utveckla en ny bilmodell kostar astronomiska summor pengar. Inte konstigt då att biltillverkarna satsar mycket på pr och pressbearbetning. En vanlig del av en motorjournalists arbete är att följa med på de provkörningsresor som bilföretagen arrangerar – och betalar. Ofta går dessa resor till Spanien, Sydfrankrike eller någon annanstans dit det är smidigt att flyga och där klimat och miljö innebär fördelaktiga fotoförhållanden. För journalisterna är resorna ofta den enda möjligheten att provköra en ny modell i god tid innan den lanseras (och därmed är en nyhet) på hemmaplan.
Mycket få redaktioner i små länder som Finland och Sverige har råd att själva bekosta den här typen av resor. Att bilföretagen betalar är för de flesta redaktioner en förutsättning för att över huvud taget kunna provköra bilarna i ett tidigt skede.
I Sverige är det några enstaka redaktioner som betalar för provkörningsresorna, men jag vågar påstå att de är undantagsfall. Och även deras motorbevakning påverkas naturligtvis av hur och när bilföretagen lägger sina resor.
Så – hur fri är den journalistiken?

Resejournalistik.
Här finns många paralleller till motorjournalistiken. Det finns ett stort intresse från läsare/tittare/lyssnare, en stor annonsmarknad och resursstarka företag – och inte mer än någon enstaka redaktion som har råd att själv bekosta reportagen. Räkna med att 90 procent av de resereportage du läser i tidningarna helt eller delvis finansierats av ett reseföretag, en turistbyrå, en hotellkedja eller flygbolag. Många resereportage görs av frilansjournalister som bjuds på resan av ett företag och sedan säljer sitt material till redaktionen, där man om man vill kan välja att inte reflektera över hur det kommer sig att ett långt reportage från andra sidan jordklotet inte kostar mer än, låt säga, 1 000 euro för text och bild.
Hur fri är den journalistiken?

Och så här kan man fortsatta att rada upp exempel. De ovan handlar om hur utomstående krafter påverkar journalistiken. Men det finns också mycket journalistik som är direkt kopplad till och beroende av tidningens eller tv-bolagets annonsförsäljning. Alla de stora svenska dagstidningarna har till exempel bostadsbilagor, ofta utmärkta produkter med intressant och relevant läsning om allt från trädgårdsskötsel och heminredning till bankers lånevillkor och marknadens utveckling. God journalistik – som skulle få ett betydligt mindre utrymme i tidningen om det inte fanns en stor annonsmarknad för just bostäder. När vi nu går in i en lågkonjunktur och bostadsannonsmarknaden viker kommer vi se mindre av bostadsjournalistik i tidningarna.

I själva verket är den affärsmässiga och kommersiella framgången en förutsättning för redaktionell frihet (jag talar här återigen om vanliga kommersiella medieföretag, inte public service etc). På en tidning, tv- eller radiostation som går med förlust kan man vara säker på att direktörer och marknadsfolk snart börjar ha synpunkter på det redaktionella arbetet. Så länge affärerna går bra håller sig räknenissarna borta från redaktionen.

Innebär detta att näringslivs-, rese-, nöjes- och nästan all övrig journalistik är korrupt och inte går att lita på? Självklart inte. Ett tv-inslag om en medicinsk nyhet kan vara både viktigt och intressant – även om det tillkommit som ett resultat av en pressrelease från världens största läkemedelsföretag. Väldigt många människor kan ha nytta och glädje av ett resereportage fyllt av tips och råd – även om ett reseföretag stått för reporterns omkostnader. Och en opinionsundersökning kan ha ett sensationellt innehåll och vara värd att rapportera om i seriösa nyhetsmedier – även om undersökningen beställts och finansierats av en organisation som gynnas av resultatet.

Att jag som journalist är en del av en affärsverksamhet behöver ju inte heller vara min egen eller min redaktions drivkraft. Få reportrar går till jobbet på morgonen med ambitionen att deras arbetsgivare ska ha blivit lite rikare när de går hem på kvällen, eller skriver artiklar i syfte att gynna ett politiskt parti eller ett multinationellt företag.
Men om journalisterna som rapporterar inte själva förstår, eller snarare blundar för, de ekonomiska mekanismer som styr eller åtminstone påverkar deras arbete – hur ska läsaren, lyssnaren eller tittaren kunna förstå eller se det?

Journalistik är business. Så är det, och det är varken bra eller dåligt. Det dåliga är om vi journalister låtsas som att det är på något annat sätt. Då lurar vi publiken.

Sommarhälsning från FRA-land

Hej. Jag skriver kursivt. Såhär bara några kilometer från FRA:s spioncentral på östra Gotland får man ju vara lite försiktig. Men några spioner har jag inte sett än. Enligt lokal folklore berodde den taskiga tv-mottagningen under den analoga epoken på FRA:s störsändare uppe i skogen. Numera tittar vi digitalt och även mobiltäckningen är hyfsad. Mer att lyssna på således för våra kära signalspanare.

Som i brist på terrorhot nu i sommartid bör lyssna av P1. På bara ett par dagar har jag hittat tre nya favoritprogram: Brott, Bruket och Heliga familjen. Förutom att de är spännande och tankeväckande program man lär sig något av har de det gemensamt att de produceras av fristående bolag, utanför Sveriges Radio.
Jag minns hur det lät i gamla gnälliga Vår grundade mening för ett par år sedan när radioledningen kom med den omskakande idén att god public service-radio skulle kunna produceras av journalister utan livstidsanställning.

I dag är Vår grundade mening ersatt av det betydligt piggare Medierna – som (i likhet med Brott) görs av det fristående Tredje Statsmakten Media AB. Så kan det gå.

Förresten…

…den som vill ha ett exempel på vad generella digitala ”säkerhetssystem”, typ FRA:s kommande internetspaning, kan innebära ska läsa det här. I det amerikanska företaget Western Unions paranoida universum räcker det med att ha ett av den muslimska världens vanligaste namn för att stämplas som terrorist. Törs man maila någon som heter Ahmed efter den 1 januari?

Sommarmörker. Dags att starta eget?

Jag har inte hängt med i FRA-debatten på det sätt jag själv tycker att jag borde ha gjort. Än mindre deltagit i några protester. Får väl skylla på en kombination av chock, apati, allmän cynism och en politikerskepsis som nu närmar sig förakt.
Läser Hanne Kjöller i DN och känner samma uppgivenhet som hon. Jag hoppar runt lite mellan bloggar jag inte kommit mig för att läsa på flera veckor. Överallt samma besvikelse och ilska. Och förvåning: vad fan var det som hände?
Jag har absolut inget att tillföra i själva sakfrågan. Alliansen har klubbat en lag värdig det gamla DDR, partipiskorna är alldeles fransiga och ett antal politiker med hög svansföring har för tid och evighet gjort bort sig (inlägget Fredrik Federley skrev på sin blogg den 18 juni hade när jag kollade senast fått 753 kommentarer. De flesta är inte glada). Det mesta är bara sorgligt och ynkligt.

Alldeles uppenbart kommer protesterna att fortsätta, och allianspartiernas opinionsläge lär inte bli bättre. Frågan är om FRA-lagen blir valfråga. I vårt lilla skyddade hörn på jorden handlar politik så sällan om stora frågor som tryck- och yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter och så ofta om annat.

Så vad gör vi nu? Jag har som sagt inte hängt med så bra och undrar: vilka möjligheter finns att dra tillbaka FRA-lagen? Det är viktigast just nu. Kommer det räcka med att vi röstar bort alliansen i nästa val – till priset av att kanske få in Lars Ohly i regeringen? En mycket obehaglig magkänsla säger mig att ett regeringsskifte inte är någon garanti för att lagen skrotas.
Politiskt har jag verkligen ingen aning om vart jag ska ta vägen. Jag tycker själv att jag har värderingar som är väldigt mainstream och medelklass, men kan över huvud taget inte se något parti jag skulle kunna tänka mig att rösta på om det var val i dag.

Här kommer en snabbguide till mina politiska värderingar. Om någon som representerar ett parti känner igen sig får ni gärna höra av er och övertyga mig om att just ni ska ha min röst 2010.
Jag…
…anser mig vara liberal.
…vill ha ett generöst och samtidigt effektivt välfärdssystem, gemensamt finansierat men med många aktörer och huvudmän som i konkurrens med varandra driver verksamheten.
…tycker att det ska löna sig att jobba. …tycker att öppna gränser, helt fri invandring och handel är det självklara målet. På vägen dit ska vi ha en generös flykting- och invandrarpolitik.
…tror att det är dags att skrota landstingen, ta ett nationellt grepp om den allra mest specialiserade sjukvården och decentralisera resten.
…tycker att man borde förenkla regelverket för småföretagare, luckra upp LAS och förändra sjuklöneansvaret så att småföretagare vågar anställa – men också att det ska finnas effektiv kontroll för att minska fiffel och svartjobb.
…vill se en skola som tar lika väl hand om alla barn, som sätter upp tydliga mål och krav och där inte kvalitet görs liktydigt med kepsförbud.
…undrar om man inte kan spara några sista miljarder genom att skrota JAS, visserligen allt för sent men ändå.
…tycker att vanliga människors integritet väger betydligt tyngre än illa underbyggda teorier om hot mot riket och hur man avvärjer dem.
…gillar musik och mysiga hemmakvällar.

Vart ska jag ta vägen? Kom gärna med råd och förslag.
Kanske återstår bara alternativet att starta ett nytt politiskt parti. Med tanke på hur det jäser av missnöje bland besvikna medborgare i allmänhet och bland mängder av vanligtvis inflytelserika debattörer skulle det inte förvåna om ett nytt liberalt parti bildas i efterdyningarna av det här magplasket. Inte mig emot.

Invalid de parade i P1

Den här veckan ägnar P1 stor del av innehållet åt funktionshinder och tillgänglighet. Temat går under rubriken Välviljans apartheid och ett av dagens reportage handlade om yours truly. Lyssna här.
Och min gode vän, förebild och livmedikus Claes Hultling var med i Samtal pågår i förmiddags. Den intervjun hör du här.