Hur länge är Expressen ensamma?

Än så länge är Expressen och TV3 ensamma om att publicera namn och bild på den misstänkte ”Hagamannen”.
Det ska bli intressant att se om och när någon annan följer efter. I nuläget framstår ju alla som inte publicerar den misstänktes namn som mer sansade publicister, medan Expressen så gott som ensam får rollen som gangstertidningen som går hur långt som helst.

Och publikens minne är gott men grumligt. I morse var det en dam som ringde P1 och påminde sig om att Expressen gjorde ”något liknande” med Anna Lindh i samband med mordet.
Kanske håller Expressen på att skaffa sig ett rykte inte ens en kvällstidning vill ha. Kanske döms den nu misstänkte ”Hagamannen”, alla publicerar hans namn och debatten rinner ut i sanden.

Expressen och "Hagamannen"

Expressen publicerar namn och bild på den som misstänks vara ”Hagamannen” i Umeå. Det är logiskt. Just Expressen går sedan några år tillbaka i bräschen när det gäller långtgående namn- och bildpublicering. Men även Aftonbladet publicerar numera mycket oftare namn och bild på misstänkta brottslingar. Ett färskt exempel är mannen som misstänks ha styckmördat sin sambo.

Jag gillar det inte. Under den tid jag jobbade på kvällstidning var den oskrivna regeln att vi aldrig publicerade namn och bild på brottslingar förrän de var dömda. En rimligare hållning, tycker jag.
Att visa namn och bild på den misstänkte ”Hagamannen” i Expressen är ett hyenabeteende och spelar på läsarnas lägsta instinkter. Som information är publiceringen rätt meningslös eftersom 99,9 % av Expressens läsare inte har någon relation till den misstänkte eller löper risk att överfallas av honom. Någon varnande verkan har ju inte heller publiceringen, den misstänkte är ju gripen och inte farlig för någon.

Jag är ingen presshistoriker, men tror att ribban när det gäller namn- och bildpublicering åker upp och ned med tidens gång. Under första halvan av 1900-talet publicerades namn, bild och andra uppgifter om till exempel misstänkta brottslingar på ett sätt som vore helt otänkbart i dag.
I mitten av 80-talet var läget ett annat. Jag minns inte hur lång tid det tog innan Christer Petterssons namn och bild publicerades, möjligen dröjde det till efter den fällande domen i tingsrätten. Och då talar vi om en misstänkt statsministermördare.

Så vart är vi på väg? Läsarna och tittarna bestämmer. Och pendeln kan svänga snabbt. Jag är inte säker på (och jag hoppas verkligen inte) att lynchmobbjournalistik som den Expressen ägnar sig åt just nu är ett kommersiellt framgångsrecept.

Läs mer i Journalisten.

Hatten av för Buck Owens, 1929-2006

Han blev aldrig Nashville-glassig. Han bildade sin egen skola, the Bakersfield sound. Och när countryn fick en nytändning i mitten av 80-talet var han en viktig inspirationskälla för artister som bland andra Dwight Yoakam.

I går dog Buck Owens, 76 år gammal.

Redaktörn gnäller på DN igen

I dag listar Vassa Eggen Sveriges tråkigaste kultursidor. Inte oväntat tronar DN (Ministeriet För Nyhetsförmedling) på förstaplatsen. Jag kan inte säga så mycket om det, eftersom jag är en billig och grund typ som mycket sällan läser kultursidor. Om det är mig eller kultursidorna det är fel på lämnar jag åt andra att bedöma.
Men eftersom jag är en petig tidningsmakarnörd kan jag inte låta bli att gnälla över det dåliga hantverket på DN:s kulturredaktion. Senast det fick mig att gå i spinn var i höstas då DN totalt redigerade bort Maciej Zarembas prisvinnande reportageserie om arbetskraftsinvandring.

Varning: nu blir det kritik på detaljnivå.
I går publicerade DN en intervju med en av TV-Sveriges just nu roligaste människor: Christine Meltzer (Hey Baberiba).
En habil text. Men varför får vi inte veta hur gammal hon är? Var hon bor? Om hon har någon familj?

Både min magkänsla och min erfarenhet säger mig att läsarna vill veta det. En pytteliten faktaruta med uppgifter om ålder osv säger mycket och kan skapa identifikation (”ah, bor hon i Stureby, där har jag varit, jag vet hur det ser ut där”) och ge läsaren en vidare bild av den intervjuade.
Jag som bloggar åtminstone halvanonymt kan avslöja att jag är 38 år, gift och bor i en villa i Nacka. Säkert var det några av er som tyckte det var intressant. Och jag är inte ens TV-kändis.

Min magkänsla och mina fördomar om DN säger mig att kulturredaktionen tycker att det är skvallrigt och irrelevant att ägna två rader åt något som läsarna garanterat kan relatera till.

Så ska det låta

Carola i extas. Den här bara kan jag inte undanhålla er. Hittade den via Kulturbloggen.

Redaktörn gästspelar

Jag kan inte mycket om vin. Alltså är det nu med stor stolthet jag medverkar som gästskribent på bloggen Vinlusen, som annars alltid är läsvärd. Eder ödmjuke tjänare bugar sig.

Det mörknar i Söderköping

Söderköpings kommun spärrar de egna datorerna för chattsidor och annat de anser olämpligt på Internet, skriver TT via Aftonbladet. Datorerna finns bland annat på skolor och bibliotek och det är naturligtvis pedofiler och porr man är orolig för.
Det är ju rena snurren. Okunniga vuxnas moralpanik.

Hur ska lärare i Söderköping med någon som helst trovärdighet kunna undervisa om censur, diktaturers bokbål och brott mot yttrandefrihet? Eller Sveriges grundlag, för att ta ett aktuellt exempel.
Vad ska rensas ur bibliotekshyllorna? Henry Miller? Brett Easton Ellis? Vladimir Nabokov?

I USA mobiliserar en föräldraorganisation mot Ford för att företaget gjort reklam som riktar sig till homosexuella.
Är det dit vi är på väg?

Country och politik

Countrymusik vilar tungt i sin egen tradition. Att texterna ofta – men inte alltid – speglar konservativa värderingar är ingen direkt chock. Numera är också flera av de riktigt stora stjärnorna i USA (som Alan Jackson här på bilden) öppna med att de stöder det republikanska partiet.
Men så har det inte alltid varit, kan vi läsa i dagens Svenska Dagbladet där alltid läsvärde Magnus Eriksson skriver om boken Rednecks & Bluenecks. The Politics of Country Music av Chris Willman.
Artikeln är intressant för alla som är torsk på country, amerikansk nutidshistoria och amerikansk politik. Och vi är ju många.

Sveriges ansikte utåt

Bosse Ringholm. Kan ju bli hur festligt som helst.

Råknull i Virserum och Laila Freivalds. Jo, det hänger ihop.

Bilden här intill är från Virserum i Småland. Där bor lite drygt 2 000 personer. En håla, kort sagt. Men det är en håla med en av landets mest omtalade konsthallar. I lördags öppnade en utställning med verk av bland andra Marie-Louise Ekman, Ulf Rollof, Helene Billgren och John E Franzén – kort sagt flera av de riktigt stora namnen i svensk konst. Virserum ligger i Hultsfreds kommun och man skulle ju kunna tro att kommunpolitikerna gör vågen när så högklassig kultur erbjuds på hemmaplan.

Men icke. Konsthallsledningen – uppenbarligen större pr-begåvningar än lokalpolitikerna – har nämligen döpt utställningen till Från förälskelse till råknull. Det har fått Regionförbundet i Kalmar att protestera och vilja dra in sitt ekonomiska stöd, inte till konsthallen utan till just den här utställningen – om den inte får ett nytt namn.
Om det här kunde man höra i P1 morgon i morse.

Sickna klåfingriga pappskallar. Jag vet inte hur mycket pengar Virserums konsthall får från kommunen eller landstinget, men jag gissar att a) det inte är jättemycket och b) att det är väl investerade pengar. Det verkar som att verksamheten är spännande och av hög klass och inte minst ”sätter Virserum på kartan” – och sådant brukar ju kommunala småpåvar älska.

Allt som är kultur, eller ens allt som är bra kultur, ska inte med automatik stöttas med skattepengar. Men när ett beslut om ekonomiskt stöd är fattat (oftast är stödet tidsbegränsat) ska politikerna hålla tassarna borta från själva verksamheten, som i 100 fall av 100 är något de inte begriper sig på.

Det är säkert jobbigt och tidskrävande att vara politiker. Ett sätt att lätta den egna arbetsbördan vore att låta bli att peta i sådant som inte är politik. Namn på konstutställningar, till exempel.

Detta leder rakt in i historien om vår klåfingriga utrikesminister, som också tycks ha svårt att se var hennes arbetsuppgifter börjar och slutar. Allt pekar ju nu på att Laila Freivalds hade en mycket mer aktiv roll när en underställd UD-tjänsteman kontaktade en internetoperatör och åtminstone indirekt uppmanade dem att stänga Sverigedemokraternas tidnings hemsida. Ett solklart brott mot grundlagen, som det nu också visar sig att Freivalds ljugit om.

Att Säpo tog kontakt med internetoperatören i samma ärende är därmed helt i sin ordning. Om ett företags verksamhet i förlängningen riskerar att leda till terrorattacker mot svenskar utomlands är det bra om polisen upplyser företaget om det.
Polisen sköter polisens jobb. Politikerna sköter politiken. Konstnärerna sköter konsten.
Ska det vara så svårt?

Högerextremism...

...ska tas på allvar. Men jösses vad det finns mycket att skratta åt också i den branschen. Bloggen Svinstian drar ner de bruna byxorna på den ”nationella rörelsen” och det blir stor humor. Missa inte texten om Sveriges tråkigaste torg och deras strategiska betydelse för nynazisterna.

Slö bevakning av Paralympics

Jag har sett några av SVT:s dagliga sammandrag från Paralympics i Turin. Det är håglöst, pliktskyldigt och med en sorts missriktad respekt för idrottsmännen.
Inte en enda gång under de sammandrag jag sett har man fått svar på frågorna alla tittare ställer sig: Varför sitter han eller hon i rullstol? Vad har han eller hon för handikapp?

Inte ens i de fördjupande porträtt av svenska paralympier jag sett har man snuddat vid hans eller hennes bakgrundshistoria. Inte i en bisats har vi fått veta hur det kommer sig att störtloppsåkaren saknar en arm och hur det kommer sig att han tävlar mot någon som inte ser ut att ha något handikapp alls.

Jag tror inte idrottarna själva är ovilliga att tala om sina funktionshinder. Jag tror att SVT tror att de gör något bra och jämställt när de väljer bort att tala om det alla tittare är nyfikna på. Journalistik handlar om att få svar på frågor. Paralympicssändningarna är dålig journalistik. Skärp er eller avstå nästa gång.

Storebrorsnytt

Det blåser kalla vindar ute i världen. På Dateline Seoul noterar Pelle Andersson att alla de stora internetföretagen (Yahoo, MSN m fl) på begäran lämnat ut uppgifter om privatpersoners surfande och användande av sökmotorer till det amerikanska justitiedepartementet.

Och här hemma ska polisen snart skickas på buggkurs. Håhåjaja.

Vi flamsar vidare

I morgon är det Carolafestivalen. Vad ska man tycka om denna kvinna och allt väsen som uppstår runt henne?
Nu har det varit mycket ”Carola flydde undan reportrarnas frågor” och ”Carolas manager stoppade intervju” och så vidare och så vidare.
Här kommer det ni alla väntat på. Facit.

Redaktörns frågor och svar om Carola. Högt och lågt.

1. Får inte en artist tycka vad hon vill om till exempel homosexualitet?

Klart hon får. Men om man som i Carolas fall är en (extremt) offentlig person och luftar sina åsikter öppet får man också ta ansvar för vad man säger, dvs ta en diskussion om den uppstår. Om man som Carola så tydligt tagit på sig rollen som from och bibeltrogen kan man inte kliva i och ur den rollen som det passar en. Inte utan rabalder, vill säga.

2. Men är det intressant vad hon tycker om homosexualitet?

Självklart. Av ovanstående skäl. Hon är ju, ve och fasa, en förebild för inte minst en massa småtjejer. Hade jag en tolvårig dotter som hade Carola som idol skulle jag ha ett allvarligt samtal med henne.

3. Så då är det bra att journalisterna frågar henne om detta?

Problemet är att det frågas för lite. Det daltas med Carola, en känd person som ventilerat åsikter hon delar med nazister och andra mörkermän. Men det är en fråga som blir för stor för media. Lite lagom homofobskandaler inför Melodifestivalen räcker. I morgon, efter festivalen, är det glömt igen.

4. Ska media acceptera att managers och andra avbryter intervjuer när frågorna inte passar?

Vad ska journalisterna göra åt det? Det finns ju ingen lag som säger att folk måste svara på medias frågor, även om en och annan slö reporter skulle vilja det.
Artister och media är ju medverkande i samma spel inför ett evenemang som Melodifestivalen. Jag tror att vi närmar oss den brittiska situationen, där nöjes- och idrottsstjärnor ”ägs” (det vill säga får betalt i någon form) av enskilda medier. Kanske kommer Carola bara prata med Aftonbladet och Zlatan ha en deal med Rix FM.
Detta förekommer ju redan, det mest kända och öppna exemplet är väl Christer Petterssons relation med TV3.
En trist utveckling? Kanske det. Men den borde öppna för en parallell, tuffare och, tror jag, roligare nöjesjournalistik vid sidan av flams som sanktionerats av artister och skivbolag. Kartlägg Carola. Intervjua alla som någonsin känt henne. Smyg efter henne när hon går till kyrkan. Ansträng er.

5. Är Carola ond?

Troligen. Och helt säkert småkorkad.

SJF går bort sig igen

Just när jag skrivit klart det förra inlägget får jag syn på det här.
Metro ger sig alltså in i den nya spännande världen av deltagarjournalistik, och uppmanar folk som bor i Stockholms förorter att medverka som reportrar.
Då går journalistfacket i spinn. Men inte av den enda anledning som skulle kunna vara rimlig, nämligen att Metro inte betalar bra nog.

Nej då. Metros chefredaktör Sakari Pitkänen är ”journalistikens dödgrävare” och allt kommer att sluta med en devalvering av journalistiken.
Sakari Pitkänen till Resumé:
- Om det fanns något att devalvera så hade jag ju gjort det. Men det gör det ju inte. Det finns ju ingen journalistik där ute som det är nu.

Och Agneta Lindblom Hultén, SJF:s ordförande, vad är det som säger att Metros förortskorrespondenter skulle ge läsaren låg kvalitet?
Gudarna ska veta att det produceras mycket skit av överbetalda SJF-medlemmar i det här landet.

En sportrubrik: Fack off, SJF

Tidningen Journalistens chefredaktör Maja Aase har skrivit en ledare som fått Aftonbladets Peter Wennman att lämna facket och uppmana andra sportjournalister att göra samma sak.
Flera andra bloggare har redan kommenterat detta, läs till exempel här och här. Aases ledare i sig är inte så mycket att hetsa upp sig över. Och Peter W har ibland lite väl korta kablar mellan hjärta och tangentbord.

Men han har en poäng, en jättepoäng.
Svenska Journalistförbundet har i åratal varit en facklig organisation som öppet visat förakt för en stor del av den egna medlemsskaran och det arbete de utför. Inte minst gäller det de journalister som arbetar på kvällstidningar. SJF:s ointresse för kvällstidningar som arbetsplatser är monumentalt. Däremot är förbundet och dess tidning Journalisten sällan sena att sälla sig till jämmerkören så snart det vankas lättköpta poänger i finare journalistkretsar. Men är det där SJF ska verka?

Jag blev förbannad redan 1992 och gick ur journalistfacket. För mig är det obegripligt att inte alla kvällstidningsjournalister gjort detsamma och - varför inte - bildat ett eget förbund. Särskilt gäller det vikarierna, som aldrig eller ytterst sällan fått något fackligt stöd i det lätt bisarra LAS-träsket.

Jag jobbade på Aftonbladet när en av kollegorna greps och åtalades i samband med det som möjligen kallades ”nazisthärvan”. Det publicistiska i den historien lämnar jag därhän. Det borde SJF också gjort. Förbundets och tidningen Journalistens agerande var en vämjelig historia. En journalist och SJF-medlem grips och slängs omedelbart i häkte för något han gjort i tjänsten. Han är inte farlig eller rymningsbenägen. En klockren skandal i en demokrati. Men SJF lyfte inte ett finger för sin medlem utan inväntade nervöst vindriktningen på de fina debattsidorna.

Som journalist behöver man inte tveka om hur det egna fackförbundet rangordnar en. Kvällstidningsjournalister (särskilt de som jobbar med nöje, sport och feature) och magasins- och veckotidningsjournalister är inte lika mycket värda som de som jobbar på de stora morgontidningarna, på P1 eller ägnar sig åt det som kallas ”grävande”. Vikarier och frilansare står också långt ner på skalan.
Det är möjligt att samma typ av statusindelning finns i andra fackförbund, men jag undrar om den någonstans är så tydlig för de egna medlemmarna som i SJF.

Den som läst min blogg vet att jag har svårt för pretentiösa journalister utan verklighetsförankring. Men när jag möter den attityden från ett förbund som ska företräda alla sina medlemmar blir jag arg på riktigt.

Kanske skönjer vi en identitetskris här? Vilka är det Svenska Journalistförbundet ska företräda? Det vill säga vem är journalist? Det vill säga vad är journalistik?
Och här någonstans är det möjligt att SJF går vilse.
Min egen definition? Ja, säg det. För mig är journalistik mera metod än vetenskap med egenvärde. Det är ett sätt att berätta något. Det kan göras bra eller dåligt, intressant eller ointressant. Underhållande eller trist.

Själv har jag faktiskt efter 14 år som svartfot gått med i facket. Mest av försäkringsskäl, men också för att jag faktiskt tycker det är en bra grej att vara organiserad.
Och tänka sig – de släppte in mig! Trots att jag jobbar med mycket suspekta saker som marknadsföring i tidningsform. Men visst fan är jag journalist.
Så det kanske finns hopp för SJF ändå. Med Peter Wennman som förbundsordförande.

Skrattfest med Birro junior

Hittade den här artikeln när jag slösurfade lite. Fruktansvärt rolig, men jag är inte säker på att lillebror Birro förstår på vilket sätt hans text är underhållande.

Heart on fire

Hans familjs förmögenhet räknades i hundratals miljoner dollar. Hans styvfar köpte en nattklubb så att grabben skulle ha någonstans att spela med sitt band. Han vågade inte sätta sig i ett flygplan utan att vara påtänd. Han hängde med Keith Richards och lärde Stones lyssna på country. Han var sju år gammal när han såg Elvis live och gick backstage och fick en autograf. Han upptäckte Emmylou Harris – och nej, de var aldrig ett par.

Gram Parsons var bara 26 år när han söp ihjäl sig, men han hann förändra musikhistorien och inte minst folks inställning till countrymusik.
BBC:s Bob Harris (mer och mer min andlige ledare när det gäller musik) har gjort en fantastisk dokumentär om Gram Parsons. Lyssna här och hör bland andra Keith Richards, Emmylou Harris, dottern Polly Parsons, bandmedlemmar och naturligtvis Gram Parsons själv.
Missa inte detta, jag vet inte hur länge BBC låter sina dokumentärer ligga kvar på nätet.


Och när jag ändå är inne på Bob Harris: i veckans Bob Harris Country finns Guy Clark med som gäst och gör bland annat ”Desperados Waiting for a Train” unplugged i studion. Hmm, känner att det börjar bli dags att lista De Stora Amerikanska Låtskrivarna.

Kallsupar i ankdammen

Veckans rubrik: ”Mystisk bajsman svinar ner skolans toa”, på aftonbladet.se. Vi talar alltså inte om någon gammal vanlig genomsnittlig bajsman här.

Veckans tunnaste indignationsjournalistik: resumé.se ”avslöjar” att en sportreporter på SvD eventuellt gjort en ”high five” med en av Hammarbys bandyspelare efter en match. Det är sådant här som successivt sänkt resumé.se ner till den dagisnivå där redaktionen befinner sig i dag.

Smaklig måltid

Okej, nu har ni undrat länge nog: äter de verkligen hund i Asien? Svaret är jajamensan, och helst i soppa. Pelle rapporterar direkt från Seoul och följer ni länkarna hittar ni smarriga recept också.

Så hårda

Har just sett Westway To The World, dokumentärfilmen om The Clash där alla originalmedlemmarna ser tillbaka på bandets historia. På några få år satte de outplånliga avtryck i rockhistorien.
Den som vill försöka förstå kemin och fysiken och energin som gör ett stort band till ett av de Största Banden ska se filmen. Och sedan lyssna på ”Garageland” från första plattan.

Prognos: ingen polis i turban i Arjeplog före midsommar

I framtiden ska svenska poliser få bära turban, huvudduk, kippa eller annan huvudbonad med religiös koppling. Vet inte riktigt vad jag tycker om det, men jag lutar åt att det är en bra idé.
Blir lite oroad när jag ser att 84% av 103 000 Aftonbladetläsare är negativa. Det är inte alltid så högt i tak i vårt land som vi vill tro.

Men turbanbeslutet är ju en skitsak. Det kommer inte att lösa problemet med snedrekryteringen till det viktiga polisyrket: nästan inga med invandrarbakgrund eller annan etnisk kompetens än svensk blir poliser, och nästan inga yngre vill jobba utanför storstäderna.
Det kommer att dröja mycket lång tid innan vi får se en kvinnlig svensk polis med huvudduk. Särskilt i…Arjeplog.

Lyckliga horor, hjälplösa män

Det pågår en prostitutionsdebatt i bland annat Ring P1. Bakgrunden är förberedelserna i Tyskland inför fotbolls-VM, där man på alla möjliga sätt planerar för att den lagliga prostitutionen ska fungera så bra som möjligt. Man får intrycket att VM-arrangörerna ser på prostitution ungefär som kollektivtrafiken – så och så många väntas komma, hur löser vi lokalbristen och undviker köbildning?
I Tyskland är prostitutionen lagligt och på tysk regeringsnivå är man upprörd över att lilla Sverige har synpunkter. Tyskarna gör informationsmaterial som ska lära torskarna se skillnaden mellan lycklig horor (inga märken efter sprutor och glatt humör) och trafficing-offer (glåmiga öststatstjejer med ondskefulla män som tar hand om betalningen).

Som vanligt när prostitutionen debatteras här hemma dyker det upp folk som yrar om fria val, ett yrke som vilket som helst osv. Och som man skäms jag. Varför accepterar vi män en debatt och ett synsätt där vi framställs som lobotomerade kåtbockar som inte kan hålla gylfen stängd? Oss går det inte att göra något åt, är budskapet, alltså måste man koncentrera sig på att göra de prostituerades verksamhet så rumsren som möjligt.

Vår grundade mening suger igen. Med flera.

Nu knorras det igen i Mediesveriges Jurassic Park – Sveriges Radio. Bakgrunden är att SR ska minska personalstyrkan och i framtiden lägga ut en del programproduktion på fristående bolag. Precis som Sveriges Television, TV4 och alla andra stora medieföretag arbetar i större eller mindre utsträckning.
Som ett brev på posten kommer nu interna protester från väntat håll. Inte minst mitt gamla favorithatobjekt Vår grundade mening (här en post jag skrev i höstas) jämrar sig: Public service urholkas, programkvaliteten blir lidande, bara yngre journalister som är beredda att jobba för svältlön kommer att få chansen – och hur ska det bli med oberoendet?
Ja, hujedamig.

Jag blir så trött. Igen. Bland (i alla fall delar av) SR-folket är livstids anställning i radiohuset liktydigt med kvalitet och oberoende, som inte heller kan uppnås på annat sätt. Fristående produktionsbolag är ont. F-skattsedel är fult.

Om vi till att börja med slår fast att Sveriges Radio är till för lyssnarna och inte för att säkra försörjningen för en klase trötta journalister. Vad är det som säger att till exempel Meny, Pengar eller Boktornet inte skulle kunna göras av fristående bolag? Eller Vår grundade mening?
Att oberoendet skulle urholkas automatiskt för att produktionen sker externt är nys. Självklart bör inte ett bolag som producerar reklam för en stor bank också göra ekonomiprogram i P1. Men ett bolag som inte gör bankreklam kan naturligtvis göra ett sådant program.

Under våren börjar P4 sända Söndagsskolan, producerat av Peter Settmans bolag Baluba. Möjligen ett för lättviktigt program för att de skitnödiga gnällspikarna på P1 ska orka bry sig.
På SVT är man inte lika stalinistisk. I söndags sändes den utmärkta dokumentären Utmanaren om Fredrik Reinfeldt (det första av sju partiledarporträtt) – producerat av det fristående företaget Laika. Vad var det för fel på det? Att reportern Oscar Hedin skickar en faktura och inte får månadslön från SVT?

Sveriges Radio behöver förnyas. Många fast anställda är på väg att gå i pension. Att göra SR till något sorts journalist-AMS genom att nyanställa lika många vore vansinnigt. Om det är publiken och programmen som är det viktiga.

Springsteen + Seeger = sant

Det här kan ju bli rätt bra. Eller vad tror ni? Mer bakgrund här.

Ett litet steg för Redaktörn, men ett stort steg för mänskligheten

Nu har jag äntligen lärt mig lägga in fasta länkar här på bloggen. Kolla till höger, klicka och läs.

Rebeller i himlen

Jag vet. Det är mycket Cash nu på den här bloggen. Men det kan inte hjälpas.
Jag såg Walk The Line i går, på pirat-dvd från Thailand med hysteriskt festlig engelsk textning. Utan textremsa gick det dock att koncentrera sig på själva filmen. Som ju är fantastisk, men det hade jag på känn. Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon till och med sjunger bra och gör varsitt gripande och värdigt porträtt av Johnny Cash och June Carter.
Lär väl bli åtminstone någon oscar i natt och The Man In Black själv ler i sin himmel.

När han inte spelar med Joe Strummer och Bob Marley, vill säga. På en av skivorna i boxen ”Cash Unearthed” finns en version av Marleys ”Redemption Song” där Cash sjunger duett med Strummer. Det är så bra, så naket, så enkelt och starkt att man ryser. Finns det en himmel? Finns det en bar där? I så fall är det så här det låter från den lilla scenen i hörnet.

Får man knullblogga hos Expressen?

Bloggvärlden växer. Både Aftonbladet och Expressen tillhandahåller nu (snart i Aftonbladets fall) bloggtjänster, och åtminstone Expressen under eget varumärke. Ska bli intressant att se hur de kommer att hantera sex- och porrbloggandet och annat som kan tyckas kontroversiellt. Hur påverkas varumärket Expressen den dagen Knullbloggen (finns nu på annat håll på nätet) eller en blogg om kiss- och bajssex flyttar in. Lite sex finns redan hos Expressen, naturligtvis några av tidningens mest besökta bloggar.
Frågan är om Expressen tänker sätta någon gräns för bloggarnas innehåll – vilket ju vore censur. Inte okomplicerat att låna ut sitt varumärke på det sättet.
Aftonbladet, som nyligen köpte Bloggportalen, kommer inom kort att lansera sin tjänst.
Vilka av dessa bloggar är välkomna där?

Men läser någon bloggarna? Några har naturligtvis massor av läsare. Men totalt sett minskar bloggläsandet, visar en amerikansk gallupundersökning. Som jag läser om – på en blogg. Det är min vän Pelle som bloggar från Seoul, mycket om livet i Sydkorea, men också om media, typgrafi och tidningsdesign. Dateline Seoul, check it out.

Tack Johnny

Jag har ännu inte sett Walk The Line, men i helgen måste det bli av. Ser i DN att försäljningen av Johnny Cash-skivor ökat med 700 procent. Två och ett halvt år efter sin död är Cash större än någonsin.
Det är i sådana här lägen man lite fåfängt och nästan missunnsamt vill påpeka att ”jag har ju lyssnat på honom i många år” för att distansera sig från massorna som utan att reflektera springer åt samma håll och köper skivor. Min Cashbeundran är liksom lite finare, och jag kan inte riktigt glädjas åt att så många nu upptäcker denne fantastiske man. Lågt av mig.

Hittar en månadsgammal krönika av Jan Gradvall där han skriver om Johnny Cashs formidabla karriär, som ju nådde sin höjdpunkt när Cash var över 60. Och kanske är hans version av ”Hurt” det absoluta bokslutet. Videon är stark så man gråter, med en Cash märkt av sjukdom och ålder men med en monumental värdighet och styrka.
Det är så bra att man känner tacksamhet för att man får vara med och lyssna.

Ring Cecilia

Jag gillar radions Ring P1 – och ser fram emot måndag, då en av SR:s verkliga tungviktare gör ett inhopp som programledare: Cecilia Uddén.
Hon har varit korrespondent i Mellanöstern och USA och ledde utmärkta Konflikt från starten till i höstas. 2004 blev det liv i luckan när Cecilia Uddén i direktsändning sade att hon hoppades att John Kerry skulle vinna det amerikanska presidentvalet. Då blev hon fälld i granskningsnämnden och avstängd.
Heja Cecilia, säger jag. Klart programledare ska ha åsikter.

Uddéns Ring P1-vecka smygstartade nu i morse med att hon intervjuades av Tomas Tengby. Hon sade:
”Jag tycker det är ett oerhört bra och intressant program som pendlar mellan allt från trafikvett till porrtidningar till socialdemokraternas maktfullkomlighet.”
Uppenbarligen för magstarkt för redaktionen, som på hemsidan ändrat citatet till ”socialdemokraternas eventuella maktfullkomlighet” (min kursivering). Lite kul. Sändningen går att höra på nätet, lyssna och jämför.

Bilporr

Det vore överdrivet att kalla mig nostalgiker. Men visst var det bättre förr? I alla fall när det gäller bilar. Jag slöläser Aftonbladet och hittar en artikel om en av världen vackraste sportbilar: Lamborghini Miura. Den gamla traktortillverkaren Lamborghini fick konkurrenterna att sätta i halsen när Miuran lanserades 1965.
Nu är det dags igen. En ny Miura har presenterats, ömsint retroformgiven.

Birdie nam nam

Fågelinfluensa. Någon mer än jag som inte orkar bry sig? Hörde att det totalt i världen dött, om jag inte minns fel, 96 personer i sjukdomen. Det kan jämföras med att det sedan i går dött 25 000 människor i svält.
Men fågelflunsan har mediedramaturgisk potential. ”Militär ska inta zonen” skriver Expressen i dag. En katt har visst dött i Tyskland och paniken sprider sig. I Rapports lunchsändning berättade en löddrig reporter i direktsändning att en död fågel hittats i en park i Oskarshamn.

Här är Redaktörns råd för dig som vill klara dig undan fågelinfluensan med livet i behåll:
1. Ät inte fågelbajs. Om det inte kommer från burfåglar som inte vistats utomhus.
2. Hittar du en död fågel i skogen – slicka inte på den.
3. Ta tio Tamilflu och en Valium, lås dörren och blunda hårt.

Och var försiktig med chips och pommes frites. För du har väl inte glömt det här?