20 år med världens roligaste jobb

Kramfors är en av Sveriges fulaste städer. Men omgivningarna är vackra, med Ångermanälven och den pampiga Sandöbron. På Limstagatan låg Västernorrlands Allehandas lokalredaktion och i sommar är det 20 år sedan jag stegade in där för att börja som reporter. Jag var 19 år och kunde för första gången kalla mig journalist.
Så mycket introduktion var det inte tal om, det var liksom bara att börja. Reporterkollegorna hette Björn, Maggen och Märit och jag såg, lyssnade och lärde mig massor. Tack ska ni ha.

Nu har jag varit journalist i mer än halva mitt liv och börjar faktiskt känna att jag är ganska bra på det jag gör. Men även solen har fläckar. Här har ni några av Redaktörns lågvattenmärken 1987-2007. Fler kommer säkert.

Jag var med om att publiceras en riktig kalkonhistoria i Aftonbladet. En svensk tjej hade skrivit en bok där hon påstod sig vara den riktiga Lisa Marie Presley, dotter till Elvis. Enligt svenska Lisa skulle hon ha förts i säkerhet i Europa för att skyddas från scientologerna. Istället hade en snarlik flicka, den vi i dag känner som Lisa Marie Presley, placerats hos Elvis och Priscilla. Rena snurren, men vi gjorde fyra eller sex sidor och löp. Pinsamt. Forgive me, Elvis.

När jag jobbade på Resumé fick vi ett rätt pretentiöst pressmeddelande till redaktionen. Det var från en reklambyrå som ansvarat för en total omprofilering av en stor skobutikskedja. Grafisk profil, butiksinredningar – allt var nytt, modernt och fantastiskt, sades det.

Eftersom kedjan hade en butik i närheten av redaktionen gick jag dit och tittade. Och började skratta. Inte mycket hade hänt i den tråkiga butiken, lite nya färgglada planscher på väggarna kanske, annars var det samma gamla tråkiga skoaffär.
Med det svulstiga pressmeddelandet framför mig skrockade jag och skrev en oerhört sarkastisk liten kommentar där jag lustmördade byråns pretentiösa dravel. Skulle detta vara en genomgripande omprofilering och avancerad designstrategi? Ha!
Problemet var bara att jag gått in i fel butik. Den – faktiskt – pånyttfödda kedjans butik låg tio meter bort på samma gata. Jag tyckte det var så kul att skriva en elak sågning att jag inte brydde mig om att läsa så noga på butiksskyltarna. Telefonsamtalet med reklambyrån efteråt var inte roligt.


Ett annat trist samtal var det från en gråtande anhörig till en avliden. Det var på VA i Kramfors där skrivande av dödsrunor ingick i arbetsuppgifterna för oss lokalreportrar. Jag hade stavat den dödes efternamn fel och kvinnan i telefonen var otröstlig. Den lilla notisen på familjesidan var troligen det enda som någonsin skrivits i tidningen om vederbörande och jag hade inte kollat hur hans namn stavades.
Sedan dess är jag extremt noga med namnstavning.

I Kramfors fanns ingen fast fotograf, vi plåtade själva. Eftersom jag gillar foto var det en ren bonus för mig att själv ta bilderna till mina artiklar. Reportrarna på lokalredaktionen delade på några Nikonkameror och det var noga att man alltid lämnade dem ifrån sig med ny filmrulle i. Vilket jag naturligtvis glömde en gång och en kollega fick med sig den filmlösa kameran när han skulle plåta söta förstaklassare på en skolavslutning. Det blev inga barn i tidningen dagen efter.

Ytterligare några goofar har jag säkert gjort mig skyldig till, men de förtränger jag just nu. Journalistik är småfuskandets sköna konst men jag har i alla fall inte gjort bort mig totalt under de här två decennierna.
Det blir 20 år till. Minst.

Bryt nacken på rätt ställe

Jag hade tur som bodde i Stockholm när jag bröt nacken. Här finns den bästa ryggmärgsskadevården i landet, troligen hör den till den bästa i världen. I dagens Svenska Dagbladet kan ni läsa om hur skiftande kvaliteten på vård och rehabilitering är på olika håll i Sverige. Ryggmärgsskador är relativt ovanliga i Sverige. Det rimliga vore att alla patienter vårdades och rehabiliterades på ett och samma ställe – i Stockholm – så att kompetens och erfarenhet maximerades.

Nu åker jag på semester, förresten. Hej så länge.

God save the queen, we mean it man

Dagen efter min 30-årsdag var jag lite bakis. Det hoppas jag att prinsessan Victoria är i dag, men inte värre än att hon kan läsa den här artikeln i DN.

Bristen på hörslingor – ett lagom stort problem

Och nu ska jag kacka i eget bo. Som funktionshindrad borde jag väl göra vågen (skulle se ut det, jag är ju totalförlamad) när Föreningen Unga hörselskadade slår larm om hur svårt det är för hörselskadade att följa politikerveckan i Almedalen. På bara ett av de granskade arrangemangen fanns hörslingor och dålig akustik i många lokaler har gjort det omöjligt att hänga med i det som sägs för den som hör dåligt.

Unga hörselskadade är säkert nöjda med utdelningen i form av medieutrymme i går. Om jag inte minns fel toppade storyn Rapportsändningarna på morgonen.

Men hur stort är problemet? Det framgår inte hur många hörselskadade som finns i Almedalen, eller hur många som avstått från att åka dit på grund av den bristande tillgängligheten.
Frågan om tillgänglighet är för mig både svår och lätt. Vi tar det lätta först: självklart ska jag och andra funktionshindrade inte stängas ute och nekas att delta i det som är självklart för alla andra i samhället. Tillgänglighet är en rättighetsfråga, det handlar inte om att ”ge” funktionshindrade tillträde för att det är synd om oss.
Men är det ett rimligt krav att allt ska vara tillgängligt för alla, alltid? Det finns mängder av grupper som inte kan eller har svårt att delta under politikerveckan – föräldrar med barnvagn, folk som inte har råd att resa till Gotland och sådana som jag: kullerstenen på gatorna stänger i praktiken mig och många andra i elrullstol ute från Visbys innerstad. Detta till trots tycker jag inte att man ska asfaltera alltihop.

Handikapporganisationerna brukar dyka upp i mediernas sommartorka. Troligen har jag missat de regionala tv-nyheternas årliga svep mellan Stockholms uteserveringar: arg person i rullstol konstaterar att hon/han inte kan ta en öl på krogen X, kameran zoomar in rullstolshjul mot hög tröskel. Arg aktivist i rullstol och sommarvikarierande tv-reporter återvänder hem, nöjda med att ha skapat 90 sekunders uppmärksamhet och talat om tillgänglighet på ett sätt att folk förstår.
Och det är väl bra? Jag vet inte. Kanske är det så att vi måste sänka tillgänglighetsfrågorna till uteserveringsnivån för att någon över huvud taget ska bry sig. Den tillgänglighet som är viktig på riktigt är ju så mycket svårare att åstadkomma och diskutera. Då talar vi om tillgängligheten till arbete och egen försörjning, till utbildning och till ett liv som inte kontrolleras av försäkringskassa och kommunal ”omsorg”. Då talar vi om ett annat sätt att se på människor som är annorlunda och om ett annat sätt att tänka.

Och plötsligt blev det lite jobbigt. Kanske lika bra att räkna hörslingor och höga trösklar i alla fall.

Födelsedagsläsning för Victoria, 30 år i dag

Det sägs att prinsessan Victoria i likhet med pappa kungen har läs- och skrivsvårigheter. Jag hoppas ändå att de båda tar sig tid att läsa Per Anderssons debattartikel i DN i dag. Den innehåller en del svåra ord men inte farligt många.

Per Andersson är statsvetare och betydligt mer kunnig i konstitutionella frågor än yours truly. Han levererar för mig nya argument för monarkins avskaffande när han pekar på de demokratiska problem som uppstår om den som står på tur att bli Sveriges statschef (Victoria) tillåts gifta sig med vem hon vill, till exempel en gymägare från Ockelbo.

Om monarkin ska leva kvar i ett demokratiskt land krävs att kungahusets rekryteringsbas begränsas till andra europeiska kungafamiljer, förklarar Andersson:
”Monarki utan avgränsning framstår som lika odemokratiskt som riksdagsval utan allmän rösträtt. Paradoxen är uppenbar: ju folkligare kungahus, desto oförenligare med demokratin”.

Alltså bör Victoria i demokratins namn förbjudas att gifta sig med Daniel Westling. Och det känns ju inte så modernt, ungefär lika omodernt som monarki i sig.
Det enda rimliga är naturligtvis att avskaffa monarkin och införa republik.

Avslutningsvis vill jag lämna ytterligare ett par lästips till prinsessan och resten av familjen:
Därför är jag republikan av Vilhelm Moberg, på nätet i något kortad version.
Så blir Sverige en republik, ett helt rimligt steg-för-teg-program som centerpartisten Fredrik Bojerud presenterade på sin blogg förra året.

Ska vi skratta nu?

I fjol var det valår – och följaktligen helt hysteriskt i Almedalen. I år lär det vara fler arrangemang än någonsin, men för oss här på fastlandet verkar politikerveckan rätt avslagen. Även om den som vanligt räddar arbetsveckan för alla nyhetsredaktörer. Det händer inte mycket annars så här års.

Erik Blix och Göran Gabrielsson från radions Public Service intervjuades i Gomorron Sverige i morse och visade prov på sin (förvisso ojämnna) satirkonst. Omedelbart efter talade centerns Fredrik Federley och vänsterpartiets Ali Esbati om sitt deltagande i debatt-SM (…) och som vanligt vid sådana här programskarvar har jag svårt att se var satiren börjar och slutar.

Sheriffen revisited

Eftersom dokumentären Sheriffen i Ryd sändes i repris i SVT i förrgår länkar jag till texten jag skrev efter det att programmet sändes första gången.

Diskussionen om dödshjälp lever

I julas skrev jag om varför vi inte bör tillåta aktiv dödshjälp. Läs gärna kommentarerna till den texten, senast i dag ramlade det in en ny.

Måndagsgodis

George Jones – Walk Through This World With Me (bonus: Porter Wagonrs kavaj!)

Steve Earle och Emmylou Harris – Goodbye
Lyle Lovett - In My Own Mind
Kelly Willis - I Don't Want To Love You (But I Do)
Chris Knight - It Ain't Easy Being Me
Loretta Lynn - Coal Miner's Daughter
Johnny Paycheck - Jukebox Charlie
Johnny Cash och Merle Haggard - Sing Me Back Home
Rodney Crowell - Til I Gain Control Again
Martina McBride - Where I Used To Have A Heart
Linda Ronstadt - Desperado

Fourth of July

Det finns viktiga och oviktiga saker här i världen. Och så finns det livsviktiga. Som bra musik och riktig vänskap. I dag skriver min bäste vän Kritan om ett alldeles speciellt 15-årsjubileum. Det handlar om honom och mig och några till, om countrymusik och om en väldigt rolig fest.

kd-trollen kommer fram i ljuset

Besvikna kristdemokrater planerar att bilda ett nytt abortkritiskt parti. De tycker att partiet mesat ur och anklagar partiledaren Göran Hägglund för att driva en politik som leder till ”abortturism”. Utbrytarna får svar på tal av Penilla Gunther, kommunpolitiker (kd) i Trollhättan: ”Lyft ut fundamentalisterna”, skriver hon på SvD Brännpunkt.

Och det vore nog en bra idé. Bland kristdemokraternas väljare finns uppenbarligen en och annan som tycker att aborter och homoäktenskap är så viktiga frågor att de översluggar alla andra. I den utmärkta Svt-dokumentären Bögfaktorn som sändes i fjol fick vi bilden av ett parti med uppenbara problem att hantera de kristna kärnväljarna, ideologiska arvtagare till dem som en gång startade partiet för att det var för lite religion i politiken.
Kanske dags för tungomålstalarna och homofoberna att starta eget igen. Frågan är då vad vi ska med kd till. Nåja, inte mitt problem.


Mona Sahlin har fått mycket pisk för att hon i en intervju i tidningen Kupé rankat frågan om ”Likställ äktenskapen helt oavsett kön” som den viktigaste just nu. Det är klart att den inte är det, och det vet Mona Sahlin också. Men jag tycker att hon ska ha kredd för att hon vill lyfta en fråga som handlar om människovärde och lika rättigheter över den neanderthalnivå som abort- och mamma-pappa-barnsekteristerna i kd befinner sig på.
Det är för mycket procentsatser och för lite principer i politiken i dag. Vill Mona Sahlin ändra på det har hon mitt stöd. Men inte min röst.


För övrigt är den enda rimliga vägen att gå att enbart borgerlig vigsel, oavsett kön, äger juridisk giltighet.
Bögar, kristdemokrater, hinduer, fågelskådare och alla andra får alltså finna sig i att knalla i väg till stadshuset eller tingsrätten och registrera sitt äktenskap. Sedan är det fritt fram för valfri ceremoni i den kyrka, aula, moské eller annan lokal där man är välkommen.

P1 är i toppform. Men jisses vad Sveriges Radio krånglar till det på webben.

Har just hört ett fantastiskt Sommar i P1. Ståuppkomikern Zinat Pirzadeh berättade om sin uppväxt i 70- och 80-talets Iran, om flykten från landet och den man hon tvingts gifta sig med och om hur hon en gång snattade en grön napp till sin lille orolige som. Sonen somnade, men Zinat grät av skam.
Tårarna rann även i programmet, både på Zinat och på mig som lyssnade.

Och Ring P1 rattas just nu av Kjell Albin Abrahamson, tillfälligt hemma från korrejobbet i Warszawa. Abrahamson är i konkurrens med Tomas Tengby Ring P1:s bäste programledare, påläst och på hugget. Go Kjell Albin, go!

I Godmorgon, världen! gjorde Ulf Wickbom comeback som krönikör i söndags. Han tillhör inte mina favoriter, men hans krönika om vår jakt på, och definition av, livskvalitet var riktigt bra.

Daniel Velascos och Bo Göran Bodins dokumentär ”Inlåst. Dödad.” om mordet på en patient på en sluten psykavdelning på St Görans sjukhus i Stockholm kommer att vinna något pris när det blir dags att summera 2007 års bästa svenska journalistik. Med ett klassiskt grävjobb blottlägger de nonchalans och ointresse från ansvariga och utredare efter det att en patient mördat en annan på en avdelning där de intagna ska hållas under i princip ständig uppsikt.
Efter dokumentären har utredningen om avdelningens agerande tagits upp igen.

Jag skulle vilja länka direkt till de här programmen härifrån bloggen. Men tji får jag. Jag, som visserligen inte är någon hacker, hittar inget sätt att länka till några ljudfiler. Det går att lyssna på program i efterhand, men bara från SR:s egen hemsida. Och en del program, som dokumentären ”Inlåst. Dödad.”, är omöjliga att hitta. I alla fall för mig. Synd.

UPDATE/BREAKING NEWS Nu har jag fått hjälp att hitta länkarna till två av programmen. Tack Sverker!

Världen år 2015

Jag är troligen sist på bollen, som vanligt. Men den här tycker jag är rätt kul. Tack, Pelle för länken.

Åh, åttiotal

Det kan ha varit 1982 eller 1983. Johan Kinde hade vit skinnjacka och tandställning och stod på scenen tillsammans resten av Lustans Lakejer på Mon Cherie i Uppsala (kalenderbitare får gärna korrigera mig på detaljerna). ”Monchan” var ett disko där jag aldrig hade satt min fot om det inte varit konsert, därtill var jag en alltför medveten och kultursnobbig fjortonåring. Något år tidigare hade det legat en bowlinghall i lokalerna, senare blev det bingopalats.
Men nu var det alltså Lustans Lakejer live. Jag minns egentligen inte så mycket av konserten utöver Johan Kindes tandställning, men jag antar att jag tyckte den var bra. Jag hade slips och vegamössa och Lustans var höjden av coolness.

Lustans Lakejers ”Massans sorl” inleder samlingsalbumet ”Svensk postpunk”, där de flesta av de svenska band jag gillade i början av 80-talet finns med: Commando M Pigg, Brända Barn, Reeperbahn, Imperiet, Kai Martin & Stick!, Lolita Pop…
Inte mycket har åldrats med någon nämnvärd värdighet. Kai Martin & Stick!, som jag 1982 tyckte var världsomvälvande bra, låter i dag bara plågsamt pretentiösa. Liksom Lustans Lakejer och mycket annat på samlingen.
Men några grejer håller. Brända Barn var otroligt bra och har kvar någon sorts kraft, Karin Wistrand och Kajsa Grytt (Lolita Pop resp Tant Strul) hör till de stora svenska rockrösterna och ”Stay Casey” med Blue For Two svänger fortfarande – till skillnad från nästan allt det andra på ”Svensk postpunk”. Just sväng stod inte högt i kurs under det tidiga svenska 80-talet.
Och somligt stank ju redan då. Jag menar, Ståålfågel.

Sådärja, en blogg till

TOTALFÖRLAMAD är namnet på min sprillans nya sidoblogg. Där tänker jag skriva om sådant som rör funktionshinder i allmänhet och ryggmärgsskador i synnerhet. Vi får väl se hur produktiv jag kommer att vara, mitt bloggande går ju på sparlåga just nu.

Gone fishing

Som ni eventuellt märkt har jag tagit ledigt från bloggandet. Jag är tillbaka så småningom.

Yours truly i Dagens Media

I dag skriver jag i Dagens Media om etablerade mediers skeva bild av bloggvärlden.

Bra och dåliga självmord

Sedan februari 2006 har 600 människor i Sverige tagit sitt liv – efter att ha varit i kontakt med sjukvården. Det är naturligtvis ett gigantiskt misslyckande och en indikation på vilken status psykisk ohälsa har i vården. I dag berättar Leif Ingman i Svenska Dagbladet om hur hans fd hustru svårt deprimerad förgäves sökte hjälp på sjukhus. Till sist orkade hon inte mer och tog sitt liv.

En tragedi så klart och, som sagt, ett gigantiskt misslyckande för ett civiliserat och humant samhälle. Så tycker jag själv och så beskrivs de allra flesta självmord i media.

Men inte riktigt alla. Det är nämligen skillnad på dödslängtan och dödslängtan. De flesta tycker att en fysiskt frisk person som av ett eller annat skäl är så olycklig att hon eller han inte längre vill leva har rätt till hjälp. Samtidigt tycker många att en person med ett svårt fysiskt handikapp, eller sjukdom, som inte heller orkar leva längre också ska få hjälp – att ta sitt liv.

Läs till exempel historierna om Joakim Alpgård och Mats Persson (som jag kommenterade här). De ville båda dö men kunde inte ta sina liv på egen hand. Eftersom aktiv dödshjälp inte är tillåten i Sverige sökte de sig till den schweiziska självmordskliniken Dignitas.
Artiklarna om Joakim Alpgård och Mats Persson andas stort medlidande och en sorts förståelse och båda dödsfallen orsakade också debatter om dödshjälp.

Även i dagens SvD kan man läsa om en människa som vill få hjälp att dö. Det är ALS-sjuka Li Yan i Kina som startat en blogg för att driva frågan om aktiv dödshjälp. Den läsvärda artikeln handlar egentligen mer om bloggar och bristen på yttrandefrihet i Kina än om assisterade självmord. Men allra intressantast är att jämföra beskrivningarna (och bloggkommentarerna!) av självmord. I fallen Alpgård/Persson/Yan handlar det om att lindra deras lidande genom att hjälpa dem att dö. I fallet Leif Ingmans fd hustru handlar det om att hennes lidande borde lindrats genom att hjälpa henne leva.

Vad är det som gör att vi bejakar den enes vilja att ta sitt liv men inte den andres? Vad säger det om hur vi värderar människoliv?

Min självklara slutsats är att vi måste kämpa för allas rätt till ett värdigt liv. Aktiv livshjälp är rätta vägen.

Världens mest hatade bloggare

I Resumé läser jag om världens mest hatade bloggare, Casey Serin i Sacramento, Kalifornien. Casey tycks vara en notorisk slöfock med sjukt dålig näsa för affärer. Eller? Hans blogg I am Facing Forclosure drar så mycket besökare och annonsintäkter att den blivit hans enda lönsamma affär hittills.

De gamla förlagen satsar på kundtidningar

I fjol köpte Bonnier Tidskrifter företaget jag jobbar på, Spoon Publishing. I dagens SvD kan ni läsa varför.