Och förresten...

Naturligtvis spelar det roll att Anna Sjödin är kvinna. Vore hon man och slagits på krogen hade det inte varit hälften så intressant. Någon som tror något annat?

Sagan om Anna

Kanske var SSU-Anna redlöst full på krogen och ropade ”svartskalle”, kanske fick hon omotiverat stryk av några batongglada vaktgrobianer. Jag bryr mig egentligen inte, även om jag tycker att vare sig SSU-basar eller dörrvakter ska slå andra människor. Men några reflektioner apropå rapporteringen kring helgens fyllo-gate kostar jag på mig:

På gårdagens presskonferens var Anna S lagom rufsig, hade inte sminkat över såret på kinden och hade fortfarande kvar det plastband runt handleden jag antar att hon fick hos polisen under natten.
Ingen slump, om ni frågar mig. Här gällde det att etablera bilden av offer.

Dörrvakten Babak Jamei är läkare och jobbar extra på krogen. Tror inget media missat att påpeka att han är just läkare, vilket – även i mina ögon, ska erkännas, jag är inte en bättre människa än någon annan – ökar hans trovärdighet och gör historien lite bättre.
Hade man titulerat honom ”försäljare och dörrvakt” om han jobbat med att sälja bilar på dagarna?

DN:s Henrik Brors skriver intressant om hur hela historien kan komma att stärka Anna Sjödins ställning bland de ungdomar SSU vill nå. Och visst, vi är väl några miljoner här i landet som blivit mer eller mindre illa behandlade av dörrvakter. Så Brors kanske har rätt. Men när han beskriver Crazy Horse som ett av inneställena runt Stureplan är han ute och cyklar. Såvitt jag förstår är CH braksvennigt, överklassbratsen skulle man inte kunna få in där ens under pistolhot.
Men adressen Stureplan gör också historien mediedramaturgiskt bättre än om den utspelats på, låt säga, Grand Garbo i Sumpan.

Det är möjligt att alltihop slutar med att Anna Sjödin tvingas avgå. I så fall kan man konstatera att det inte är okej att som politiker vara full och dum på krogen en lördagskväll, men däremot att missköta sitt jobb som utrikesminister under en nationell kris eller för den delen låta amerikansk säkerhetstjänst utan rättslig prövning hämta skyddssökande människor i Sverige och frakta dem till ett land där de med stor sannolikhet kommer att torteras.

The Man In Black is back

”I shot a man in Reno, just to watch him die”.
En av de hårdaste textraderna jag vet, naturligtvis ur Folsom Prison Blues av Johnny Cash. Hörde den nyss när jag slölyssnade på fiffiga last.fm, i en nutida (nåja, karln dog ju 2003) liveversion med Cash och Willie Nelson.
Inspelningen finns på skivan Storytellers, som släpps i dagarna. Johnny och Willie unplugged med obrutet mellansnack. Det är avskalat, självklart bra – och bitvis rätt kul. Hör till exempel WN fundera över hur deras image kommer att påverkas av det faktum att de dricker kaffe och varm choklad på scen.

Filmtajm

Det verkar faktiskt som om Walk The Line, filmen om Johnny Cash och hans liv med hustrun June Carter Cash, är rätt bra. I USA viskas det om oscars och Reese Witherspoon har redan vunnit pris för sin roll.

Om ansvar, igen

Hanne Kjöller påminner i DN om att absolut inget hänt på politisk nivå efter Kalla Faktas superscoop och belönade avslöjande om den från USA beställda avvisningen av två egyptier vintern 2001.
Jag blir mörkrädd ibland när jag funderar på hur vi ser på personligt ansvar i Sverige. I veckan hörde jag på radio om en svår tågolycka i Makedonien. Där erbjöd sig transportministern att avgå följande dag. Det är olika här i världen.

Konspirationen dör aldrig

Kul att få kommentarer på gamla inlägg. Alexandra – som jag gissar går i gymnasiet – hittade det jag skrev om konspirationsteorier härom månaden. Kul!

Svårläst

Tidningen Resumé har fått ny form. Jag gillar inte de versala rubrikerna i ett fett, lite kantigt typsnitt jag inte kan namnet på. Det blir kompakt och svårläst.

Nice to see you, have a great day!

Hej igen. Yours truly har varit i södra Florida i några veckor och bloggandet har legat nere. Men nu blir det åka av igen.
Några observationer från det stora landet i väster:

Nyhetssändningarna i de lokala/regionala tv-stationrna 4, 6 och 7 innehåller nästan uteslutande lokala brott och olyckor. Sammanbitna reportrar lämnar dramatiska rapporter i direktsändning om stort och smått, även om sådant som inte skulle platsa ens i Svt:s Mittnytt. Ofta med helikopterbilder. På två veckor såg jag aldrig något som rörde lokal politik, ekonomi eller samhället i någon vidare bemärkelse. Däremot mixar man det hårda materialet med ”avslöjanden” om sådant som hänt bakom kulisserna i moderbolagens stora nöjesprogram, som Fox’ American Idol.
Bilden av att världen utanför tv-soffan är en farlig plats är entydig.


Två bisarra bekantskaper i tv-rutan är domarna Judge Alex och Judge Judy, med varsin egen rättssal i konkurrerande tv-kanaler. Till Judge Alex och Judge Judy vänder sig folk som är i luven på sina syskon, vänner och grannar om sådant som obetalda bilreparationer, ostädade lägenheter eller hundar som farit illa.
De ”stämmer” varandra och Judge Alex eller Judge Judy utdömer skadestånd och skipar tv-rättvisa med ett myndigt klubbslag. Domstolsvakten ropar ”all rise!” och allt är som på bio, eller som i verkligheten. Spelar det någon roll vilket?


En grej jag gillar med amerikaner är deras ytliga vänlighet. Precis alla hälsar en med ett ”howyadoin’?”, ”have a nice day” och är sådär lite lagom intresserade av en. Visst, det kanske går på rutin och engagemanget kanske inte räcker längre än till näsan – but I like it. Skulle man säga ”thank you, honey” till en svensk busschaufför skulle man väl få på käften. Det finns en no problems-attityd i vardagen i USA jag saknar här hemma. Och så är vädret i Florida bättre.

Det är ju själva fan vad feta amerikanerna blivit. En enkel bot: ät mindre skit. Men framför allt: ät mindre.
Någon sade att skönhetsidealen i USA förändrats så att det är mer accepterat och rentav attraktivt att vara fet. Tur det, annars kommer det snart inte födas några nya amerikaner.

Redaktörn tar en paus. Och hela listan.

Har boggat i snart två månader nu och det har varit kul, givande och vanebildande. Men nu blir det paus i några veckor. Redaktörn åker till Amerika och är tillbaka på webben i slutet av januari. Till dess, håll till godo med…

…Redaktörns bästa 2005

Wilmer X på Nalen. Och efterfesten.
Johnny Cash-boxen.
Hans Roslings sommarprogram i P1.
Maciej Zarembas reportage i DN.
Per Fjällströms reportage om regeringen Perssons utnämningspolitik.
Vårt nya hus. Bäst alla kategorier.
Costello på Konserthuset. Frenesi och finess. Jag som trodde att han gått bort sig alldeles.
Bob Harris Country i BBC2.
Feministiskt initiativ, Junilistan, Sjukvårdspartiet. Spred nervositet i etablissemanget.

Ska du avgå?

En lika spridd som hopplös underavdelning inom nyhetsjournalistiken är Avgångsintervjun. Den bygger på tillförlitliga eller otillförlitliga uppgifter eller rykten om att någon uppsatt person ska avgå. Reporter skickas ut och ställer frågan: Ska du avgå?
Och får naturligtvis svaret ”nej”, eftersom alla andra svar omedelbart skulle förvandla den tillfrågade till en lame duck och därmed är otänkbara. Detta gäller stats- och utrikesministrar, vd:ar i börsbolag och chefredaktörer på kvällstidningar.

Kan här och nu bara påminna mig om ett undantag och det var moderatledaren Bo Lundgren som meddelade sin avgång långt i förväg. Vilket innebar att ingen brydde sig ett skit om vad han sade det sista halvåret.

Senast är det Resumé som snappat upp att Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin, 61, planerar att avgå nästa höst. AG nekar såklart, allt annat vore ett sensationellt självmål.
Lika sensationellt vore ju att en man som blir folkpensionär om några år inte funderat på successionen. Klart han har.

Men. Detta hindrar ju inte att avgångsspekulationer kan vara lite kul. Resumé nämner SvD:s Lena K Samuelsson (med långt Aftonbladetförflutet) och Jan Helin (i dag nyhetschef på Aftonbladet) som troliga kandidater att efterträda Gerdin. Och visst är de hetast om Gerdin väljer att gå 2006.

Själv sätter jag en extra krona på Lena K, som ju trollat med Svenska Dagbladet, har snäppet mer chefserfarenhet och är kvinna. Helin kan efterträda henne så småningom.

Vädergate på SR fortsätter

Gårdagens lilla dialektskandal på P1 fortsätter. Sveriges Radios programdirektör Kerstin Brunnberg får nu välförtjänt skämmas offentligt ibland annat Aftonbladet.
Svt:s Östnytt gjorde det självklara i går och lät den petade radiometeorologen Anders Wettergren läsa vädret i tv istället.
Även Svenska Dagbladet har storyn i dag.

Detta är naturligtvis inte veckans viktigaste nyhet. Men det är alltid lite kul att se makthavare som inte tänkt längre än näsan räcker generat kisa i offentlighetens ljus.

Ommöblering på Aftonbladet

Det här är inga dumskallar. Håll i hatten, Otto Sjöberg, nu blir det åka av.

Dagen efter ett år efter

Jag följde stora delar av SVT:s tsunamibevakning i går. Det mesta var bra och värdigt, inte ens Carola sänkte minnesstunden i Khao Lak.
Kvällens starkaste dokumentär var Folke Rydéns Vägen från vågen. Vanligtvis briljante Tom Alandhs När havet tog och världen gav lämnade mig dock frågande. Vad vill han säga? Båda dokumentärerna kan du se här.

En sådan här dag påminns man om det bisarra faktum att det 2005 fortfarande inte kommer morgontidningar varje dag. I ljuset av gårdagens massiva bevakning i övriga medier kändes dagens DN och Svenskan gamla redan när de landade i brevlådan. Det var å andra sidan inte första gången.

Liten härdsmälta på Sveriges Radio

Så här dagen efter ettårsminnet av tsunamin kan det tyckas futtigt. Men jag kan inte låta bli att undra: vem är plattskallen på Sveriges Radio eller SMHI som petat en av eterns mest karaktäristiska röster?
Jag talar naturligtvis om väderprognosernas svar på Jimmie Dale Gilmore, nasalen från Norrköping: meteorologen Anders Wettergren, som i prognosen i P1 strax före sju i morse tog adjö av lyssnarna eftersom någon troglodyt till chef bestämt att AW inte är ”radiomässig”.

Suck. Jag antar att det är Wettergrens sound som är ”problemet”. Så fel tänkt. I en tid när allt låter alltmer likadant är ju tenorgäll östgötska precis det radion (och vi lyssnare) behöver. Lyssna själv här.

Min egen prognos och förhoppning: mild folkstorm. Heja Anders.

Om annonsbojkotter mm

Jag har ett filter i kommentarsfunktionen som gör att alla inlägg går via min mailbox och inte publiceras förrän jag tittat på dem. Därav den eventuella förvirringen. Borde kanske ta bort den där funktionen.

Lisa – som bloggar på Matälskaren, läs den! – har skrivit en kommentar på mitt förre inlägg. Hon reagerar på Real groups annonsbojkott av kvällstidningarna och ser ”en uppenbar fara i resonemanget. Är det mer demokratiskt att annonsörerna sätter gränserna för vad som skrivs i tidningen?”.

Vad gäller annonsörers inflytande över tidningars och andra mediers innehåll finns flera sätt att se på saken. I mina ögon är det alltid ett både publicistiskt och kommersiellt självmål att låta annonsörer i detalj ställa villkor och krav på det redaktionella innehållet. De gånger man ser det är det nästan alltid i tidningar som redan från början håller en låg journalistisk kvalitet och redaktionell integritet.

Samtidigt är det självklart att annonsörerna påverkar innehållet – eller kanske rättare sagt förutsättningarna för innehållet. Väldigt mycket av den journalistik vi möter i tidningar och tv är en konsekvens av att det finns en annonsmarknad, inte tvärtom. Vi skulle inte ha resebilagor om det inte fanns några reseannonsörer, inga motorsidor utan motorannonsörer, inga hem- och inredningsmagasin utan mäklare och möbelannonsörer.

Som parentes vill jag påpeka att i dagspressen är morgontidningarna mer beroende av annonsörerna än vad kvällstidningarna (som har en jämnare fördelning mellan annons- och upplageintäkter) är.

Bakom nästan allt vi får oss till livs via medierna finns ett partsintresse, kommersiellt, ideologiskt eller politiskt syfte. Nyhetsflödets källor är sällan neutrala eller ”objektiva”.
Som journalister hör det till vårt jobb att förstå dessa sammanhang och samband och hantera dem. En utmanig för oss är att göra sambanden kända och tydliga för alla våra läsare, lyssnare och tittare så att de har möjlighet att själva tolka och filtrera det de ser och hör.

Att ondgöra sig över annonsbojkotter är att stoppa huvudet i sanden. Annonsörer är ju tvungna att annonsera lika lite som läsare är tvungna att köpa tidningar de inte gillar.

Till sist ett citat från en chefredaktör jag en gång jobbade med:
”En nyhet är något som någon vill dölja. Allt annat är textreklam.”

Persbrandt, Sjöberg, Tarras och de andra

Dan före dopparedan. För er som ännu inte tröttnat på Expressen/Persbrandt-debatten – eller kanske för just er som tröttnat: Här kommer några osorterade reflektioner från yours truly.

Jag jobbade på en av kvällstidningarna under andra halvan av 90-talet. Har alltså inga dagsfärska förstahandsuppgifter att komma med, men jag anser mig ha hyfsad koll på hur man tänker på en kvällstidning.

- Dom vill förstöra min karriär, sade Mikael Persbrandt till DN i förra veckan. Om han med ”dom” menar tidningen Expressen har han fel. Expressen vill alldeles säkert ingenting i fråga om Persbrandts karriär.
En kvällstidnings nyhetsredaktion vill över huvud taget inget särskilt mer än att berätta något nytt och intressant för läsarna varje dag.

Hur vet man vad som är intressant? I förväg finns inget annat sätt än att lita till sin samlade erfarenhet – och ett jättestort blött pekfinger i luften.
I efterhand mäts intresset i sålda tidningar eller antal lästa sidor på nätet. Men också i eventuell efterföljande debatt (som denna vecka), om innehållet citeras och sprids vidare i andra medier osv.
Och detta är naturligtvis helt i sin ordning. Hur skulle man annars avgöra vad som är ”intressant”?
Det enda man kan vara helt säker på är att journalistik som inte lockar någon enda läsare/lyssnare/tittare per definition är ointressant och naturligtvis stendöd. Att definiera ”intressant” är däremot omöjligt.

Å ena sidan tycks Expressens chefredaktör Otto Sjöberg satt i system att göra sig oanträffbar för folk som vill diskutera innehållet i hans tidning och tar – liksom Aftonbladets Anders Gerdin - sällan en allmän debatt om kvällstidningarnas innehåll.
Å andra sidan förstår jag dem. Frågar man folk vad de tycker om kvällstidningar har de flesta politiskt korrekta åsikter om dokusåpakändisar, sex och bantning. Alla vill alltid ha mer ”riktiga” eller ”seriösa” nyheter på löpen.
Men folk säger en sak och köper en annan. Sätter man Paradise Hotel-Natasha på löpet går upplagan upp. Sätter man Angela Merkel där går den ner. Jättener.

Betyder detta att det är rätt att tuta och köra med vad sex och kändisskvaller som helst för att varje enskild dag maximera upplagan? Självklart inte. Fråga Otto Sjöberg om han tycker att den eventuella upplageframgången efter förra veckans Persbrandt-löp uppväger den skada debatten, avgångskraven och en kommande förtalsprocess åsamkat Expressen och honom själv.
Betyder det då att alla fina debattörer har rätt, att allt var bättre förr och att Otto S borde avgå? Just avgångsdiskussionen är ju intressant efter alla krav (också från Expressens ledarredaktion tror jag) på att huvuden ska rulla på UD.
Men Otto Sjöberg är inte folkvald eller avlönad med skattepengar. För den som vill avsätta honom och få Expressen att ändra inriktning finns inget bättre sätt än att sluta köpa tidningen. Ett upplageras på, tja, låt oss säga hundratusen – och Otto Sjöberg är arbetslös.
Hittills har han dock varit framgångsrik som chefredaktör, även om han inte lär få några kulturpriser.

Först fnissade jag lite när jag såg rubriken i dagens Svenska Dagbladet: Real Group annonsbojkottar kvällspressen. Ooo, nu darrar de av skräck på Aftonbladet och Expressen.
Men faktum är att Real Group (som ju musikaliskt är rent outhärdliga, men det är en annan historia) är på rätt spår i sin debattartikel. De gillar inte det de ser i kvällstidningarna och röstar med fötterna genom att inte annonsera i dem. Tidningarna, alltså.

En som däremot inte har något intressant att säga i frågan (surprise, surprise) är hovets Elisabeth Tarras-Wahlberg som i dagens DN lite allmänt hävdar att Expressen brukar ljuga och hänvisa till källor som inte finns eller är allmänt opålitliga när man skriver om kungafamiljen. Elisabeth tycker att man ska använda henne som källa istället. Då blir allt korrekt.
När hon sedan drar sitt enda konkreta exempel på hur Expressen farit med osanning berättar hon att tidningen påstått att kungabarnens flick- och pojkvänner skulle delta i familjens julfirande på Drottningholm. Lögn och förbannad dikt! Familjen firar själva. Så det så.
Bästa Elisabeth. Tycker du verkligen att dessa (förvisso skandalööösa) påståenden är i paritet med dem om Mikael Persbrandt?
Jag har svårt att tycka synd om kungafamiljen. Det är bara att abdikera om galoscherna inte passar.

Skummade igenom de debattartiklar i ämnet som bloggen Vassa eggen länkar till. Inga direkta överraskningar. Bo Strömstedts DN-artikel är bäst, även om tiden kanske sprungit ifrån honom. Han resonerar kring samspelet mellan siffror och bokstäver i ett tidningshus och varnar för en utveckling där chefredaktören blir mer och mer direktör.

Och visst har han rätt i princip. Själv skulle jag vilja trycka ännu hårdare på att redaktionell frihet är beroende av kommersiell framgång. En tidning som inte levererar ett ekonomiskt resultat som tillfredsställer ägarna är aldrig fri och oberoende.
Vill man att direktörer och räknenissar ska hålla tassarna borta från det redaktionella innehållet ska man ge dem pengar.
Det har Otto Sjöberg klarat hittills. Hans företrädare Joachim Berner (liksom till exempel Christina Jutterström och Olle Wästberg) gjorde det inte. Berner ville göra en lite finare Expressen, en ”schysst” tidning. Upplagan rasade, kalaset kostade runt hundra miljoner och Berner fick sparken.

Vad ska då hända med Expressen? Håller den på att förlora sin själ, som PO Enquist och Anders Ehnmark m fl är oroliga för? Kanske det. Men för vem spelar det någon roll? Än så länge tycker uppenbarligen hundratusentals människor att Expressen är värd att betala för, själ eller ej.
Vill Enquist och Ehnmark skriva någon annanstans är de säkert välkomna att göra det. Om en tidning blir så dålig att ingen vill läsa den läggs den till sist ner. Och det kan väl inte vara någon förlust?

Till sist: luften surrar av rykten om att Thorsten Flinck skulle vara den källa som Expressen litade till när man publicerade artikeln om Persbrandts påstådda alkoholförgiftning. Och en pikant variant på dessa rykten är att hela historien är planlagd av Persbrandt och Flinck tillsammans för att locka Expressen i en fälla. Visst ler man lite vid tanken?
Helt obekräftade rykten, som sagt – och nu har jag bidragit till att sprida dem vidare. Kanske inte värst snyggt. Men en historia blir väl inte bättre för att den är sann? Eller?


Stackare. Har du orkat läsa ända hit? Som belöning och tröst tycker jag att du ska lyssna på veckans Bob Harris Country på BBC Radio 2. Som sista låt spelar han Dixie Chicks nya webbsläpp ”I hope”. Fantastiskt.

God jul.

Ny Zevonsamling på g

Warren Zevons bästa kärlekssånger släpps på en ny samlingsplatta efter nyår, läser jag på utmärkta rootsy.nu. I väntan på den lyssnar jag på kusligt starka The Wind som den cancermärkte Warren Zevon spelade in strax innan han dog.

Forskare berömmer kvällspressen

Kvällstidningarna står i skottgluggen just nu. Kan vara värt att påminna om att de gör en hel del bra saker också. Läs här.

Möss och människor

Jag surfade runt på lite olika bloggar härom kvällen och hittade Fyratrapprupp, av och med en fd djurrättsaktivist.
Där har en läsare skrivit en så jävla dum kommentar att jag inte kunde låta bli att argumentera emot. Läs här.

Om personligt ansvar

Thomas Idergard är nästan alltid bara en förutsägbar gläfsande högertyckare. Men i sin ledare i dagens Svenska Dagbladet är han något intressant på spåret: varför har vi så svårt att ta personligt ansvar i Sverige?
Högaktuellt nu i samband med debatten efter katastrofkommissionens rapport. Men även i en massa andra sammanhang på både hög och låg nivå i samhället.
Här en liten egen erfarenhet:

Jag ansökte om ett bygglov för några år sedan. Jag fick veta att ansökan skulle avslås av den borgerliga majoriteten i den berörda kommunala nämnden, och sökte upp ordföranden. Hon visade sig vara en ryggradslös person som inte kunde stå för en egen åsikt i frågan utan mumlade om ”vad de andra tyckte” och att ”hålla ihop majoriteten”.
Det fick mig att börja fundera på att starta Folkkampanjen för personligt ansvar. Den idén känns mer aktuell än någonsin i dag.

Och aj, vad jag skjuter mig själv i foten som skriver anonymt om personligt ansvar. Men vad fan, jag är ju varken kommunalpolitiker eller utrikesminister. Ännu.