I dagens Svenska Dagbladet berättas att nya riktlinjer är på väg när det gäller patienters självbestämmande vid vård i livets slutskede, livsuppehållande behandling, smärtlindring osv.
”Både Läkarförbundet och Läkaresällskapet är på väg att omformulera och förtydliga de regler läkarna har att hålla sig till när de möter dessa svårt sjuka och döende patienter”, skriver SvD. I artikeln uttalar sig Niels Lynoe, ordförande i Läkaresällskapets etikdelegation och Thomas Flodin, ordförande i Läkarförbundets etik och ansvarsråd. Båda har ett ödmjukt, nyanserat och försiktigt sätt att närma sig dessa svåra frågor – och är noga med att poängtera att det inte handlar om att införa dödshjälp.
”Syftet måste vara att respektera patientens önskan om att få avstå från livsuppehållande behandling, aldrig att påskynda döden. Patienten dör fortfarande i sin grundsjukdom, inte av att respiratorn slås av eller på”, säger till exempel Thomas Flodin.
Men sedan gör SvD:s medicinreporter Anna-Lena Haverdahl en halsbrytande och faktiskt bisarr koppling till ett fall hon själv skrivit mycket om tidigare:
”Det innebär att svårt skadade och sjuka patienter som totalförlamade Joakim Alpgård som SvD tidigare berättat om, idag skulle ha sluppit åka till självmordskliniken i Schweiz för att få dö.
Joakim Alpgård som blev förlamad efter en trafikolycka, vädjade i flera år tid om att få avsluta sin respiratorbehandling men fick hela tiden nej. Efter sex år tog han sig hösten 2005 med sin frus hjälp till självmordskliniken Dignitas i Zürich där han till hög kostnad fick den hjälp han önskade.”
Jag kände inte Joakim Alpgård, men så vitt jag vet var han varken svårt sjuk eller döende. Han hade i likhet med mig en hög (i hans fall mycket hög) ryggmärgsskada och, i likhet med mig, ett mycket omfattande funktionshinder. Det är inte att vara sjuk. Och det är definitivt inte att vara döende.
Det finns flera totalförlamade och respiratorberoende personer i Sverige som lever innehållsrika och värdiga liv. Att de behöver respirator för att kunna andas innebär inte att de får en behandling mot något. Jag kan själv inte äta och dricka på egen hand och skulle dö om jag inte fick hjälp med det. Den hjälpen är inte heller någon behandling mot svår sjukdom.
Måhända var Joakim Alpgård en mycket olycklig människa. Men sjuk eller döende var han inte.
För att kunna föra en vettig – och viktig! - diskussion om vård i livets slutskede, smärtlindring och ett ökat patientinflytande i vården, måste man förstå skillnaden och tydligt dra gränsen mellan dödliga sjukdomstillstånd, svåra funktionshinder och själslig smärta.
Att som Anna-Lena Haverdahl gör i sin artikel blanda ihop begreppen är slängigt, slarvigt och okunnigt.
Jag har tidigare skrivit om dödshjälp, här på bloggen och på andra håll:
Sjukvården behöver sina gråzoner
Borde läkare ha avkortat våra liv?
Jag kanske borde erbjudas hjälp att ta mitt liv. Men tänk om jag inte vill?
Inlägg
3 kommentarer:
Riktigt bra skrivet! Total begreppsförvirring råder i media just nu.
Håller med.
Du är en mycket viktig person i den här debatten. Jag förstår att opinionen i fråga om dödshjälp har vänt efter alla tragiska fall som presenteras i media. Man glömmer dock bort att dödshjälp är en irreversibel handling. Som läkare med specialkunskap inom hjärnan möts jag t ex dagligen av människors (och kollegers) okunskap kring funktionsnedsättningar i nervsystemet. Ett exempel jag brukar ta i dylika diskussioner är locked-in syndrmo där faktiskt vetenskapliga stuider visar att det går att uppnå en god livskvalitet. /Patrick Vigren, ST-läkare i neurokirurgi, doktorand i neurologi
Skicka en kommentar