Det hade Sir William Lyons aldrig trott. Att hans livsverk Jaguar skulle säljas – till Indien. Men nu har det hänt och affären är väl en bra symbol för hur världens ekonomier utvecklats under det senaste halvseklet. Indien och Kina växer så det knakar medan en gammal industrination som Storbritannien knappt är en skugga av sitt forna jag. Stålverk och kolgruvor har klappat igen och bilindustrin är i princip utraderad.
Det är biltillverkaren Tata som köpt prestigemärkena Jaguar och Land Rover av Ford. Tata har på sistone nått världsrykte för att de nu lanserar lågprisbilen Nano – som inte kostar mer än 16 000 kronor.
Nu var det inte de globala strukturförändringarna i 2000-talets bilindustri jag tänkt skriva om, utan om den enskilda ägodel (vid sidan av någon gitarr eller två) som legat närmast mitt hjärta: min Jaguar XJ6 från 1977, som jag hade i några år innan min olycka satte punkt för allt bilkörande. Den var så gott som identisk med bilen på bilden här ovanför. Färgen heter ”green sand”, bara en sådan sak
XJ6 var en volymmodell för Jaguar och står kanske lite i skymundan av superklassiker som E-type och MkII. Vackra bilar förvisso, men jag tycker att XJ6:an – framför allt serie 2 - är fulländad designmässigt. Låg, lång, elegant och samtidigt kraftfull. Jaguars klassiska sexcylindriga XK-motor (tillverkad 1949-1994!) i kombination med en trestegad automatlåda och den fantastiska bakaxeln (en favorit bland världens hot rod-byggre) gav XJ6:an en komfort och väghållning i absolut toppklass.
XJ6 var en märklig sammansmältning av ultimat billbyggarkonst (motor, bakaxel, inredningen med äkta valnötsträ och Connolly-läder) och rent skräp. Under 70-talet, då min bil byggdes, ägdes Jaguar av delvis statliga British Leyland och delade vissa komponenter och usel kvalitet vad gäller till exempel sammansättning och lack med bilhistoriska stolpskott som Austin Allegro och Morris Marina. I XJ6:an manifesterades detta bland annat i en del ruggigt plastiga och smäckiga reglage. Varje gång jag använde blinkerspaken kändes det som att den skulle ramla av.
Självklart saknar jag att köra bil, det har gått sju och ett halvt år nu sedan olyckan. Inte minst saknar jag det så här års, när vägarna torkar upp, gruset ligger kvar på asfalten och knastrar under däcken. En sådan här vacker dag kunde ha inneburit säsongspremiär, en olovlig (bilen hade stått avställd över vintern) tur till macken där jag så diskret som möjligt skulle ha njutit av folks beundrande blickar.
She was beautiful and she was mine.
Jag hade en sådan här också, men det ska jag skriva om någon annan gång.
Inlägg
5 kommentarer:
sitter din skada för högt för att du ska vilja/klara att köra en rejält anpassad bil?
Ja, jag har ingen funktion överhuutaget i vare sig armar, händer eller ben. Så vitt jag vet är det ingen i Sverige med en skada motsvarande min som kör bil. Att försöka få till en bilanpassning som funkar skulle vara ett gigantiskt projekt och det är långt ifrån säkert att det skulle gå. Så hittills har jag avstått från att ta itu med det. Jag är helt enkelt inte säker på att det vore värt besväret.
I dag har jag en anpassad Chevrolet där jag kör in med rullstolen på höger sida om föraren.
Nej, jag har sett anpassning för personer med viss (svag) armkontroll men där vissa funktioner styrs via huvudet.
Många av dem är så komplicerade att de pajar hela tiden, och som sagt, ibland är frågan om det är värt besväret.
En del tycker ju att det känns väldigt osäkert att köra bil totalförlamad bland andra trafikanter och avstår av den anledningen för att det passar dem lika bra att någon annan kör.
Och jo jag har sett en anpassning för en mer avancerad skada men vi lämnar det där.
Indien kolonialiserar världen och Imperiet slår tillbaka, som indiska tidningar bitterljuvt skrev när planerna på köpet blev offentliga förra vintern.
Hälsar
Per
Skicka en kommentar