20 år med världens roligaste jobb

Kramfors är en av Sveriges fulaste städer. Men omgivningarna är vackra, med Ångermanälven och den pampiga Sandöbron. På Limstagatan låg Västernorrlands Allehandas lokalredaktion och i sommar är det 20 år sedan jag stegade in där för att börja som reporter. Jag var 19 år och kunde för första gången kalla mig journalist.
Så mycket introduktion var det inte tal om, det var liksom bara att börja. Reporterkollegorna hette Björn, Maggen och Märit och jag såg, lyssnade och lärde mig massor. Tack ska ni ha.

Nu har jag varit journalist i mer än halva mitt liv och börjar faktiskt känna att jag är ganska bra på det jag gör. Men även solen har fläckar. Här har ni några av Redaktörns lågvattenmärken 1987-2007. Fler kommer säkert.

Jag var med om att publiceras en riktig kalkonhistoria i Aftonbladet. En svensk tjej hade skrivit en bok där hon påstod sig vara den riktiga Lisa Marie Presley, dotter till Elvis. Enligt svenska Lisa skulle hon ha förts i säkerhet i Europa för att skyddas från scientologerna. Istället hade en snarlik flicka, den vi i dag känner som Lisa Marie Presley, placerats hos Elvis och Priscilla. Rena snurren, men vi gjorde fyra eller sex sidor och löp. Pinsamt. Forgive me, Elvis.

När jag jobbade på Resumé fick vi ett rätt pretentiöst pressmeddelande till redaktionen. Det var från en reklambyrå som ansvarat för en total omprofilering av en stor skobutikskedja. Grafisk profil, butiksinredningar – allt var nytt, modernt och fantastiskt, sades det.

Eftersom kedjan hade en butik i närheten av redaktionen gick jag dit och tittade. Och började skratta. Inte mycket hade hänt i den tråkiga butiken, lite nya färgglada planscher på väggarna kanske, annars var det samma gamla tråkiga skoaffär.
Med det svulstiga pressmeddelandet framför mig skrockade jag och skrev en oerhört sarkastisk liten kommentar där jag lustmördade byråns pretentiösa dravel. Skulle detta vara en genomgripande omprofilering och avancerad designstrategi? Ha!
Problemet var bara att jag gått in i fel butik. Den – faktiskt – pånyttfödda kedjans butik låg tio meter bort på samma gata. Jag tyckte det var så kul att skriva en elak sågning att jag inte brydde mig om att läsa så noga på butiksskyltarna. Telefonsamtalet med reklambyrån efteråt var inte roligt.


Ett annat trist samtal var det från en gråtande anhörig till en avliden. Det var på VA i Kramfors där skrivande av dödsrunor ingick i arbetsuppgifterna för oss lokalreportrar. Jag hade stavat den dödes efternamn fel och kvinnan i telefonen var otröstlig. Den lilla notisen på familjesidan var troligen det enda som någonsin skrivits i tidningen om vederbörande och jag hade inte kollat hur hans namn stavades.
Sedan dess är jag extremt noga med namnstavning.

I Kramfors fanns ingen fast fotograf, vi plåtade själva. Eftersom jag gillar foto var det en ren bonus för mig att själv ta bilderna till mina artiklar. Reportrarna på lokalredaktionen delade på några Nikonkameror och det var noga att man alltid lämnade dem ifrån sig med ny filmrulle i. Vilket jag naturligtvis glömde en gång och en kollega fick med sig den filmlösa kameran när han skulle plåta söta förstaklassare på en skolavslutning. Det blev inga barn i tidningen dagen efter.

Ytterligare några goofar har jag säkert gjort mig skyldig till, men de förtränger jag just nu. Journalistik är småfuskandets sköna konst men jag har i alla fall inte gjort bort mig totalt under de här två decennierna.
Det blir 20 år till. Minst.