Redaktörn

Vi är många, och vi är svaga. Vi är det perfekta politiska pyntet.

2010-06-29T13:21:00.002+02:00

Rubriken har jag lånat från mig själv och en artikel jag skrev i Stockholm City i vintras. Då handlade det om fysisk tillgänglighet och det löfte politikerna i stadshuset för tio år sedan gav om att Stockholm år 2010 skulle vara världens mest tillgängliga huvudstad. Om någon undrar kan jag berätta att det är den inte, även om mycket säkert blivit bättre.

Den på många håll usla fysiska tillgängligheten är en skandal i sig. Men tyvärr stannar ofta debatten där. Det är liksom lättare att diskutera trottoarkanter och hörslingor än större frågor som tillgänglighet till utbildning, arbetsmarknad, egen försörjning och självständighet – tillgängligheten till ett värdigt liv.

Det var inte bara politikerna i Stockholm som avgav löften för tio år sedan. Då fastslog också riksdagen de handikappolitiska målen som säger att personer med funktionsnedsättning ska ha lika förutsättningar för goda levnadsförhållanden som andra medborgare. Jag utgår från att inget parti invände mot den stolta ambitionen. Herregud, det var ju nytt årtusende, alla var på gott humör och lova kan man ju alltid. Den ligger ju så långt bort, framtiden.

Och hur har det gått?

I en artikel på DN debatt i dag får vi det sorgliga svaret. Socialstyrelsens Håkan Ceder och Karin Flyckt presenterar en ny rapport om funktionshindrade i Sverige och våra livsvillkor. Rapporten bygger på en undersökning av 57 500 funktionshindrade personer och ”visar att funktionshindrade bland annat har sämre utbildning, arbete, ekonomi och hälsa. Särskilt tuffa livsvillkor har personer mellan 20 och 29 år med psykisk ohälsa”. På punkt efter punkt radar Ceder och Flyckt upp orättvisor och ojämlikheter som vore otänkbara om de rört andra, mer talföra minoriteter. Byt ut ordet ”funktionshindrade” mot ”samer” när du läser och känn efter.

Men som sagt, man kan alltid lova. Alldeles särskilt skönt känns det att lova snälla saker till människor man tycker synd om. Ännu skönare är att lova så fint och stort att det inte riktigt går att ta ansvar för och följa upp. Och skönast av allt är att dem man lovar är tillräckligt många för att det ska se stort och tjusigt ut – och samtidigt så svaga att det inte blir så mycket gnäll när löftena inte infrias. Det perfekta politiska pyntet.

Nina och livet

2010-06-27T15:07:00.000+02:00

Jag känner inte Nina Muhonen särskilt väl. Men vi har träffats då och då undrar de snart tio år som gått sedan jag bröt nacken. Nina har varit skadad i ungefär 14 år och har en något högre ryggmärgsskada än jag – hon är också totalförlamad men är dessutom respiratorberoende. Utan maskinen hon är kopplad till dygnet runt dör hon.

Nina är en av mina idoler. Hon har visat och visar att det går att leva ett innehållsrikt och värdigt liv även med ett mycket omfattande funktionshinder, och hon visar det utan att hymla med att livet också kan vara jävligt tungt ibland. Hon har varit och är en inspirationskälla för mig, en sådan som jag själv hoppas kunna vara för andra som delar Ninas och mitt öde (vet inte om jag tror på något sådant förresten).

I dagens Svenska Dagbladet intervjuas Nina och berättar bland annat om sin syn på dödshjälp. Hon har klockrent rätt.

Midsommarläsning i DN

2010-06-25T13:01:00.002+02:00

I dagens DN intervjuas jag av Hanne Kjöller. Blir lätt fascinerad några av artikelkommentarerna, som mer tyder på en allmän aversion mot henne än på att man har läst och har en uppfattning om innehållet i artikeln.

Hursomhelst. Här är några grejer jag skrivit tidigare som har beröringspunkter med det jag och Hanne Kjöller talade om.

Jag är totalförlamad, annars mår jag rätt bra

"Är glad att jag inte fick som jag ville"

Sjukvården behöver sina gråzoner

Borde läkare ha avkortat våra liv?

Jag kanske borde erbjudas hjälp att ta mitt liv. Men tänk om jag inte vill?

Bra och dåliga självmord

Ett värdigt liv som totalförlamad

2010-05-27T18:08:00.000+02:00

I går kväll var jag med i Nyheterna i TV4 och talade om dödshjälp och livskvalitet och lite annat. Vet inte hur länge klippet ligger kvar, men än så länge kan man se det här.

Det ljusnar för republiken

2010-05-27T00:43:00.005+02:00

Eftersom vi har en Se&Hör-prenumeration till jobbet behöver jag inte gå till frisören för att få veta vad som händer i världen. Läser att det i själva verket var Jonas som dumpade Madde och inte tvärtom. Detta med anledning av att hon ska ha prasslat med en hockeymålvakt i New York, enligt tidningens ”initierade källa”. Jag har svårt att bedöma sanningshalten i detta, jag vet alldeles för lite om ishockey.

Aftonbladet vågar inte riktigt gå lika långt i sin rapportering (fyra reportrar har jobbat med storyn) men kör en klassisk därför-dragning och brassar på med ”Därför ställer Madeleine in alla uppdrag” utan att över huvud taget berätta något om just varför prinsessan med kort varsel uteblir från det arbete du och jag och alla andra betalar henne för att göra.

Eller vad det nu är vi betalar för. Det är minst sagt oklart, visar en granskning SVT:s Peter Rawet gjort.

På ett personligt plan är kärlekstrasslet säkert jobbigt för prinsessan Madeleine och hennes stekar-ex. Men nu råkar det vara så att hennes och hennes familjs enda (och välbetalda) jobb är att vara sagofigurer, offentligheten är inte en del av eller en konsekvens av jobbet – det är jobbet.

Parallellt med att den svassande nonsensjournalistiken inför kronprinsessans bröllop dagligen når nya nivåer tycker jag att man anar ett nytt bett och en friskt syrlig nu-får-det-faktiskt-vara-färdigtramsat-ton i rapporteringen. TT var till exempel elaka nog att citera kungen ordagrant, med hummanden och allt, när han försökte kommentera diskussionen om vem som ska leda vem in i kyrkan:

”Jag vill inte lägga mig i den diskussionen. Jag tycker att det är så många som har så mycket uppfattningar, så att man – ja...”

Kristallklart.

Och i bevakningen av den spruckna förlovningen har medierna tagit ett stort steg och brutit det kungliga otrohetstabut. Säkert är det en eller annan i familjen Bernadotte som oror sig för hur långt den utvecklingen kan gå.

Så var det det där med vem som ska gå in med Victoria i Storkyrkan den 19 juni. Här undrar man ju om Victoria med familj är för dumma för att förstå vad det handlar om och så envisa att de helt enkelt kör över sina uppenbart svaga och/eller inkompetenta rådgivare. Onsdagens huvudledare i DN är klockren, läs den.

Min kompis Martin Kreuger lanserar i en artikel på Newsmill en kittlande teori som om den vore sann skulle vara hedrande för Victotia:

"Detta kan vara en kronprinsessas ultradiplomatiska – men ändå svidande – protest mot sin statschef. Översatt från kungligt symbolspråk till vanligt ockelbomål skulle det låta ungefär så här:
'Du tog dig rätten att försöka hindra mig från att gifta mig med Daniel. Nu ska du be om ursäkt för det genom att lämna över mig till honom inför hela svenska folket. Och du ska se glad ut när du gör det.'”

Fan tro’t.

På annan håll på Facebook har en grupp bildats med namnet ”Alla vi som tycker att Daniels mamma ska lämna över Daniel på bröllopet”. Det är ju lysande.

Allt som allt känns det som att det, om än långsamt, går åt rätt håll.

Leve republiken!

Vad sitter du på när du bajsar, Fredrik T Strand?

2010-05-23T15:10:00.003+02:00

Jag vet ingenting om Fredrik T Strands toalettvanor och har egentligen inget större intresse av dem heller. Hur vi sköter vår tarmtömning är ju som regel något väldigt privat, många har nog lättare att tala om sitt sexliv än sina rutiner på toastolen.

Kanske är Fredrik T Strand en som gärna sitter länge och trycker, kanske vill han alltid ha något att läsa. Kanske tycker han att det är genant att göra ”nummer två” på offentliga toaletter med tanke på risken för prutt- och plumsljud. Kanske är Fredrik T Strand en sådan som alltid studerar sin avföring innan han spolar.

Ett mycket privat område som sagt, och jag har lika lite med Fredrik T Strands toabesök att göra som han har med mina.

Om det nu inte vore så att jag har ett funktionshinder som gör mig beroende av hjälp när jag ska på toa, och inte bara hjälp utan också en del hjälpmedel. Det är här Fredrik T Strand kommer in i bilden. Han är vd för den svenska delen av Sodexo, ett gigantiskt världsföretag som enkelt uttryckt ägnar sig åt lite av varje.

Sodexo driver den hjälpmedelcentral varifrån jag får mina hjälpmedel – rullstol, säng, sittdynor, datorprylar osv. Och det var från Sodexo jag häromdagen fick en ny så kallad hygienstol, alltså en stol jag sitter på både under toalettbesök och när jag duschar.

Stolen stod parkerad, med sittring, potta och allt, i solskenet utanför dörren när jag kom hem i fredags. Grannar och andra eventuellt förbipasserande hade under eftermiddagen erbjudits god möjlighet att skapa sig en bild av mina rutiner för intimhygien och tarmtömning.

Det var en tydlig och sorglig illustration av hur min och andra funktionshindrades integritet värderas av dem vars hjälp vi är beroende av. Att leverera stolen i en låda eller skyla den med svart plast eller ett tygstycke var uppenbarligen ingenting som föll Sodexos personal in innan de körde ut stolen till mitt hem. Än en gång kände jag mig lite förminskad, än en gång påmindes jag om vilka som har övertaget i mitt liv och än en gång drabbades jag av den skavande tanken att jag borde tiga, bita ihop och vara tacksam.

Det kan låta futtigt att gnöla om en jävla duschstol, men jag och många med mig ser ett mönster i detta. Det handlar om respekt och bemötande från dem som har övertag, om synen på den svage och oförmågan att relatera till sig själv och ställa sig frågan ”om det var jag som behövde hjälp, hur skulle jag vilja ha det då?”.

Jag blev både arg och ledsen när jag såg stolen stå utanför huset, och min fru började nästan gråta när jag berättade för henne.

Naturligtvis står Fredrik T Strand och Sodexo inte som ensamma representanter för det här perspektivet. Bemötande, integritet etc är sorgligt eftersatt i hela vårt välfärdssystem.

Det du, Fredrik, kan göra är att aktivt arbeta för att verksamheten i ditt företag (som till stor del tjänar sina pengar just i välfärdssektorn) alltid bedrivs med maximal respekt för den enskilde individen och med omsorg om även svaga människors integritet.

Någon gång i framtiden kan det vara du som får en stol med bajspotta levererad till porten.

En dubbel förolämpning

2010-03-11T14:10:00.002+01:00

Så här skriver jag i dagens Stockholm City (100311):

Det här är året då Stockholm skulle bli Världens Mest Tillgängliga Huvudstad. Tar jag mig ut på stan i min elrullstol är det lätt att konstatera att det där löftet politikerna gav för tio år sedan var ett stort skämt. Tunnelbana och buss är bara att glömma, trottoarerna är rena hinderbanorna och hela Gamla Stan med sin gatsten är i praktiken avspärrat område.

Ett decennium räckte uppenbarligen inte. Nu ger samma politiker sig själva ytterligare fem år för att nå målsättningen.

Det känns inte bara som en förolämpning, det känns som två.

Jag och tusentals andra funktionshindrade i Stockholm är inte bara utestängda från stora delar av vår stad och dess utbud. Vi är också människor som politiker kan tycka synd om och välvilligt lova förbättringar och därigenom själva framstå som Goda utan att de riskerar några kännbara konsekvenser när löftena inte infrias. För vi är många, och vi är svaga. Vi är det perfekta politiska pyntet.

Att på riktigt göra Stockholm till världens mest tillgängliga huvudstad kostar säkert en del pengar. Men framför allt kräver det politiskt mod, och inte bara från stads- och landstingshusen utan också från riksdag och regering. Menar man allvar krävs en tvingande lagstiftning som gör det omöjligt – eller åtminstone mycket dyrt - för en kommun eller ett företag att stänga mig ute från en lokal, en skola, en butik eller en restaurang bara för att jag sitter i rullstol.

Jag vet inte om det modet finns hos makthavarna. Men jag vet att jag är trött på tomma löften, politiskt joller och tycka synd om-attityd. Det är inte synd om mig. Jag vill inte ha några särlösningar eller klappar på huvudet. Jag vill åka buss.

Slarvigt om dödshjälp i SvD

2010-01-09T15:34:00.002+01:00

I dagens Svenska Dagbladet berättas att nya riktlinjer är på väg när det gäller patienters självbestämmande vid vård i livets slutskede, livsuppehållande behandling, smärtlindring osv.

”Både Läkarförbundet och Läkaresällskapet är på väg att omformulera och förtydliga de regler läkarna har att hålla sig till när de möter dessa svårt sjuka och döende patienter”, skriver SvD. I artikeln uttalar sig Niels Lynoe, ordförande i Läkaresällskapets etikdelegation och Thomas Flodin, ordförande i Läkarförbundets etik och ansvarsråd. Båda har ett ödmjukt, nyanserat och försiktigt sätt att närma sig dessa svåra frågor – och är noga med att poängtera att det inte handlar om att införa dödshjälp.

”Syftet måste vara att respektera patientens önskan om att få avstå från livsuppehållande behandling, aldrig att påskynda döden. Patienten dör fortfarande i sin grundsjukdom, inte av att respiratorn slås av eller på”, säger till exempel Thomas Flodin.

Men sedan gör SvD:s medicinreporter Anna-Lena Haverdahl en halsbrytande och faktiskt bisarr koppling till ett fall hon själv skrivit mycket om tidigare:

”Det innebär att svårt skadade och sjuka patienter som totalförlamade Joakim Alpgård som SvD tidigare berättat om, idag skulle ha sluppit åka till självmordskliniken i Schweiz för att få dö.

Joakim Alpgård som blev förlamad efter en trafikolycka, vädjade i flera år tid om att få avsluta sin respiratorbehandling men fick hela tiden nej. Efter sex år tog han sig hösten 2005 med sin frus hjälp till självmordskliniken Dignitas i Zürich där han till hög kostnad fick den hjälp han önskade.”

Jag kände inte Joakim Alpgård, men så vitt jag vet var han varken svårt sjuk eller döende. Han hade i likhet med mig en hög (i hans fall mycket hög) ryggmärgsskada och, i likhet med mig, ett mycket omfattande funktionshinder. Det är inte att vara sjuk. Och det är definitivt inte att vara döende.

Det finns flera totalförlamade och respiratorberoende personer i Sverige som lever innehållsrika och värdiga liv. Att de behöver respirator för att kunna andas innebär inte att de får en behandling mot något. Jag kan själv inte äta och dricka på egen hand och skulle dö om jag inte fick hjälp med det. Den hjälpen är inte heller någon behandling mot svår sjukdom.

Måhända var Joakim Alpgård en mycket olycklig människa. Men sjuk eller döende var han inte.

För att kunna föra en vettig – och viktig! - diskussion om vård i livets slutskede, smärtlindring och ett ökat patientinflytande i vården, måste man förstå skillnaden och tydligt dra gränsen mellan dödliga sjukdomstillstånd, svåra funktionshinder och själslig smärta.

Att som Anna-Lena Haverdahl gör i sin artikel blanda ihop begreppen är slängigt, slarvigt och okunnigt.

Jag har tidigare skrivit om dödshjälp, här på bloggen och på andra håll:

Sjukvården behöver sina gråzoner

Borde läkare ha avkortat våra liv?

Jag kanske borde erbjudas hjälp att ta mitt liv. Men tänk om jag inte vill?

Bra och dåliga självmord

Om gråzoner

2009-10-20T14:42:00.002+02:00

På den här bloggen händer inte mycket nu för tiden. Men jag är inte helt insomnad. I dag skriver jag om gråzoner i sjukvården på sajten Seglora Smedja. Läs och tyck.

Uppdatering:

Aftonbladet erfar i dag att den läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus som misstänks som ansvarig för en nyfödd flickas död kommer att åtalas.

Därför ska en morddömd fd nazist få studera på läkarlinjen. Tror jag.

2009-03-28T14:23:00.003+01:00

I senaste numret av tidningen Moderna Läkare har jag skrivit en krönika om fallet med den morddömde fd nazist som pluggar till läkare i Uppsala. Läs, tyck och kommetntera gärna.

DN om dödshjälp

2009-03-04T20:53:00.003+01:00

Jag skulle kunna raljera över att Ministeriet För Nyhetsförmedling – Dagens Nyheter – drygt två månader efter det att debatten var som hetast hostar igång en artikelserie om dödshjälp. Men det vore elakt och onödigt. Diskussionen är evig och alltför viktig för att sura tabloidtorskar som yours truly ska gnälla om att det kanske inte alltid går så raskt på vår malligaste morgontidning. Så läs Insidans artiklar om dödshjälp och vård i livets slut.

Häromdagen uttalade sig bland andra Barbro Westerholm, folkpartist och medlem i Statens Medicinsk- Etiska Råd (SMER). Hon har tidigare varit mycket diffus och svepande om ”läkarassisterat självvalt livsslut”. Jag vet inte om hon tänkt efter och backat lite, men hursomhelst säger hon en del kloka saker i artikeln.

I dagens artikel möter vi Margareta Persson, geriatriker vid Ersta Hospice i Stockholm. En av de läkare som dagligen arbetar i dödens närhet. Hon menar att rädslan för döden och lidande vid livets slut främst finns hos yngre friska människor. Läs och begrunda.

Och när ni ändå läser DN: missa inte för allt i världen Macej Zarembas fantastiska artiklar om det svenska integrationshaveriet. Karln borde få ännu ett journalistpris för granskningen – och ett litteraturpris för själva texten. Heja!

Hos Adaktusson i torsdags

2009-01-17T14:31:00.001+01:00

I torsdags pratade jag och Claes Hultling dödshjälp hos Lars Adaktusson i TV8. Det kändes bra. Det var vi i studion och läkaren Gunnar Hagberg på länk från Växjö. Hagberg är ordförande i föreningen Rätten till en värdig död och gjorde ett rätt blekt och vagt intryck. Jag blir fortfarande inte riktigt klok på vad föreningen tycker – ska fullt friska människor kunna få hjälp att dö eller ska dödshjälp enbart ges till mycket svårt sjuka och plågade patienter som befinner sig i livets slutskede (vad nu det är)?

I programmet visades också ett mycket intressant reportage från Ersta Hospice, där läkaren och chefen Georg Engel berättade om sina erfarenheter av vård i livets slutskede. Han beskrev dödshjälp som en ”icke-fråga”. Under sitt mångåriga arbete med döende cancerpatienter har han aldrig mött någon som velat ha dödshjälp. TV8:s sajt är inte helt lättnavigerad, men det ska gå att se programmet på webben.

På programmets hemsida har det skrivits några kommentarer. De flesta är kritiska till mig och Claes. Men ett par stycken är i likhet med oss mycket kritiska till idén om statligt sanktionerad dödshjälp. Sjuksköterskan Åsa skriver ”Vår uppgift är att värna liv, vårda liv, ge lindring och tröst, inte att avliva folk”. Och så hjälper hon oss att sätta ljuset på det bisarra i hela tanken på statlig dödshjälp:

”Om man nu, av någon anledning, fortfarande tycker att dödshjälp är något som samhället ska tillhandahålla, låt det slippa ske inom vårdens regi! Det finns, mig veterligen, åtminstone en yrkeskategori som är utbildad för att ta livet av folk, militären, varför frågar man inte dem hur de skulle ställa sig till att ta hand om detta? Låter kanske absurt, men för mig som har femton års erfarenhet som sjuksköterska från den palliativa vården av cancerpatienter är hela dödshjälpsdebatten absurd och ologisk. Låt oss slippa den och ge mer resurser till att utveckla vården för dem som mest behöver den”.

Klockrent.

Jag tjatar vidare om dödshjälp. Men det är viktigt.

2009-01-04T13:33:00.004+01:00

Gerd Hagman är fullt frisk men vill inte leva längre och hon vill att samhället ska hjälpa henne att dö.
”Jag är mätt på livet, vill inte fylla år en gång till. Nu vill jag få hjälp att somna in på ett värdigt sätt”, säger hon till Svenska Dagbladet.

Gerd Hagman är 39 år gammal.
Nej. Det är hon inte. Gerd är 89 år. Men pigg och utan några allvarligare krämpor. Ändå vill hon få dödshjälp, tämligen omgående om jag tolkar henne rätt. Gerd Hagman är sedan länge aktiv i föreningen Rätten till en värdig död, som vill gå mycket långt i frågan om aktiv dödshjälp. Man ska ha möjlighet att få självmordspiller eller liknande utskrivna av sin läkare.
Om man leker med tanken att Gerd Hagman varit 39 och inte 89 år gammal framstår – hoppas jag – det absurda i hela idén. Gerd, 89, är frisk men trött på livet. Det kan väl en yngre person också vara? Vill föreningen Rätten till en värdig död erbjuda även 39-åringar dödshjälp? 49-åringar? 69-åringar? 29-åringar? Som jag och Claes Hultling tidigare varit inne på vore argumentationen logisk om alla myndiga människor oavsett ålder erbjöds dödshjälp. Men den tanken är ju bisarr. Eller?

Gerd tycker hursomhelst att staten borde ställa upp och avliva henne, på samma sätt som hennes katt fick dö. Ur SvD:

Med stor inlevelse berättar hon om avskedet av den älskade huskatten Matisse för
ett par veckor sedan. Hur fint han fick somna in i hennes armar efter att ha
fått några sprutor av personalen på Djursjukhuset i Bagarmossen.
”Jag kan
faktiskt känna mig lite avundsjuk på husdjuren för att de får ett så fint och
värdigt slut. Just så skulle jag själv vilja sluta mina dagar”, säger
hon.

Jag hoppas att Gerd, med eller utan läkarhjälp, återfinner livslusten och inte slutar sina dagar som sin katt.

I en annan artikel i Svenska Dagbladet konstaterar Barbro Westerholm, riksdagsledamot för fp att en fjärdedel av alla självmord begås av personer över 65 och att andelen ökar.
”Vad är det de saknar de som tycker att de har levt färdigt? Människor vill känna sig behövda och det gäller hela livet. Jag tror att det finns väldigt mycket som går att göra här som får människor att tycka att det är roligt att leva hela livet”, säger Barbro Westerholm.
Det har hon rätt i. När får vi en lag om aktiv livshjälp?

Westerholm är också ledamot i Statens medicinetiska råd, Smer, som för någon månad sedan lanserade idén om ”läkarassisterat livsslut” i en skrivelse till regeringen. Rådet formulerar sig mycket försiktigt och vill absolut inte gå lika långt som Gerd Hagman & Co. Men de är ändå ute och cyklar, vilket jag och Claes Hultling skrev i SvD häromveckan.

Uppdatering: Läs ledaren i dagens Göteborgs-Posten. Mitt i prick.

Folkpartiet säger nej till aktiv dödshjälp

2008-12-23T13:28:00.001+01:00

Det finns hopp för folkpartiet. I lördagens GP redogör partisekreterare Erik Ullenhag, tillsammans med riksdagsledamöterna Cecilia Wigström och Cecilia Wikström för partiets linje: fp säger nej till aktiv dödshjälp. Argumenten är desamma som jag och Claes Hultling framförde i vår artikel i Svenska Dagbladet häromveckan. Hoppas fler partier hänger på nu, frågan är för stor och viktig för att fastna i något kd-träsk.

På DN:s kultursidor har dödshjälp också debatterats senaste veckan. I dag skriver läkaren Johan Frostegård initierat och klokt. Tidigare har Thomas Anderberg skrivit en ganska ruggig artikel samt en replik på Niklas Rådströms inlägg. Rådström kostaterar att vi alla dör förr eller senare:

En enda sak vet vi med visshet om livet och det är att vi inte undkommer döden.
Den är ofrånkomlig och liksom vår tillblivelse utanför vår kontroll. Att tro att
man kan gripa makten över den genom att själv administrera den är en grotesk
illusion och i slutändan inget annat än ett uttryck för det Thomas Anderberg
tror sig kritisera: dödsskräck.

Dödshjälp igen

2008-12-20T16:14:00.002+01:00

Förra helgen skrev jag och Claes Hultling en debattartikel om dödshjälp i Svenska Dagbladet (Aftonbladet följde upp med en intervju med mig). Vi tyckte, och tycker, att den diskussion som förts de senaste veckorna har varit spretig och alltför luddig. Vår huvudpoäng är att de – Statens medicinsk- etiska råd, riksdagsledamoten Eva Flyborg (fp) med flera – som vill öppna för ”läkarassisterat livsslut” måste precisera sig. Vilka ska ges möjlighet att få dödshjälp? Vilka ska inte få det? Hur ska det, konkret, gå till?
Vår slutsats är att om man begränsar rätten till dödshjälp till bara vissa människor med en viss grad (hur man nu mäter det) av lidande skapar man en officiell skala för människovärdet. Samhället skulle då skilja ut vissa människor och indirekt klassa deras liv som mindre värda att bevara. Läs artikeln så hoppas jag ni förstår vad vi menar.

Eftersom jag kan bre ut mig hur mycket jag vill här på bloggen tänkte jag försöka förklara varför jag tycker att en del av de argument som förts fram i debatten inte håller - och i bästa fall förtydliga mig en smula.

Jag är inte emot självmord.

Många har argumenterat för varje individs rätt till sitt eget liv och sin egen död. Somliga, som SvD:s Cordelia Edvardson, gör det gripande, personligt och mycket starkt. Andra, som vanligtvis välformulerade Louise P, tar i så de spricker. Louise kopplar ihop min och Claes Hultlings ståndpunkt med fascism. Jag är inte helt bekväm med det, lindrigt sagt.
Naturligtvis finns rena stollar även bland dem som är emot statlig dödshjälp. Läs till exempel Siewert Öholm, den som orkar.

Jag ifrågasätter inte varje människas rätt att själv avsluta sitt liv. Ungefär 1 500 personer gör det varje år i Sverige och vi brukar ofta beskriva deras ”självvalda livsslut” som tragedier. Men visst har man rätt att ta sitt liv. Såvitt jag förstår är det inte heller olagligt att hjälpa någon att förbereda sitt självmord.
Men varför ska staten via den gemensamt finansierade sjukvården ägna sig åt detta? Förklara det för mig, alla ultraliberaler som annars inte brukar vara så förtjusta i statlig inblandning i sådant som rör individens frihet.

Och så undrar jag om till exempel Louise P är för en generell rätt till dödshjälp för myndiga personer vid sina sinnens fulla bruk - oavsett diagnos, hälsotillstånd och ålder. En sådan argumentation vore logisk och skulle inte heller skilja ut vissa grupper på det sätt jag beskrivit ovan. Men perspektivet som öppnas är i mina ögon fasansfullt. Jag tror inte många seriösa människor som tänker efter lite vill ha en sådan allmän ”självmordsservice”.

Så – de som vill ta livet av sig bör även i fortsättningen få klara det på egen hand.

Abortparallellen håller inte.

Här och var dyker den fria aborten upp som argument för dödshjälp. ”Om det ska vara möjligt att avsluta liv som knappt ens börjat måste det vara möjligt att få hjälp att avsluta liv som är fullgångna”, låter det ungefär. Men rätten till fri abort fram till 18:e graviditetsveckan är just generell. Lagen gör inte skillnad mellan de gravida kvinnorna och ingen nekas abort för att hon till exempel anses tillräckligt resursstark och frisk att ta hand om ett barn.
Abortparallellen håller enbart om man förespråkar en obegränsad rätt till dödshjälp som jag beskriver ovan.

Det handlar om en massa andra saker.

Hur frågan ställdes vet jag inte. Men tydligen finns undersökningar som visar att 80 procent av svenska folket är för dödshjälp. Jag tror – och nu blir det svårt att inte låta elitistisk - den siffran säger något annat. Jag tror till exempel att det finns en utbredd och, som det verkar, i många fall välgrundad oro/skräck för vad som väntar en i åldringsvården. Med jämna mellanrum läser vi om skandalösa förhållanden på äldreboenden där gamla och sjuka får ligga i timmar i sin egen avföring, glöms bort på rumment, behandlas utan respekt, får eländig mat osv osv.
Häromveckan hittades en kvinna avliden i sin lägenhet i ett servicehus. Hon hade legat död i sex veckor utan att personalen funderat på varför hon inte synts till.

Mina föräldrar tillhör 40-talisterna, som inom några år är på väg in i äldrevården. Det finns all anledning för oss barn och andra nära och kära att oroas över vad som väntar. Krav måste ställas, resurser måste till.
Uppenbarligen finns på sina håll stora problem som måste lösas – men inte genom att hjälpa de gamla ta sina liv.

I vår del av världen har vi kommit till ett stadium där vi vill och förväntar oss att livet ska vara lätt och rulla på utan några alltför djupa gropar i den jämnt asfalterade vägbanan. Därtill ska vi vara fysiskt felfria, helst smala och vackra, ha kontroll över tillvaron och balans i livet.
Och när livet är på väg att ta slut ska även döden vara lätt, både för oss själva och dem vi lämnar efter oss.
Inför alla typer av avvikelser från hälsonormen och lidande har vi drabbats av beröringsskräck.

Jag slutar här för i dag. Ta hand om, inte livet av, varandra.

Hej. Det är jag igen, med en lååång text

2008-12-15T17:00:00.002+01:00

Detta är troligen en av landets minst lästa bloggar numera. Inte att undra på, här händer inte mycket. Men i dag tänkte jag öppna kranen en liten stund. Här är en text jag skrivit för Politicus, en årlig tidskrift utgiven Statsvetenskapliga Klubben vid Åbo Akademi. En av redaktörerna hörde av sig i våras och undrade om jag ville skriva något om medias kommersiella villkor. Och det ville jag så klart. Nu är tidningen ute, här är min text:

Journalistik är business

Jag har arbetat som journalist sedan 1987. Jag har alltid fått betalt för mitt arbete. Det gör mig till en del av en marknad. Och eftersom jag alltid jobbat för vanliga kommersiella medieföretag – inte public service, inte några ideella organisationer, offentlig sektor eller liknande – har jag aldrig tvivlat på att mitt journalistiska arbete är en del av en business. Någonstans har det alltid funnits någon som vill tjäna pengar på mitt och mina kollegors arbete. Denna någon har oftast också haft rent publicistiska avsikter – men alltid i kombination med ett för mig helt rimligt krav: verksamheten måste gå runt och ge vinst.
Inget konstigt alls, om ni frågar mig.

Det konstiga är att jag under årens lopp mött så många kollegor som tyckts blunda för detta eller rentav vägrat medge att de är en del av en affärsverksamhet. En märklig inställning eftersom journalister ofta har lätt att snabbt förstå ganska komplicerade strukturer och sammanhang och är intresserade av hur saker och ting hänger ihop.
Men för många journalister gäller inte alltid den inställningen den egna verksamheten. Att det skulle finnas några kommersiella intressen eller affärsmässiga bedömningar bakom det faktum att de får betalt för sitt journalistiska arbete vill de inte höra talas om. Eller – ännu värre – att de artiklar, tv- eller radioinslag de själva producerar skulle vara ett resultat av ett initiativ från något särintresse – ekonomiskt eller politiskt. Ve och fasa. Nej, likt en vit riddare i sanningens tjänst rider journalisten som den ende gode genom en ond värld och hoppas slippa möta några annonssäljare i lunchrummet.

I den verkliga världen, där det där lunchrummet är beläget, är inte journalistik något som uppstår i vakuum. En stor del av det vi läser, ser och hör i tidningar, tv, radio och på webben har en koppling till eller gynnar någon typ av särintresse.
”En nyhet är något någon vill dölja. Allt annat är textreklam”, sade en klarsynt kollega en gång. En smula hårddraget kanske, men till stor del sant. Ibland är dessutom det där som någon vill dölja något som någon annan vill lyfta fram – politiska skandaler kan här ofta tjäna som exempel. Om man bortser från rent händelsestyrd journalistik, sådan som rör olyckor, naturkatastrofer och liknande, och möjligen väderleksrapporten, finns nästan ingen journalistik som står fri från något särintresse. Några exempel:

Näringslivsjournalistik.
Att ekonomiska intressen gynnas av, påverkar eller ibland rentav styr näringslivsjournalistiken säger sig självt. Det är till stora delar en reaktiv journalistik som bygger på initiativ från företag och organisationer och deras resursstarka pr-maskineri. Olika typer av rapporter, pressmeddelanden om nya produkter, nya satsningar, nya direktörer eller utspel av andra slag ligger bakom mycket av rapporteringen.
Hur fri är den journalistiken?

Nöjesjournalistik.
Nöjesjournalistiken är kanske det tydligaste exemplet på symbiosen mellan marknad och media. Så gott som all rapportering gynnar starka ekonomiska intressen. Oavsett om publiciteten rör tv-program, teater, konserter, film, skivor eller aktuella artister av olika slag blir journalistiken en del av den underhållningsbransch man bevakar – ofta på branschens villkor. Det kan handla om löpande band-intervjuer med internationella skådespelare (ofta med reklamaffisch för den aktuella filmen som fond), om begränsning av fotomöjligheter vid konserter eller om dagliga ”erbjudanden” från musik- och filmbranschens pr-folk om fototillfällen och intervjuer med artister. Inte sällan följs dessa erbjudanden av diskussioner som slutar med att exempelvis en tidning får ensamrätt eller ”första tjing” för en intervju eller fotografering i utbyte mot stort utrymme i tidningen – ”okej, vi kör artisten X på omslaget, men då ska vi ha ensamrätt”, kan det låta på en större tidningsredaktion.
Ibland handlar det om rena affärsuppgörelser. Som i somras, när Aftonbladet betalade motsvarande 17 000 euro för svensk ensamrätt till de första bilderna på Brad Pitts och Angelina Jolies nyfödda barn, enligt uppgift till tidningen Resumé. Säljare var tidningarna People och Hello!, som i sin tur betalat runt sju miljoner euro för världsrättigheterna till bilderna. Pengar som Pitt och Jolie skänkt till välgörenhet.
En nöjesjournalistik helt fri från gynnande av eller påverkan från branschintressen är, faktiskt, en orimlig tanke. Det förutsätter att bevakningen enbart rör inaktuella artister, tv-program som inte sänds, gamla filmer som inte längre visas på biograferna och musik som ingen lyssnar på. Vem skulle vilja läsa de nöjessidorna?

Motorjournalistik.
Att utveckla en ny bilmodell kostar astronomiska summor pengar. Inte konstigt då att biltillverkarna satsar mycket på pr och pressbearbetning. En vanlig del av en motorjournalists arbete är att följa med på de provkörningsresor som bilföretagen arrangerar – och betalar. Ofta går dessa resor till Spanien, Sydfrankrike eller någon annanstans dit det är smidigt att flyga och där klimat och miljö innebär fördelaktiga fotoförhållanden. För journalisterna är resorna ofta den enda möjligheten att provköra en ny modell i god tid innan den lanseras (och därmed är en nyhet) på hemmaplan.
Mycket få redaktioner i små länder som Finland och Sverige har råd att själva bekosta den här typen av resor. Att bilföretagen betalar är för de flesta redaktioner en förutsättning för att över huvud taget kunna provköra bilarna i ett tidigt skede.
I Sverige är det några enstaka redaktioner som betalar för provkörningsresorna, men jag vågar påstå att de är undantagsfall. Och även deras motorbevakning påverkas naturligtvis av hur och när bilföretagen lägger sina resor.
Så – hur fri är den journalistiken?

Resejournalistik.
Här finns många paralleller till motorjournalistiken. Det finns ett stort intresse från läsare/tittare/lyssnare, en stor annonsmarknad och resursstarka företag – och inte mer än någon enstaka redaktion som har råd att själv bekosta reportagen. Räkna med att 90 procent av de resereportage du läser i tidningarna helt eller delvis finansierats av ett reseföretag, en turistbyrå, en hotellkedja eller flygbolag. Många resereportage görs av frilansjournalister som bjuds på resan av ett företag och sedan säljer sitt material till redaktionen, där man om man vill kan välja att inte reflektera över hur det kommer sig att ett långt reportage från andra sidan jordklotet inte kostar mer än, låt säga, 1 000 euro för text och bild.
Hur fri är den journalistiken?

Och så här kan man fortsatta att rada upp exempel. De ovan handlar om hur utomstående krafter påverkar journalistiken. Men det finns också mycket journalistik som är direkt kopplad till och beroende av tidningens eller tv-bolagets annonsförsäljning. Alla de stora svenska dagstidningarna har till exempel bostadsbilagor, ofta utmärkta produkter med intressant och relevant läsning om allt från trädgårdsskötsel och heminredning till bankers lånevillkor och marknadens utveckling. God journalistik – som skulle få ett betydligt mindre utrymme i tidningen om det inte fanns en stor annonsmarknad för just bostäder. När vi nu går in i en lågkonjunktur och bostadsannonsmarknaden viker kommer vi se mindre av bostadsjournalistik i tidningarna.

I själva verket är den affärsmässiga och kommersiella framgången en förutsättning för redaktionell frihet (jag talar här återigen om vanliga kommersiella medieföretag, inte public service etc). På en tidning, tv- eller radiostation som går med förlust kan man vara säker på att direktörer och marknadsfolk snart börjar ha synpunkter på det redaktionella arbetet. Så länge affärerna går bra håller sig räknenissarna borta från redaktionen.

Innebär detta att näringslivs-, rese-, nöjes- och nästan all övrig journalistik är korrupt och inte går att lita på? Självklart inte. Ett tv-inslag om en medicinsk nyhet kan vara både viktigt och intressant – även om det tillkommit som ett resultat av en pressrelease från världens största läkemedelsföretag. Väldigt många människor kan ha nytta och glädje av ett resereportage fyllt av tips och råd – även om ett reseföretag stått för reporterns omkostnader. Och en opinionsundersökning kan ha ett sensationellt innehåll och vara värd att rapportera om i seriösa nyhetsmedier – även om undersökningen beställts och finansierats av en organisation som gynnas av resultatet.

Att jag som journalist är en del av en affärsverksamhet behöver ju inte heller vara min egen eller min redaktions drivkraft. Få reportrar går till jobbet på morgonen med ambitionen att deras arbetsgivare ska ha blivit lite rikare när de går hem på kvällen, eller skriver artiklar i syfte att gynna ett politiskt parti eller ett multinationellt företag.
Men om journalisterna som rapporterar inte själva förstår, eller snarare blundar för, de ekonomiska mekanismer som styr eller åtminstone påverkar deras arbete – hur ska läsaren, lyssnaren eller tittaren kunna förstå eller se det?

Journalistik är business. Så är det, och det är varken bra eller dåligt. Det dåliga är om vi journalister låtsas som att det är på något annat sätt. Då lurar vi publiken.

Sommarhälsning från FRA-land

2008-06-28T16:18:00.001+02:00

Hej. Jag skriver kursivt. Såhär bara några kilometer från FRA:s spioncentral på östra Gotland får man ju vara lite försiktig. Men några spioner har jag inte sett än. Enligt lokal folklore berodde den taskiga tv-mottagningen under den analoga epoken på FRA:s störsändare uppe i skogen. Numera tittar vi digitalt och även mobiltäckningen är hyfsad. Mer att lyssna på således för våra kära signalspanare.

Som i brist på terrorhot nu i sommartid bör lyssna av P1. På bara ett par dagar har jag hittat tre nya favoritprogram: Brott, Bruket och Heliga familjen. Förutom att de är spännande och tankeväckande program man lär sig något av har de det gemensamt att de produceras av fristående bolag, utanför Sveriges Radio.
Jag minns hur det lät i gamla gnälliga Vår grundade mening för ett par år sedan när radioledningen kom med den omskakande idén att god public service-radio skulle kunna produceras av journalister utan livstidsanställning.

I dag är Vår grundade mening ersatt av det betydligt piggare Medierna – som (i likhet med Brott) görs av det fristående Tredje Statsmakten Media AB. Så kan det gå.

Förresten…

2008-06-25T23:29:00.001+02:00

…den som vill ha ett exempel på vad generella digitala ”säkerhetssystem”, typ FRA:s kommande internetspaning, kan innebära ska läsa det här. I det amerikanska företaget Western Unions paranoida universum räcker det med att ha ett av den muslimska världens vanligaste namn för att stämplas som terrorist. Törs man maila någon som heter Ahmed efter den 1 januari?

Sommarmörker. Dags att starta eget?

2008-06-24T17:45:00.001+02:00

Jag har inte hängt med i FRA-debatten på det sätt jag själv tycker att jag borde ha gjort. Än mindre deltagit i några protester. Får väl skylla på en kombination av chock, apati, allmän cynism och en politikerskepsis som nu närmar sig förakt.
Läser Hanne Kjöller i DN och känner samma uppgivenhet som hon. Jag hoppar runt lite mellan bloggar jag inte kommit mig för att läsa på flera veckor. Överallt samma besvikelse och ilska. Och förvåning: vad fan var det som hände?
Jag har absolut inget att tillföra i själva sakfrågan. Alliansen har klubbat en lag värdig det gamla DDR, partipiskorna är alldeles fransiga och ett antal politiker med hög svansföring har för tid och evighet gjort bort sig (inlägget Fredrik Federley skrev på sin blogg den 18 juni hade när jag kollade senast fått 753 kommentarer. De flesta är inte glada). Det mesta är bara sorgligt och ynkligt.

Alldeles uppenbart kommer protesterna att fortsätta, och allianspartiernas opinionsläge lär inte bli bättre. Frågan är om FRA-lagen blir valfråga. I vårt lilla skyddade hörn på jorden handlar politik så sällan om stora frågor som tryck- och yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter och så ofta om annat.

Så vad gör vi nu? Jag har som sagt inte hängt med så bra och undrar: vilka möjligheter finns att dra tillbaka FRA-lagen? Det är viktigast just nu. Kommer det räcka med att vi röstar bort alliansen i nästa val – till priset av att kanske få in Lars Ohly i regeringen? En mycket obehaglig magkänsla säger mig att ett regeringsskifte inte är någon garanti för att lagen skrotas.
Politiskt har jag verkligen ingen aning om vart jag ska ta vägen. Jag tycker själv att jag har värderingar som är väldigt mainstream och medelklass, men kan över huvud taget inte se något parti jag skulle kunna tänka mig att rösta på om det var val i dag.

Här kommer en snabbguide till mina politiska värderingar. Om någon som representerar ett parti känner igen sig får ni gärna höra av er och övertyga mig om att just ni ska ha min röst 2010.
Jag…
…anser mig vara liberal.
…vill ha ett generöst och samtidigt effektivt välfärdssystem, gemensamt finansierat men med många aktörer och huvudmän som i konkurrens med varandra driver verksamheten.
…tycker att det ska löna sig att jobba. …tycker att öppna gränser, helt fri invandring och handel är det självklara målet. På vägen dit ska vi ha en generös flykting- och invandrarpolitik.
…tror att det är dags att skrota landstingen, ta ett nationellt grepp om den allra mest specialiserade sjukvården och decentralisera resten.
…tycker att man borde förenkla regelverket för småföretagare, luckra upp LAS och förändra sjuklöneansvaret så att småföretagare vågar anställa – men också att det ska finnas effektiv kontroll för att minska fiffel och svartjobb.
…vill se en skola som tar lika väl hand om alla barn, som sätter upp tydliga mål och krav och där inte kvalitet görs liktydigt med kepsförbud.
…undrar om man inte kan spara några sista miljarder genom att skrota JAS, visserligen allt för sent men ändå.
…tycker att vanliga människors integritet väger betydligt tyngre än illa underbyggda teorier om hot mot riket och hur man avvärjer dem.
…gillar musik och mysiga hemmakvällar.

Vart ska jag ta vägen? Kom gärna med råd och förslag.
Kanske återstår bara alternativet att starta ett nytt politiskt parti. Med tanke på hur det jäser av missnöje bland besvikna medborgare i allmänhet och bland mängder av vanligtvis inflytelserika debattörer skulle det inte förvåna om ett nytt liberalt parti bildas i efterdyningarna av det här magplasket. Inte mig emot.

Invalid de parade i P1

2008-05-19T21:16:00.001+02:00

Den här veckan ägnar P1 stor del av innehållet åt funktionshinder och tillgänglighet. Temat går under rubriken Välviljans apartheid och ett av dagens reportage handlade om yours truly. Lyssna här.
Och min gode vän, förebild och livmedikus Claes Hultling var med i Samtal pågår i förmiddags. Den intervjun hör du här.

Från kinesiska ambassaden serveras Dagens rätt

2008-04-09T11:35:00.002+02:00

- Varje land har å ena sidan sina lagar att ta hänsyn till, å andra sidan de mänskliga rättigheterna, sade Zhou Lulu, presschefen på Kinas ambassad i Stockholm, i P1-morgon i morse som kommentarer till fängslandet av den kände människorättsaktivisten Hu Jia (bilden) häromveckan.

Så talar en diktatur som desperat försöker sminka upp sig inför festen. Innerst inne vet säkert även presschefen att lag och mänskliga rättigheter inte måste stå i motsats till varandra.

Orminge brinner – och så hittar du de verkliga postkodmiljonärerna

2008-04-05T15:52:00.002+02:00

En kilometer härifrån, i Orminge, ligger Boo Folkets hus. Eller låg. Det brann ner nu på morgonen, och inte bara Markoolio är ledsen. Folketshusföreningen driver, så vitt jag förstår, en skitbra verksamhet och jag hoppas att den får det stöd som behövs för att snabbt vara i gång igen. Själv har jag tyvärr bara varit där en gång, men jag är i alla fall medlem och har en mycket diffus tanke om att jag borde engagera mig mer på något sätt. Kanske är dags nu.

Orminge ligger nära, men långt borta. Det skiljer bara en siffra i postnumret mellan vår idylliska lilla villaväg med arkitektritade hus och betonglådorna på Skarpövägen, Utövägen och de andra gatorna innanför Ormingeringen, men det är en viktig siffra, och faktiskt kan Posten här hjälpa oss att beskriva klassamhället vi lever i:
Mosaic är namnet på ett analysverktyg som tagits fram för att företag som använder direktreklam på ett kostnadseffektivt sätt ska kunna nå just sin målgrupp. Man har helt enkelt matchat data om ålder, inkomst, hushållsstorlek, utbildning, politiska värderingar osv med postnumren – och fått fram ett antal kategorier, naturligtvis mycket schablonartade men användbara för den som har något att sälja och vill nå sina kunder. Eller för den som vill se hur samhället ser ut.

Så jag knappar in mitt postnummer, 132 34. Och får snabbt besked att jag tillhör Mosaicgruppen Välbeställda villaägare och underkategorin Guldkort och kapital. I dessa områden är eftergymnasial utbildning, hög disponibel inkomst, vinintresse och pengar på banken vanligare än i genomsnittet.
Det nerbrunna Folkets hus ligger i postnummerområde 132 30. Nu befinner vi oss i Mosaicgruppen Kulturell mångfald och underkategorin Skilda världar. Här är många utlandsfödda, ensamstående, låginkomsttagare och bor i hyresrätt. Jämfört med ett tvärsnitt av Sverige finns här fler rökare och snusare, socialdemokrater och folk utan någon förmögenhet alls. Och nu har de inget Folkets hus heller.

Bygg snabbt upp det igen. Jag är gärna med och betalar, både via skattsedeln och med ett direkt bidrag.

Koloniernas revansch och att älska en bil

2008-03-30T17:25:00.002+02:00

Det hade Sir William Lyons aldrig trott. Att hans livsverk Jaguar skulle säljas – till Indien. Men nu har det hänt och affären är väl en bra symbol för hur världens ekonomier utvecklats under det senaste halvseklet. Indien och Kina växer så det knakar medan en gammal industrination som Storbritannien knappt är en skugga av sitt forna jag. Stålverk och kolgruvor har klappat igen och bilindustrin är i princip utraderad.

Det är biltillverkaren Tata som köpt prestigemärkena Jaguar och Land Rover av Ford. Tata har på sistone nått världsrykte för att de nu lanserar lågprisbilen Nano – som inte kostar mer än 16 000 kronor.

Nu var det inte de globala strukturförändringarna i 2000-talets bilindustri jag tänkt skriva om, utan om den enskilda ägodel (vid sidan av någon gitarr eller två) som legat närmast mitt hjärta: min Jaguar XJ6 från 1977, som jag hade i några år innan min olycka satte punkt för allt bilkörande. Den var så gott som identisk med bilen på bilden här ovanför. Färgen heter ”green sand”, bara en sådan sak
XJ6 var en volymmodell för Jaguar och står kanske lite i skymundan av superklassiker som E-type och MkII. Vackra bilar förvisso, men jag tycker att XJ6:an – framför allt serie 2 - är fulländad designmässigt. Låg, lång, elegant och samtidigt kraftfull. Jaguars klassiska sexcylindriga XK-motor (tillverkad 1949-1994!) i kombination med en trestegad automatlåda och den fantastiska bakaxeln (en favorit bland världens hot rod-byggre) gav XJ6:an en komfort och väghållning i absolut toppklass.

XJ6 var en märklig sammansmältning av ultimat billbyggarkonst (motor, bakaxel, inredningen med äkta valnötsträ och Connolly-läder) och rent skräp. Under 70-talet, då min bil byggdes, ägdes Jaguar av delvis statliga British Leyland och delade vissa komponenter och usel kvalitet vad gäller till exempel sammansättning och lack med bilhistoriska stolpskott som Austin Allegro och Morris Marina. I XJ6:an manifesterades detta bland annat i en del ruggigt plastiga och smäckiga reglage. Varje gång jag använde blinkerspaken kändes det som att den skulle ramla av.

Självklart saknar jag att köra bil, det har gått sju och ett halvt år nu sedan olyckan. Inte minst saknar jag det så här års, när vägarna torkar upp, gruset ligger kvar på asfalten och knastrar under däcken. En sådan här vacker dag kunde ha inneburit säsongspremiär, en olovlig (bilen hade stått avställd över vintern) tur till macken där jag så diskret som möjligt skulle ha njutit av folks beundrande blickar.
She was beautiful and she was mine.

Jag hade en sådan här också, men det ska jag skriva om någon annan gång.

Det är vår. Dags att öppna Sverige.

2008-03-27T10:46:00.001+01:00

Vem som helst ska kunna bosätta sig och arbeta var som helst på jordklotet. Det är för mig en självklar princip som inte behöver förklaras. Det är undantagen från den principen (jag är inte så naiv att jag tror att det inte behövs några sådana) som måste motiveras.

I dag finns inte bara principiella utan också arbetsmarknadsmässiga skäl att minska krånglet och underlätta arbetskraftsinvandring till Sverige. Och därför är det extra kul att läsa migrationsminister Tobias Billströms och miljöpartiets gruppledare i riksdagen Mikaela Valterssons debattartikel i DN i dag. Ett steg i helt rätt riktning, och med miljöpartiet med på vagnen finns ju goda möjligheter till en förändring som överlever nästa val – oavsett vem som vinner det.

Bananmonarki

2008-03-26T20:49:00.002+01:00

Inledningen av första kapitlet i Regeringsformen – en av Sveriges fyra grundlagar – låter och känns självklar: All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Problemet tycks vara att makten inte bara utgår från, utan också lämnar folket. I går skrev riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (m) en debattartikel i DN som borde vara en tankeställare för alla svenska väljare. Läs den och läs också PJ Anders Linders ledare i dagens SvD.

Det talas alldeles för lite i Sverige om basen för vår demokrati, grundlagarna. Och vad värre är, den grundlagsutredning som tillsattes för fyra år sedan just för att lyfta upp dessa frågor sitter också tyst.

Annandag påsk i Nacka, Sverige, världen

2008-03-24T20:57:00.000+01:00

Riktigt jävla halt ute. Det var på håret att Chevan tog sig upp för vår ganska branta och mycket sliriga uppfart nyss. Men tack vare H:s snabba hjälteinsats med skyffel och sand så gick det. Ibland känns även huvudstadens störta kranskommun som Ultima Thule.
Vi åt en tidig annandagsmiddag hos P-I och A-C. Trevligt såklart. Pratade konfliktlösning med P-I som med sin långa erfarenhet som officer, också i utlandstjänst, har mycket tänkvärt att bidra med. Han instämde i slutsatsen att en konflikt där båda parter ser sig själva som offer – paradexemplet är Israel-Palestina – är mycket svårlöst. Men eftersom vi lever där vi lever och kan kosta på oss att själva välja när vi ska tala om sådana saker kretsade mycket av kvällen runt F, 1 år, och hans intresse för prylar med knappar att trycka på.
Kanske var vår kväll både mer lik och olik en släktmiddag i till exempel Gaza eller Kabul än vi kan föreställa oss. Ettåringar är nog lika skönt självklara över hela världen.

Inte alla getter i garaget eller något i den stilen

2008-03-23T14:30:00.003+01:00

Eftersom jag tycker det är lite kul med uttryck som ”han/hon har inte båda årorna i vattnet” osv tänkte jag lista ett antal sådana här. Det behövdes naturligtvis inte. En snabb googling visade såklart att flera andra satt samman sådana listor, mycket fyndigare och mer omfattande än jag själv någonsin skulle mäkta med.
Här är en kul lista med uttryck på svenska – och här är en på engelska.
Min personliga favorit är ”hjulet snurrar, men hamstern är död”.

Bra och dålig död, bra och dåliga liv

2008-03-21T16:57:00.000+01:00

Jag är emot idén om statligt sanktionerad aktiv dödshjälp, vilket jag skrivit om här och här. Och jag är glad att min olycksbroder och förebild Claes Hultlin, läkare och grundare av Spinaliskliniken, tycker ungefär som jag.
Hör honom och några till tala om dödshjälp i dagens Människor och tro i P1.

BBC goes down south

2008-03-21T15:33:00.003+01:00

Mark Lamarr's Redneck Music på BBC Radio 2 är rena universitetet för den som vill upptäcka och förstå den fattiga vita amerikanska söderns musik.

Som så ofta när det gäller BBC är de fyra timslånga avsnitten extremt genomarbetade och researchade, proppfulla av intervjuer med sådana som Willie Nelson, Hank Williams III, Joe Ely och andra mer eller mindre namnkunniga artister, historiker osv. Och en massa fantastisk musik såklart.
Jag vet inte hur länge programmen ligger kvar på nätet. Missa inte!

Sovjet ligger i Orminge (men det är skillnad på monopol och monopol).

2008-03-20T23:10:00.002+01:00

SvD:s Per Gudmundson skriver fyndigt om hur staten beslutat att staten ska betala skadestånd till staten. Det hela handlar om de statliga bolagen Systembolaget och Vin & Sprit och efterspelet till den stora muthärvan häromåret. Inte oväntat vill Gudmundson bryta upp Systembolagets monopol.
Jag gillar inte heller monopol. I princip. Utom just Systembolagets. För oj, vilka bra butiker, och vilken kunnig personal! I dag var jag på bolaget i Orminge och fick – som vanligt – både bra och engagerad vägledning och ett förstklassigt kundbemötande. Skål för det.

50 meter bort i samma centrumgalleria ligger Apoteket Tumlaren. Här, däremot, vet man hur man lever upp till förväntningarna på ett Statligt Monopol. Plåster, Alvedon och penicillin klarar de nog av om du inte har för bråttom, men sedan tycks det vara stopp. Häromveckan var jag där med något så avancerat som ett recept på en ganska stor mängd natriumklorid som skulle levereras med bud direkt hem till mig.
Hemkörningen är inte min idé utan något som ska höra till Apotekets rutiner. Men uppenbarligen hör det inte till Tumlarens. Efter en halvtimme hade inte mindre än tre damer bakom disken – jag antar att de alla var farmaceuter med en lång universitetsutbildning bakom sig – misslyckats med att ta reda på hur de skulle hantera den A4-blankett från Apoteket jag lämnat över. Jag gav upp och åkte därifrån. Efter ett par dagar kom natriumkloriden i alla fall.

I dag var det i princip samma visa igen. Jag ska inte trötta er med detaljerna men konstaterar att många besök på Apoteket känns som en tidsresa till Murmansk 1971.
Och den känslan får jag aldrig på Systemet, där jag trots företagets monopol alltid blir behandlad som kund av oftast kunnig och inte minst entusiastisk personal.

Leve Systembolaget!

En lång dag med Billy Butt

2008-03-19T21:49:00.002+01:00

Tänka sig att Billy Butt skulle få mig att återuppta bloggandet. I november skrev jag om hans hyllning till Aftonbladets avgående chefredaktör Anders Gerdin och berättade också en liten historia om ett telefonsamtal jag hade med Billy för kanske tio år sedan när jag jobbade på Aftonbladet. Av allt att döma läste Billy Butt mitt tre månader gamla inlägg i morse. Sedan blev det liv i luckan. Häng med:

10.29 kom den här kommentaren till mitt inlägg på bloggen:

Den här historien är INTE SANT. Du har hittat på den från början till slut! Det för att man undrar hur mycket andra nyheter du hittar på?
MvH Billy Butt

10.32 kom ett mail:

Jag bara undrar varför du ljuger på din bloggsida om mig?
Försök inte förneka saken.... Du har blåljugit....
Får se om du har gutsen att svara detta mail

MvH
Billy Butt

10.48, ännu en kommentar på bloggen:

Om du på fullaste allvar tror att jag är så korkad att jag skulle inbilla mig att ett samtal till AB skulle imponera på eller påverka Polisen då är det du som är rätt så korkad. Kanske dags att granska dig och se vad du är för en....?
MvHBilly Butt

Ca 11.00 ringer Billy Butt.

Han undrar vad i helvete jag håller på med. Jag ska passa mig och han ska granska mig och har jag inte rent mjöl i påsen och rena naglar ska han publicera det han hittar. Hotar du mig? frågar jag. ”Jag hotar dig med journalistik”, svarar Billy och lägger på.

Jag åker i väg och slänger returpapper.

11.30, nytt mail:

Martin!

Bara så att du inte går och misstolkar vad jag sade vill jag nu skriftligen upprepa mitt "hot" (såsom du kallade det)
Det är att GRANSKA DIG...din trovärdighet, Vem du är... Hur pass pålitlig du är m.m. Och om jag hittar dålig mjöl i din påse kan du räkna med att jag avslöjar det.
Nu hoppas jag du förstått mig 100% och att du ska ge f-n i att försöka omvandla mina ord till någonting annat.

M;vH
Billy Butt

12.06 svarade jag:

Hej Billy,

jag får väl tacka för uppmärksamheten så länge. Jag skriver ett snutt på bloggen när jag får tid.

hälsningar

Martin Engqvist

12.09, nästa mail från Billy:

Du får skriva vad du vill.... Men bara så att du vet det så har jag juridiska ögon som kollar din bloggsida och jag har skaffat goda kunskaper om din tid på Aftonbladet.

Du trodde du var smart - eller hur? Jösses... Martin - du är inte särskilt smart.

MvH
Billy Butt

14.06, ytterligare ett mail från Billy:

Martin!

Nu har jag kollat upp dig och vill säga följande:

Jag är indier, och enligt min kultur slår man inte på en man som har den typ av handikapp som du har. Jag visste inte om din olycka och handikapp. Fick reda på det just nu. Även om du har gjort bort dig i mina ögon kan jag inte skada dig eftersom du är i underläget.

Därför lägger jag ned saken, av vad jag vill kalla för "humanitära skäl" men inte utan att återigen säga att jag tycker du var ute och cyklade in ditt resonemang om du trodde att jag var så dum som att tro att ett samtal till AB skulle påverka polisen. Om du istället hade skriviot om saken hade du troligen varit en bättre nyhetschef (enligt vad jag hört i dag)

Apopropå samtal till AB... Frågan är vem som har rätt och vem som har fel... Enligt vad jag hört ifrån tidningens medarbetare i dag så uppskattas sådana som jag...och Bert Karlsson mfl.. Eftersom vi ger tidningen nyheter... Samma medarbetare säger att den som inte fattar detta är en dålig tidningsman....

Låt mig som avslutning berätta en liten historia som jag hoppas du ska ta lärdom av...

Året var 1990. Jag hade vunnit Melodifestivalen, upptäckt Lisa Nilsson, sålt 200.000 Lp skivor med Rickfors (Vingar) och gjort ett eget Teve program efter att ha gjort ett program på TV3 med Aschberg.

Det var en söndag kväll... Erik Arnér som då var prog ledare för SVTs "ÅTTA DAGAR" hade just sänt ett inslag i vilket jag gjorde, för SVTs räkning) en personlig intervju med Pakistans dåvarande avsatt premiärminister Benazir Bhutto. Jag var i ropet och mitt namn sålde tidningar - just då...

Den kvällen var jag på Café Opera och en aspackad Aftonbladet medarbetare kom fram till mig och hängde på mig... Hans andedräkt stank. "OM JAG VORE CHEFREDAKTÖR SKULLE VI TA MIG FAN INTE SKRIVA SÅ JÄVLA MYCKET OM DIG BILLY BUTT!" Utbrast han.

Mitt svar:

"Det är just DÄRFÖR, du aldrig kommer att bli någon chefredaktör!"

Hoppas du förstår poängen och jag hoppas du ska tänka efter nästa gång du använder mitt namn på din blogg... Kom bara i håg... Billy Butt har också en penna... Och det han skriver PUBLICERAS.... Faktiskt!

Nu avslutar jag det här. Glad påsk!

Vänliga hälsningar

Billy Butt

…och jag svarar:

Hej igen,

ärligt talat föredrar jag att du är arg på mig och bråkar framför fåniga hänvisningar till mitt handikapp. Att jag sitter i rullstol är i det här sammanhanget lika irrelevant som att jag har kontaktlinser.
Och när det gäller dina och andras åsikter om mig som yrkesman står det naturligtvis var och en fritt att tycka vad den vill. Jag vet vad jag kan och vilkas åsikter om min kompetens som är värda att ta på allvar. Om jag säger så.

Glad påsk

Martin Engqvist

19.24, Billy har gått på kvällsskiftet och skickar ett nytt mail:

Det märks att du är svensk!!!!!

MvH
Billy Butt

21.17, ett mail till:

När jag säger du är "svensk" ,menar jag att du inte begriper vad jag menade i mitt tidigare mail då jag hänvisade till din handikapp... I den värld som jag är uppvuxen i ska man brys sig om folk som genom livets öden blir handikappade... Jag menade ingen som helst förolämpning...... Inte alls...
Men du fattade inte min mening....Jag hade lika gärna kunnat snacka med en
marsman! Nu ger vi oss!

Glad påsk

Billy Butt

Tja, vad säger man? Glad påsk allihop!

Julstädning på Resumé.se

2007-12-07T11:27:00.000+01:00

Resumé, där jag en gång jobbade, gör om sin sajt. En nyhet är att man måste vara registrerad medlem i något som heter Klubb Resumé för att kunna skriva kommentarer till artiklarna på sajten. Det är en nödvändig förändring. Neanderthalarnivån på stora delar av läsarkommentarerna på Resumé.se har länge varit sajtens största, men inte enda, problem och i åtminstone mina ögon allvarligt skadat Resumés varumärke. Nu hoppas chefredaktör Viggo Cavling att det värsta försvinner.
Och det kanske det gör.

Men för att verkligen lyfta nivån i kommentarstrådarna borde redaktionen själv vara aktiv i dem. Jag vill se reportrarna förklara sig när de får kritik för något de skrivit, jag vill se dem ge sig in i diskussion med läsarna. Riktig interaktivitet alltså. Då skulle nivån höjas, inte bara på läsarkommentarerna utan troligen också på själva artiklarna på Resumé.se. Det vore på tiden.

Veckans freak show – eller med sådana vänner behöver man inga fiender

2007-11-30T22:54:00.000+01:00

Billy Butt gillar Anders Gerdin. Det gör jag också. Där upphör lyckligtvis likheterna mellan den fd skivbolagsdirektören och mig.
Dagens Media upplåter plats på webben åt Butt, som skrivit en mycket lång hyllning till Gerdin. Det är bisarr läsning. Texten handlar till stor del om att Anders Gerdin är den enda redaktör som alltid svarat på Billys (många) samtal och sms. På typiskt Buttmanér är den full av namedropping och utfall mot vissa journalister.

Men även andra på Aftonbladet har lyft luren när Billy Butt ringt. Jag, till exempel. En gång när jag satt vid nyhetsdesken ringde han från bilen. Han hade precis stoppats av polisen, jag minns inte varför, och han hoppades uppenbarligen att ett högljutt mobilsamtal till Aftonbladet skulle få konstaplarna att förstå vilken oerhört inflytelserik och viktig person de hade att göra med. Jag avslutade samtalet med en artig gäspning.

Om det är sant att Anders Gerdin genom alla år alltid svarat och alltid tagit sig tid att lyssna på Billy Butts svammel borde han få någon typ av uthållighetsmedalj. Gerdin alltså.

Fuljournalistik, here we go again. Och så köper du dig en förstasidesnyhet i DN.

2007-11-28T14:57:00.000+01:00

Jag fick en potatisskalare med posten till jobbet häromdagen. Tillverkaren vill få uppmärksamhet och har, antar jag, anlitat en pr-byrå som skickat skalare till utvalda redaktioner. En potatisskalare har man ju alltid nytta för, så jag tog hem den.

Annars är det mest böcker och någon enstaka recensions-cd (förstår inte varför, jag har inte bett om dem och i tidningarna jag jobbar med skriver vi inte om musik) som landar i brevlådan. Annat var det förr. Som chef för Aftonbladets nöjesbilaga Puls vadade jag i gratisskivor och Bindefeldinbjudningar till premiärfester som man ofta lämnade proppmätt och halvpackad med en trevlig presentpåse i handen.

Massor av journalister får så gott som dagligen inbjudningar, produktprover, recensionsexemplar, presenter och erbjudanden om allt från frukostseminarier till påkostade utlandsresor. Några tackar kategoriskt nej till allt. Många tackar då och då ja.
Några av dem kan vi läsa om på Resumé.se, som berättar om hur företaget La Redoute bjöd ett gäng modejournalister på en resa till en visning i Paris.
Att jag varken är förvånad eller upprörd tyder kanske på någon form av yrkesskada. För det är som det är – i det lilla landet Sverige är många tidningar och radio- och tv-program helt beroende av att den här typen av resor och arrangemang betalas av någon annan. Som jag skrivit tidigare gäller detta i synnerhet rese-, mode och motorjournalistik. Det är helt enkelt väldigt dyrt att skicka folk på långa resor, och för de allra flesta tidningar skulle det bli för dyrt att betala resorna med egna pengar.

Gunilla Kinn, frilansjournalist och läsvärd bloggare, har också läst artikeln i Resumé. Hon är kritisk till bjudresorna men samtidigt ambivalent: ska hon själv tacka ja till ett aktuellt erbjudande om en intressant reportageresa hon definitivt inte kan finansiera själv eller få en redaktion att betala? Läs om hennes tankar här.

Företag, politiker och organisationer av olika slag lägger stora resurser på att påverka medierna i en för dem gynnsam riktning. Som journalister är det vår uppgift att klarsynt bedöma all information vi nås av och utifrån den göra ett så bra jobb som möjligt.
Det innebär inte att allt ett företag har att säga är ointressant. Ett gratisseminarium eller en betald resa kan mycket väl resultera i en artikel som är intressant och relevant för läsaren.

Ett annat sätt för resursstarka företag att påverka journalister är att bekosta undersökningar med resultat som gynnar bolaget och sedan låta till exempel en utvald tidning få tillgång till materialet före alla andra medier. Ett klockrent exempel hittar vi i dagens DN som toppar förstasidan med nyheten att personer över 50 år gärna vill fortsätta jobba och rentav söka nya jobb även när de närmar sig pensionsåldern.
Artikeln bygger på en undersökning som Synovate (fd Temo) gjort på uppdrag av företaget TNG. TNG:s affärsidé är bland annat att förmedla jobb och koppla ihop arbetsgivare med arbetssökande som är äldre än 50 år. Att sprida bilden av ”femtioplussarna” som kompetenta, erfarna och arbetsvilliga är viktigt för TNG. Och i dag fick alltså företaget hjälp av Dagens Nyheter i marknadsföringen.

Jag ser inget större fel i det. Undersökningen är intressant och DN hade troligen inte tyckt sig ha råd att bekosta den själv. Tidningen är också tydlig med att redovisa varifrån uppgifterna kommer. Men visst går DN TNG:s ärenden. TNG har formulerat frågorna i undersökningen och på så sätt styrt fokus. Den dag ett fackförbund gör en undersökning i samma åldersgrupp kommer frågorna, resultaten och tidningsartikeln se annorlunda ut.

Borde DN nobbat att publicera undersökningsresultaten? Nej, jag tycker inte det. Borde all rese- och motorjournalistik bekostas av redaktionerna själva? Då skulle vi inte få se många semestertips eller biltester i tidningar och tv.
Till sist handlar det om journalistens kompass och omdöme – blir det här bra, kan jag stå för det här? – och om läsarens/tittarens/lyssnarens förmåga att kritiskt granska det hon eller han möter i media – varför läser/ser/hör jag detta just här och nu? Vem vill säga mig detta?

Förresten blir jag alltid skeptisk när journalister försöker framstå som moraliska undantag. Jag tvivlar starkt på att Sofi Fahrman och andra på Aftonbladet i varje läge lever upp till någon policy att inte åka på betalda resor eller ta emot gåvor. Och att Resumé skulle stå fri från den typen av påverkan finner jag osannolikt. Det är visserligen snart 15 år sedan jag själv jobbade där, men jag har soliga minnen från redaktionsresor till bland annat Israel och Österrike. Som inte tidningen betalade.

Håhåjaja. Det kanske blir ett reportage om potatisskalarfabriken någon gång. Om jag tycker det verkar tillräckligt intressant.

Ps. Mer om fuljournalistik hittar du här, här och här. Och här.

Wagnertuban - the plot thickens

2007-11-24T14:01:00.000+01:00

Det händer stora saker på wagnertubafronten. Förutom yours truly har Expressens Björn Wiman uppmärksammat denna doldis bland hornen två gånger (här och här) den senaste veckan. Och nu har ett riktigt proffs bistått med sakkunskap i ämnet wagnertuba: Magnus Franzén, hornist i Stockholmsfilharmonikerna och bloggare, skriver i en kommentar till mitt inlägg från i söndags:

”Nog är det ett "elakt" instrument alltid...stämmer illa inbördes, spelas relativt sällan(blir då naturligtvis svårt att hålla sig i "form" på den...)och är allmänt uppseendeväckande. MEN allt detta sammantaget gör ändå att det är väldigt spännande att traktera den!! Alltså - inte så pliktskyldigt, mera "prickskyttigt"...

Mvh Magnus Franzén (en av de plikttyngda i Filharmonikenas hornstämma)”

Man lär sig nya saker varje vecka.

Heja Journalistförbundet!

2007-11-21T10:57:00.000+01:00

Som mycket desillusionerad, skeptisk och oengagerad medlem i Journalistförbundet hade jag väl aldrig trott att jag skulle sätta en sådan rubrik. Men även SJF kan överraska positivt. Alldeles nyss landade följande mail i inboxen:

"Datorer, mobiltelefoner och internet innebär nya utmaningar för skyddet av källor och material.
Hoten är många: En journalists dator tas i beslag, en arbetsgivare läser de anställdas mail eller finkammar samtalslistor för företagets telefoner i jakten på vem som läckt till pressen.
Journalistförbundet erbjuder dig som är medlem en genomgång av verktyg och metoder som gör arbetet säkrare.
På www.sjf.se/kallskydd hittar du råd, tips och manualer som hjälper dig att hålla dina källor och ditt researchmaterial hemligt. Lär dig kryptera filer på datorn, dölja meddelanden i bilder, skicka information säkert över nätet, med mera.
Texterna på sajten är skrivna av Fredrik Laurin, grävande journalist med mångårig erfarenhet av hur man skyddar sina källor och sitt material i den digitala tidsåldern.

www.sjf.se/kallskydd

Vänliga hälsningar

Journalistförbundet"

Det är ju lysande! Mera sådant!
Jag har inte hunnit läsa allt, men initiativet är utmärkt, vem det nu kommer ifrån.

Is there anybody out there?

2007-11-18T18:56:00.000+01:00

Stockholmsfilharmonikerna söker nytt folk, såg jag i tidningen i morse. Rubriken för en av tjänsterna väckte mitt intresse:

Alt. Stämledare, Horn med plikt att spela Wagnertuba

Med PLIKT att spela wagnertuba, varken mer eller mindre. Vad är det för förbannelse som vilar över detta instrument? Blir tubaisten (jag tror det heter så) galen vid fullmåne? Får han eller hon munsår? Spökar de tidigare wagnertubaisterna i Konserthuset?
Respekt till den dödsföraktande hornblåsare som är beredd att fullgöra Plikten.

Eftersom jag undrade vad en Wagnertuba är gjorde jag som George W Bush: ”I checked it out on the Google”. Läs och lär.

Visst, det här inlägget kanske var fånigt, men erkänn att du lärde dig något nytt?

Andy skrattar i sin himmel

2007-11-18T18:25:00.000+01:00

Mina kunskaper om konst och konstteori är minst sagt rudimentära. Men om jag förstått Andy Warhol någorlunda rätt tror jag att han skrattat gott åt det här.

Kanske blev de ”falska” Brillopaketen konst igen i och med Moderna museets besked att de inte är det. Bara Andy vet.

Privatliv, privata bilder, privata åsikter

2007-11-12T21:28:00.000+01:00

Var går gränsen mellan yttrandefrihet och integritet? Kan den dras? Och vad är integritet? I den gränslösa digitala världen är svaren långt ifrån givna. I dag berättar Dagens Nyheter att Integritetsskyddskommittén överväger att ”föreslå skadestånd eller straffbeläggning för den som fotograferar och filmar någon som inte gett sitt samtycke till att bli avbildad”.
Det är lätt att se argument både för och emot en sådan lagstiftning.

Snart sagt alla bär på en kamera hela tiden. Säkert har aldrig så många bilder tagits varje sekund som i dag. Och tack vare Internet sprids bilderna blixtsnabbt och utan möjlighet för någon att ta tillbaka dem. Möjligheten att kränka eller skada en människa med en bild är obegränsad. Den vidrigaste och mest extrema yttringen är barnpornografi, där offren kommer att leva hela sina liv med vetskapen om att bilderna av övergreppen mot dem för alltid kommer att finnas tillgängliga på nätet. En mer vardagsnära företeelse är barn och ungdomar (och vuxna också, antar jag) som nätmobbar varandra med ibland smygtagna bilder.
Den som råkat ut för något sådant välkomnar nog ett förbud.

Samtidigt är det den lättaste sak i världen att sätta på sig yttrande- och tryckfrihetsmössan och peka på att en sådan lag är en direkt kränkning av våra demokratiska fri- och rättigheter, den fria pressen och det öppna samhället. Ska till exempel pressfotografer inte få smygfotografera politiker och andra makthavare? Jodå. Det är inte sådant kommittén vill åt:
”Affären med Ulrica Schenström visar ju att bilder tagna i smyg kan ha ett allmänintresse som kanske ska få väga över ibland. Det måste finnas en möjlighet till balansering mellan allmänintresset och den personliga integriteten”, säger Märit Bergendahl, hovrättsassessor i Integritetsskyddskommittén till DN.
Okej. Men hur lätt är den balansgången? Och ska det spela någon roll vem som håller i kameran och var bilden publiceras? Är det okej att smygplåta en riksdagsman men kanske inte en ledamot i en kommunal nämnd?

Jag tar på mig den där mössan. Yttrandefriheten väger tyngre än den mycket begränsade faktiska effekt jag tror ett smygfotoförbud skulle få. Vi har redan lagar mot ofredande, olaga intrång och liknande. De torde räcka för att kunna döma den som kränker någon genom att smygfotografera.
Själva bilderna kan ingen lagstiftning i världen stoppa om de sprids på nätet.

Och var går då våra personliga gränser för vilka bilder som är privata eller offentliga, kränkande eller inte kränkande? De gränserna flyttas snabbt, känns det som. I DN kan vi till exempel läsa om det mycket stora stödet för kameraövervakning av olika slag. Massor av människor, kända och okända, lägger ut privata bilder på Facebook, Myspace, Flickr och andra ställen på nätet. Söta småbarn är lika vanligt förekommande som berusade vuxna. Jag hittar utan ansträngning riksdagsman på krogbesök, eu-tjänsteman i kräfthatt och känd politisk reporter på picknick med annan känd journalist. Frågan är om bilderna kan sägas vara privata längre.

Tja, det var några privata tankar. Som härmed oåterkalleligen görs offentliga.

Istället för Babben

2007-11-11T12:31:00.000+01:00

Det var sminkösen i tv-studion som upptäckte att Linda Ronstadt inte hade några trosor under den kortkorta klänningen.
Ronstadt, då 25 år gammal, skulle just uppträda i The Johnny Cash Show som sändes från Nashville. ”Jag sjunger bättre utan trosor”, ska hon ha sagt. Det imponerade dock inte på June Carter Cash, som tyckte att den som skulle sjunga duett med hennes man i direktsänd tv åtminstone skulle ha underbyxor på sig.
Så någon beordrades helt enkelt ner på stan för att köpa trosor åt Ronstadt – som naturligtvis sjöng makalöst bra även med dem på. Se själva här.

Den lilla historien får man sig till livs i den fantastiska dokumentären The Best of The Johnny Cash TV Show, nu släppt som dubbel-dvd. Från 1969 till 1971 hade The Man In Black en egen direktsänd show med gästartister. Att se kavalkaden i dokumentären är nästan knäckande. Så gott som alla som var bra tycks ha varit där: Joni Mitchell, Bob Dylan, George Jones, Eric Clapton, Ray Charles, Neil Young, Tammy Wynette, Loretta Lynn, Stevie Wonder, James Taylor, Merle Haggard, Roy Orbison, Jerry Lee Lewis, Louis Armstrong, Creedence Clearwater Revival, Kris Kristofferson…

Och så Johnny Cash själv. Som gör en del mycket starka versioner av egna klassiker.

Om det inte redan är gjort borde något svenskt tv-bolag omedelbart köpa in hela rasket. Risken är förstås att det skulle ge publiken perspektiv som inte vore helt smickrande för Jihde, Babben och de andra.

Här har ni min pudel

2007-11-04T12:51:00.000+01:00

Jag har

snattat
kört rattfull
åkt dit för fortkörning
betalat svarta pengar
jobbat svart
bötfällts för värnpliktsbrott
klottrat

Jag vill lägga alla kort på bordet från början, om någon skulle få för sig att värva mig till regeringskansliet. Men efter detta erkännande är väl den karriärvägen stängd.

Är någon överraskad?

2007-11-03T13:34:00.000+01:00

Snart två veckor sedan TV4-reporten Anders Pihlblad och Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström pussandes på krogen. Pihlblad har tagit ledigt och Schenström har fått sparken.
Men de stora förlorarna i den här historien är inte Pihlblad, Schenström eller ens journalistiken och politiken i stort. Det är de läsare, tittare – och väljare – som till äventyrs trott att det förhåller sig på något annat sätt. Som trott att journalister inte har kompisar bland dem de ska granska. Tvärtom sker ju rekryteringen till både politiken och journalistiken till stor del ur samma grupp i samhället. De är välutbildad medelklass, etniska svenskar med elevrådsslimmade värderingar.
Sådana som jag själv.

Vid en snabb titt bland Anders Pihlblads ”Friends” i Facebook hittar vi till exempel Zaida Catalan (mp), Fredrik Federley (c), Tove Lifvendahl (m), Niklas Nordström (s-politiker som blivit pr-konsul), Jenny Lindahl Persson (v), Dan Svanell (fd toppsosse, numera pr-konsult) och Anders Ygeman (s).
Att de finns bland hans Facebook-vänner betyder ju inte att de har oprofessionella eller olämpliga relationer. Men det är ett tecken på hur makt och media växer samman och förhåller sig till varandra.

Gitarr, bas, trummor

2007-10-28T17:07:00.000+01:00

Såg stabila rocktrion Rost i går, live på klubben Route 67 i Orminge Folkets hus. Det var minst 20 år sedan jag hörde dem sist och då som nu handlade det om okomplicerad och långt ifrån nyskapande rock’n’roll.
Men jösses vilket sväng. Och än en gång påminns man om vad en gitarrist, en basist och en trummis kan åstadkomma:

The Jam
Ebba Grön
Jimi Hendrix Experience
U2
The Police
The Who

…det är bara att fortsätta.

Grattis Gud

2007-10-21T17:15:00.000+02:00

Vi får läsa Per Gudmundson på SvD:s ledarsida även i fortsättningen. Det är ju alldeles utmärkt. Även om jag inte alltid delar hans åsikter.

Thorbjörn syns i detaljerna

2007-10-20T17:15:00.000+02:00

Ett drygt år har gått sedan han tog över som chefredaktör på DN. På tidningen är många medarbetare besvikna, i alla fall enligt Tove Lefflers reportage i dagens Medierna i P1. Thorbjörn Larsson är osynlig på redaktionen, är aldrig med på några morgonmöten och har inte ställt sig på något skrivbord och eldat massorna till stordåd. Vilket tycks vara vad många hoppats på och förväntat sig.

Skarpe Vassa Eggen-Lidbom intervjuas också i reportaget. Han hade också förväntat sig mer efter Larssons tillträde. Thorbjörn Larsson har förändrat det som varit enkelt att förändra, menar Lidbom. Lite färgplattor, sifferbetyg i recensioner och sådant. Medan till exempel DN:s ekonomidel blivit ett schizofrent mischmasch som varken tycks vända sig till vanligt folk eller marknaden.

Och jag som tänkt skriva om DN:s uppryckning under året som gått. Jag har ingen som helst inside information och övertolkar säkert massor – men jag tycker mig i alla fall se Larssons hand bakom en rad förändringar och förbättringar. Här är några:

- Mitt intryck är läsaraktiviteter av olika slag numera får en mycket tydligare återkoppling i tidningen. Då och då kan vi se och läsa om hur ”DN-läsarna bjöds på smygpremiär”, ”DN:s korrespondenter mötte läsarna” osv. Ibland med Larson själv på bild tillsammans med någon läsare. Ett självklart sätt att redaktionellt stötta varumärkesarbetet.

- Piggare nyhetsredigering. Under de första tabloidåren såg DN bedrövlig ut, inte minst nyhetssidorna. Sedan Larsson tog över är skillnaden milsvid. Artiklarna är kortare, man jobbar aktivare med faktarutor och andra tillägg, det känns som att man i större utsträckning än tidigare vinklar på person och små grafer, plattor och andra moment höjer tempot på sidorna,

- Sifferbetygen. Kan tyckas vara en liten detalj, men det tycker inte jag. Som sista stora tidning i landet införde DN en betygskala för sina recensioner (naturligtvis inte för de tunga recensionerna av dramatik, litteratur, konst och annat på de fina kultursidorna – ha! Det skulle allt se ut, det (obs ironi)) för en tid sedan. Förutom att recensionerna blir tydligare och mer vägledande ger det DN samma typ av exponering i till exempel bioannonser som de andra tidningarna haft länge med sina tärningsprickar, plus och getingar.

- Helgsatsningarna. Svenskans bilagor N och K kompletterades i fredags med nya Min Helg. DN kontrar med ny söndagsbilaga och nöjes- och boktema på fredagar respektive lördagar. ”Din helg börjar i dag” deklarerade DN på ettan i går fredag. Jag som trodde att DN:s helger börjar på torsdagar, dit man ju skyfflat undan På Stan.
Undrar hur länge På Stan överlever förresten. Känner jag Thorbjörn Larsson rätt gillar han den inte.

På utflykt i kultuuuren

2007-10-14T14:15:00.000+02:00

I går var jag på urpremiären på Lucas Svenssons Blottare och Parasiter på Dramaten. Det hela var långt, segt och rätt obegripligt. Kände mig lite för billig och grund för skånsk landsbygdsincest med Vietnamkriget som fond. Men när jag läser recensionerna i dag ser jag att det är fler än jag som är tveksamma.
Nåväl, Simon Norrthon var bra.

Jag har varit på några Dramatenpremiärer tidigare och ibland slagits av hur delar av publiken beter sig under föreställningen. Antar att många är inbjudna teatermänniskor och kompisar med skådisar, regissör eller andra inblandade. Hursomhelst. Ridån hinner knappt gå upp innan flera i publiken skrattar hysteriskt åt nästan vad som är sägs från scenen. Visst, föreställningen har enstaka komiska poänger (Norrthon igen) men modersmord, incest, napalm och självmord är i alla fall inte min definition på skrattfest. Jag skulle tro att den ordinarie publiken, utan teaterpolarna, inte garvar lika mycket och lika nervöst.

Efteråt verkar det ha varit fest några trappor upp på Dramaten. Fönstren mot Riddargatan stod öppna. När vi packade in oss i bilen hördes någon inifrån ropa: ”Då var det över” och ”Att vaaara eller icke vaaara”.
Sedan åkte vi hem till förorten.

Redaktionell lojalitet

2007-10-12T21:48:00.000+02:00

Deep Ed och The Blogger Formerly Known As Ensamma Mamman – och säkert tusentals andra - håller inte med mig om att Alex Schulman borde gett fan i att offentligt ge sig på sin Aftonbladet-kollega Jan-Olov Andersson. Och Vassa Eggen-Lidbom påpekar i en kommentar till mitt inlägg häromdagen att ”den gamla skråandan där man håller ihop i vått och torrt får nog betraktas som en utgången modell, på gott och på ont”.

Deep Ed skriver: ”Men i grunden menar jag att Redaktörn har fel: dels utifrån att det då handlar om att tysta den granskning som måste finnas och vara transparent - oavsett hur den framförs. Synpunkten som Redaktörn anfäktar riskerar att skapa en rätt skrämmande och tystnad journalistik”.

Han har rätt. I princip. I den bästa av världar ska naturligtvis transparens råda och alla journalister ska öppet och ärligt kunna kritisera sina kollegor och arbetsgivare utan negativa effekter för den egna karriären, för förtaget eller för stämningen på arbetsplatsen. Högt i tak ska det vara, hej och hå.
Men i den verkliga världen fungerar det inte så. Inte så länge det finns stora redaktioner som kollektivt producerar tidningar, webbsajter, radio- och tv-program – vilket i och för sig kanske är ett utdöende fenomen. Men än så länge jobbar många journalister just på redaktioner.

En redaktion består, i likhet med många andra arbetsorganisationer, av människor som under en i bästa fall intelligent och uppmuntrande ledning tillsammans (eller åtminstone samtidigt och på samma ställe) försöker åstadkomma något bra. Och många redaktioner befinner sig, i likhet med vissa andra arbetsorganisationer, under ett konstant tryck utifrån, kritiseras och ifrågasätts ständigt och utsätts ofta för hårda angrepp riktade mot kollektivet eller enskilda medarbetare. På en redaktion som Aftonbladets jobbar också ett antal människor som har till uppgift att sticka ut hakan, provocera och dra på sig kritik. De kan till exempel vara recensenter, krönikörer eller ledarskribenter. Att tåla kritik och ibland hårda angrepp utifrån ingår i deras jobb – men om de offentligt angrips även inifrån är risken stor att påfrestningarna blir för stora och att de hämmas. En redaktion där medarbetarna inte litar på varandra riskerar att sluta fungera.

Man kan naturligtvis tycka att journalister inte ska hålla varandra om ryggen. Men eftersom det i Sverige finns en relativ mångfald av medier är det inget stort problem att man i DN sällan läser några sågningar av medarbetare eller ledning på DN eller att Expressens reportrar vanligtvis inte ger sig på varandra inför öppen ridå. Den kritiken ryms i andra medier. Här på nätet till exempel.

Schulman och allt det där

2007-10-07T15:38:00.000+02:00

Jamentjena. Det var ett tag sedan.

”Får man knullblogga hos Expressen?” skrev jag här på bloggen för ett och ett halvt år sedan. Jag funderade över hur Expressen och Aftonbladet skulle hantera dem som använder tidningarnas bloggverktyg och därmed deras varumärken.
I veckan gav Expressen besked om var gränsen går för den som bloggar under blogg.expressen.se. Tidningen stängde bloggen Tillbakaingenskratt eftersom den innehöll sexbilder. Säkert ett klokt beslut. Kvällstidningar dras med tillräckliga imageproblem ändå, skapade på egen hand.

Och så var det Aftonbladets Alex Schulman, vars blogg jag nästan aldrig läste innan den lades ner häromdagen. Beslutet sägs vara hans eget, men fan vet om inte hans dagar som bloggare var räknade i alla fall. Mycket tål man på en redaktion som Aftonbladets, men i åtminstone mina ögon går man över gränsen när man offentligt ger sig på de egna kollegerna.
”Jag blir irriterad hur Sveriges största och bästa tidning kan ha en så usel skribent som Jan-Olov Andersson i sitt stall” och ”Jag skäms över att ha Jan-Olov Andersson som kollega”, skrev Alex Schulman i sin blogg för en tid sedan.
Jag blir lika arg varje gång jag läser det. Jan-Olov Andersson har jobbat på Aftonbladet i mer än två decennier och är en av många som gjort tidningen till det framgångsrika mediehus den är i dag. Det är hans och andras slit – ofta i motvind, ofta hårt kritiserat utifrån – som skapat den plattform Alex Schulman kan använda sig av i dag. Schulmans påhopp var därför både ynkligt och illojalt.
För lojalitet är viktigt på en redaktion, särskilt på en kvällstidningsredaktion vars samlade arbete ständigt ifrågasätts och kritiseras inte minst av andra journalister. Utan den lojaliteten riskerar bygget att rämna. Och särskilt viktigt är stödet från cheferna. Inte konstigt att Jan-Olov Andersson var besviken på aftonbladet.se:s chefredaktör Kalle Jungkvist.

Pontus Schultz kommenterade Schulmanhistorien i Aftonbladet häromdagen. Media har fått bloggskräck, skriver han och menar att förlusten av kontroll skrämmer skiten ur det gamla medieetablissemanget.
Jag delar den analysen, men tycker att den stämmer bättre in på den stoppade sexbloggen hos Expressen. Historien om Alex Schulman är intressant inte för det han skrev utan för att han gjorde det inifrån Sveriges mest framgångsrika medieföretag – och för hur hans arbetsgivare hanterade alltihop.

Världens sjukaste land

2007-08-11T14:22:00.000+02:00

Gårdagens i särklass största snackis var såklart DN:s nyhet om de nya riktlinjer om sjukskrivning som tagits fram av Socialstyrelsen och som ska ligga till grund när läkare bedömer hur länge en patient med en viss diagnos ska vara sjukskriven.

Det har naturligtvis blivit ett jävla liv. Sjukskrivningar är något som i Sverige är i det närmaste likställt med allemansrätten och midsommarfirande. Det är inget man tallar på ostraffat. Många ser sjukskrivning som en rättighet och inte som en del av ett försäkringssystem, vilket det ju faktiskt är.

Långtidssjukskrivningarna i Sverige ter sig rent bisarra. Genomsnittssjukskrivningen för ryggskott är 200 dagar. I ett land med sjukvård i världsklass tar det alltså över ett halvår att bota en person med ont i ryggen.
Det är något som inte stämmer.

Sjukskrivningstalen pekar ut svenskarna som världens kanske sjukaste folk. Men det är systemet som är sjukt och som skapat en syn på arbete, hälsa, vård och rehabilitering som leder till ekonomisk kollaps, ökat lidande och utslagning – istället för tvärtom. Hela samhället är inställt på att den som blir sjuk eller skadar sig lyfts ut ur arbetslivet och försörjs på annat sätt istället för att man helhjärtat satsar på att så snart som möjligt få tillbaka honom eller henne till arbete och egen försörjning.

Flera läkare och andra jag känner i ryggmärgsskadebranschen berättar ungefär samma sak. Den första tiden, omedelbart efter en olycka, är både patienten och hans eller hennes arbetsgivare helt inriktade på att vederbörande ska tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Engagemanget är stort och målet självklart.

Sedan går veckorna, rehabiliteringen drar ut på tiden och i takt med att arbetsgivare och -kamrater börjar tvivla på om den skadade kollegan kan börja jobba igen börjar handläggarna från Försäkringskassan och kommunen dyka upp. Och då är det mer tal om ersättningar, bidrag, färdtjänst, stöd och hjälp än om arbete. Att låta sig tas om hand görs till ett lättare beslut för patienten än att så långt det är möjligt arbeta och försörja sig själv.

Det krävs ingen ny forskning för att visa att långa passiva perioder av sjukskrivning gör det svårare att komma tillbaka till arbete. Eller att tidiga rehabiliteringsinsatser och förebyggande åtgärder minskar sjukskrivningstider, lidande – och kostnader. Ett praktexempel är Simrishamns kommun som på fyra år fått ner sjuktalen rejält och dessutom gjort en kanonaffär: varje satsad krona har gett tio tillbaka.

Det som krävs är att vi vågar prata om och ifrågasätta den rådande ordningen. Precis som regeringen, Socialstyrelsen och Försäkringskassan gör nu. Säkert behöver man satsa en eller annan krona (som man garanterat får tillbaka i förlängningen, se exemplet Simrishamn igen) och förändra regelverket. Men framför allt är det mångas attityd som behöver förändras – myndigheternas, vårdens, arbetsgivarnas och inte minst våra egna personliga. Inte lätt. Men nödvändigt.

20 år med världens roligaste jobb

2007-07-20T18:02:00.000+02:00

Kramfors är en av Sveriges fulaste städer. Men omgivningarna är vackra, med Ångermanälven och den pampiga Sandöbron. På Limstagatan låg Västernorrlands Allehandas lokalredaktion och i sommar är det 20 år sedan jag stegade in där för att börja som reporter. Jag var 19 år och kunde för första gången kalla mig journalist.
Så mycket introduktion var det inte tal om, det var liksom bara att börja. Reporterkollegorna hette Björn, Maggen och Märit och jag såg, lyssnade och lärde mig massor. Tack ska ni ha.

Nu har jag varit journalist i mer än halva mitt liv och börjar faktiskt känna att jag är ganska bra på det jag gör. Men även solen har fläckar. Här har ni några av Redaktörns lågvattenmärken 1987-2007. Fler kommer säkert.

Jag var med om att publiceras en riktig kalkonhistoria i Aftonbladet. En svensk tjej hade skrivit en bok där hon påstod sig vara den riktiga Lisa Marie Presley, dotter till Elvis. Enligt svenska Lisa skulle hon ha förts i säkerhet i Europa för att skyddas från scientologerna. Istället hade en snarlik flicka, den vi i dag känner som Lisa Marie Presley, placerats hos Elvis och Priscilla. Rena snurren, men vi gjorde fyra eller sex sidor och löp. Pinsamt. Forgive me, Elvis.

När jag jobbade på Resumé fick vi ett rätt pretentiöst pressmeddelande till redaktionen. Det var från en reklambyrå som ansvarat för en total omprofilering av en stor skobutikskedja. Grafisk profil, butiksinredningar – allt var nytt, modernt och fantastiskt, sades det.

Eftersom kedjan hade en butik i närheten av redaktionen gick jag dit och tittade. Och började skratta. Inte mycket hade hänt i den tråkiga butiken, lite nya färgglada planscher på väggarna kanske, annars var det samma gamla tråkiga skoaffär.
Med det svulstiga pressmeddelandet framför mig skrockade jag och skrev en oerhört sarkastisk liten kommentar där jag lustmördade byråns pretentiösa dravel. Skulle detta vara en genomgripande omprofilering och avancerad designstrategi? Ha!
Problemet var bara att jag gått in i fel butik. Den – faktiskt – pånyttfödda kedjans butik låg tio meter bort på samma gata. Jag tyckte det var så kul att skriva en elak sågning att jag inte brydde mig om att läsa så noga på butiksskyltarna. Telefonsamtalet med reklambyrån efteråt var inte roligt.

Ett annat trist samtal var det från en gråtande anhörig till en avliden. Det var på VA i Kramfors där skrivande av dödsrunor ingick i arbetsuppgifterna för oss lokalreportrar. Jag hade stavat den dödes efternamn fel och kvinnan i telefonen var otröstlig. Den lilla notisen på familjesidan var troligen det enda som någonsin skrivits i tidningen om vederbörande och jag hade inte kollat hur hans namn stavades.
Sedan dess är jag extremt noga med namnstavning.

I Kramfors fanns ingen fast fotograf, vi plåtade själva. Eftersom jag gillar foto var det en ren bonus för mig att själv ta bilderna till mina artiklar. Reportrarna på lokalredaktionen delade på några Nikonkameror och det var noga att man alltid lämnade dem ifrån sig med ny filmrulle i. Vilket jag naturligtvis glömde en gång och en kollega fick med sig den filmlösa kameran när han skulle plåta söta förstaklassare på en skolavslutning. Det blev inga barn i tidningen dagen efter.

Ytterligare några goofar har jag säkert gjort mig skyldig till, men de förtränger jag just nu. Journalistik är småfuskandets sköna konst men jag har i alla fall inte gjort bort mig totalt under de här två decennierna.
Det blir 20 år till. Minst.

Bryt nacken på rätt ställe

2007-07-16T11:03:00.000+02:00

Jag hade tur som bodde i Stockholm när jag bröt nacken. Här finns den bästa ryggmärgsskadevården i landet, troligen hör den till den bästa i världen. I dagens Svenska Dagbladet kan ni läsa om hur skiftande kvaliteten på vård och rehabilitering är på olika håll i Sverige. Ryggmärgsskador är relativt ovanliga i Sverige. Det rimliga vore att alla patienter vårdades och rehabiliterades på ett och samma ställe – i Stockholm – så att kompetens och erfarenhet maximerades.

Nu åker jag på semester, förresten. Hej så länge.

God save the queen, we mean it man

2007-07-15T12:28:00.000+02:00

Dagen efter min 30-årsdag var jag lite bakis. Det hoppas jag att prinsessan Victoria är i dag, men inte värre än att hon kan läsa den här artikeln i DN.

Bristen på hörslingor – ett lagom stort problem

2007-07-14T14:22:00.000+02:00

Och nu ska jag kacka i eget bo. Som funktionshindrad borde jag väl göra vågen (skulle se ut det, jag är ju totalförlamad) när Föreningen Unga hörselskadade slår larm om hur svårt det är för hörselskadade att följa politikerveckan i Almedalen. På bara ett av de granskade arrangemangen fanns hörslingor och dålig akustik i många lokaler har gjort det omöjligt att hänga med i det som sägs för den som hör dåligt.

Unga hörselskadade är säkert nöjda med utdelningen i form av medieutrymme i går. Om jag inte minns fel toppade storyn Rapportsändningarna på morgonen.

Men hur stort är problemet? Det framgår inte hur många hörselskadade som finns i Almedalen, eller hur många som avstått från att åka dit på grund av den bristande tillgängligheten.
Frågan om tillgänglighet är för mig både svår och lätt. Vi tar det lätta först: självklart ska jag och andra funktionshindrade inte stängas ute och nekas att delta i det som är självklart för alla andra i samhället. Tillgänglighet är en rättighetsfråga, det handlar inte om att ”ge” funktionshindrade tillträde för att det är synd om oss.
Men är det ett rimligt krav att allt ska vara tillgängligt för alla, alltid? Det finns mängder av grupper som inte kan eller har svårt att delta under politikerveckan – föräldrar med barnvagn, folk som inte har råd att resa till Gotland och sådana som jag: kullerstenen på gatorna stänger i praktiken mig och många andra i elrullstol ute från Visbys innerstad. Detta till trots tycker jag inte att man ska asfaltera alltihop.

Handikapporganisationerna brukar dyka upp i mediernas sommartorka. Troligen har jag missat de regionala tv-nyheternas årliga svep mellan Stockholms uteserveringar: arg person i rullstol konstaterar att hon/han inte kan ta en öl på krogen X, kameran zoomar in rullstolshjul mot hög tröskel. Arg aktivist i rullstol och sommarvikarierande tv-reporter återvänder hem, nöjda med att ha skapat 90 sekunders uppmärksamhet och talat om tillgänglighet på ett sätt att folk förstår.
Och det är väl bra? Jag vet inte. Kanske är det så att vi måste sänka tillgänglighetsfrågorna till uteserveringsnivån för att någon över huvud taget ska bry sig. Den tillgänglighet som är viktig på riktigt är ju så mycket svårare att åstadkomma och diskutera. Då talar vi om tillgängligheten till arbete och egen försörjning, till utbildning och till ett liv som inte kontrolleras av försäkringskassa och kommunal ”omsorg”. Då talar vi om ett annat sätt att se på människor som är annorlunda och om ett annat sätt att tänka.

Och plötsligt blev det lite jobbigt. Kanske lika bra att räkna hörslingor och höga trösklar i alla fall.

Födelsedagsläsning för Victoria, 30 år i dag

2007-07-14T12:34:00.000+02:00

Det sägs att prinsessan Victoria i likhet med pappa kungen har läs- och skrivsvårigheter. Jag hoppas ändå att de båda tar sig tid att läsa Per Anderssons debattartikel i DN i dag. Den innehåller en del svåra ord men inte farligt många.

Per Andersson är statsvetare och betydligt mer kunnig i konstitutionella frågor än yours truly. Han levererar för mig nya argument för monarkins avskaffande när han pekar på de demokratiska problem som uppstår om den som står på tur att bli Sveriges statschef (Victoria) tillåts gifta sig med vem hon vill, till exempel en gymägare från Ockelbo.

Om monarkin ska leva kvar i ett demokratiskt land krävs att kungahusets rekryteringsbas begränsas till andra europeiska kungafamiljer, förklarar Andersson:
”Monarki utan avgränsning framstår som lika odemokratiskt som riksdagsval utan allmän rösträtt. Paradoxen är uppenbar: ju folkligare kungahus, desto oförenligare med demokratin”.

Alltså bör Victoria i demokratins namn förbjudas att gifta sig med Daniel Westling. Och det känns ju inte så modernt, ungefär lika omodernt som monarki i sig.
Det enda rimliga är naturligtvis att avskaffa monarkin och införa republik.

Avslutningsvis vill jag lämna ytterligare ett par lästips till prinsessan och resten av familjen:
Därför är jag republikan av Vilhelm Moberg, på nätet i något kortad version.
Så blir Sverige en republik, ett helt rimligt steg-för-teg-program som centerpartisten Fredrik Bojerud presenterade på sin blogg förra året.

Ska vi skratta nu?

2007-07-13T20:53:00.000+02:00

I fjol var det valår – och följaktligen helt hysteriskt i Almedalen. I år lär det vara fler arrangemang än någonsin, men för oss här på fastlandet verkar politikerveckan rätt avslagen. Även om den som vanligt räddar arbetsveckan för alla nyhetsredaktörer. Det händer inte mycket annars så här års.

Erik Blix och Göran Gabrielsson från radions Public Service intervjuades i Gomorron Sverige i morse och visade prov på sin (förvisso ojämnna) satirkonst. Omedelbart efter talade centerns Fredrik Federley och vänsterpartiets Ali Esbati om sitt deltagande i debatt-SM (…) och som vanligt vid sådana här programskarvar har jag svårt att se var satiren börjar och slutar.

Sheriffen revisited

2007-07-10T11:09:00.000+02:00

Eftersom dokumentären Sheriffen i Ryd sändes i repris i SVT i förrgår länkar jag till texten jag skrev efter det att programmet sändes första gången.

Diskussionen om dödshjälp lever

2007-07-09T18:48:00.000+02:00

I julas skrev jag om varför vi inte bör tillåta aktiv dödshjälp. Läs gärna kommentarerna till den texten, senast i dag ramlade det in en ny.

Måndagsgodis

2007-07-09T17:36:00.000+02:00

George Jones – Walk Through This World With Me (bonus: Porter Wagonrs kavaj!)

Steve Earle och Emmylou Harris – Goodbye
Lyle Lovett - In My Own Mind
Kelly Willis - I Don't Want To Love You (But I Do)
Chris Knight - It Ain't Easy Being Me
Loretta Lynn - Coal Miner's Daughter
Johnny Paycheck - Jukebox Charlie
Johnny Cash och Merle Haggard - Sing Me Back Home
Rodney Crowell - Til I Gain Control Again
Martina McBride - Where I Used To Have A Heart
Linda Ronstadt - Desperado

Fourth of July

2007-07-04T11:25:00.000+02:00

Det finns viktiga och oviktiga saker här i världen. Och så finns det livsviktiga. Som bra musik och riktig vänskap. I dag skriver min bäste vän Kritan om ett alldeles speciellt 15-årsjubileum. Det handlar om honom och mig och några till, om countrymusik och om en väldigt rolig fest.

kd-trollen kommer fram i ljuset

2007-07-03T19:42:00.000+02:00

Besvikna kristdemokrater planerar att bilda ett nytt abortkritiskt parti. De tycker att partiet mesat ur och anklagar partiledaren Göran Hägglund för att driva en politik som leder till ”abortturism”. Utbrytarna får svar på tal av Penilla Gunther, kommunpolitiker (kd) i Trollhättan: ”Lyft ut fundamentalisterna”, skriver hon på SvD Brännpunkt.

Och det vore nog en bra idé. Bland kristdemokraternas väljare finns uppenbarligen en och annan som tycker att aborter och homoäktenskap är så viktiga frågor att de översluggar alla andra. I den utmärkta Svt-dokumentären Bögfaktorn som sändes i fjol fick vi bilden av ett parti med uppenbara problem att hantera de kristna kärnväljarna, ideologiska arvtagare till dem som en gång startade partiet för att det var för lite religion i politiken.
Kanske dags för tungomålstalarna och homofoberna att starta eget igen. Frågan är då vad vi ska med kd till. Nåja, inte mitt problem.

Mona Sahlin har fått mycket pisk för att hon i en intervju i tidningen Kupé rankat frågan om ”Likställ äktenskapen helt oavsett kön” som den viktigaste just nu. Det är klart att den inte är det, och det vet Mona Sahlin också. Men jag tycker att hon ska ha kredd för att hon vill lyfta en fråga som handlar om människovärde och lika rättigheter över den neanderthalnivå som abort- och mamma-pappa-barnsekteristerna i kd befinner sig på.
Det är för mycket procentsatser och för lite principer i politiken i dag. Vill Mona Sahlin ändra på det har hon mitt stöd. Men inte min röst.

För övrigt är den enda rimliga vägen att gå att enbart borgerlig vigsel, oavsett kön, äger juridisk giltighet.
Bögar, kristdemokrater, hinduer, fågelskådare och alla andra får alltså finna sig i att knalla i väg till stadshuset eller tingsrätten och registrera sitt äktenskap. Sedan är det fritt fram för valfri ceremoni i den kyrka, aula, moské eller annan lokal där man är välkommen.

P1 är i toppform. Men jisses vad Sveriges Radio krånglar till det på webben.

2007-07-02T16:48:00.000+02:00

Har just hört ett fantastiskt Sommar i P1. Ståuppkomikern Zinat Pirzadeh berättade om sin uppväxt i 70- och 80-talets Iran, om flykten från landet och den man hon tvingts gifta sig med och om hur hon en gång snattade en grön napp till sin lille orolige som. Sonen somnade, men Zinat grät av skam.
Tårarna rann även i programmet, både på Zinat och på mig som lyssnade.

Och Ring P1 rattas just nu av Kjell Albin Abrahamson, tillfälligt hemma från korrejobbet i Warszawa. Abrahamson är i konkurrens med Tomas Tengby Ring P1:s bäste programledare, påläst och på hugget. Go Kjell Albin, go!

I Godmorgon, världen! gjorde Ulf Wickbom comeback som krönikör i söndags. Han tillhör inte mina favoriter, men hans krönika om vår jakt på, och definition av, livskvalitet var riktigt bra.

Daniel Velascos och Bo Göran Bodins dokumentär ”Inlåst. Dödad.” om mordet på en patient på en sluten psykavdelning på St Görans sjukhus i Stockholm kommer att vinna något pris när det blir dags att summera 2007 års bästa svenska journalistik. Med ett klassiskt grävjobb blottlägger de nonchalans och ointresse från ansvariga och utredare efter det att en patient mördat en annan på en avdelning där de intagna ska hållas under i princip ständig uppsikt.
Efter dokumentären har utredningen om avdelningens agerande tagits upp igen.

Jag skulle vilja länka direkt till de här programmen härifrån bloggen. Men tji får jag. Jag, som visserligen inte är någon hacker, hittar inget sätt att länka till några ljudfiler. Det går att lyssna på program i efterhand, men bara från SR:s egen hemsida. Och en del program, som dokumentären ”Inlåst. Dödad.”, är omöjliga att hitta. I alla fall för mig. Synd.

UPDATE/BREAKING NEWS Nu har jag fått hjälp att hitta länkarna till två av programmen. Tack Sverker!

Världen år 2015

2007-07-02T15:23:00.000+02:00

Jag är troligen sist på bollen, som vanligt. Men den här tycker jag är rätt kul. Tack, Pelle för länken.

Åh, åttiotal

2007-06-30T21:10:00.000+02:00

Det kan ha varit 1982 eller 1983. Johan Kinde hade vit skinnjacka och tandställning och stod på scenen tillsammans resten av Lustans Lakejer på Mon Cherie i Uppsala (kalenderbitare får gärna korrigera mig på detaljerna). ”Monchan” var ett disko där jag aldrig hade satt min fot om det inte varit konsert, därtill var jag en alltför medveten och kultursnobbig fjortonåring. Något år tidigare hade det legat en bowlinghall i lokalerna, senare blev det bingopalats.
Men nu var det alltså Lustans Lakejer live. Jag minns egentligen inte så mycket av konserten utöver Johan Kindes tandställning, men jag antar att jag tyckte den var bra. Jag hade slips och vegamössa och Lustans var höjden av coolness.

Lustans Lakejers ”Massans sorl” inleder samlingsalbumet ”Svensk postpunk”, där de flesta av de svenska band jag gillade i början av 80-talet finns med: Commando M Pigg, Brända Barn, Reeperbahn, Imperiet, Kai Martin & Stick!, Lolita Pop…
Inte mycket har åldrats med någon nämnvärd värdighet. Kai Martin & Stick!, som jag 1982 tyckte var världsomvälvande bra, låter i dag bara plågsamt pretentiösa. Liksom Lustans Lakejer och mycket annat på samlingen.
Men några grejer håller. Brända Barn var otroligt bra och har kvar någon sorts kraft, Karin Wistrand och Kajsa Grytt (Lolita Pop resp Tant Strul) hör till de stora svenska rockrösterna och ”Stay Casey” med Blue For Two svänger fortfarande – till skillnad från nästan allt det andra på ”Svensk postpunk”. Just sväng stod inte högt i kurs under det tidiga svenska 80-talet.
Och somligt stank ju redan då. Jag menar, Ståålfågel.

Sådärja, en blogg till

2007-06-26T00:42:00.000+02:00

TOTALFÖRLAMAD är namnet på min sprillans nya sidoblogg. Där tänker jag skriva om sådant som rör funktionshinder i allmänhet och ryggmärgsskador i synnerhet. Vi får väl se hur produktiv jag kommer att vara, mitt bloggande går ju på sparlåga just nu.

Gone fishing

2007-06-21T20:39:00.000+02:00

Som ni eventuellt märkt har jag tagit ledigt från bloggandet. Jag är tillbaka så småningom.

Yours truly i Dagens Media

2007-06-08T17:58:00.000+02:00

I dag skriver jag i Dagens Media om etablerade mediers skeva bild av bloggvärlden.

Bra och dåliga självmord

2007-06-04T21:45:00.000+02:00

Sedan februari 2006 har 600 människor i Sverige tagit sitt liv – efter att ha varit i kontakt med sjukvården. Det är naturligtvis ett gigantiskt misslyckande och en indikation på vilken status psykisk ohälsa har i vården. I dag berättar Leif Ingman i Svenska Dagbladet om hur hans fd hustru svårt deprimerad förgäves sökte hjälp på sjukhus. Till sist orkade hon inte mer och tog sitt liv.

En tragedi så klart och, som sagt, ett gigantiskt misslyckande för ett civiliserat och humant samhälle. Så tycker jag själv och så beskrivs de allra flesta självmord i media.

Men inte riktigt alla. Det är nämligen skillnad på dödslängtan och dödslängtan. De flesta tycker att en fysiskt frisk person som av ett eller annat skäl är så olycklig att hon eller han inte längre vill leva har rätt till hjälp. Samtidigt tycker många att en person med ett svårt fysiskt handikapp, eller sjukdom, som inte heller orkar leva längre också ska få hjälp – att ta sitt liv.

Läs till exempel historierna om Joakim Alpgård och Mats Persson (som jag kommenterade här). De ville båda dö men kunde inte ta sina liv på egen hand. Eftersom aktiv dödshjälp inte är tillåten i Sverige sökte de sig till den schweiziska självmordskliniken Dignitas.
Artiklarna om Joakim Alpgård och Mats Persson andas stort medlidande och en sorts förståelse och båda dödsfallen orsakade också debatter om dödshjälp.

Även i dagens SvD kan man läsa om en människa som vill få hjälp att dö. Det är ALS-sjuka Li Yan i Kina som startat en blogg för att driva frågan om aktiv dödshjälp. Den läsvärda artikeln handlar egentligen mer om bloggar och bristen på yttrandefrihet i Kina än om assisterade självmord. Men allra intressantast är att jämföra beskrivningarna (och bloggkommentarerna!) av självmord. I fallen Alpgård/Persson/Yan handlar det om att lindra deras lidande genom att hjälpa dem att dö. I fallet Leif Ingmans fd hustru handlar det om att hennes lidande borde lindrats genom att hjälpa henne leva.

Vad är det som gör att vi bejakar den enes vilja att ta sitt liv men inte den andres? Vad säger det om hur vi värderar människoliv?

Min självklara slutsats är att vi måste kämpa för allas rätt till ett värdigt liv. Aktiv livshjälp är rätta vägen.

Världens mest hatade bloggare

2007-05-16T12:33:00.000+02:00

I Resumé läser jag om världens mest hatade bloggare, Casey Serin i Sacramento, Kalifornien. Casey tycks vara en notorisk slöfock med sjukt dålig näsa för affärer. Eller? Hans blogg I am Facing Forclosure drar så mycket besökare och annonsintäkter att den blivit hans enda lönsamma affär hittills.

De gamla förlagen satsar på kundtidningar

2007-05-15T22:55:00.000+02:00

I fjol köpte Bonnier Tidskrifter företaget jag jobbar på, Spoon Publishing. I dagens SvD kan ni läsa varför.

PK-debatt om bloggar

2007-05-14T22:51:00.000+02:00

Nu på måndag arrangerar Publicistklubben en debatt med rubriken ”BLOGGEN- offentligt privatliv och anonymt hat”. I panelen:

Frida Boisen, chefredaktör Plaza Kvinna, bloggare
Nils Funcke, chefredaktör Riksdag och departement
Isobel Hadley-Kamptz, bloggare och författare
Eric Rosén, bloggare
Peter Wennblad, redaktionschef Neo

PK-debatterna brukar vara rejält sömniga tillställningar, lite Jureassic Park sådär. Men den här gången tänker jag nog pallra mig dit. Café Panorama, Kulturhuset, 20.00. Vi ses där.

Örnen har strandat

2007-05-14T22:14:00.000+02:00

Jag är journalist. Jag tycker det är superintressant att, hur och varför Peter Örn får sparken från vd-jobbet på Sveriges Radio – och självklart finns ett visst intresse även utanför medievärlden för vem som styr landets dominerande radioföretag. Och det är väl okej att Ekot toppar med nyheten. Men att redaktionen för Ring P1 (som ju inte är något nyhetsprogram) tyckte Örns avgång var så viktig att de gick ut med den som någon sorts breaking news i morse är faktiskt löjeväckande. Proportioner, please. Det är fascinerande hur journalister ofta slutar tänka journalistiskt så snart det handlar om den egna ankdammen.

Kerstin Brunnberg, sedan i eftermiddags tf vd för Sveriges Radio, säger till Ekot att det första hon tänker göra är en programförändring som hon tänker presentera i morgon tisdag. Hur sover Annika Lantz i natt?

Nätets Kurt Olsson

2007-05-11T23:20:00.000+02:00

Webbjournalistikens verkliga kalkongenre är livebloggen. I kväll har Aftonbladet.se:s Torbjörn Ek rapporterat direkt från genrepet inför melodifestivalen i Helsingfors. Ungefär var tredje minut har Torbjörn lagt ut ögonvittnesskildringar av den här typen:

”Sitter i presscentret och kollar den här gången för att få koll på hur det ser ut i tv-rutan. Bloggar så mycket jag hinner!” (20.06)
”Letternas höga hattar sitter där de sitter. Varken mer eller mindre.” (21.04)
”Bulgarien ylar som de ska. Inget att anmärka på, men heller inget att tillägga.” (21.32)

Känns lite som när Kurt Olsson lämnade en smattrande rapport från en broöppning. Det skrivna direktreferatet är nog inte Internets framtid.

Vår bild av politiken II: Federley och knarket

2007-05-10T23:20:00.000+02:00

Jag har aldrig testat några andra droger än tobak och alkohol. Rökningen slutade jag med i åttan, öl, vin och sprit dricker jag regelbundet och troligen i större mängder än genomsnittssvensken. Hur det påverkat min hälsa får en framtida obduktion utvisa.
Men någon narkotika har det alltså inte blivit. Och det har troligen helt andra orsaker än den information och undervisning jag och mina generationskamrater fick när vi gick i högstadiet i början av 80-talet. Budskapet som då trummades in var i princip: om du någon gång provar att röka hasch kommer du att dö av en överdos heroin på en skitig toalett.

I dag vet alla tonåringar att det inte är sant. Den som testar droger blir inte automatiskt sprutnarkoman och kriminell. Han eller hon kan till exempelvis bli riksdagsledamot (eller president i USA, om man inte drar halsbloss).

Centerns Fredrik Federley, 29, berättade häromdagen att han testat både hasch och kokain. Reaktionerna har varit de väntade med fördömanden och avståndstaganden. Men Federleys öppna medgivande kommer inte att skada honom, tvärtom eftersom han
1) ärligt och sanningsenligt svarat på en känslig fråga och
2) skapar identifikation och närhet till alla unga människor/väljare som någon gång själva tagit droger utan att för den skull gå under i knarkträsket.

Historien får Fredrik Federley att framstå som en politiker med verklighetskontakt och därmed en tillgång för centern.

Ett annat parti har denna vecka att handskas med en fd partiledare som tänker börja pendla mellan sitt gods i Sörmland och det nya jobbet som välbetald konsult på en lobbyistfirma. 1-0 till centern.

Vår bild av politiken I: Har Göran Persson bytt sida?

2007-05-10T21:53:00.000+02:00

Göran Persson blir pr-konsult och alla talar om sidbyte. Men kan man kalla det ett sidbyte när politik på toppnivå till så stor del handlar om kampen om medieutrymme, oneliners, misskreditering och smutskastning av konkurrenter, taktik, styling, trendanalyser, fokusgrupper, opinionsmätningar, affischnamn, buzzwords och badtunnor?

Göran Persson byter inte jobb. Han har bara fått nya arbetsgivare. Som betalar bättre.

Rothstein revisited

2007-04-28T21:05:00.000+02:00

Ni har väl inte missat DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs replik på professor Bo Rothsteins påhopp häromdagen? Mycket underhållande. I morse kunde vi höra båda två – tyvärr inte samtidigt – i P1:s Medierna.

Bojs&Co på DN är naturligtvis proffs och inte långsinta. Men ska vi ändå inte sätta en liten slant på att Bo Rothstein inte blir den förste de ringer när de behöver tala med en statsvetare nästa gång?

Medierna är förresten ett alldeles utmärkt program och känns ljusår fräschare än gamla Vår grundade mening.

Hur ska tv-kanalerna hantera nedladdningen?

2007-04-28T19:00:00.000+02:00

Den gamla hederliga tv-tablån är utrotningshotad. Fragmentiseringen av tittandet har ökat i flera år, nisch- och repriskanaler tar mer och mer tid från de oljetankertröga breddkanalena. Nu har tittarundersökningsföretaget MMS mätt tittandet på program som laddas ner från nätet och konstaterar att här händer det saker. 30 procent av de unga tittarna ser de populäraste tv-serierna nedtankade från nätet, skriver DN i dag.

Parallellt med den utvecklingen säljs mängder av tv-serier i DVD-boxar till människor som vill se tv när och som det passar dem.

Det här kan på kort sikt vara bra för tv-kanalerna, säger TV3:s Anders Knave till DN. Nedladdningen bidrar till att öka intresset för serier som Prison Break och Lost. Men på längre sikt måste tv-kanalerna själva kunna erbjuda nedladdning för att inte bli helt kringsprungna av utvecklingen.

Den nya tillgängligheten till innehållet gör också att själva tittandet förändras, och det måste tv-kanalerna redan i dag bli bättre på att hantera. Lena Andersson skrev bra om detta i SvD i går.

Professor Rothstein och mediedrevet

2007-04-24T21:15:00.000+02:00

I gårdagens DN gick professor Bo Rothstein till attack (japp, en tabloidformulering) mot journalister i allmänhet och DN:s vetenskapsredaktion i synnerhet. Journalister stjäl forskares kunskaper, skriver han och exemplifierar med en färsk DN-artikel där han inte nämns som källa trots att artikeln, enligt Rothstein själv, till stor del bygger på uppgifter han har lämnat.

Och det är klart att DN, och alla andra medier, ska redovisa sina källor på ett relevant sätt. Bo Rothstein är också kritisk mot mediernas drevmentalitet:

”Likväl framhärdar ofta journalisten i fråga eftersom det verkar finnas en
redaktionell logik som ser ut som följer: Vi vill nu driva en kampanj (eller som
det heter, vara med i drevet) men vi vill få det att verka som om detta inte är
vår linje utan att det finns "expertkunskap" bakom vår ståndpunkt”.

Det kan nog stämma. För ett par år sedan hade däremot Bo Rothstein inget emot att själv vara en del av mediedrevet mot professor Eva Lundgren efter det uppmärksammade tv-programmet ”Könskriget”.
Men den här gången skavde väl Bosses galoscher.

Läs en annan blogg

2007-04-21T13:37:00.000+02:00

På den här bloggen händer inte så mycket just nu. Det har varit lite körigt med jobb och annat. Jag återkommer.

Under tiden ska ni läsa Vinlusen. Han har just flyttat från Åsögatan till Peking och hans texter från resan dit (färja till Helsingfors, tåg till Moskva och vidare med Transsibiriska järnvägen) är otroligt bra. Vinlusen blir kvar i Peking ett bra tag, missa inte hans blogg.

Urin i konsten, del II

2007-04-06T13:42:00.000+02:00

Debatten om pisskonsten i Umeå går vidare. Magnus Aspegren, vd för Norrlandsoperan, sade kloka saker när han debatterade med kommunalrådet Anders Ågren (m) i P1-morgon i morse.

Salig Andy Warhol använde också urin i sin konst. Här intill ser ni ”Oxidation Paintings” (kopparfärg och urin på duk) från 1977-78. Jag tycker de är ganska fina. Läs mer här. Och den som vill veta mer om urin i konsten klickar här.

Kommunalrådet och konsten

2007-04-05T19:26:00.000+02:00

Jag är ingen konstexpert. Men visst är det väl så att bra konst väcker känslor, får oss att fundera, reflektera, diskutera, reagera? Det gäller förvisso en del dålig konst också, men bara genom att väcka någon typ av känslor har ju även den en sorts kvalitet. Antar jag.

Performancekonstnären Itziar Okariz kommer till Umeå i maj för att framföra verket ”Mear en espacios públicos o privados” på MADE-festivalen på Norrlandsoperan. Det är en månad kvar dit men debatten om hennes verk är redan i full gång.

Moderata kommunalrådet Anders Ågren har gått i spinn och förfasar sig över att ”det är våra skattepengar (10 000 + reseersättning, min anm) som finansierar eländet. Det här verkar bli en riktigt pinsam övning för Norrlandsoperans räkning”, skriver Ågren på Västerbottens-Kurirens hemsida.
Aftonbladet har hängt på och i skrivande stund har drygt 43 000 tyckt till om verket på tidningens hemsida.

Det är nästan komiskt att läsa Anders Ågrens fantasilösa tirader. Man kan ju tycka att han borde glädjas åt hur mycket uppmärksamhet ett kulturarrangemang i hans kommun får i lokal- och riksmedia. Tiotusentals människor diskuterar rentav själva konstbegreppet. Det är ju kanon.

Istället ramlar Anders Ågren ner i ett puckoresonemang som i princip går ut på att ”sånt här” a) inte är konst och b) därför absolut inte ska stöttas med skattemedel.
Vad som är konst i Anders Ågrens ögon vill jag helst inte tänka på eftersom jag gissar att risken är stor att jag skulle gäspa käken ur led.
Då är det på sätt och vis lättare att diskutera hur – om alls – kultur ska skattesubventioners. En ganska enkel och konsekvent ståndpunkt är att kulturen får klara sig själv, på marknadens villkor. Det kanske Anders Ågren tycker innerst inne. Men hur mycket kultur och av vilken sort skulle marknaden orka bära i Umeå? Ska utbudet utanför Stockholm enbart bestå av Robert Wells?

Jag tycker det är rimligt att kultur, precis som idrott, kan få stöd med offentliga pengar. Och det är klart att våra folkvalda politiker ska hålla i plånboken. Men de ska inte pilla i detaljer i den löpande verksamheten. Då gör de bara bort sig, precis som Anders Ågren (även om jag inte är säker på att han begriper det själv).

Om Anders Ågren inte gillar verksamheten inne på Norrlandsoperan får han väl försöka påverka den när det är dags att besluta om anslag dit.

Jag antar att Anders Ågren har ett tjänsterum på kommunen. Troligen hänger det skattefinansierad konst på väggarna, kanske värd mer än 10 000 kronor. Ska skattepengar gå till sådant? undrar jag. Vad säger Ågren själv?

Javisstja. Jag har slarvat och inte berättat vad Itziar Okariz verk består av. Hon pissar på scenen.

Läs historien hos Västerbottens-Kuriren.
Läs Anders Ågrens inlägg på VK:s debattforum.
Mer om MADE-festivalen här.

On the radio

2007-04-05T14:54:00.000+02:00

Efter att ha pratat om patientbemötande på Akademiska sjukhuset i Uppsala förra veckan (se förra inlägget) blev jag intervjuad av Radio Uppland. Intervjun sändes i tisdags, följd av lyssnarsamtal och intervjuer med bland andra professorn och läkaren Gunnar Birgegård och patientombudsmannen för Uppsala län.

Den som vill lyssna kan gå in här och sedan klicka på länken där det står ”15.30 - 16.00 tisdag 03 apr 2007”.

Patientbemötande igen

2007-03-30T18:09:00.000+02:00

I onsdags var jag på Akademiska sjukhuset i Uppsala och talade med ett 30-tal undersköterskor, sjuksköterskor mm om patientbemötande i vården. Jag sade ungefär samma sak i höstas när jag föreläste för vårdpersonal här i Nacka – här hittar ni mitt manus.

Tycker själv att jag blir lite svamlig när jag talar inför grupp, men de som lyssnade i Uppsala var i alla fall nöjda.
Vill gärna göra mer sådant framöver, känns som att jag kan göra en insats.

Gerdin och Sjöberg blickar framåt

2007-03-29T19:07:00.000+02:00

Internt kallades han ”Gubben” långt innan han fyllde 50. Men ingen kan anklaga Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin, 62, för att inte vara med sin tid. Läs intervjun på Resumé.se där han förutspår upplageras för de betalda dagstidningarna (inkl kvällspressen alltså) och ökad inlåsning av det redaktionella materialet på webben för att öka intäkterna där.
Nyhetsjournalistik blir, i ännu större utsträckning än i dag, allmängods och svårt att ta betalt för.

”Vi kan ta betalt för material på nätet, men inte för nyheter. De rewritas så snabbt av andra. Ändå är de egna stora nyheterna jätteviktiga för oss”, säger Expressens Otto Sjöberg i samma artikel.

Uppdatering:
SvD:s Martin Jönsson skrev klokt om kvällstidningarnas upplageras häromdagen.

Fin journalistik och ful

2007-03-27T22:12:00.000+02:00

Via Vassa Eggen uppmärksammas jag på Journalistens chefredaktör Maja Aases nedsättande attityd till magasinsjournalistiken. Aase ondgör sig över att DN Bostad – en mycket lönsam annonsbilaga med visst redaktionellt innehåll – publicerat ett reportage från tidningen Gård & Torp.
I Maja Aases värld är den typ av journalistik Gård & Torp står för (producerad av SJF-medlemmar och uppskattad av miljontals läsare) inte värd något. Tvärtom borde DN granska Gård & Torps journalistik, skriver hon. Kanske det. I samma artikelserie kunde man ju tydliggöra kopplingen mellan DN Bostads annonsintäkter och, låt säga, Maciej Zarembas prisbelönta DN-journalistik. Eller varför inte ta en titt på motorjournalistiken i DN?

Jag har tidigare tagit upp de här sakerna – kolla här, och här.

Expressen belönas för Magnus scoop

2007-03-25T18:22:00.000+02:00

Jodå. Expressen fick en guldspade för sina artiklar om fd ministern Maria Borelius privatekonomi – artiklar som till stor del bygger på uppgifter bloggaren Magnus Ljungkvist var först med. Läs mer på Magnus blogg, och läs också Vassa Eggens rapport från prettojournalisternas egen Hultsfredsfestival – Gräv 07 i Örebro.

Efter tre timmar Persson & Fichtelius: slentriansågningar, sura rönnbär och total nyhetsdominans

2007-03-22T23:21:00.000+01:00

Det var inte bra att Erik Fichtelius arbetade med sitt stora Göran Persson-projekt utan att hans närmaste chefer kände till det. Det var lika illa att han parallellt med det hemliga intervjuandet arbetade som politisk kommentator och gjorde partiledarintervjuer under två valrörelser.
Så var det sagt.

Nu rullar serien ”Ordförande Persson” – och den dominerar totalt nyhetsflödet. Snart sagt alla vinklar är täckta i uppföljningarna. I morse körde till exempel P1-morgon ett inslag med en rekryteringskonsult som berättade att det ofta är personer med Göran Perssons narcissistiska drag man letar när man söker toppchefer. Alla ledarsidor kommenterar. Perssons uttalanden om Sahlin, Bildt, Schyman, Åsbrink och Pagrotsky har blivit toppnyheter.
Nej, intervjuerna med Persson har hittills inte innehållit några scoop. Men fascinerande är de, och vi får höra en fd statsminister säga saker vi aldrig hört honom säga förut (även om vi kanske inte är direkt förvånade).

Fichtelius har fått mycket kritik för att han inte är tillräckligt tuff mot Persson. Visst hade han kunnat vara tuffare. Men då hade det inte blivit hundra timmars material utan en vanlig politikerintervju, tackåhej. ”Ordförande Persson” får väl ses för vad det är – en unik dokumentation, som nu ger upphov till mängder av politisk journalistik och debatt i alla medier. För detta har Erik Fichtelius, som Per Gudmundson skriver på sin blogg, fått betala ett högt pris. Gudmundson tycker att Fichtelius borde få Stora Journalistpriset. Jag vet inte det, men uppmärksamheten och genomslaget känns i alla fall välförtjänt. Och många av de journalistkollegor som gapade som högst när ”Fichteliusaffären” rullade för några år sedan känner nog rönnbärssmak i munnen nu.

Andra, som Peppe Engberg på Dagens PS, tycker att ”Ordförande Persson” är trist tv. Jag håller inte med. ”Fyra timmar med Churchill, bin Laden eller någon annan internationell tungviktare hade förmodligen känts som två timmar för mycket”, skriver han. Jag vet inte vad det är för tv-program i andra kanaler Peppe inte vill missa, men jag skulle i alla fall gärna se fyra, ja fem, timmars intervju med bin Laden.

Sedan har vi de rätt tröttsamma Hökmarktyperna, som kan väckas när som helst på dygnet och leverera en sågning av Sveriges Television. I Gunnar Hökmarks värld är SVT:s väderprognoser också styrda av socialdemokraterna.

Dagens Nyheter med flera vill att SVT ska lägga ut hela Fichtelius intervjumaterial på nätet. Det är en god tanke, men ett märkligt krav. Att lägga ut oredigerat intervjumaterial är inget ovanligt på SVT, det gör bl a Uppdrag Granskning ofta. Såvitt jag förstår är Fichtelius en vän av öppenhet och ny teknik, så råmaterialet hamnar kanske på webben så småningom. Men det beslutet är enbart hans och hans ansvarige utgivares. Att kräva att det ska läggas ut är märkligt, särskilt som kravet kommer från journalister. Hur skulle DN ställa sig till ett krav om att lämna ut band från telefonintervjuer eller reportrarnas anteckningsböcker? Nu har Erik Fichtelius gjort sitt urval och sin programserie, han och SVT får bedömas och dömas utifrån det.

Till sist. Okritiskt eller ej. Så här långt är ju ”Ordförande Persson” inte någon hyllning direkt. Karln framstår som en paranoid halvmytoman.
Någon mer än jag som skulle vilja vara en fluga på väggen hemma hos Göran och Anitra i dessa dagar?

Folkligt, festligt, fullsatt

2007-03-22T20:09:00.000+01:00

Just nu, klockan 20.10, går det inte att komma in på SVT:s debattforum för dokumentärserien om Göran Persson:
”Vi har väldigt många besökare just nu och servern är därför överbelastad. Vi ber er därför att försöka igen lite senare.”

Hur mår Expressen.se? Eller min dator?

2007-03-22T19:55:00.000+01:00

Sedan Expressen.se gjordes om häromveckan kan jag inte se det redaktionella innehållet, bara annonserna och västerspalten, på min laptop här hemma. På jobbet funkar det. Någon annan som har samma problem? Expressen hade ju stora bekymmer när den nya sajten lanserades.

Torekull tänker klart igen

2007-03-20T11:00:00.000+01:00

Häromveckan var Bertil Torekull ute och cyklade på DN Debatt när han menade att det var olämpligt att politiker som Carl Bildt kommunicerar direkt med medborgarna via bloggar (läs min kommentar här).
I dagens DN är han mer på rätt spår. Han och Lars Bringert skriver om tidningarnas lätt förvirrade relation till – och satsningar på – nätjournalistiken.
Ska de tryckta tidningarna klara sig är det back to basics som gäller, menar de:

”Svaret borde vara givet: genom att tidningarna satsar på vad de kan bäst -
nämligen på Ordet, på läsupplevelser, lika välskrivna som initierade, roliga och
seriöst fördjupande.”

Jag tror att det ligger någonting i det. Men jag tror också att färre människor än i dag kommer vara beredda att betala för den typen av tidningsjournalistik.

Stockholms sämsta restauranger, hela listan – eller Internet, integritet, offentlighet, tryckfrihet, förtal och allt du velat läsa om hela veckan

2007-03-18T17:45:00.000+01:00

Nej, den här texten innehåller ingen lista över dåliga restauranger. Men den kunde ha gjort det. Vad hade det kunnat betyda? Mer om det längre fram.

Det går snabbt nu. Den tekniska utvecklingen möjliggör kommunikation och informationsutbyte vi knappt fantiserade om för tio-femton år sedan. Nya beteendemönster uppstår. En del av dem krockar med våra traditioner, andemeningen i våra lagar (om man kan tala om en sådan) och med våra mer eller mindre gemensamma uppfattningar om rätt och fel.

Sverige har fyra grundlagar. Två av dem handlar om tryck- respektive yttrandefrihet. De friheterna har månghundraåriga rötter i vårt land och i kombination med en (tror jag) världsunik offentlighetsprincip gör det Sverige till en öppen demokrati där det för journalister och andra är förhållandevis enkelt att granska makten.
Jajaja. Det är klart att även vår offentlighet kunde fungera bättre och att även svenska makthavare ibland lyckas dölja oegentligheter. Men försök driva en regeringskritisk tidning i Eritrea eller Ryssland och kom sedan hit och jämför. Om du inte blivit ihjälslagen innan.

Vi ska vara rädda om och värna offentligheten och tryck- och yttrandefriheten. Men hur värnar vi den bäst när möjligheterna och lättheten att missbruka den och använda den för att skada andra bara ökar?
För med tryck- och yttrandefriheten följer också ett ansvar, ett ansvar vi alla har gentemot varandra. Att jag har en grundlagskyddat rätt att trycka upp flygblad där jag publicerar mina grannars passbilder och taxerade inkomster är inte samma sak som att det är bra att göra det.

Nu har den tekniska utvecklingen i kombination med vårt samhälles öppenhet fört oss till en situation där det är mycket lätt för vem som helst att ta fram – och publicera – uppgifter på ett sätt som många ser som integritetskränkande. Genom en liten omväg genom regelverket kan kommersiella företag som Ratsit helt lagligt tillhandahålla upplysningar om till exempel folks inkomst, sökbara för vem som helst på Internet.

På detta reagerade Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand i veckan med en debattartikel i SvD. Han är bekymrad över utvecklingen och vill strypa informationsflödet från verket till företag som Ratsit. Precis som Sjöstrand själv förutspådde har han fått kritik, inte minst från journalister och andra som ofta tar strid för det öppna samhället.

En av dem är Magnus Ljungkvist, känd bloggare och en av de främsta företrädarna för medborgarjournalistik i Sverige. Han menar att just medborgarjournalistiken hotas av Skatteverkets förslag medan de etablerade medierna med sina stora och resursstarka redaktioner fortsatt gynnas. De kan ju liksom tidigare betala för uppkoppling mot offentliga register.

Om vi levat i den bästa av världar hade jag till hundra procent delat Magnus Ljungkvists åsikt. Men jag tycker inte att man kan bortse från människors (min också) lust att skvallra och snoka så där i största allmänhet. Vill vi att det ska vara hur lätt som helst att plocka fram – visserligen offentliga – uppgifter om våra vänner, grannar, kollegor? I så fall kunde ju Skatteverket i samarbete med polisen och andra myndigheter tillhandahålla en Internettjänst där precis alla offentliga uppgifter om alla människor i Sverige fanns tillgängliga på ett och samma ställe: passbild, inkomst, förmögenhet, fastighetsinnehav, längd, namnteckning, skolbetyg, adress, telefonnummer, civilstånd, uppgifter från kronofogden osv osv. Inte så kul, tror jag de flesta skulle tycka. Det enda positiva skulle väl vara att man eliminerade marknaden för företag som i likhet med Ratsit profiterar på öppenheten i vårt samhälle.

Vår tryckfrihet går mycket långt. Det är bra. Och just därför ska den tänjas med stor försiktighet. Det är bra om det finns några trösklar i systemet, att det är lite krångligt att få ut uppgifter som kan anses integritetskränkande. Med ”krångligt” menas här att man helt enkelt får ringa till exempel Skatteverket och begära ut uppgifterna om en viss person. Detta kan man göra helt anonymt.

Jag tycker liksom många andra att det inte känns bra när myndighetschefer som Mats Sjöstrand vill begränsa öppenheten. Men jag är realist. Om vi inte handskas varsamt med vår öppenhet är risken stor för en backlash. Redan i dag har vi svenskar ganska dimmiga begrepp om våra grundlagar, om poängen med offentlighetsprincipen och om värdet av vår tryck- och yttrandefrihet. Om människor känner att dessa friheter missbrukas och kränker den enskildes integritet finns en risk att principernas folkliga förankring minskar ytterligare. Det i sin tur kan underlätta för dem som vill gå betydligt längre än Mats Sjöstrand i begränsningen av öppenheten.

Och så var det det här med dåliga restauranger. Eller egentligen det här med Internet och vad vi skriver om företag och deras tjänster och produkter. I fredags berättade Ekot om Lasse Anderssons trafikskola i Eskilstuna som drabbats hårt av de, enligt Andersson själv, ogrundade och felaktiga påståendena som någon skrivit i kommentarfältet intill hans företags annons i Gula sidorna på nätet. Kommentarerna har lett till att trafikskolan tappat kunder och intäkter, hävdar Andersson.

Internet har betytt oändligt mycket för konsumentupplysningen. Vill man ta reda på någonting om en produkt eller en tjänst – en trafikskola eller restaurang, till exempel – är det bara att googla eller gå in på Pricerunner eller liknande. Lätt som en plätt.

Men för den enskilde företagaren innebär det både stora möjligheter och stora risker. Är man beroende av Internet för sin marknadsföring och försäljning är det naturligtvis extra känsligt. Det är svårt eller omöjligt att som förtagare värja sig eller bemöta kritik eller påståenden som kanske publiceras på bloggar och andra sajter. Om jag som bloggare skriver namnet på en butik eller restaurang i rubriken på ett inlägg är chansen stor att den texten hamnar högt upp i Googles och andra sökmotorers träfflistor.

Företag har inte heller samma skydd som privatpersoner när det gäller omdömen som sprids offentligt. Det finns inget brott som heter förtal av företag i Sverige. Frågan är om det kommer att fortsätta vara så.

Afrikansk motbild

2007-03-17T13:20:00.000+01:00

Det är synd om Afrika, på många sätt. Det är till exempel synd om Afrika för att vår bild av kontinenten är så ensidig.
När hörde man till exempel senast höras om en telekommiljardär från Sudan med hjärtat på rätta stället?
Svar: I P1:s Konflikt i morse.

Så här beskrivs den sudanesiske affärsmannen Mo Ibrahim på Konflikts hemsida:

”Den sudanesiske telekommiljardären Mo Ibrahim har instiftat ett eget pris, i pengar värt mer än Nobelpriset. Priset ska belöna afrikanska ledare som ger prov på gott ledarskap och frivilligt lämnar ifrån sig makten. Mo Ibrahim vill ge en motbild till de eländesskildringar av Afrika som dominerar i västvärldens medier.”

Det är ju storartat. Hör hela programmet på Konflikts hemsida. Och lär dig mer om Mo Ibrahim här.

Världen behöver inte bara fler människor av Mo Ibrahims sort. Världen behöver också få höra talas om dem.

Det är mycket Dolly Parton nu. Här kommer lite till.

2007-03-17T12:31:00.000+01:00

Första halvan är fantastisk. Globen är fullsatt. Det är långt till scenen men Dolly Parton lyckas komma oss nära. Inte genom någon lågmäld intimitet, gudbevars, utan med stort artisteri, stora gester och vad som faktiskt känns som en uppriktig kärlek både till musiken och till oss i publiken.
Då gör det inte så mycket att en del av hennes one-liners känns väl nötta och trötta.

Jag sitter halvvägs upp på läktaren med min vän J. Det är drygt två decennier sedan vi började spela i samma band och ungefär 15 år sedan vi började spela country. Inom ett år har vi båda fyllt 40. Nu sitter vi där, mogna nog att medge att ”Islands In The Stream” är en otroligt bra låt och tillräckligt gamla för att uppskatta det perfekta ljudet, kristallklart och inte för högt. Vi är väl vuxna, antar jag.

Nå, det var en utvikning. I Globen är förväntningarna skyhöga. Dolly lever upp till allihop, både vad gäller musiken och showen. Hon blandar och ger ur sin oändliga katalog, och som med så många artister i countryvärlden är svängningarna stora mellan högt och lågt, elegant och smaklöst. Gränsen mellan det geniala och det banala är hårfin, ibland osynlig och i Dolly Partons fall oftast helt ointressant.
För lordy, lordy, lordy vad den här damen kan sjunga och förmedla känslor med sin musik. Vi sitter som tända ljus och lyssnar för hundrafemtioelfte gången på historien om hennes fattiga uppväxt, och blir ändå tårögda av ”Coat Of Many Colors” och ”My Tennessee Mountain Home”.
Konsertens starkaste nummer kommer alla före pausen. Dolly sjunger ”Little Sparrow” till största delen a capella och det är så bra att man ryser. Den i sammanhanget sparsmakat arrangerade ”The Grass Is Blue” är också fantastisk liksom monsterhiten ”I Will Always Love You”.
Dolly trakterar mängder av instrument själv – banjo, fiol, munspel, flöjt, piano, cittra, gitarr – och vi är flera som undrar om det verkligen är hon som spelar eller om det bara är show. Hade vi tvekat om det varit en manlig artist med en drygt 40-årig karriär som musiker och låtskrivare som stod där på scenen?

Efter paus har Dolly bytt paljettklänningen till en gul tajt byxdress. Mycket är fantastiskt även i detta set. ”9 To 5” , ”Me And Bobby McGee” , ”Marry Me”… Men så får vi också några nummer som kanske funkar i en hockeylada i Kansas eller i Las Vegas. Den bisarra duetten med en Elvisimitatör är närmast komisk, covern på John Lennons ”Imagine” känns onödig på ett lite sorgligt sätt och när Dolly Parton som avslutning öppnar alla spjäll och försöker lyfta taket med ”He’s Alive” händer inte så mycket.
Det är åtta mil till Livets Ord i Uppsala och ännu längre till det amerikanska bibelbältet. Publiken i Globen är inte riktigt mottagliga för den typen av frälsning.
Men visst känner jag mig lite salig efteråt. För som helhet var det en otroligt bra show.

Tack Dolly. Kom snart tillbaka.

På hotell

2007-03-15T21:15:00.000+01:00

Konferens med jobbet hela dagen. Vi var på Hilton vid Slussen. Några av oss avrundade i baren, och jag konstaterar att man är för lite i hotellbarer. Det är anonymt, opretentiöst och man kan smyglyssna på folk från andra håll i världen. Inte spelar de för hög musik heller.

The power of Google

2007-03-15T21:02:00.000+01:00

En liten lägesrapport: mitt inlägg med rubriken ”Gratis porr” häromdagen ger ungefär tio extra besökare per dag här på bloggen. Ingen kioskvältare alltså, men ändå.

Soundtrack vecka 11, 2007

2007-03-14T20:59:00.000+01:00

Lucinda Williams: West (album)
Dolly Parton: My Tennessee Mountain Home (klassiskt album)
Chris Knight: It ain’t easy being me (cd-spår)
Neil Young: Like a hurricane (unpluggedversioen med tramporgel)
Johnny Paycheck: The real Mr. Heartache

"Äras den som äras bör"

2007-03-14T20:16:00.000+01:00

Förra veckan skrev jag om tre exempel på mainstreammedias haltande förmåga att hantera Internet. I veckans nummer av Journalisten är man inne på samma spår i två artiklar:

”Äras den som äras bör”, säger Peppe Engberg och gör en pudel efter att Lisa Förare Winbladh (bloggaren Matälskaren) avslöjade att han norpat långa stycken i en artikel från annat håll.

Föreningen Grävande Journalister kan komma att införa en klass för bloggare när priset Guldspaden delas ut. Detta efter det pinsamma inträffat att Expressen nominerats för ett avslöjande som bloggaren Magnus Ljungkvist var först med. Jag tycker dock att kommentarerna från Grävande Journalisters ordförande andas både ovilja och förvirring.

Gratis porr

2007-03-10T13:03:00.000+01:00

Sökmotormarknadsföring är intressant. Vill man berätta något på nätet och nå många människor gäller det att se till att man hamnar högt upp i sökmotorernas träfflistor.
Tänkte göra ett litet ovetenskapligt experiment och se om en rubrik som Gratis porr här ovanför kan dra trafik till min blogg.
Jag återkommer med en rapport om resultatet.

Haveri på Expressen.se

2007-03-10T12:40:00.000+01:00

Omgörningen av Expressen.se har blivit en mardröm för tidningen. Tidigare i veckan hade man stora tekniska problem och underleverantören Polopoly har fått sina fiskar varma.
Just nu, lördag klockan 12.35, saknar sajten återigen (fortfarande?) allt redaktionellt innehåll. Frustrationen på Expressen kan nog bara mätas med skadeglädjen på Aftonbladet.

Dagens affärstips: starta INTE skivbutik

2007-03-08T18:14:00.000+01:00

Hörde på radion häromdagen (minns inte exakt i vilket program och hittar tyvärr ingen länk) att ungefär hälften av landets skivbutiker försvunnit. Nätbutiker som Ginza och CDON har tagit en stor del av marknaden, men naturligtvis är nedladdning – legal och illegal - av musik från nätet det som så småningom kommer att slå ut så gott som all cd-försäljning.
I programmet sade någon expert att om sisådär tio år kommer en normal mp3-spelare att rymma all musik som spelats in sedan 1940. Hur ska skivbolagen hantera det? Om de finns kvar då, vill säga.

Pappjournalistiken och den nya medievärlden x 3

2007-03-07T11:59:00.000+01:00

Nya medievärlden förresten, den är ju inte så ny längre. Internet har vi använt sedan förra årtusendet. Hursomhelst har den senaste veckan bjudit på några exempel på hur gårdagens journalister riskerar skavsår när de snubblar omkring i dagens medielandskap.

I – Bertil och den bloggande utrikesministern
Utikesministe (det är väl ungefär så han uttalar det?) Carl Bildt har en blogg där han varvar högtravande reflektioner över sakernas tillstånd, utrikespolitiska kommentarer och annat. Det gillar inte Bertil Torekull, som i DN 28/2 skriver att statsråd som Bildt ”bör undvika att tala i egen sak i ett forum som han eller hon själv råder över och kan redigera rubrik och innehåll för”.
Det är en ståndpunkt värdig en stofil. I Torekulls värld ska journalisterna utan jobbig konkurrens om uppmärksamheten i lugn och ro få tolka, filtrera och vidarebefordra det politikerna säger. Direkt kommunikation mellan politiker och allmänhet är inte bra.

En sådan tankevurpa Torekull gör. Bildts ymniga bloggande i sig minskar väl inte medias möjligheter att granska honom? Tvärtom. Karln sprutar ju ur sig uttalanden och utspel, det är bara att sätta i gång att granska, ifrågasätta och bemöta - eller för den delen kommentera direkt på bloggen, det är alla välkomna att göra.

Det är väl för jösse namn vad och hur Carl Bildt kommunicerar som ska granskas och kritiseras, inte att han kommunicerar. I själva verket borde fler ministrar blogga. Om detta skriver Johanna Nylander begåvat på Frihet, Fildelning och Feminism.

Bildt själv skrattar nog åt Torekull och tackar för gratisreklamen.

II – Ska Expressen få pris för någon annans scoop?
Isobel Hadley-Kamptz och SvD:s Martin Jönsson har i dagarna uppmärksammat att några reportrar på Expressen nominerats till det prestigefyllda priset Guldspaden för sina avslöjanden om fd utrikeshandelsministern Maria Borelius. Trots att Expressen inte var först med scoopet.
I själva verket var det ju bloggaren Magnus Ljungkvist som först publicerade uppgifterna om Borelius inkomster. I Expressens i övrigt mycket detaljerade beskrivning av hur deras reportrar jobbade med de nu nominerade reportagen nämns inga bloggar eller ens Internet med ett ord. Det är futtigt och ett tecken på att man fortfarande inte vet hur man ska förhålla sig till sådant som publiceras utanför mainstreammedierna, ofta av människor som inte är journalister.

Jag hoppas att Expressen vinner Guldspaden. Då kommer vi att få en uppfriskande diskussion om medborgarjournalistik, bloggar och relationen mellan gamla och nya medier. Och så blir det lite genant för Expressen. Sådant är alltid kul.

III – Nyhet! Peppe lanserar bake off-journalistiken
En av de minst glamourösa journalistiska arbetsmetoderna kallas rewrite, och det är något alla tidningsjournalister gör eller gjort då och då. Man utgår helt enkelt från innehållet i en artikel som publicerats någon annanstans och skriver en ny. Ofta, men inte alltid, är det en utländsk artikel man rewritr. Ofta, men inte alltid, anger man källan.

Jag tycker rewrites är helt okej när de görs snyggt, källor citeras ordentligt och slutresultatet är någon form av bearbetning av utgångsmaterialet.
Att bara planka är en annan sak. Och tack vare Internet och funktionerna ”kopiera” och ”klistra in” är det numera busenkelt att svischa ihop en passabel artikel om vad som helst medan man värmer lunchmaten i mikron.

Det tycks vara ungefär det min gamle kollega Peppe Engberg gjort i sin nya tidning PS Magasin. Matjournalisten Lisa Förare Winbladh läste Peppes artikel om granatäpplen och kände igen inte bara innehållet utan också formuleringarna. Hela stycken är mer eller mindre kopierade rakt av ur två artiklar som finns att hitta på nätet.
Ja, det är i själva verket de två artiklar som kommer överst i träfflistan om man googlar på ”granatäpple”. Längre än så har inte Peppe grävt.

Upphovsrättsligt kan Peppe Engberg eventuellt få bekymmer om någon av dem som skrivit originaltexterna orkar ta itu med det. Men är det något problem i övrigt? Tja, Peppe skiter nog högaktningsfullt i att några gnälliga bloggare påpekar att han är en plagiatör. Men att han ”avslöjas” är ett sundhetstecken och ett bevis på ökad journalistisk transparens och att mediekritik inte längre är förbehållet medierna själva.

Missförstå mig inte. Google är ett viktigt verktyg även för mig i mitt journalistiska arbete, jag hämtar uppgifter och uppslag på nätet varje dag och använder på olika sätt – med mer eller mindre lyckat resultat.
Men om jag plagierar något är det bra att det är lätt att upptäcka och lätt att uppmärksamma, det kommer i förlängningen bidra till att göra journalisten bättre.
Det ska vara lite pinsamt att ertappas. Eller hur, Peppe?