fredag, juni 30

Abstrakt?


Det är så många som kommenterat och diskuterat bloggaren och Veckorevykrönikören Karolina Lassbos snurriga uttalanden om nationalsocialism att jag tänkte avhålla mig från att lägga mig i. Läs till exempel Isobel om ni vill ha en bild av vad det handlar om.

Men följande citat ur Resumés intervju med Lassbo är så hårresande (förutsatt att det är korrekt återgivet) att jag inte kan låta bli att återge det. Karolina Lassbo:

"Nationalsocialismen är egentligen ett abstrakt begrepp som inte har någon preciserad innebörd. Men den förknippas såklart med en viss sorts ideologi. Egentligen kan man inte säga att det finns någon positiv nationalsocialism."

”Abstrakt begrepp”? In i skamvrån, Karolina. Vad gjorde du på historielektionerna? Dags att – faktiskt – be om ursäkt, köpa en historiebok och läsa på.

Annars har diskussionen om Karolina Lassbo de senaste dagarna en del tråkiga undertoner av bimbo-bashing. Inte alla gillar kombinationen blondin/populär bloggare/jurist/tidningskrönikör. Trist.

torsdag, juni 29

Skål och tack, Vino Tinto


På min tid fick man fyra för en hundring. Nu går en epok i graven.

Vem bloggar och varför?

Bloggen Media Culpa genomför sin andra undersökning av svenska bloggare och bloggläsare och behöver deltagare till sin enkät. Svara på enkäten genom att klicka på länken och uppmana gärna fler att delta: http://www.surveymonkey.com/s.asp?u=956142272223

Mer om Metro och gränserna mellan reklam och redaktionellt

Vassa Eggen tycker också att Svenska Dagbladets Martin Jönsson inte träffar helt rätt i sitt inlägg om Metros och Canons gemensamma resereportage. Eggen har också fått en del kommentarer.

Men visst går Metro över gränsen ibland. I dag konstaterar Martin Jönsson att tidningen fällts i marknadsdomstolen för att ha publicerat en annons på ettan, utformad som Metros ordinarie förstasida. Enligt min mening något helt annat än Canonartiklarna. De ”falska” förstasidorna är reklam som medvetet utformats som redaktionellt material för att lura läsaren. I de Canonsponsrade artiklarna är samarbetet tydligt presenterat och Canon har – precis som Vassa Eggen påpekar – ingen direkt vinning av artiklarnas innehåll.

Jag är inte säker på att samarbeten som Canonartiklarna är någon bra idé. Jag är däremot helt säker på att fejkade förstasidor skadar Metros trovärdighet och varumärke.

onsdag, juni 28

Favorit i repris: journalistik är business

De ekonomiska och kommersiella villkoren för journalistiken är ett av mina favoritämnen. I går skrev Svenska Dagbladets Martin Jönsson en kommentar om saken apropå en artikel i New York Times där man kan läsa att nära hälften av 266 tillfrågade amerikanska marknadschefer betalat för redaktionell reklam.

Martin Jönsson skriver:
”Ett aktuellt exempel i svensk press där det definitivt gått för långt är i Metro, som under sommaren har en artikelserie om europeiska städer, i intimt samarbete med Canon. På ett uppslag presenteras smultronställen i olika städer med bilder tagna med en Canon-kamera. Canon står med på uppslaget både som annonsör och med byline: att artikeln producerats i samarbete med Canon. Vem som betalar vem är lite oklart, men att det inte enbart är redaktionella värderingar som styr över uppslaget är tämligen tydligt.”

Jag har inte sett reportagen i Metro, det är möjligt att de är skittrista och saknar läsvärde. Men om de presenteras på det sätt Martin Jönsson beskriver behöver läsaren i alla fall inte tveka om på vilka premisser artikeln tillkommit. Metro mörkar inte, läsaren får själv bedöma om Canon är en trovärdig och bra källa till information om resmålet.

Sponsrade inslag eller artiklar som beställts och betalats av annonsörer vill inte jag heller se på nyhetsplats i medierna. Men journalistik är ingen frizon isolerad från marknadskrafter. Det finns inga – eller i varje fall mycket få – redaktörer som inte måste ta kommersiella hänsyn och samarbeta med annons- och marknadsavdelning. Läsare, tittare och lyssnare delas in i målgrupper som ska lockas in och i förlängningen säljas till annonsörerna.
Hur når vi de unga? De köpstarka? Villaägarna, invandrarna, pensionärerna, fondspararna, hemmasnickrarna, förstagångsväljarna eller alla som är intresserade av semesterresor? De frågorna handlar både om journalistik och affärer.

Och eftersom en del journalistik är dyr att producera har utomstående krafter ett stort inflytande på den inom områden som till exempel resor och motor – två branscher som för övrigt pumpar in rätt duktigt med annonspengar i medierna.

Jag har ingen aning om vilken policy Svenska Dagbladet har när det gäller resereportage, men jag vågar påstå att i de flesta svenska tidningar tillkommer inte sådana här artiklar utan någon typ av medverkan från resebyråer, flygbolag eller turistbyråer.
Och det är möjligt att DN betalar för varje kopp kaffe tidningens motorreportrar dricker när de provkör bilar i Palma de Mallorca, Aten och Bolzano. Men majoriteten av journalisterna på provkörningsresorna flyger, bor och äter på biltillverkarens bekostnad och initiativ.

Det finns inga knivskarpa gränser, ingen röd streckad linje i redaktionsgolvet, där det kommersiella tar slut och den liljevita, vackra och obundna journalistiken börjar. Gränsen finns, men eftersom den är osynlig och flyttas fram och tillbaka hela tiden måste vi ständigt öppet diskutera den och alla de andra förutsättningarna för vårt arbete – även de som stavas p-e-n-g-a-r. Bara då kan vi säkra opartiskheten i till exempel nyhtsförmedlingen.

Om man bortser från public service-bolagen och en del mindre tidskrifter som ges ut helt ideellt eller med statligt stöd är medier business. I längden går det inte att ge ut tidningar eller sända icke-statlig tv och radio utan att verksamheten går runt ekonomiskt.
Kommersiell framgång behöver inte vara och är inte min drivkraft som journalist. Men om jag inte förstod och accepterade de bakomliggande mekanismerna och ekonomiska villkoren i den värld jag arbetar i skulle jag inte kunna göra ett lika bra jobb.

Att Metro och Canon samarbetar med öppna kort bekymrar mig inte så mycket, även om jag tvivlar på att den typen av allians gynnar någondera parten.
Då känns det viktigare att hålla ögon och öron öppna och kritiska nästa vecka, när spektaklet i Almedalen drar i gång. Vi kommer att översköljas av budskap, utspel, rapporter och partsinlagor från partier, organisationer, företag och särintressen av alla möjliga slag. Mycket kommer att presenteras som nyheter i våra allra mest seriösa medier.

Watch out.

tisdag, juni 27

Fighters i Frösunda


Midsommar på rehabklinik är rätt långsamt, kan jag berätta för dem av er som eventuellt trodde något annat. Tur att vädret var bra.

Sedan i går är bygget fyllt av tonåringar med olika funktionshinder, alla i rullstol. De är här på någon typ av sommarläger en vecka.
Jag var 32 när jag bröt nacken. Det är snart sex år sedan och mitt liv har sedan dess till stora delar varit eländigt. Ändå kan jag känna att jag kommit lindrigt undan när jag ser de här kidsen.

Att se en tonårig kille i rullstol, kopplad till respirator dygnet runt och med en pekdator som enda sätt kommunicera får åtminstone mig att känna både respekt och stor ödmjukhet. Killen har yvig snedlugg och en silverring i örat. Kanske är han syntare.

Här finns också flera personer som skadat sig nyligen. Och fan vad de kämpar. I förmiddags såg jag en medelålders man slita som ett djur när han tränade för att kunna ta sig från rullstolen till en brits. Han var med om en olycka i påskas och än dröjer det någon månad innan han kan flytta hem till fru och barn – och möta resten av livet.
Andra kämpar för att lära sig ta på sig tröjan, eller bara sitta upp utan att svimma av blodtrycksfall.
Någonstans ifrån kommer viljan och energin, även om den sannerligen inte finns där alla dagar.

Alla människor skulle må bra av ett studiebesök här ute. Ord som livskvalitet, styrka, värdighet och värde poppar upp och pockar på att definieras.
Här i norra änden av Hagaparken ställs livet på sin spets.

------
I går kväll kom min gode vän J ut med middag: blandade snittar från Melanders i Östermalmshallen – och inte minst en flaska Dom Perignon 1985. Utan konkurrens den godaste champagne jag någonsin druckit.
En rätt okej måndagskväll på institutionen.

fredag, juni 23

En tyst minut för Martin Adler


Mycket av journalistiken i dag är snabb, ytlig, flyktig. Mycket av det vi läser, inte minst om världen utanför Sverige, är telegramnyheter och snabba rewrites av material från internationell press.
Resurserna, pengarna, saknas ofta för att låta journalister resa ut i världen och få tid på sig att verkligen ta reda på något, gå på djupet och försöka förstå. När det handlar om krigshärjade områden är jobbet dessutom farligt.

Följaktligen finns inte så många svenska krigskorrespondenter. Och nu är en av de allra främsta borta.

Journalisten Martin Adler har skjutits ihjäl i Somalia.
Jag kände honom inte, men hade kontakt med honom då och då när jag jobbade på Aftonbladet
Martin Adler var både en lysande reporter och en fantastisk fotograf, prisbelönt i båda disciplinerna. Han var en sådan journalist som många av oss drömmer om att vara.
Utan honom blir världen lite mindre begriplig.

onsdag, juni 21

tisdag, juni 20

Never check a good story

Content is king, hette det under IT-yran för sex-sju år sedan. Innehåll regerar, ungefär. Jo, tjenare. Att det är ytan som regerar - och går in i valrörelsen – blir bara tydligare och tydligare. Uttalanden, ”fakta” och påståenden flyger genom luften och varken politiker eller journalister bryr sig särskilt ofta om att kolla upp dem.

Men det händer. I går granskade Aktuellt den omtalade Blatteförmedlingen, en privat arbetsförmedlingen med den vällovliga ambitionen att para ihop arbetsgivare med arbetssökande med invandrarbakgrund.
Det är ett upplägg som är modernt, kaxigt, har ett underifrånperspektiv och känns trovärdigt på det där härliga förortssättet. Kort sagt oemotståndligt för politiker och journalister.

Aktuellt hade inga problem att få ihop en citatkavalkad där Göran Persson, Maud Olofsson m fl namedroppade och hyllade Blatteförmedlingen. AMS har också gett Blatteförmedlingen konsultuppdrag.

Problemet är bara att det verkar som att Blatteförmedlingen inte lyckas förmedla några jobb. Aktuellt fick inga svar på frågorna om hur många man ornat arbete åt, och den tjej som i ett tidigare reportage i princip garanterats ett jobb inom ett par dagar var efter flera månader fortfarande arbetslös och hade nu ingen kontakt med Blatteförmedlingen.

Blatteförmedlingen kanske har en trög start och blir en braksuccé med tiden. Jag hoppas det.
Men just nu är den intressantast som medie- och debattfenomen. Vem bryr sig om fakta när själva tanken på att engagerade ungdomar från förorten på egen hand löser problemet med en segregerad och diskriminerande arbetsmarknad är så vacker och självklar?

Här skulle jag kunna skriva något om tidningen Gringo, men jag avstår.

------

På Hultsfredsfestivalen tyckte LO att det var en bra idé att låta folk tävla genom att slå i spik i de borgerliga partiledarnas huvuden. En sorglig illustration av den tilltro man har till ungdomars politiska intresse.

Och snart börjar Almedalsveckan. Nya lågvattenmärken garanteras.

söndag, juni 18

Ord och inga visor när Ekot skrotar Bloggkrönikan

I nio månader har Ekot kört en bloggkrönika på lördagar, precis som man publicerar en tidningskrönika under veckans övriga dagar.
Det har varit en försöksverksamhet och nu läggs Bloggkrönikan ned. Jörgen I Eriksson, som skött ruljangsen, är hård i sin sista krönika. De svenska bloggar som kommenterar politik och samhälle håller inte måttet. I bloggvärlden saknas de nya idéerna och infallsvinklarna och ”när de politiska bloggarna är som sämst kan man jämföra dem med illa tillyxade tidningsinsändare i sms-format”.
Ouch.

Det kan också vara svårt att veta vilka intressen som eventuellt ligger bakom en blogg, skriver Eriksson. Det gör det svårt att värdera och bedöma relevansen i det som skrivs där.

Jag tänker två saker när jag läser Jörgen I Erikssons griftetal.
För det första har han nog rätt när det gäller kvaliteten på innehållet på de politiska och samhällskommenterande bloggarna. Att bloggar och Internet är en modern och relativt ny del av det offentliga rum där politik diskuteras innebär inte att det som sägs där är nytt.
I den mån vi som skriver om samhällsfrågor, politik och så vidare vill jämföra oss med tidningarnas ledarsidor och etablerade kolumnister får vi väl ta till oss av Erikssons kritik och skärpa oss.
Men Erikssons underbetyg svider olika mycket beroende på vilka ambitioner och anspråk som driver de enskilda bloggarna. Säkert finns många ledarsidewannabees som tycker kritiken är orättvis. Samtidigt bloggar många av andra skäl.

Själv skriver jag för att det är kul och ibland en utmaning att se om jag kan leda ett resonemang i mål. En sorts hjärnjympa, mycket för min egen skull.
Men det är klart jag vill bli läst också. Som gammal upplagenarkoman kollar jag besöksstatistiken för bloggen varje dag. Och när jag själv citerades i Ekots bloggkrönika i våras var jag oerhört stolt (se där, nu fick jag det sagt).

För det andra (och det här tycker jag själv är intressantast med Erikssons avskedstext) kanske en bloggkrönika är det sämsta tänkbara sättet att para ihop radio med webben. Bloggvärlden (jag vägrar att använda det där andra ordet) är av naturen spretig, inkonsekvent och på många sätt opålitlig – vilket ju är en av dess styrkor.

Att med denna åsiktssörja som bas få ihop fyra minuter intressant radio låter sig helt enkelt inte göras. Grundförutsättningarna för Ekots journalistik - kanske kan man kalla det en medial världsbild - är helt andra än de som gäller för alla de människor som publicerar sig på nätet. Och det är varken bra eller dåligt, det bara är.

Man anar en besvikelse hos Jörgen I Eriksson. Han – och jag, ska villigt erkännas – vill så gärna att bloggarna ska tillföra nytt innehåll i samhällsdebatten.
Det kanske vi inte gör. Men vi harvar på ändå, med eller utan talang och nya idéer, med eller utan läsare, med eller utan bloggkrönikor i radio och utan att be om lov.

Det är ganska underbart.

lördag, juni 17

Medborgarjournalistik, Expressen och källskyddet

Än en gång tror en tidning att man kan maska bilder på webben och på så sätt skydda människors identitet. Denna gång är det Expressen som pekar ut en landslagsspelare som den som läckte om omklädningsrumsbråket efter Sveriges match mot Trinidad-Tobago.
Expressen maskar bilden. Problemet är att det är hur lätt som helst att identifiera spelaren.

Jag hittade denna lilla story på Fredrik Wackås blogg. Han skriver:

Jag hoppas att det inte var så att spelaren i själva verket pratade med Expressen. I så fall ligger de farligt nära att ha brutit mot principen om skydd av källor.

Radiotips: Det skräckslagna USA


P1:s Konflikt missar jag sällan. I dag sändes ett kort reportage om hur rädslan för nästan allting breder ut sig i USA och följaktligen blivit big business.
Så här presenteras reportaget på Konflikts hemsida:

Efter terrorattackerna den 11 september har skräcken för nya attentat spridit sig i det amerikanska samhället. Och politiker och affärsmän underblåser gärna människors oro för egen vinning. Frilansreportern Katarina Andersson rapporterar om fenomenet Culture of Fear från New York. Efter terrorattackerna den 11 september har skräcken för nya attentat spridit sig i det amerikanska samhället. Och politiker och affärsmän underblåser gärna människors oro för egen vinning. Frilansreportern Katarina Andersson rapporterar om fenomenet Culture of Fear från New York.

Lyssna själv här. Reportaget ligger ca 40 minuter in i timme ett.

fredag, juni 16

Lite gnäll från sjuksängen

Nu har jag varit heltidspatient i två och en halv vecka. Har börjat sitta upp så smått, 3 x 30 minuter/dag, och det är såklart skönt. Men överlag är det en trist icke-tillvaro här ute i Hagaparkens nordligaste ände.
För mycket tid att tänka, för lite att göra, för att citera The Stranglers kultsingel ”Sverige”.

Till vardags har jag hjälp dygnet runt av mina personliga assistenter. Att till hundra procent vara beroende av andra är enormt påfrestande. Och då är ändå mina assistenter förträffliga människor jag själv anställt.

Nu vårdas jag på klinik och här har jag ju inte valt personalen. Dessbättre är de allra flesta helt okej, och många är både oerhört kompetenta och har den där svårbeskrivna lyhördheten, inkänningsförmågan eller talangen för att möta människor.
Och så finns de andra. Här är de inte så många, men några har jag träffat. De kan vara taffliga, ointresserade, överkäcka, i total avsaknad av socialt bollsinne eller – förlåt – bara plain stupid. Oftast känner man det på tre sekunder: jag gillar inte att ha den här människan i närheten.

Kanske är det så enkelt att det handlar om personkemi. Bekymret för en sjukhuspatient är att det är omöjligt, eller i varje fall väldigt svårt, att välja bort delar av personalen.
Som patient är jag per definition i beroendeställning gentemot personalen, behövde jag inte deras hjälp skulle jag ju vara hemma i Björknäs och grilla fläskkarré.

Under snart sex år som proffspatient har jag träffat säkert ett par hundra läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och jag vet inte allt. En generell iakttagelse är att många sjukhusläkare – inte alla – är kassa på patientbemötande.

Jag har varit med om att läkare kommit in på mitt rum och utan ett ord börjat läsa min journal, gjort några anteckningar och gått ut igen. Långt ifrån alla har presenterat sig när vi träffats första gången och jag tror inte någon satt sig ner inför ett samtal med mig, trots att jag legat raklång i sängen. Att stå upp och bokstavligen se ner på patienten är ett effektivt sätt befästa styrkeförhållandet mellan läkare och patient.

Säkert är det så att några enstaka hamnat på fel plats i arbetslivet. De borde helt enkelt inte arbeta med att vårda andra människor. Andra har det helt naturligt i sig, de har ett genuint människointresse och en känsla för hur man möter patienten med respekt och empati.
Men respekt och empati är inte bara personliga egenskaper. Det är också något man kan lära sig, en metod. Har man inte en medfödd social begåvning är det i alla fall bättre med några inlärda fraser (god morgon, jag heter Nisse och är läkare, hur mår du?) och gester (ta i hand när man hälsar) än inga fraser och gester alls.
På de flesta håll i världen kallar vi det vanlig hyfs. På en del håll i sjukvården tycks det vara ett okänt beteende.

Jag hoppas och tror att de som i dag utbildar sig till läkare, sjuksköterskor osv åtminstone berör frågor om patientbemötande, vårdmiljö och annat utöver det rent medicinska som påverkar patientens tillfrisknande och välbefinnande. Problemet är att det på många håll i vården saknas tid och framför att – tror jag – tradition och intresse för sådant här. Och ska jag vara fördomsfull gäller det framför allt läkarkåren. Förhoppningsvis blir det bättre i takt med att den gamla stammen av upphöjda och allvetande doktorer går i pension.

Tja, det var lite osorterat gnäll på vården. Här känner jag att jag ödmjukt och tacksamt borde slänga in en brasklapp om att vården jag får naturligtvis i stort sett är fantastisk, att jag har tur som omfattas av en generös och generell välfärd och så vidare. Och visst är det så. Men det hindrar inte att jag aldrig kommer att glömma sjuksköterskans svar när jag frågade henne varför mitt rumsfönster på Karolinska sjukhuset saknade gardiner:

- Oj, det har du rätt i. Det har jag aldrig tänkt på.

onsdag, juni 14

Nyhetssommaren är här – spela bingo med Redaktörn


Nyhetsredaktionernas sommarhistorier är lika pålitligt återkommande som allsången på Skansen och midsommarfylla.
I morse körde SVT två klassiker i sina nyhetssändningar. Ett inslag om hudcancer (förvisso med en forskningsnyhet i) och dessutom en av mina egna favoriter: en story om solkurvor, ni vet det där som händer när järnvägsräls kröks av värmen. Det blir liksom ingen riktig sommar utan ett tv-inslag om solkurvor.

Snart tar det offentliga Sverige semester och nyhetstorkan sätter in på allvar. Jag tycker det brukar märkas mest i tv.
Den som tittar på tv-nyheter (eller för all del läser tidningar) kan spela sommarbingo genom att bocka av följande lista med klassiska svenska sommarstories:

Kolla dina födelsemärken
Algblomning
Svenska badplatser på EU:s svarta lista
Så utnyttjas sommarjobbande ungdomar
Hundar riskerar livet i solvarma bilar
Midsommartrafiken, före (så undviker du köerna) och efter (så många dog)
Snusket och bakterierna i glasskioskerna
Bärplockare luras jobba för slavlöner
Ficktjuvar härjar i städerna
Stöldligor härjar längs E6:an
Inbrottstjuvar härjar i semestertomma villaområden
Åldringar får inte komma ut i solen pga av personalbrist i vården

Listan kan göras längre, fyll gärna på.
Den som först får bingo vinner en mjukglass med livsfarliga ingredienser.

måndag, juni 12

Nya patroner på bruket

Så var man Bonnieranställd igen. Ska nog gå bra så länge ingen tallar på fredagsölen.

söndag, juni 11

Det finns kärlek i rymden


Minns ni sajberspejs? Cyberspace. Cyberrymden. Under några yrvakna år i mitten av 90-talet var prefixet cyber en populär markör när vi talade och framför allt skrev om den digitala framtiden. Ett annat kärt ordled från samma tid är rave, i DN kallat rejv. Sexrave, raverazzia, ravekommission och kanske rentav raveshock. Gudrun Schyman gick på rave, those were the days.

Cyberspace är ju där vi befinner oss just nu, tänker jag när jag rent fysiskt återfinns på (en förvisso relativt trevlig) institution. Jag har lyckats rigga laptopen med en bricka och ett par kuddar så att jag kan ligga raklång på rygg och surfa och blogga. Här och nu känns det som att det kommer att rädda mitt liv.

Och i går blev den virtuella världen ett med den jordiska. Min gode vän D, alias Vinlusen, kom förbi med en påse delikatesser från honom, Lisa och en rad människor jag aldrig träffat fysiskt utan blivit bekant med genom bloggandet. Cyberkompisar, hade vi nog skrivit i Puls 1995.

I vilket fall som helst blev jag väldigt glad och lite rörd av omtanken. Jag och D petade i oss det mesta av den goda osten medan vi såg Sverige – Trinidad-Tobago.

Tack allihop!

lördag, juni 10

Internet skapar nya klyftor och ny journalistik

Snart är det väl bara jag och en handfull till som fortfarande använder Kazaa. Jag kan alltså inte påstå att jag är särskilt up to date när det gäller fildelning, torrents och vad det nu heter.
Hursomhelst är det kul att se Thomas Bodström, Johan Pehrson och andra politiker vrida sig som maskar på metkrokar inför frågorna om den kriminaliserade fildelningen.

Kanske är det så enkelt som Rickard Falkvinge, piratpartiets ledare, säger till Svenska Dagbladet i dag:
”Det finns en klyfta i samhället mellan de som förstår internet och de som inte gör det.”

Vi kan i alla fall konstatera att etablissemanget än en gång (ni minns väl bloggdebatten, även om det gått några veckor?) står handfallet och kanske inte riktigt vet om det är en ny fluga, ungdomskultur eller världsordning det handlar om.

I utkanten av fildelningsdebatten hittar jag (via Isobel, tack för det) en åtminstone för Sverige ny typ av publicistik. Internetveteranen Oscar Swartz har grävt fram en intressant story om hur åklagaren bakom Pirate Bay-tillslaget förra veckan troligen själv brutit mot lagen och om hur tillslaget hänger ihop med ett serverbeslag tidigare i våras.
Det är en indignerad och bra artikel. Men det jag tycker är intressantast med den är Oscar Swartz uppmaning till oss som läser den på hans blogg att via sms sponsra hans granskning.

Det är ett sätt att finansiera journalistik som kan komma att bli vanligare. För några veckor sedan skrev DN om hur flera amerikanska frilansjournalister samlat in pengar direkt från läsarna för att finansiera reportage. Resultatet blir en direkt journalistik, utan redaktörsfilter.


Till sist: The Pirate Bay har fått dubbelt så många besökare efter polisrazzian.
Med fiender som Thomas Bodström behöver de inga vänner.

torsdag, juni 8

Nästan tillbaka

Tänk dig en latte någon pissat i. Där har du kulören på väggarna i rummet på Karolinska sjukhuset där jag tillbringat de senaste åtta dagarna. En skittrist litografi (är det blinda människor som köper in konst till sjukhusen?) i exakt samma färgskala hängde på en vägg. Redan efter en timme i rummet kände jag mig sjukare än på länge.

Det är märkligt. I årtionden har man vetat att miljön – färg, form, allmän trivsel – påverkar tillfrisknande och välbefinnande. Sedan bygger man eller renoverar sjukhus och skiter blankt i allt man vet. Det hade inte varit dyrare att måla väggarna i mitt rum gula, blå eller gröna eller någon annan färg som åtminstone någon tycker om. Och idioten som bestämt att dörrarna ska vara grå skulle jag vilja träffa och ha ett allvarligt samtal med.

Nu befinner jag mig på Rehab Station Stockholm och här har någon i alla fall tänkt. Trägolv, laserad panel på väggarna och ett rubinrött badrum. Känns som rena resorten jämfört med Karolinska. Och: här finns trådlöst nätverk. Så nu hostar bloggen igång igen. Jag ska vara här i en månad, det lär bli en del skrivet om vård och rehabilitering, två inte särskilt sexiga, men intressanta, områden som jag sedan hösten 2000 har en mycket nära relation till.

Bäst just nu är Personal File, dubbelalbumet med hittills outgivna låtar Jonny Cash spelade in i sin hemmastudio från 1973 och framåt. Men det visste ni ju redan.