Ska du avgå?

En lika spridd som hopplös underavdelning inom nyhetsjournalistiken är Avgångsintervjun. Den bygger på tillförlitliga eller otillförlitliga uppgifter eller rykten om att någon uppsatt person ska avgå. Reporter skickas ut och ställer frågan: Ska du avgå?
Och får naturligtvis svaret ”nej”, eftersom alla andra svar omedelbart skulle förvandla den tillfrågade till en lame duck och därmed är otänkbara. Detta gäller stats- och utrikesministrar, vd:ar i börsbolag och chefredaktörer på kvällstidningar.

Kan här och nu bara påminna mig om ett undantag och det var moderatledaren Bo Lundgren som meddelade sin avgång långt i förväg. Vilket innebar att ingen brydde sig ett skit om vad han sade det sista halvåret.

Senast är det Resumé som snappat upp att Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin, 61, planerar att avgå nästa höst. AG nekar såklart, allt annat vore ett sensationellt självmål.
Lika sensationellt vore ju att en man som blir folkpensionär om några år inte funderat på successionen. Klart han har.

Men. Detta hindrar ju inte att avgångsspekulationer kan vara lite kul. Resumé nämner SvD:s Lena K Samuelsson (med långt Aftonbladetförflutet) och Jan Helin (i dag nyhetschef på Aftonbladet) som troliga kandidater att efterträda Gerdin. Och visst är de hetast om Gerdin väljer att gå 2006.

Själv sätter jag en extra krona på Lena K, som ju trollat med Svenska Dagbladet, har snäppet mer chefserfarenhet och är kvinna. Helin kan efterträda henne så småningom.

Vädergate på SR fortsätter

Gårdagens lilla dialektskandal på P1 fortsätter. Sveriges Radios programdirektör Kerstin Brunnberg får nu välförtjänt skämmas offentligt ibland annat Aftonbladet.
Svt:s Östnytt gjorde det självklara i går och lät den petade radiometeorologen Anders Wettergren läsa vädret i tv istället.
Även Svenska Dagbladet har storyn i dag.

Detta är naturligtvis inte veckans viktigaste nyhet. Men det är alltid lite kul att se makthavare som inte tänkt längre än näsan räcker generat kisa i offentlighetens ljus.

Ommöblering på Aftonbladet

Det här är inga dumskallar. Håll i hatten, Otto Sjöberg, nu blir det åka av.

Dagen efter ett år efter

Jag följde stora delar av SVT:s tsunamibevakning i går. Det mesta var bra och värdigt, inte ens Carola sänkte minnesstunden i Khao Lak.
Kvällens starkaste dokumentär var Folke Rydéns Vägen från vågen. Vanligtvis briljante Tom Alandhs När havet tog och världen gav lämnade mig dock frågande. Vad vill han säga? Båda dokumentärerna kan du se här.

En sådan här dag påminns man om det bisarra faktum att det 2005 fortfarande inte kommer morgontidningar varje dag. I ljuset av gårdagens massiva bevakning i övriga medier kändes dagens DN och Svenskan gamla redan när de landade i brevlådan. Det var å andra sidan inte första gången.

Liten härdsmälta på Sveriges Radio

Så här dagen efter ettårsminnet av tsunamin kan det tyckas futtigt. Men jag kan inte låta bli att undra: vem är plattskallen på Sveriges Radio eller SMHI som petat en av eterns mest karaktäristiska röster?
Jag talar naturligtvis om väderprognosernas svar på Jimmie Dale Gilmore, nasalen från Norrköping: meteorologen Anders Wettergren, som i prognosen i P1 strax före sju i morse tog adjö av lyssnarna eftersom någon troglodyt till chef bestämt att AW inte är ”radiomässig”.

Suck. Jag antar att det är Wettergrens sound som är ”problemet”. Så fel tänkt. I en tid när allt låter alltmer likadant är ju tenorgäll östgötska precis det radion (och vi lyssnare) behöver. Lyssna själv här.

Min egen prognos och förhoppning: mild folkstorm. Heja Anders.

Om annonsbojkotter mm

Jag har ett filter i kommentarsfunktionen som gör att alla inlägg går via min mailbox och inte publiceras förrän jag tittat på dem. Därav den eventuella förvirringen. Borde kanske ta bort den där funktionen.

Lisa – som bloggar på Matälskaren, läs den! – har skrivit en kommentar på mitt förre inlägg. Hon reagerar på Real groups annonsbojkott av kvällstidningarna och ser ”en uppenbar fara i resonemanget. Är det mer demokratiskt att annonsörerna sätter gränserna för vad som skrivs i tidningen?”.

Vad gäller annonsörers inflytande över tidningars och andra mediers innehåll finns flera sätt att se på saken. I mina ögon är det alltid ett både publicistiskt och kommersiellt självmål att låta annonsörer i detalj ställa villkor och krav på det redaktionella innehållet. De gånger man ser det är det nästan alltid i tidningar som redan från början håller en låg journalistisk kvalitet och redaktionell integritet.

Samtidigt är det självklart att annonsörerna påverkar innehållet – eller kanske rättare sagt förutsättningarna för innehållet. Väldigt mycket av den journalistik vi möter i tidningar och tv är en konsekvens av att det finns en annonsmarknad, inte tvärtom. Vi skulle inte ha resebilagor om det inte fanns några reseannonsörer, inga motorsidor utan motorannonsörer, inga hem- och inredningsmagasin utan mäklare och möbelannonsörer.

Som parentes vill jag påpeka att i dagspressen är morgontidningarna mer beroende av annonsörerna än vad kvällstidningarna (som har en jämnare fördelning mellan annons- och upplageintäkter) är.

Bakom nästan allt vi får oss till livs via medierna finns ett partsintresse, kommersiellt, ideologiskt eller politiskt syfte. Nyhetsflödets källor är sällan neutrala eller ”objektiva”.
Som journalister hör det till vårt jobb att förstå dessa sammanhang och samband och hantera dem. En utmanig för oss är att göra sambanden kända och tydliga för alla våra läsare, lyssnare och tittare så att de har möjlighet att själva tolka och filtrera det de ser och hör.

Att ondgöra sig över annonsbojkotter är att stoppa huvudet i sanden. Annonsörer är ju tvungna att annonsera lika lite som läsare är tvungna att köpa tidningar de inte gillar.

Till sist ett citat från en chefredaktör jag en gång jobbade med:
”En nyhet är något som någon vill dölja. Allt annat är textreklam.”

Persbrandt, Sjöberg, Tarras och de andra

Dan före dopparedan. För er som ännu inte tröttnat på Expressen/Persbrandt-debatten – eller kanske för just er som tröttnat: Här kommer några osorterade reflektioner från yours truly.

Jag jobbade på en av kvällstidningarna under andra halvan av 90-talet. Har alltså inga dagsfärska förstahandsuppgifter att komma med, men jag anser mig ha hyfsad koll på hur man tänker på en kvällstidning.

- Dom vill förstöra min karriär, sade Mikael Persbrandt till DN i förra veckan. Om han med ”dom” menar tidningen Expressen har han fel. Expressen vill alldeles säkert ingenting i fråga om Persbrandts karriär.
En kvällstidnings nyhetsredaktion vill över huvud taget inget särskilt mer än att berätta något nytt och intressant för läsarna varje dag.

Hur vet man vad som är intressant? I förväg finns inget annat sätt än att lita till sin samlade erfarenhet – och ett jättestort blött pekfinger i luften.
I efterhand mäts intresset i sålda tidningar eller antal lästa sidor på nätet. Men också i eventuell efterföljande debatt (som denna vecka), om innehållet citeras och sprids vidare i andra medier osv.
Och detta är naturligtvis helt i sin ordning. Hur skulle man annars avgöra vad som är ”intressant”?
Det enda man kan vara helt säker på är att journalistik som inte lockar någon enda läsare/lyssnare/tittare per definition är ointressant och naturligtvis stendöd. Att definiera ”intressant” är däremot omöjligt.

Å ena sidan tycks Expressens chefredaktör Otto Sjöberg satt i system att göra sig oanträffbar för folk som vill diskutera innehållet i hans tidning och tar – liksom Aftonbladets Anders Gerdin - sällan en allmän debatt om kvällstidningarnas innehåll.
Å andra sidan förstår jag dem. Frågar man folk vad de tycker om kvällstidningar har de flesta politiskt korrekta åsikter om dokusåpakändisar, sex och bantning. Alla vill alltid ha mer ”riktiga” eller ”seriösa” nyheter på löpen.
Men folk säger en sak och köper en annan. Sätter man Paradise Hotel-Natasha på löpet går upplagan upp. Sätter man Angela Merkel där går den ner. Jättener.

Betyder detta att det är rätt att tuta och köra med vad sex och kändisskvaller som helst för att varje enskild dag maximera upplagan? Självklart inte. Fråga Otto Sjöberg om han tycker att den eventuella upplageframgången efter förra veckans Persbrandt-löp uppväger den skada debatten, avgångskraven och en kommande förtalsprocess åsamkat Expressen och honom själv.
Betyder det då att alla fina debattörer har rätt, att allt var bättre förr och att Otto S borde avgå? Just avgångsdiskussionen är ju intressant efter alla krav (också från Expressens ledarredaktion tror jag) på att huvuden ska rulla på UD.
Men Otto Sjöberg är inte folkvald eller avlönad med skattepengar. För den som vill avsätta honom och få Expressen att ändra inriktning finns inget bättre sätt än att sluta köpa tidningen. Ett upplageras på, tja, låt oss säga hundratusen – och Otto Sjöberg är arbetslös.
Hittills har han dock varit framgångsrik som chefredaktör, även om han inte lär få några kulturpriser.

Först fnissade jag lite när jag såg rubriken i dagens Svenska Dagbladet: Real Group annonsbojkottar kvällspressen. Ooo, nu darrar de av skräck på Aftonbladet och Expressen.
Men faktum är att Real Group (som ju musikaliskt är rent outhärdliga, men det är en annan historia) är på rätt spår i sin debattartikel. De gillar inte det de ser i kvällstidningarna och röstar med fötterna genom att inte annonsera i dem. Tidningarna, alltså.

En som däremot inte har något intressant att säga i frågan (surprise, surprise) är hovets Elisabeth Tarras-Wahlberg som i dagens DN lite allmänt hävdar att Expressen brukar ljuga och hänvisa till källor som inte finns eller är allmänt opålitliga när man skriver om kungafamiljen. Elisabeth tycker att man ska använda henne som källa istället. Då blir allt korrekt.
När hon sedan drar sitt enda konkreta exempel på hur Expressen farit med osanning berättar hon att tidningen påstått att kungabarnens flick- och pojkvänner skulle delta i familjens julfirande på Drottningholm. Lögn och förbannad dikt! Familjen firar själva. Så det så.
Bästa Elisabeth. Tycker du verkligen att dessa (förvisso skandalööösa) påståenden är i paritet med dem om Mikael Persbrandt?
Jag har svårt att tycka synd om kungafamiljen. Det är bara att abdikera om galoscherna inte passar.

Skummade igenom de debattartiklar i ämnet som bloggen Vassa eggen länkar till. Inga direkta överraskningar. Bo Strömstedts DN-artikel är bäst, även om tiden kanske sprungit ifrån honom. Han resonerar kring samspelet mellan siffror och bokstäver i ett tidningshus och varnar för en utveckling där chefredaktören blir mer och mer direktör.

Och visst har han rätt i princip. Själv skulle jag vilja trycka ännu hårdare på att redaktionell frihet är beroende av kommersiell framgång. En tidning som inte levererar ett ekonomiskt resultat som tillfredsställer ägarna är aldrig fri och oberoende.
Vill man att direktörer och räknenissar ska hålla tassarna borta från det redaktionella innehållet ska man ge dem pengar.
Det har Otto Sjöberg klarat hittills. Hans företrädare Joachim Berner (liksom till exempel Christina Jutterström och Olle Wästberg) gjorde det inte. Berner ville göra en lite finare Expressen, en ”schysst” tidning. Upplagan rasade, kalaset kostade runt hundra miljoner och Berner fick sparken.

Vad ska då hända med Expressen? Håller den på att förlora sin själ, som PO Enquist och Anders Ehnmark m fl är oroliga för? Kanske det. Men för vem spelar det någon roll? Än så länge tycker uppenbarligen hundratusentals människor att Expressen är värd att betala för, själ eller ej.
Vill Enquist och Ehnmark skriva någon annanstans är de säkert välkomna att göra det. Om en tidning blir så dålig att ingen vill läsa den läggs den till sist ner. Och det kan väl inte vara någon förlust?

Till sist: luften surrar av rykten om att Thorsten Flinck skulle vara den källa som Expressen litade till när man publicerade artikeln om Persbrandts påstådda alkoholförgiftning. Och en pikant variant på dessa rykten är att hela historien är planlagd av Persbrandt och Flinck tillsammans för att locka Expressen i en fälla. Visst ler man lite vid tanken?
Helt obekräftade rykten, som sagt – och nu har jag bidragit till att sprida dem vidare. Kanske inte värst snyggt. Men en historia blir väl inte bättre för att den är sann? Eller?


Stackare. Har du orkat läsa ända hit? Som belöning och tröst tycker jag att du ska lyssna på veckans Bob Harris Country på BBC Radio 2. Som sista låt spelar han Dixie Chicks nya webbsläpp ”I hope”. Fantastiskt.

God jul.

Ny Zevonsamling på g

Warren Zevons bästa kärlekssånger släpps på en ny samlingsplatta efter nyår, läser jag på utmärkta rootsy.nu. I väntan på den lyssnar jag på kusligt starka The Wind som den cancermärkte Warren Zevon spelade in strax innan han dog.

Forskare berömmer kvällspressen

Kvällstidningarna står i skottgluggen just nu. Kan vara värt att påminna om att de gör en hel del bra saker också. Läs här.

Möss och människor

Jag surfade runt på lite olika bloggar härom kvällen och hittade Fyratrapprupp, av och med en fd djurrättsaktivist.
Där har en läsare skrivit en så jävla dum kommentar att jag inte kunde låta bli att argumentera emot. Läs här.

Om personligt ansvar

Thomas Idergard är nästan alltid bara en förutsägbar gläfsande högertyckare. Men i sin ledare i dagens Svenska Dagbladet är han något intressant på spåret: varför har vi så svårt att ta personligt ansvar i Sverige?
Högaktuellt nu i samband med debatten efter katastrofkommissionens rapport. Men även i en massa andra sammanhang på både hög och låg nivå i samhället.
Här en liten egen erfarenhet:

Jag ansökte om ett bygglov för några år sedan. Jag fick veta att ansökan skulle avslås av den borgerliga majoriteten i den berörda kommunala nämnden, och sökte upp ordföranden. Hon visade sig vara en ryggradslös person som inte kunde stå för en egen åsikt i frågan utan mumlade om ”vad de andra tyckte” och att ”hålla ihop majoriteten”.
Det fick mig att börja fundera på att starta Folkkampanjen för personligt ansvar. Den idén känns mer aktuell än någonsin i dag.

Och aj, vad jag skjuter mig själv i foten som skriver anonymt om personligt ansvar. Men vad fan, jag är ju varken kommunalpolitiker eller utrikesminister. Ännu.

Bild som biter

Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin har stuckit ut hakan igen, som vanligt med en lika smart som stark bild. Läs mer här och här.

Ho ho ho

God jul.

Vassa pennor

För några veckor sedan var det någon som läst min blogg och undrade om jag var Kjell Häglund (journalist, redaktionschef på Residence och krönikör lite här och var). Ganska kul. Men inte sant.
Kjell Häglund är dock minst lika läsvärd som yours truly och numera finns mycket av det han skrivit tidigare och dagsfärska saker på sajten Weird Science som han driver tillsammans med sin bror Magnus. Här hittar man inte minst seriöst tv-nörderi på hög nivå. Kul och kunnigt. Bröderna Häglund bloggar också.

Parentes:
Kjell Häglund var en gång ung rockskribent på Aftonbladet. När han rekryterades (från Gotland om jag inte minns fel) gjorde tidningens nöjesredaktion ett stort nummer av att Aftonbladets gamla rockrecensenter Jan-Olov ”Gossen” Andersson och Anders ”Vito” Hvidfeldt hade blivit för gamla för att vara trovärdiga och således abdikerade. De var väl omkring…33 eller nåt.
Häglund slutade på Aftonbladet efter några år och Gossen & Vito fortsatte att skriva rock i åtminstone 15 år.

En annan av landets bästa skribenter är Jan Gradvall. Han har nu lagt ut hela sitt artikelarkiv på egna sajten gradvall.se. Och det är naturligtvis helt lysande. Liksom andra frilansjournalister publicerar sig Jan Gradvall på många olika ställen. Tack vare hans sajt hittade jag nu reportaget om Fagersta och The Hives som publicerats i Aha!, en tidning som profilerar Västmanland som län. Det hade jag inte gjort annars.

Jag hittade Häglunds och Gradvalls sajter via bloggen Vassa eggen. Tack för det.

Med trosor i telegrafen

Julbord med kollegorna i går, på restaurang Telegraf i Nacka. Magnifik utsikt över inloppet till Stockholm. Bara fem minuter hemifrån och jag kände inte till stället.
Men jag kommer tillbaka, i sommar inte minst.
Då kanske jag slipper grabbgänget vid grannbordet som hade tagit med sig ett par damtrosor och kastade på varandra för att höja julstämningen.

Maten var dock utmärkt.

Persbrandt, Expressen och DN

Symbiosen mellan media och kändisar är inte alltid okomplicerad. Fråga Mikael Persbrandt. I dagens DN berättar han att han tänker stämma Expressen för förtal efter att tidningen på löpet och i stor artikel påstått att MP är inlagd på behandlingshem för alkoholproblem. Vilket förnekas både av honom själv och chefen för behandlingshemmet.

Det blir en intressant medielogisk kedja. Först far Expressen med osanning. Därefter kan fina DN publicera samma story genom att återberätta vad den hemska kvällstidningen påstått – med tillägget att Persbrandt nu stämmer Expressen.

Som bonus påminner DN sina läsare om att Expressens reporter står åtalad för föregivande av allmän ställning. Han misstänks för att ha utgivit sig för att vara polis under bevakningen av fallet med den kidnappade Fabian Bengtsson. Vad den uppgiften har för relevans i fallet Persbrandt framgår inte.

DN:s artikel är säkert en av dagens mest lästa i tidningen. En fin uppvisning i hur man kombinerar slask- (Persbrandts röriga privatliv och alkoholvanor) och finjournalistik (kuturperson stämmer oseriös skandalblaska).

Med detta vill jag inte på något sätt försvara Expressen. Det verkar troligt att de ljugigt i artikeln. Jag har inte läst den. Och eftersom den tagits bort från tidningens hemsida gissar jag att den inte var det redaktionen var stoltast över i veckan.

Rektor med ryggrad

I Rävlanda utanför Göteborg finns en präst som skrivit under uppropet mot homovigslar i kyrkan. En mörkerman som nu ser ut att få det lite ensammare än vanligt i sin kyrka.
Margaretha Carlson, rektor på Rävlandaskolan, har nämligen fattat beslutet att det inte blir någon julavslutning i kyrkan pga prästen Bengt Johanssons ställningstagane.
Heja Margaretha! Sådana som du behövs.

En konspiration piggar upp

Som trogen Ring P1-lyssnare får man då och då en konspirationsteori serverad av någon telefonör med för mycket tid att tänka och för lite att göra (som The Stranglers sjöng på kultsingeln ”Sverige”). Ofta uppfriskande att höra. Teorierna bygger på principen:
1. Någon med Makt, ofta regeringen eller storkapitalet, har en dold agenda. De vill dölja något för oss.
2. Media tiger om detta, eftersom de på något sätt står under inflytande av Makten. Oklart varför, men det ingår liksom också i konspirationsteorin.
3. För att avleda allmänhetens intresse ägnar sig medierna åt helt andra, oviktigare, saker.
4. Några få känner till Sanningen, men får inte utrymme att berätta den.

Hur Makten lyckas tysta medierna framgår sällan, och det är lite av poängen med konspirationsteori. Konspirationen är hundraprocentig och därmed sitt eget bevis.

Ett färskt exempel är teorierna om varför journalisterna inte granskat resebolagens eventuella ansvar för hur tsunamikatastrofen hanterades.
I går morse hörde jag någon spekulera i varför medierna just nu nästan bara ägnar sig åt Freivalds&Co och förtiger andra – naturligtvis viktigare – nyheter.
Skjutglada bonnläppar i Värmland hävdar att staten satt ut vargar från djurparker i skogarna för att förstärka den vilda stammen.

Själv har jag hört välutbildade människor bestämt hävda att socialdemokraterna kontrollerar Sveriges Radio och Sveriges Television så till den milda grad att så fort sossarna har problem på hemmaplan ägnar sig SR och SVT åt svält i Afrika eller något annat avledande.
Hur det skulle gå till rent praktiskt (lyfter Göran Persson luren och ringer Jutterström?) framgår inte. Och inget läcker ut, 3 300 anställda är med i konspirationen.

Några konspirationsklassiker:
Månlandningen 1969 var en bluff. Tiotusentals Nasa-anställda m fl har tigit i 36 år – och då hajar ni vilken maktapparat som måste ligga bakom.
USA gömmer ett kraschat ufo i öknen sedan 1947 när det damp ner i Roswell.
Förintelsen ägde aldrig rum, koncentrationslägren är fejk. Här övrvägde jag att länka till någon revisionistsajt, men jag avstår.
Estonia sprängdes.
Poliser ligger bakom mordet på Olof Palme.

Till sist en favorit: den påhittade konspirationen om fotbolls-VM 1958. Som, ähum, aldrig spelades i Sverige, enligt upphovsmännen till ”dokumentären” Konspiration 58 som sänts i SVT. En välgjord, underhållande och tänkvärd drift framför allt med revisionisterna som hävdar att förintelsen aldrig ägt rum.
Konspiration 58 har en hemsida. På sidans debattforum finns flera inlägg från folk som (om de inte fejkar) inte fattar att både filmen och sajten är djupt ironisk satir. Eller?

Är min blogg död? Nej, den bara luktar konstigt.

En vecka sedan jag skrev något nu. Illa. Jag borde naturligtvis kunna formulera mig om någonting. Helst ska man ju vara lite fyndig också. Har än så länge inte gjort någon allvarlig djupdykning i bloggträsket, men jag anar en värld av kunskap, svammel, engagemang och trams i en skön blandning. Säkert finns en massa etikettregler jag inte känner till och säkert bryter mot.

I P1:s Tendens i onsdags togs bloggfenomenet upp (lyssna här). Främst pratade man om politiker och mediekrönikörer som bloggar. Det sades att det just nu ploppar upp en massa socialdemokratiska bloggar, efter att borgarna legat i framkant hittills. Säkert blir 2006 års val det första bloggvalet där väljare men inte minst journalister och politikerna själva kommer att följa bloggandet noga.
På sätt och vis är det ju knasigt att människor med närapå obegränsad tillgång till media och olika debattarenor tycker att de behöver ännu mer utrymme. Resumés chefredaktör Viggo Cavling konstaterar att fler läser hans blogg med halvnonsens om vilka han träffar på krogen än has ledare där han skriver om seriösa saker. Intressant.

Nätet öppnar för en typ av kommunikation som både är enkelriktad och ger möjlighet till dialog.
I en blogg kan politikerna tala till punkt (om någon bryr sig är en annan sak), oemotsagda framföra sina budskap och också svara på utspel och kritik i media. Ungefär så resonerar Stockholms finansborgarråd Annika Billström (s) i Tendens.

Man kan fundera på om och hur bloggandet kommer att påverka den politiska journalistiken. Kanske kommer vi att få slippa det okritiska slentrianrapporteranet i de vanliga medierna eftersom så mycket dagligt politiskt tyckande finns åtkomligt på webben. Vilket vore bra.
Jag tror att blogganet kan bidra till en tuffare och hårdare politisk journalistik i radio, tidningar och TV. När politikerna skapar sina egna arenor på nätet och för ut sina budskap och gör sina utspel där måste nyhetsmedierna göra något annat, och gärna då mer av kritisk granskning och ifrågasättande. Bra, tycker jag.

Den senaste tiden har man ju börjat diskutera om granskningen av framför allt Laila Freivalds varit för hård. Och det kanske den har, i några enstaka delar. Men generellt tycker jag att den politiska journalistiken i Sverige snarare är för mesig.
Kanske kan Billström&Co med sina bloggar bidra till en tuffare gransknng, även om det inte var vad de tänkt sig. Döm själv. Här är några politikerbloggar:

Annika Billström (s)
Berit Andnor (s)
Roger Mogert (s)
Johan Forssell (m)
Torsten Lindström (kd)
Sven Otto Littorin (m)

Casino i P4 – ren jackpot

Här har man i flera år ägnat söndagskvällarna åt Bror Duktigson i Agenda och finsmakar-tv som Sopranos. What a waste. Nu har jag sett, eller rättare sagt hört, ljuset. Och det har ett namn: Casino. Sänds i P4 varje söndag mellan 20 och 23 och jag bannar mig själv för att jag inte upptäckt det förrän nu. Liksom allt annat i Sveriges Radio går Casino att höra på nätet. Timme två och tre är bäst.
I söndags ägnades hela timme två åt en intervju med en av De Stora Amerikanska Låtskrivarna (jag har tidigare nämnt Warren Zevon) – Jackson Browne (bilden). Storartat.

Casinos timme tre är countrytimme. Kalle Oldby lotsar kunnigt genom gammalt och nytt. I söndags spelades bl a Rodney Crowell, Billy Bob Thornton (ja, skådisen), Trisha Yearwood, Terri Clark och Mary Chapin Carpenter.

Casino har också en precis lagom matad hemsida med spellistor, programledarnas favoriter mm.

Public service när den är som bäst. Det är sådant här som får mig att med glädje betala licensen.


PS 1. I det här sammanhanget vill jag än en gång tipsa om Bob Harris Country i BBC Radio 2. Lyssna på nätet.

PS 2. Bonusinfo ur intervjun med Jackson Browne: gamle gitarrhjälten David Lindley är fanatisk bågskytt och tävlar på hög nivå.

Hörvärt

För några dagar sedan skrev jag om fina journalister som kostar på sig att helt bortse från de ekonomiska villkor de flesta i media verkar under. I morse var Jasenko Selimovic inne på samma spår i sin krönika i P1:s God morgon, världen. Lyssna själva, krönikan ligger sist i timme 1.

Jag är på väg till Ica Maxi. Giv mig styrka.

Danskarna, kulturen och hela listan

Vad är god kultur? I Danmark låter man inte frågan bli hängande i luften. Snart ska en utredning vara klar som ska lista ett antal verk i olika kategorier som just god dansk kultur. Verken ska sedan göras tillgängliga för den danska allmänheten, med staligt stöd om så krävs. Spontant känns det ju lite nordkoreanskt. Danmarks kulturminister Brian Mikkelsen är pådrivande bakom projektet och har yrat om att en sådan här s k kulturkanon är en välbehövlig motvikt till den muslimska kultur som växer sig starkare i Pølsemannens land. Man tror inte sina öron. Är det 30-talets Tyskland?

(Om detta rapporterade alltid lika lysande Bengt Lindroth i alltid lika lysande Konflikt i P1 i morse. Klicka på ”Lyssna på timme 2”)

Om man lägger de rasistiska aspekterna åt sidan känns det ju helt nipprigt att i statliga utredningar fastslå vad som är god kultur. Hur väger man Anders Zorn mot Ernst Billgren? Bergman mot Moodyson? Det faller på sin egen orimlighet, och mycket riktigt har det blivit ett jävla liv i Danmark.

Och se där har vi ju faktiskt en liten positiv bieffekt av det knasiga projektet: vad jag förstår har danskarna börjat diskutera musik, litteratur, konst och kultur på ett sätt man inte ser röken av i Sverige. Den diskussionen vore uppfriskande här också. Själva kulturkanon, listningen, behöver vi inga statliga utredningar för. Den får ni nämligen här. Håll tillgodo, här är Redaktörns lista över god svensk kultur:

Stig Lindbergs porslin
Vilhelm Moberg: utvandrarsviten
Ebba Grön: We’re only in it for the drugs
Turning Torso (ja, jag vet att arkitekten är italienare)
Fucking Åmål
Monica Zetterlund & Bill Evans: Waltz for Debbie
Sven Klangs kvintett
Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken
Mannen på taket
Georg Riedel: Idas sommarvisa
PC Jersild: Barnens ö
Volvo P1800

Tillbaka till forntiden

Stones-hype, Carola i melodifestivalen och John McEnroe gör comeback. Lever jag i Jurassic Park?

"Skitbra artikel! Det är bara det att..."

Det är ett hårt jobb men någon måste göra det. Läs Kjell Häglunds bekännelse om de vanligaste redaktörslögnerna. Ur tidningen Journalisten.

Någon mer än jag som är trött på poker, förresten?

1-0 till politikerföraktet

Jag tycker oftast att det är rätt pajigt varje gång oppositionen gläfser om att ministrar ska avgå så fort något händer. Rymmer en fånge ska Bodström gå, Kommer en kritisk rapport om skolan ska Baylan bort.

Men den här gången är det berättigat. Den kritik Persson&Co får av Katastrofkommissionen är ju historiskt hård och helt kristallklar. Om den inte leder till personligt ansvarstagande – det vill säga avgång i det här fallet – från de kritiserade förstår jag inte vad som skulle kunna göra det. Får en minister goofa precis hur fan som helst utan att något händer? Undrar jag, och säkert andra.

Vad ska vi med kommissioner och utredningar till om ingen bryr sig? Händer inget denna gång får soffliggare, extremister, rättshaverister och antidemokrater rätt: ”Titta, systemet funkar inte. Politikerna skiter i vad folk tycker, gör som de vill och håller varandra om ryggen”.

Blir världen bättre, löser man de verkliga problemen på t ex UD genom att fimpa Freivalds? Sannolikt inte. Det blir väl bara en symbolhandling? Kanske, men ibland är symboler viktiga.

FN-revisorn Inga-Britt Ahlenius är på rätt spår. Läs här.

Ska man gissa att Freivalds inte blir något affischnamn i valrörelsen?

Det är alltid någon som betalar

Jag har fått lite reaktioner på det jag skrev om prettojournalister, svårsålda seriösa magasin och ont och gott i mediedebatten (ni får själva scrolla neråt och läsa, vet inte riktigt hur jag gör för att länka till kommentarerna).
Rektor skriver: ”Men det är väl för i helvete inte bara en hård ekonomisk verklighet som "tvingar" journalister på t ex Expressen att skriva skit? De vill ju det. Led de av detta skulle de kunna få jobb på vilken hemtjänst som helst, inbillar jag mig.”

Självklart är det inget som tvingar någon att skriva skit, på Expressen eller någon annanstans.
Och för egen del är jag begränsat förtjust i mycket av det som skrivs i alla möjliga tidningar eller syns i mängder av plattskallade tv-program. Det jag vill säga är att jag blir så trött på kollegor som från en rätt bekväm position rackar ner på andra journalisters arbete för att det enligt deras måttstock inte är fint nog.

När det gäller de ekonomiska förutsättningarna för alla journalister som får lön för sitt arbete kan man dela in medierna i tre kategorier:
1. De medier som finansieras av reklam- och/eller upplageintäkter. Hit hör Slitz, Dagens Nyheter, porrtidningen Private, TV4 m fl.
2. De medier som finansieras med offentliga medel eller licensmedel. Dvs Svt, Sveriges Radio, diverse tidningar med tidskriftsstöd osv.
3. De medier som helt eller delvis finansieras av någon som vill nå ut med ett visst budskap. Hit hör allt från fackförbundstidningar som Kommunalarbetaren, kundtidningar som Coops Mersmak eller mecenatfinansierade tidningar som magasinet Neo som kommer ut nästa år. I den här kategorin jobbar jag själv.

Obs att detta bara är en sortering efter finansiering, inte efter innehåll eller upplevd kvalitet.

Om, som Rektor är inne på i sin kommentar, det är ett fattigdomsbevis att tio gånger fler vill läsa om Mikael Persbrandt än om Angela Merkel är en annan historia.